Populistiska lögner Tobé……………………..


Publicerad 2017-04-11
Tomas Tobé ondgör sig i en artikel publicerad på SVT Opinion med rubriken ”Ingen har svikit så många löften som Stefan Löfven”.
Jag måste säga att jag betraktar det som rätt magstarkt – för att inte säga rent utav en obetänksam sanslös dumhet – att påstå något liknande då de flesta – Tobé möjligen undantagen – väl känner till den svåra parlamentariska situation som uppstått i Riksdagen där regeringen tvingas regera i minoritet.
Att Moderata företrädare utnyttjar detta till sin fördel är i sig inte märkligt då varje parti strävar utifrån sin egen politiska ambition och därmed hoppas på ett väljarstöd.
Det märkliga är att Tobé tycks tro att folket är lika sanslöst obegåvade som han själv ger uttryck för i rubriken till artikeln – särskilt då mandatperioden ännu inte är till ända.

Först skall man fråga sig – med vilka regeringar gör Tobé sin jämförelse?
Vi har haft fyra majoritetsregeringar under efterkrigstiden.
Den första var i koalition med dåvarande Bondeförbundet – numera Centern – åren 51 till 1957.
Andra gången det skedde var under ledning av Tage Erlander åren 1969 till 1971 – dåtidens mandatperiod var då 3 åriga.
Den tredje majoritetsregeringen leddes av Torbjörn Fälldin i koalition med Moderater, Centerpartiet, Folkpartiet åren 76/78 som sprack på grund av inom koalitionen interna stridigheter.
Ett nytt försök gjorde efter Ullstens (FP) ministär under året 79 med en ytterligare kolaitionsregering ledd av Fälldin som även den sprack bara två år efter tillträdet – spräcktes av Moderater i skattefrågan – märkligt nog 😉 .
Den sista majoritetsregeringen var under ledning av Reinfeldt i koalition med Centerpartiet, Folkpartiet – numer Liberalerna – och Kristdemokraterna åren 2007/2010.
Så låt oss titta på hur vallöften uppfylldes av den borgerliga koalition kallad Allians för Sverige i jämförelse med Göran Perssons minoritetsregeringar.

Åren 1994 – 1998 så uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen drygt 89% av de utlovade löftena.
För mandatperioden 1998 – 2002 uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen 84%.
Motsvarande för den borgerliga Alliansen mellan åren 2006 – 2010 blev betydligt sämre med endast drygt 66% – detta trots att man regerade i majoritet.
Jag vill helst inte att Tobé skall skämmas allt för mycket över sitt uttalande så jag utelämnar Fälldinregeringarnas brutna vallöften – ministären Ullsten utesluter jag av skälet att den regeringen tillsattes endast för att sköta rikets löpande ärenden – en ministär – då de övriga borgerliga koalitionspartierna misslyckades att regera landet.

Tobé lyckas också i sin raljerande artikel glömma alla de vallöften som gavs inför 2010 – exempelvis de flertalet som sedermera visade sig inte möjliga att genomföra då exempelvis slopad arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag inte var förenliga med EU:s konkurrens direktiv.
Andra förslag stoppades av utredningar samt några som man själva inte var nöjda med samt några som inte hann beredas färdigt.
Några vallöften – såsom slopandet av värnskatten – bröt man samt några ytterligare vallöften som fick slopas helt då man på grund av det ekonomiska läget inte ansåg sig ha råd.
Totalt för perioden lyckades man uppfylla aningen drygt 60 procent av vallöftena – historisk låga siffror för svensk vidkommande – trots att de hade stöd av Sverigedemokraterna i nio röstförfaranden av 10.

Av de tunga vallöften om statsfinanserna – blev inte uppfyllda – vilket också stämmer överens med regeringen Reinfeldts egen analys av effekterna av det ekonomiska läget.
Exempel på icke uppfyllda löften är att den ”offentliga skuldsättningen ska fortsätta att minska” – den ökade skulden istället från 33 procent år 2011 till 36 procent 2013.
Även överskottsmålet har varit något tungt för Moderaternas finansguru att hålla under armarna under mandatperioden.
Andra exempel på brutna löften har att göra med regeringens svårigheter att styra vissa myndigheter.
Polisen har inte blivit bättre på att använda it – vilket var ett vallöfte och hänvisar till utvärderingar av Statskontoret som visar att it-investeringar för miljoner inte har fått den verkan som utlovades.
Ett annat brutet vallöfte – som bröts även under föregående mandatperiod – är avskaffandet av värnskatten – jag noterar i Moderaternas skuggbudgetar att man övergivit avskaffandet av värnskatten dessutom.

Herr Tobé lyckas inte komma i samklang med verkligheten heller då det avser denna minoritetsregering och dess vallöften när de borgerliga gemensamt med Sverigedemokraterna obstruerar hela tiden för att slutligen rösta ner förslagen.
Det tycker Tobé är regeringens fel.
Egentligen skall man fråga sig vad finns det för garantier att vallöften överhuvudtaget infrias – särskilt vad avser ett regeringsinnehav i minoritet.
Regeringen Reinfeldt uttryckte klart och tydligt i valrörelsen att störst block övertar regeringsmakten – så skedde också – det hade dock aldrig skett med en statsminister vid namn Anna Kinberg Batra som anser att man kan ha lite kuttrasju med det parti som är den egentliga orsaken till varför det ser ut som det gör i Riksdagen.

Jag bortser från Moderaternas eget siffertrixande med det de kallar ”utanförskap” som inte har någon som helst relevans i befintlig statistik – det är alldeles för lågt att inbegripa sig i detta sifferspel.
Och går direkt till Tobés oro över S-kongressens förslag och ambitioner för att driva de frågor som faktiskt har betydelse för landet.
Tobé frågar sig hur länge dessa ambitioner kan komma att hålla.
Svaret på frågan överlämnar jag med varm hand till Tobé och hans parti och dess närmaste bundsförvant numer – samt hur väl Tobé och hans partikamrater lyckas komma överens med de övriga borgerliga partierna – då blir det enkla svaret att majoriteten vinner i Riksdagen – visste inte Tobé detta?

Inte heller lyckas Moderaterna hålla sig i samklang med verkligheten på arbetsmarknaden.
Det är riktigt att det råder ett stort glapp i sysselsättningsgrad mellan utrikes födda och inrikes dito – men Tobé följer inte utvecklingen där sysselsättningsglappet sjunker parallellt med varandra och har så gjort sedan de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna infördes av den nya regeringen.
Tobé glömmer också att den koncentrationslägerpolitiska åtgärden Fas3 – i folkmun kallad – kraftigt reducerats med målsättningen att helt upphöra.
Den arbetsmarknadspolitik kallad ”arbetslinjen” som Moderaterna ägnade sig åt lönade sig inte alls varken för arbetsgivarna eller de arbetslösa – det blev istället lite ”plock i pinn” där lite gick till RUT och lite till ROT och övriga stod och stampade i frustration.
Det är klart jag håller med om att det ser inte så bra ut ur ett Moderat perspektiv att arbetslösheten sjunker för alla kategorier – men för de som är arbetslösa måste det vara positivt och i slutänden för staten som kan – genom ökade skatteintäkter – täppa igen de revor alliansen förorsakade landet.

Att moderaterna lider av en konstant rädsla för skattehöjningar är allmänt bekant.
Och i Tobés och hans partikamraters verklighet inom Moderaterna finns det ingen som tjänar mindre än 38 200 kr/månaden – regeringens förslag om höjning av den nedre brytpunkten med hela 500 kr då man skall betala statlig skatt – som får en höjning med som minst några kronor upp till ett tak om max 200 kr/månaden.
Det är därför Moderaterna kallar dem ”vanliga” löntagare.
Undrar vad man i Tobés kansli kallar alla de löntagare som är i majoritet och aldrig ens kommer i närheten av en inkomst av 38 200 kr/månaden?

Under i artikeln rubricerade ”Återkommande faktafel” öppnar sig det en häpnadsväckande brist på insikt där Tobé underförstått prisar en ekonomisk politik med årliga skattesänkningar av 138 miljarder som fick till följd att hela den offentliga sektorns samtliga verksamheter urholkades med minskade statsanslag till kommunsektorn och som en ytterligare följd av den märkliga ”arbetslinjen” där de som blev av med sina regelrätta ersättningar tvingades belasta hårt ansträngda kommunbudgetar ytterligare.
Brist på sjuksköterskor, brist på lärare med fallande resultat i skolans grundämnen.
Tobé kanske inte följde kommunernas ansträngda ekonomier där nära 240 av landets 270 kommuner hotade med att höja kommunalskatten för att klara kommunernas åligganden – några kommuner fick bidrag av EU för att klara ungdomsarbetslösheten – skamligt och något Moderaterna inte ville höra talas om.
Nej Tobé Alliansen höll inte något löfte om att stärka välfärden – som dessutom aldrig presenterats som ett löfte – och samtidigt sänka skatterna för de som arbetar – särskilt för dem med små- och medelstora inkomster vilket är en väl utvecklad lögn – sanningen är att de med höga inkomster också fick de högsta skattesänkningarna.
Vallöftet att sänka skatterna var nog det enda löfte ni höll – och det har kostat ett sargat samhälle som vi idag dagligdags kan ta del av.
Inte ens en sanning kan Moderater leverera.

(Mina källor är Riksdag och departement – numer nedlagd tyvärr.
Statskontoret är en ytterligare källa samt Elin Naurins forskning och därutöver i West European Politics för att dra slutsatser över svenska regeringars uppfyllande av vallöften jämförd med Europeiska dito.)

Annonser
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Särskilt Moderaterna har vissa mantran som de ständigt (och med entonig röst) deklamerar. Ett av de märkligaste var Reinfeldts: ”Välfärdssamhället är en omöjlig konstruktion”…Han hade alltså totalt missat det fantastiska samhälle sossarna värkte fram under guldåren -60 – -70-talen.

    // Kao

    Liked by 1 person

    Svara
    • Hej Kao och förlåt mig en senkommen Glad Påsk och en god fortsättning – jag hoppas helgen varit i glädjens tecken trots det märkliga väder vi har – aprilväder är alltid aprilväder.

      Ja när det gäller Anna Kinberg Batra så blir hennes mantran i stackattoform eller robotiserad talton aningen komisk – dock får man väl säga att hon får nu ta konsekvensen av sin inkonsekvens med fallande opinionssiffror.
      Reinfeldt – manipulativ och en triangulerande partiledare – med en märklig framtoning också.
      Han försökte sig på bildningens språk men misslyckades kapitalt då ingen förstod egentligen vad det var han ville säga.
      Vad kan man idag säga om Moderaterna – vingliga utan en fast politisk målsättning snarare en för stunden anammade populistiska förslag utan bäring – till och med internt har man litet förtroende för henne.
      En vild gissning är att om Alliansen lyckas samla sig och ”råkar” vinna valet – med eller utan SD:s stöd – så lär hon sitta en ytterligare mandatperiod vilket torde ge oss alla andra dåliga vibbar.
      Förlorar dom sitter hon inte länge till.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
      • Hej Björn.
        Haha! Jag har sett en del videos på Youtube där Reinfeldt sa mycket märkliga saker. Jag räknar iskallt med att AKB blir utbytt, men helst vill jag ju att de försvinner i glömskans vrå allihop. Men som jag tjatar om: (S) måste bli tuffare och gräva mycket djupare. Annars blir det svårt att hålla sej kvar.
        MVH
        Kao

        Gilla

  2. Tomas Tobé ondgör sig i en artikel publicerad på SVT Opinion med rubriken ”Ingen har svikit så många löften som Stefan Löfven”.. Jag har inte räknar. Dock är jag säker på att Perssons minoritets regeringar var mycket bättre på att förhandla sig fram. Stefan Löfven är därvidlag kass.
    Det löfte som jag tänker mest på är Löftet att avskaffa ”den mycket orättvisa pensionärsskatten.
    Efter 2 år kom en pytteliten utjämning för de allra fattigaste pensionärerna. Då var den sammanlagda extra över 16 miljarder. Pensionärsskatten sänktes med löjligt lite 1,87 miljarder för de verkligen fattigaste. fattigaste. Skamligt lite. Detta för pensionärer som har en brutto inkomst på under 10 000 per månad. OBS brutto, Sen ryker ca: 3 000 i skatt. Kvar att leva på 7 000:-
    Ännu i dag är situationen lika illa för pensionärerna.
    Visserligen pratar Löfven om att avskaffa straffskatten på pensioner upp till 10 000 BRUTTO.
    Men detta skall ske ev. först valåret 2018. Ev. för som Löfven sköter förhandlingarna och relationer till oppositionen, blir jag förvånad om han får igenom budgeten..
    Jag är rådd för att det blir som med första budgeten Löfven lade. Där försökte han ju inte ens förhandla igenom den, med Oppositionen eller Alliansen.
    Löfven räknar säkert med att samma skall hända igen.

    Alliansen var synnerligen penionärsfientlig. Inge snack om den saken.
    Det visste vi ju.
    Men sedan att Löfven skall inta samma attityd, får mig att undra?
    Hur kommer detta sig.

    Liked by 1 person

    Svara
    • Hej Christer!
      Gott att vi tycks vara överens om Alliansens tillkortakommanden under deras två mandatperioder och det delar vi med det antal som röstade bort Alliansen 2014.
      Men där upphör våra åsikter med ett undantag nämligen de Socialdemokratiska minoritetsregeringar som i jämförelse med de borgerliga dito lyckades prestera betydligt bättre uppfyllande av presenterade vallöften än de motsvarande borgerliga klarade.
      Den källa jag hänvisar till ”Riksdag och Departement” som var en synnerligen bra källa och som administrerades av Riksdagens kansli lades ner av Alliansen av någon märklig anledning – dock fångades den upp av en av administratörerna som utvecklade ”Statskoll.se” en bra källa för de som söker diverse information – dock ser jag inte att man studerar regeringens uppfyllda respektive inte uppfyllda vallöften – kanske vi ser en sådan redovisning efter valet 2018 förhoppningsvis.
      Låt mig bara tillägga en sak i det sammanhanget.
      Att vallöften inte blir till 100 procent uppfyllda har många orsaker så som beredningstid, remissutlåtanden, eventuella förhandlingar med mera innan en färdig proposition kan föredras i Riksdagen – detta gäller alla regeringar oavsett färgen.
      Dock ligger vi i ett Europeiskt genomsnitt skyhögt över med våra uppfyllda vallöften och det närmaste är Grekland – med som bäst under 90-talet – med 57 procent – kan tyckas märkligt mot bakgrund av den allt som oftast orediga sammansättning av diverse partier i deras parlament.

      Att man inte – hos gemene man/kvinna – har helt klart för sig hur den svenska parlamentarismen fungerar i praktiken är ett underskott av kunskap som generellt kan skyllas på skolorna och inom ämnet samhällskuskap – något jag lyfte redan under 80-talet.
      Det är idag än viktigare av anledningen att nya partier tillkommer hela tiden allt sedan Kristdemokraterna genom valsamverkan med Centerpartiet under 80-talet lyckade erövra ett Riksdagsmandat – sedan dess har ytterligare två partier tillkommit vilket ger ett parlamentarisk läge enklast förklarat med ”vågmästare” och ”minoritet” i regeringsbildning – detta utan koalitioner.
      En regering kommer därför med större sannolikhet regera i minoritet snarare än majoritet då röstetalet fördelas på fler partier – på gott och ont men det är det grundläggande i en demokrati.
      Att denna regering betraktas så som svag är ett faktum med hänvisning till den parlamentariska situation och där oppositionen – främst Moderaterna presterat ett rekord i avgivandet av tillkännagivanden, reservationer på remisser samt anmält enskilda statsråd till KU – de flesta ärenden utanför det konstitutionella som är KU:s egentliga syfte att kontrollera – Moderaterna använder således detta utskott för partipolitiskt startegispel som inget parti ens kommer i närheten av varken historisk eller i nutid och som de också kritiserats för med rätta – så det förvånar mig föga Tomas Tobés utspel och som min artikel handlar om.
      Dessutom kan man ifrågasätta huruvida det är ärligt att påstå att de förslag regeringen lagt på Riksdagens bord per automatik röstats ner av de borgerliga med stöd av SD som brutna vallöften.
      Oppositionen är helt utan ansvar därvidlag och gör inte mycket annat än att obstruera med stöd av SD och det finns naturligtvis ett syfte med detta – nämligen att undergräva regeringens arbete i största möjliga mån för att skaffa sig väljarstöd.

      Av ovanstående anledning har man utfärdat en praxis allt sedan 80-talet att en statsbudget som presenteras av det vinnande partiet eller vinnande koalition inte skall vara föremål för att rycka enskilda poster ur budgeten att förhandla om eller rösta ner – detta för att en minoritetsregering skall kunna leda landet.
      Denna praxis är man överens om i alla politiska läger – undantagen Sverigedemokraterna som inte var med på den tiden.
      Statsbudgetens ramar är således och skall vara intakta – dock kan man inom angivna ramar göra omfördelningar vilket ibland sker under vårändringsbudgeten alternativt kan man tillföra outnyttjade poster från föregående budgetår till statsbudgeten.
      När du ondgör dig över regeringens ovilja att förhandla med Sverigedemokraterna avseende statsbudgeten visar det på just okunskapen av hur det parlamentariska riksdagsarbetet skall fungera.

      Sverigedemokraterna gjorde stor affär av budgeten så fort de fick reda på att Alliansen hade för avsikt att presentera en gemensam budget att ställa i motsats till regeringens dito.
      SD som vågmästare såg möjligheterna och gjorde dramatik av händelsen under en veckas tid med syftet att förefalla ansvarsfulla genom att leka med tanken att det skulle stå mellan regeringen och Alliansen.
      Jag har redan tidigare beskrivit detta scenario för dig – SD sa sig värna mycket för pensionärerna samtidigt som man sa sig se mycket små skillnader mellan de två budgetpropositionerna – en stor skillnad var att regeringen hade omdelbara anslag i statsbudgeten med syfte att återreglera skattegapet som uppstod under Alliansens jobbskatteavdrag där Alliansen hade noll kronor anslaget.
      SD beslöt sig som vågmästarpartiet att rösta för Alliansens budgetprop. tvärtemot deras egna ambitioner som dessutom fanns med i deras skuggbudget för mandatperioden.
      Alla som är insatta förstår att SD:s egentliga avsikt var att fälla regeringen – detta insåg även Alliansen varför – och på förslag av Kristdemokraterna – man anammade en decemberöverenskommelse för att undvika extraval föregått av en talmansrunda som hade blivit det naturliga resultatet av en nedröstad statsbudget och som dessutom kungjordes av Stefan Löfvén.
      Ett extraval hade med stor sannolikhet gynnat SD och detta var de väl medvetna om.
      Decemberöverenskommelsen tillkom – oavsett vad man tycker om den överenskommelsen – för att förhindra ett parlamentarisk kaos eller för att undvika att – som det sämsta alternativet – leda landet i en ministär.

      Du har dessutom fel när du vill hävda att Stefan Löfvén inte är förhandlingsvillig.
      Under hela valrörelsen sträckte han ut handen mot främst Centerpartiet och Liberalerna – detta fortsatte han med under hela det första regeringsåret 2015 men möttes av kalla händer.
      Fortfarande – trots Alliansens – det som till äventyr finns kvar av den koalitionen – önskar Stefan medverka till blocköverskridande överenskommelser.
      Sådana har dock skett dels vad avser vår säkerhets- och utrikespolitik samt försvar – vilket varit ett signum för alla regeringar – och därutöver en migrationsöverenskommelse i anledning av den stora andel asylsökande vi fick ta emot under 2015 och som den föregående regeringen inte hade ägnat en tanke på trots att signalerna blinkade rött redan 2010.

      Du får naturligtvis anse att Stefan Löfvén är ”kass” ur ditt perspektiv och jag tänker inte övertyga dig om motsatsen då vi bara hamnar i en ideologisk diskussion.
      Jag vill istället förmedla en bekräftad verklighet utan ansats att varken försvara eller kritisera någon även om det finns reala underlag för det.
      Och vad avser uppfyllda eller icke uppfyllda vallöften för perioden 2015 till dags dato är ointressant eftersom vallöften sträcker sig över mandatperioden och den slutar som bekant i slutet av 2018.
      När det gäller pensionärerna var valöftet uppdelat i tre steg att gälla från och med den första januari 2015 och som vi bägge vet tvingades regeringen regera landet på en budget de själva inte lagt – vissa ändringar inom ramen för statsbudgeten genomfördes dock under våren som riktades till det mest angelägna dvs att minska skuldsättningen i de offentliga finanserna – en ren ministär åtgärd således för att landet inte skulle kollapsa av underskotten – pensionärerna fick därmed anstå intill dess vi kunde presentera en egen budgetproposition för 2016.
      Den reala orsaken till detta kan tillskrivas både Alliansen och SD – det senare partiet hade faktiskt kunnat uppfylla ambitionen att påbörja skattereduceringen om man valde att – genom sin vågmästarroll – gynna regeringens statsbudget – nu blev det löftet ett år försenat tyvärr – inte minst för pensionärerna.

      Som du säkert vet är jag – eller rättare sagt var – lika bekymrad som du och alla andra pensionärer inklusive de med garantipensioner oavsett endast garanti eller ålderspension inklusive garanti – som har fått förbättringar allt sedan 2016 då första delen av de tre stegen uppfylldes.
      Steg två kommer att genomföras under 2017 och det är inte villkorat så som du påstår huruvida regeringen får Riksdagens godkännande eller ej.
      Det finns ingen majoritet i Riksdagen för att fälla budgeten och därmed förorsaka ett ytterligare parlamentariskt kaos så kort tid före valet 2018 – undantaget SD då som gärna ser en sådan utveckling
      Det finns dessutom och numer en majoritet i Riksdagen att förbättra – möjligen med undantag av Moderaterna – pensionärernas ekonomiska incitament.
      Det tredje steget är villkorat av utvecklingen på arbetsmarknaden och ligger i linje med hur pensionerna numer – eller rättare sagt allt sedan den stora pensionsöverenskommelsen genomfördes under Bildt-regeringen 1994 då man frångick det gamla ATPsystemet stegvis – knöt pensionerna till utvecklingen på arbetsmarknaden – 98 tillkom balanseringssystemet den så kallade bromsen med avsikt att värdesäkra pensionerna vilket vi vet fick motsatt effekt och som både jag och flertalet andra varnade för redan då.

      Att – som du nu ständigt förklarar för mig att – denna regering inte gjort något för att förändra pensionärernas ekonomi stämmer inte.
      Först vill jag påpeka att de siffror du anger känner jag inte igen och vet inte var du hämtat dessa och kan därför heller inte varken svara eller förhålla mig till dem varför jag helt enkelt bortser från dem.
      Sanningen är att från och med den första januari 2017 sänktes skatten på inkomster upp till 20 000 kronor per månad genom ett höjt grundavdrag för dem som är över 65.
      Skatteklyftan slöts därmed helt för dem alla över 65 år och som har en pension upp till
      120 000 kronor/år.
      Från och med den första januari 2018 sänker vi skatten ytterligare för 1,4 miljoner personer över 65 år med upp till 2 500 kronor per år och sluter därmed skatteklyftan för de över 65 år och med en inkomst av 170 000 kronor/år.
      Konkret – om man vill tala i termer vallöfte – så har regeringen till dags dato uppfyllt löftet till pensionärerna med 70 procent.
      Resterande klyfta mellan de som har inkomst över det ovan angivna regleras dels genom att bromsens verkan är i avtagande samt att utvecklingen på arbetsmarknaden är gynnsam idag.
      Det betyder i konkreta termer att skatteklyftan kommer att slutas 2019 om inget oföutsett inträffar i ekonomin som växer idag och där den offentliga skuldsättningen är bortsopad helt.

      Jag vet att du också ondgör dig över att denna regering återinfört den särskilda löneskatten på löner, arvoden, förmåner och andra ersättningar för arbete till personer som har fyllt 65 år.
      Denna löneskatt är bestämd att vara 6.15 procent av den totala arbetsgivaravgiften som är 16,36 procent och således hälften av den arbetsgivaravgift som gäller för löntagare under 65 år.
      Arbetsgivaravgiften är ett avstått löneutrymme för alla löntagare och skall bekosta de poster som finns i socialförsäkringssystemet och som kommer löntagarna till del i form av vissa ersättningar – socialförsäkringarna ligger utanför statens budget och regleras vart år.
      För arbetsgivarna är det fortsättningsvis gynnsamt att behålla anställda över 65 år och andelen som nyttjar den möjligheten finner jag ingen statistik över – men det sannolika är att motståndet mot denna löneskatt inte är större idag än då den var i bruk sedan tidigare dvs. inget motstånd alls.

      Jag hoppas du nu blir tillfredsställd av min redovisning då den för mitt vidkommande är avslutad så till vida det inte sker negativa förändringar framledes vilket jag inte i nuläget ser någon oro för.

      Liked by 1 person

      Svara
  3. Hans Bodin

     /  12 april, 2017

    Hej! Precis som du skriver. Tobe och alliansen har gjort allt dom kan för att försvåra regeringens politik genom KU och tillkännagivande anmälningar. Med stor möda fick vi igenom December överenskommelsen och egen budget. Men trots detta har det gjorts mycket under den korta tid det funnits för att styra Sverige och det är först efter nästa val som det ska summeras.
    Mvh! Hans B

    Liked by 2 people

    Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: