Moderata pajakonster……………………….

Publicerad 2017-04-20
Den nyligen av regeringen antagna vårändringsbudgeten förelagd Riksdagen i proposition är inte mycket att orda om – den följer regeringens ambitioner i valda stycken om än den är försiktigt hållen så kunde man möjligen vara något mer generös i valda delar – för de som bara har 5 minuter till övers får en sammanfattning här.
Men jag förstår Magdalena Andersson – med en fortsatt osäker uppgång i konjukturen är det bättre med försiktiga investeringar trots Moderaternas finanspolitiska talesperson Ulf Kristerssons ylande om högkonjuktur och därför öka på investeringarna.
Vi skall vara glada att Alliansen inte styr finanspolitiken med ökade underskott i de offentliga finanserna vilket är en borgerlig tradition.

När de borgerliga talar om högkonjuktur så är det alldeles klart att de definitionsmässigt har svårt med både låg- såväl som högkonjuktur.
För att avgöra var i konjunkturcykeln en ekonomi befinner sig brukar man titta på hur högt det så kallade resursutnyttjandet är.
Konkret försöker man avgöra hur hög BNP skulle kunna vara utan att ekonomin för den sakens skull överhettar.
Utan att ge sig in på ekonomiska akademiska termer i allt för hög grad kan man enkelt använda klockan – som alla kan.
Om 12:00 är högkonjukturpeak kan man säga att klockan 18:00 representerar det motsatta och enligt alla bedömningar inklusive Konjukturinstitutet kan man säga att vi befinner oss någonstans mellan klockan 21.00 och 22:00 på urtavlan.
Det är således en konjukturuppgång och knappast en högkonjuktur definitionsmässigt – en uppgång som förväntas avta och stanna på en svag högkonjuktur.
2012 lämnade vi en finansiell lågkonjuktur som drabbade alla dock klarade sig Sverige och förövrigt också de nordeuropeiska länderna sig hyggligt till skillnad mot de Sydeuropeiska länderna framförallt Grekland Italien och Spanien med en sedan tidigare svag ekonomisk tillväxt.

Man kan också konstatera att om arbetslösheten är lågkonjunkturens dilemma är inflationen högkonjunkturens svaghet.
Den traditionella lösningen för att bekämpa lågkonjunkturen och arbetslösheten har varit en expansiv politik – det var detta som Anders Borg föll på och fick kritik för under de borgerligas sista mandatperiod.
Man klarade helt sonika inte av att hantera varken den tidigare högkonjukturen tillika den efterföljande lågkonjukturen som inträffade 2009.

Varför höjer regeringen skatterna för en grupp löntagare samtidigit som man sänker dessa för en annan grupp i en rådande uppgång i konjukturen som gett oss stabila överskott i de offentliga finanserna?
Förklaringen är enkel.
Det handlar om prioriteringar – inte bara besparingar – och hur den ekonomiska politiken till skillnad mot vad Alliansen åstadkom – minska klyftorna.
Det handlar om hur vi skall använda överskotten som sakta växer fram.
Att stärka välfärden är det väl knappast någon – undantaget de borgerliga – som inte är överens om.
När det gäller välfärden är den betydligt mer omfördelande än progressiviteten i skattesystemet – som också är viktig naturligtvis.
Alliansens jobbskatteavdrag var på så sätt mycket dåliga då de gröpte ur det samlade skatteuttaget och sänkte kvaliteten på vår gemensamma välfärd.
Där finns idag gigantiska hål att sluta både inom vård och omsorg såväl som skolan och sjukvården, försvar och polisen – det förstår var och en när de samlade skatteintäkterna om hela 138 miljarder årligen uteblir på grund av Alliansens jobbskatteavdrag.
Skattehöjningen – som riktar sig endast till de som får betala statlig skatt över brytnivån med allt mellan några kronor upp till max 200 kr i månaden vid inkomster motsvarande 55 000 kr brutto i månaden skall sluta skattegapet mellan pension och motsvarande lön för alla pensionärer med inkomster mellan 120 000 kr/år och upp till 170 000 kr/år – alla pensionärer får således en skattesänkning även om inkomster över 170 000 kr/m blir marginell.
Således har regeringen därmed uppfyllt 70 procent av sitt löfte att sluta skattegapet för pensionärerna – pensionärer med en inkomst av 120 000 kr/år har redan fått sitt skattegap slutet sedan tidigare.

Ulf Kristersson vill gemensamt med de övriga borgerliga partierna genomföra ett sjätte jobbskatteavdrag och därmed öka klyftorna än mer och urholka välfärden ytterligare.
Skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare så som han själv gynnas – att minskat skatteuttag slår hårt mot välfärdsverksamheterna och kommunerna bryr man sig föga om.
Centerpartiet slåss med allt vad de har för att 3.12 reglerna som används av egenföretagare som tar ut del av vinsterna eller hela vinsten som beskattas som kapitalinkomst snarare än arbetsinkomst – en skillnad på +5 procent från 20 procent enligt propositionen – för detta är man beredd att skapa en regeringskris gemensamt med Sverigedemokraterna trots att varken Centern eller Liberalerna vill ha något som helst samröre med det partiet – vari består det logiska i detta?

Det blir obegripligt när man hör Ulf Kristersson och Anna Kinberg Batra i kör säga sig ömma för det stora sysselsättningsgapet mellan våra utrikes och inrikesfödda medborgare – något man inte ägnade en enda tanke på under deras tid vid makten trots att man kallade sig det enda ”arbetarpartiet” så lyckades man med konststycket att öka inkomstklyftorna – arbetslöshets- och sjukersättningar som man groteskt sänkte för att skapa drivkrafter – helt i enlighet med Darwins lära om arternas överlevnadsinstinkt – den svage dör och den starke överlever – det mina vänner är Moderat politisk ambition.
Vi såg hur arbetsmarknaden reagerade på jobbskatteavdragen – själva kärnan i deras arbetsmarknadspolitik.
Något så misslyckat har vi sällan skådat i politiken.
Ulf Kristersson och hans partiledare tar naturligtvis inte del av arbetsmarknadsstatistiken som entydigt visar att även invandrarnas sysselsättningsgrad ökar – det går emot möjligheten att agera oppositionellt.
Jag förutspådde redan då Anna Kinberg Batra avlöste den manipulativa Reinfeldt som partiledare att det kommer inte att dröja förrän Moderaterna tangerar Bo Lundgrens opinionssiffror – vi är redan där – vilket i och för sig glädjer mig.
Så länge Moderaterna inte tillför något konstruktivt utan bara håller på med pajaskonster kan vi lika gärna vara dem förutan.

Populistiska lögner Tobé……………………..

Publicerad 2017-04-11
Tomas Tobé ondgör sig i en artikel publicerad på SVT Opinion med rubriken ”Ingen har svikit så många löften som Stefan Löfven”.
Jag måste säga att jag betraktar det som rätt magstarkt – för att inte säga rent utav en obetänksam sanslös dumhet – att påstå något liknande då de flesta – Tobé möjligen undantagen – väl känner till den svåra parlamentariska situation som uppstått i Riksdagen där regeringen tvingas regera i minoritet.
Att Moderata företrädare utnyttjar detta till sin fördel är i sig inte märkligt då varje parti strävar utifrån sin egen politiska ambition och därmed hoppas på ett väljarstöd.
Det märkliga är att Tobé tycks tro att folket är lika sanslöst obegåvade som han själv ger uttryck för i rubriken till artikeln – särskilt då mandatperioden ännu inte är till ända.

Först skall man fråga sig – med vilka regeringar gör Tobé sin jämförelse?
Vi har haft fyra majoritetsregeringar under efterkrigstiden.
Den första var i koalition med dåvarande Bondeförbundet – numera Centern – åren 51 till 1957.
Andra gången det skedde var under ledning av Tage Erlander åren 1969 till 1971 – dåtidens mandatperiod var då 3 åriga.
Den tredje majoritetsregeringen leddes av Torbjörn Fälldin i koalition med Moderater, Centerpartiet, Folkpartiet åren 76/78 som sprack på grund av inom koalitionen interna stridigheter.
Ett nytt försök gjorde efter Ullstens (FP) ministär under året 79 med en ytterligare kolaitionsregering ledd av Fälldin som även den sprack bara två år efter tillträdet – spräcktes av Moderater i skattefrågan – märkligt nog 😉 .
Den sista majoritetsregeringen var under ledning av Reinfeldt i koalition med Centerpartiet, Folkpartiet – numer Liberalerna – och Kristdemokraterna åren 2007/2010.
Så låt oss titta på hur vallöften uppfylldes av den borgerliga koalition kallad Allians för Sverige i jämförelse med Göran Perssons minoritetsregeringar.

Åren 1994 – 1998 så uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen drygt 89% av de utlovade löftena.
För mandatperioden 1998 – 2002 uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen 84%.
Motsvarande för den borgerliga Alliansen mellan åren 2006 – 2010 blev betydligt sämre med endast drygt 66% – detta trots att man regerade i majoritet.
Jag vill helst inte att Tobé skall skämmas allt för mycket över sitt uttalande så jag utelämnar Fälldinregeringarnas brutna vallöften – ministären Ullsten utesluter jag av skälet att den regeringen tillsattes endast för att sköta rikets löpande ärenden – en ministär – då de övriga borgerliga koalitionspartierna misslyckades att regera landet.

Tobé lyckas också i sin raljerande artikel glömma alla de vallöften som gavs inför 2010 – exempelvis de flertalet som sedermera visade sig inte möjliga att genomföra då exempelvis slopad arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag inte var förenliga med EU:s konkurrens direktiv.
Andra förslag stoppades av utredningar samt några som man själva inte var nöjda med samt några som inte hann beredas färdigt.
Några vallöften – såsom slopandet av värnskatten – bröt man samt några ytterligare vallöften som fick slopas helt då man på grund av det ekonomiska läget inte ansåg sig ha råd.
Totalt för perioden lyckades man uppfylla aningen drygt 60 procent av vallöftena – historisk låga siffror för svensk vidkommande – trots att de hade stöd av Sverigedemokraterna i nio röstförfaranden av 10.

Av de tunga vallöften om statsfinanserna – blev inte uppfyllda – vilket också stämmer överens med regeringen Reinfeldts egen analys av effekterna av det ekonomiska läget.
Exempel på icke uppfyllda löften är att den ”offentliga skuldsättningen ska fortsätta att minska” – den ökade skulden istället från 33 procent år 2011 till 36 procent 2013.
Även överskottsmålet har varit något tungt för Moderaternas finansguru att hålla under armarna under mandatperioden.
Andra exempel på brutna löften har att göra med regeringens svårigheter att styra vissa myndigheter.
Polisen har inte blivit bättre på att använda it – vilket var ett vallöfte och hänvisar till utvärderingar av Statskontoret som visar att it-investeringar för miljoner inte har fått den verkan som utlovades.
Ett annat brutet vallöfte – som bröts även under föregående mandatperiod – är avskaffandet av värnskatten – jag noterar i Moderaternas skuggbudgetar att man övergivit avskaffandet av värnskatten dessutom.

Herr Tobé lyckas inte komma i samklang med verkligheten heller då det avser denna minoritetsregering och dess vallöften när de borgerliga gemensamt med Sverigedemokraterna obstruerar hela tiden för att slutligen rösta ner förslagen.
Det tycker Tobé är regeringens fel.
Egentligen skall man fråga sig vad finns det för garantier att vallöften överhuvudtaget infrias – särskilt vad avser ett regeringsinnehav i minoritet.
Regeringen Reinfeldt uttryckte klart och tydligt i valrörelsen att störst block övertar regeringsmakten – så skedde också – det hade dock aldrig skett med en statsminister vid namn Anna Kinberg Batra som anser att man kan ha lite kuttrasju med det parti som är den egentliga orsaken till varför det ser ut som det gör i Riksdagen.

Jag bortser från Moderaternas eget siffertrixande med det de kallar ”utanförskap” som inte har någon som helst relevans i befintlig statistik – det är alldeles för lågt att inbegripa sig i detta sifferspel.
Och går direkt till Tobés oro över S-kongressens förslag och ambitioner för att driva de frågor som faktiskt har betydelse för landet.
Tobé frågar sig hur länge dessa ambitioner kan komma att hålla.
Svaret på frågan överlämnar jag med varm hand till Tobé och hans parti och dess närmaste bundsförvant numer – samt hur väl Tobé och hans partikamrater lyckas komma överens med de övriga borgerliga partierna – då blir det enkla svaret att majoriteten vinner i Riksdagen – visste inte Tobé detta?

Inte heller lyckas Moderaterna hålla sig i samklang med verkligheten på arbetsmarknaden.
Det är riktigt att det råder ett stort glapp i sysselsättningsgrad mellan utrikes födda och inrikes dito – men Tobé följer inte utvecklingen där sysselsättningsglappet sjunker parallellt med varandra och har så gjort sedan de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna infördes av den nya regeringen.
Tobé glömmer också att den koncentrationslägerpolitiska åtgärden Fas3 – i folkmun kallad – kraftigt reducerats med målsättningen att helt upphöra.
Den arbetsmarknadspolitik kallad ”arbetslinjen” som Moderaterna ägnade sig åt lönade sig inte alls varken för arbetsgivarna eller de arbetslösa – det blev istället lite ”plock i pinn” där lite gick till RUT och lite till ROT och övriga stod och stampade i frustration.
Det är klart jag håller med om att det ser inte så bra ut ur ett Moderat perspektiv att arbetslösheten sjunker för alla kategorier – men för de som är arbetslösa måste det vara positivt och i slutänden för staten som kan – genom ökade skatteintäkter – täppa igen de revor alliansen förorsakade landet.

Att moderaterna lider av en konstant rädsla för skattehöjningar är allmänt bekant.
Och i Tobés och hans partikamraters verklighet inom Moderaterna finns det ingen som tjänar mindre än 38 200 kr/månaden – regeringens förslag om höjning av den nedre brytpunkten med hela 500 kr då man skall betala statlig skatt – som får en höjning med som minst några kronor upp till ett tak om max 200 kr/månaden.
Det är därför Moderaterna kallar dem ”vanliga” löntagare.
Undrar vad man i Tobés kansli kallar alla de löntagare som är i majoritet och aldrig ens kommer i närheten av en inkomst av 38 200 kr/månaden?

Under i artikeln rubricerade ”Återkommande faktafel” öppnar sig det en häpnadsväckande brist på insikt där Tobé underförstått prisar en ekonomisk politik med årliga skattesänkningar av 138 miljarder som fick till följd att hela den offentliga sektorns samtliga verksamheter urholkades med minskade statsanslag till kommunsektorn och som en ytterligare följd av den märkliga ”arbetslinjen” där de som blev av med sina regelrätta ersättningar tvingades belasta hårt ansträngda kommunbudgetar ytterligare.
Brist på sjuksköterskor, brist på lärare med fallande resultat i skolans grundämnen.
Tobé kanske inte följde kommunernas ansträngda ekonomier där nära 240 av landets 270 kommuner hotade med att höja kommunalskatten för att klara kommunernas åligganden – några kommuner fick bidrag av EU för att klara ungdomsarbetslösheten – skamligt och något Moderaterna inte ville höra talas om.
Nej Tobé Alliansen höll inte något löfte om att stärka välfärden – som dessutom aldrig presenterats som ett löfte – och samtidigt sänka skatterna för de som arbetar – särskilt för dem med små- och medelstora inkomster vilket är en väl utvecklad lögn – sanningen är att de med höga inkomster också fick de högsta skattesänkningarna.
Vallöftet att sänka skatterna var nog det enda löfte ni höll – och det har kostat ett sargat samhälle som vi idag dagligdags kan ta del av.
Inte ens en sanning kan Moderater leverera.

(Mina källor är Riksdag och departement – numer nedlagd tyvärr.
Statskontoret är en ytterligare källa samt Elin Naurins forskning och därutöver i West European Politics för att dra slutsatser över svenska regeringars uppfyllande av vallöften jämförd med Europeiska dito.)

Den politiska oppositionens pajaskonster……………………

Publicerad 2017-04-05

”Det är bättre att regeringen faller än att regeringsmakten förfaller” som Rickard Sandler, Socialdemokratisk statsminister på 20-talet uttryckte saken.
Ock ännu idag är det med sanningen överensstämmande – kanske i en ännu högre grad då vi upplever en ansvarslöshet – utan motstycke inom de borgerliga blocket – till och med borgerliga ledarsidor förvånas och skickar en uppmaning att skärpa till sig.

Ett och ett halvt år kvar till valet 2018 och det enda man lyckats åstadkomma är det idag utjatade begreppet ”Sverige behöver en ny regering – Sverige är på väg åt fel håll” – samt en massa siffertrix inom ramen för Moderaternas egna statistiska tankevurpor sammanfattat i verbet ”utanförskap”.
Sverige var på väg åt fel håll mellan 2006/2014 – nu är vi på väg åt rätt håll och tveklöst – ur ett borgerligt perspektiv – lider man alla helvetes kval.

Det är så illa att man inte drar sig för att kritisera sina egna tillkortakommanden med någon förhoppning att menigheten skall förstå att det är regeringens skuld.
Jakob Forsmed – vanligtvis ekonomisk politisk talesperson, nu också tillförordnad partiledare för Kristdemokraterna – ansåg att man inte satsade tillräckligt på pensionärerna med det nu presenterade förslaget i vårbudgetpropositionen – det kan han möjligen ha alldeles rätt i om man glömmer bort vilka som bär skulden till den skillnad i beskattning mellan löntagare och pensionärer under de borgerliga – förlorade åren – där Kristdemokraterna spelade en inte helt oväsentlig roll.
Nåja………….försöka duger, eller går det så går det!
Ibland förvånas jag över den monumentala inkompetensen parat med en nära nog ansvarslöshet hos dagens politiker.

Svenska Dagbladet – oberoende liberal och konservativ – uppmanade Alliansen i en ledarartikel den 5:e febuari att hitta en gemensam linje för ett framtida samarbete med Sverigedemokraterna som ett led i den nya strategilinje Moderaterna tillkännagav redan den 19:e januari då Anna Kinberg Batra förkunnade att hon ville fälla regeringen med en med de övriga borgerliga partierna – inkluderat Sverigedemokraternas mandat – gemensam budget.
Ock bara någon vecka dessförinnan försäkrade hon att någon gemensam budget före valet blir det inte tal om – vad föranledde denna plötsliga 180 graders gir?
Enligt egen uppgift cirka 15 månader av ”tankestörning” som mynnade i en tankevurpa som decimerade partiet med 7/8 procent i opinionsmätningarna.

Centern och Liberalerna ville inte anta Moderaternas nya strategi och sa blankt nej för att kort därefter presentera egna förslag som bägge förutsatte stöd av – just det – Sverigedemokraterna – en ytterligare tankevurpa måhända.
Därefter har AKB gjort det mesta för att tona ner det hon sagt – men skadan är redan skedd.
Ute i flertalet alliansstyrda kommunerna har man släppt alla hämningar och försöker avdramatisera relationen med Sverigedemokratiska kommunpolitiker.

När regeringen aviserade i budgetpropositionen som skall godkännas av Riksdagen att den statliga brytpunkten skall höjas från dagens nivå om 37 700 till 38 200 vilket innebär att något fler får betala statlig skatt.
Denna brytpunkt förändras varje år – normalt brukar höjningen följa inflationen samt med ett tillägg om 2 procent – helt i enlighet med de normala uppräkningsreglerna.

I budgetpropositionen föreslås endast en höjning om 2 procent utan hänsyn tagen till inflationen som enligt Riksbanken är 1.8 procent.

Tar man i beaktande den normalt årliga uppräkningsregeln borde således brytpunkten för statlig skatt höjas med 3.8 procent – den faktiska höjningen blir således 0.2 procent utöver inflationen – att Alliansen använde sig likaledes under sina två mandatperioder dessa uppräkningsregler har man glömt vilket föranleder mig tro att man lider av något slag av Alzheimer där glömska ingår som en central sjukdomsfaktor.
Det är således det här de borgerliga rasar över och vill hävda att cirka 40 procent av löntagarkollektivet skulle drabbas av denna ynka höjning av den statliga brytpunkten som i egentlig mening avser 500 kronor.

Barnmorskor och Poliser är två yrkesgrupper som enligt de borgerliga skulle drabbas svårt av denna skattehöjning.
Det är svårt att med hjälp av SCB:s lönestatistik hitta något som bekräftar de borgerligas påståenden.
Går jag in och tittar exklusivt för barnmorskor finner jag att endast cirka 2 procent skulle drabbas av en skattehöjning om allt mellan 2 kronor och 15/20 för de högst avlönade.
För Poliser är andelen som tangerar brytpunkten för statlig skatt något större – cirka 6 procent – och man kan förmoda att den största andelen är chefer inom organisationen.

Mot denna bakgrund finner jag inte de borgerligas påståenden särskilt trovärdiga och jag undrar egentligen varifrån man hämtat sina uppgifter – det visar sig att Timbro – ett av Svenskt Näringsliv lobbyorganisation – bistått med uppgiften om cirka 40 procent av löntagarkollektivet skulle anses drabbade av denna synnerligen marginella skattehöjning som är som högst 200 kronor/månad eller mer konkret cirka 2 chipspåsar till varje fredagsmys.
Frågan är om man vill avstå en chipspåse för att förbättra den välfärd som de borgerliga ”luckrat” upp – antar att det blir ett svårt övervägande.
Ibland frågar jag mig var hittar man perspektiven hos de borgerliga charlatanerna?

%d bloggare gillar detta: