Populistiska lögner Tobé……………………..

Publicerad 2017-04-11
Tomas Tobé ondgör sig i en artikel publicerad på SVT Opinion med rubriken ”Ingen har svikit så många löften som Stefan Löfven”.
Jag måste säga att jag betraktar det som rätt magstarkt – för att inte säga rent utav en obetänksam sanslös dumhet – att påstå något liknande då de flesta – Tobé möjligen undantagen – väl känner till den svåra parlamentariska situation som uppstått i Riksdagen där regeringen tvingas regera i minoritet.
Att Moderata företrädare utnyttjar detta till sin fördel är i sig inte märkligt då varje parti strävar utifrån sin egen politiska ambition och därmed hoppas på ett väljarstöd.
Det märkliga är att Tobé tycks tro att folket är lika sanslöst obegåvade som han själv ger uttryck för i rubriken till artikeln – särskilt då mandatperioden ännu inte är till ända.

Först skall man fråga sig – med vilka regeringar gör Tobé sin jämförelse?
Vi har haft fyra majoritetsregeringar under efterkrigstiden.
Den första var i koalition med dåvarande Bondeförbundet – numera Centern – åren 51 till 1957.
Andra gången det skedde var under ledning av Tage Erlander åren 1969 till 1971 – dåtidens mandatperiod var då 3 åriga.
Den tredje majoritetsregeringen leddes av Torbjörn Fälldin i koalition med Moderater, Centerpartiet, Folkpartiet åren 76/78 som sprack på grund av inom koalitionen interna stridigheter.
Ett nytt försök gjorde efter Ullstens (FP) ministär under året 79 med en ytterligare kolaitionsregering ledd av Fälldin som även den sprack bara två år efter tillträdet – spräcktes av Moderater i skattefrågan – märkligt nog 😉 .
Den sista majoritetsregeringen var under ledning av Reinfeldt i koalition med Centerpartiet, Folkpartiet – numer Liberalerna – och Kristdemokraterna åren 2007/2010.
Så låt oss titta på hur vallöften uppfylldes av den borgerliga koalition kallad Allians för Sverige i jämförelse med Göran Perssons minoritetsregeringar.

Åren 1994 – 1998 så uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen drygt 89% av de utlovade löftena.
För mandatperioden 1998 – 2002 uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen 84%.
Motsvarande för den borgerliga Alliansen mellan åren 2006 – 2010 blev betydligt sämre med endast drygt 66% – detta trots att man regerade i majoritet.
Jag vill helst inte att Tobé skall skämmas allt för mycket över sitt uttalande så jag utelämnar Fälldinregeringarnas brutna vallöften – ministären Ullsten utesluter jag av skälet att den regeringen tillsattes endast för att sköta rikets löpande ärenden – en ministär – då de övriga borgerliga koalitionspartierna misslyckades att regera landet.

Tobé lyckas också i sin raljerande artikel glömma alla de vallöften som gavs inför 2010 – exempelvis de flertalet som sedermera visade sig inte möjliga att genomföra då exempelvis slopad arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag inte var förenliga med EU:s konkurrens direktiv.
Andra förslag stoppades av utredningar samt några som man själva inte var nöjda med samt några som inte hann beredas färdigt.
Några vallöften – såsom slopandet av värnskatten – bröt man samt några ytterligare vallöften som fick slopas helt då man på grund av det ekonomiska läget inte ansåg sig ha råd.
Totalt för perioden lyckades man uppfylla aningen drygt 60 procent av vallöftena – historisk låga siffror för svensk vidkommande – trots att de hade stöd av Sverigedemokraterna i nio röstförfaranden av 10.

Av de tunga vallöften om statsfinanserna – blev inte uppfyllda – vilket också stämmer överens med regeringen Reinfeldts egen analys av effekterna av det ekonomiska läget.
Exempel på icke uppfyllda löften är att den ”offentliga skuldsättningen ska fortsätta att minska” – den ökade skulden istället från 33 procent år 2011 till 36 procent 2013.
Även överskottsmålet har varit något tungt för Moderaternas finansguru att hålla under armarna under mandatperioden.
Andra exempel på brutna löften har att göra med regeringens svårigheter att styra vissa myndigheter.
Polisen har inte blivit bättre på att använda it – vilket var ett vallöfte och hänvisar till utvärderingar av Statskontoret som visar att it-investeringar för miljoner inte har fått den verkan som utlovades.
Ett annat brutet vallöfte – som bröts även under föregående mandatperiod – är avskaffandet av värnskatten – jag noterar i Moderaternas skuggbudgetar att man övergivit avskaffandet av värnskatten dessutom.

Herr Tobé lyckas inte komma i samklang med verkligheten heller då det avser denna minoritetsregering och dess vallöften när de borgerliga gemensamt med Sverigedemokraterna obstruerar hela tiden för att slutligen rösta ner förslagen.
Det tycker Tobé är regeringens fel.
Egentligen skall man fråga sig vad finns det för garantier att vallöften överhuvudtaget infrias – särskilt vad avser ett regeringsinnehav i minoritet.
Regeringen Reinfeldt uttryckte klart och tydligt i valrörelsen att störst block övertar regeringsmakten – så skedde också – det hade dock aldrig skett med en statsminister vid namn Anna Kinberg Batra som anser att man kan ha lite kuttrasju med det parti som är den egentliga orsaken till varför det ser ut som det gör i Riksdagen.

Jag bortser från Moderaternas eget siffertrixande med det de kallar ”utanförskap” som inte har någon som helst relevans i befintlig statistik – det är alldeles för lågt att inbegripa sig i detta sifferspel.
Och går direkt till Tobés oro över S-kongressens förslag och ambitioner för att driva de frågor som faktiskt har betydelse för landet.
Tobé frågar sig hur länge dessa ambitioner kan komma att hålla.
Svaret på frågan överlämnar jag med varm hand till Tobé och hans parti och dess närmaste bundsförvant numer – samt hur väl Tobé och hans partikamrater lyckas komma överens med de övriga borgerliga partierna – då blir det enkla svaret att majoriteten vinner i Riksdagen – visste inte Tobé detta?

Inte heller lyckas Moderaterna hålla sig i samklang med verkligheten på arbetsmarknaden.
Det är riktigt att det råder ett stort glapp i sysselsättningsgrad mellan utrikes födda och inrikes dito – men Tobé följer inte utvecklingen där sysselsättningsglappet sjunker parallellt med varandra och har så gjort sedan de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna infördes av den nya regeringen.
Tobé glömmer också att den koncentrationslägerpolitiska åtgärden Fas3 – i folkmun kallad – kraftigt reducerats med målsättningen att helt upphöra.
Den arbetsmarknadspolitik kallad ”arbetslinjen” som Moderaterna ägnade sig åt lönade sig inte alls varken för arbetsgivarna eller de arbetslösa – det blev istället lite ”plock i pinn” där lite gick till RUT och lite till ROT och övriga stod och stampade i frustration.
Det är klart jag håller med om att det ser inte så bra ut ur ett Moderat perspektiv att arbetslösheten sjunker för alla kategorier – men för de som är arbetslösa måste det vara positivt och i slutänden för staten som kan – genom ökade skatteintäkter – täppa igen de revor alliansen förorsakade landet.

Att moderaterna lider av en konstant rädsla för skattehöjningar är allmänt bekant.
Och i Tobés och hans partikamraters verklighet inom Moderaterna finns det ingen som tjänar mindre än 38 200 kr/månaden – regeringens förslag om höjning av den nedre brytpunkten med hela 500 kr då man skall betala statlig skatt – som får en höjning med som minst några kronor upp till ett tak om max 200 kr/månaden.
Det är därför Moderaterna kallar dem ”vanliga” löntagare.
Undrar vad man i Tobés kansli kallar alla de löntagare som är i majoritet och aldrig ens kommer i närheten av en inkomst av 38 200 kr/månaden?

Under i artikeln rubricerade ”Återkommande faktafel” öppnar sig det en häpnadsväckande brist på insikt där Tobé underförstått prisar en ekonomisk politik med årliga skattesänkningar av 138 miljarder som fick till följd att hela den offentliga sektorns samtliga verksamheter urholkades med minskade statsanslag till kommunsektorn och som en ytterligare följd av den märkliga ”arbetslinjen” där de som blev av med sina regelrätta ersättningar tvingades belasta hårt ansträngda kommunbudgetar ytterligare.
Brist på sjuksköterskor, brist på lärare med fallande resultat i skolans grundämnen.
Tobé kanske inte följde kommunernas ansträngda ekonomier där nära 240 av landets 270 kommuner hotade med att höja kommunalskatten för att klara kommunernas åligganden – några kommuner fick bidrag av EU för att klara ungdomsarbetslösheten – skamligt och något Moderaterna inte ville höra talas om.
Nej Tobé Alliansen höll inte något löfte om att stärka välfärden – som dessutom aldrig presenterats som ett löfte – och samtidigt sänka skatterna för de som arbetar – särskilt för dem med små- och medelstora inkomster vilket är en väl utvecklad lögn – sanningen är att de med höga inkomster också fick de högsta skattesänkningarna.
Vallöftet att sänka skatterna var nog det enda löfte ni höll – och det har kostat ett sargat samhälle som vi idag dagligdags kan ta del av.
Inte ens en sanning kan Moderater leverera.

(Mina källor är Riksdag och departement – numer nedlagd tyvärr.
Statskontoret är en ytterligare källa samt Elin Naurins forskning och därutöver i West European Politics för att dra slutsatser över svenska regeringars uppfyllande av vallöften jämförd med Europeiska dito.)

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 11 april, 2017

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2017/04/11/populistiska-logner-tobe/