Apartheid och Sverigedemokraterna.

Publicerad 2019-03-23

Under min mer än 40-åriga karriär inom den reella sjöfarten kom jag i kontakt med många människor i många länder världen runt.
Sydafrika var ett land jag kom att besöka ett flertal gånger på 60 och 70-talet och den erfarenhet jag rönte då var att Sydafrika utmärkte sig som ett land där färgen på din hud var av avgörande betydelse hur du skulle och blev behandlad.
Rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika har en lång historia och dess ursprung kan ledas tillbaka allt sedan kolonialtiden.
Rasåtskillnadspolitiken var således systematiserad och blev sedan under efterkrigstid känd som apartheid då nationalisterna vann överhöghet.

Nationalistpartiet, Nasionale Party van Suid-Afrika  – ett etnonationalistiskt konservativt parti som regerade landet från 1948 till 1993 – yrkade på att Sydafrikas folkgrupper skulle ha olika typer av rättigheter och utvecklas separat.
Den diskriminering som redan existerade i praktiken upphöjdes till nationell norm med övergripande syfte att garantera de vita befolkningsgrupperna, i synnerhet afrikanderna (boerättlingarna) i Nationalistpartiet, fortsatt makt.
Jämförelsevis kan sägas att både moderater och sverigedemokrater eftersträvar samma målsättning om än inte fullt ut.
Dessa två partier har en förunderlig syn på människor som inte är av svensk börd utan anses vara den svenska välfärden – den välfärd som socialdemokrater ock liberala partier byggt – ett tärande och destruktivt ”bidragsutnyttjande” som drabbar även obemedlade svenska medborgare.
Klassklyftor skall påbjudas för att skapa drivkrafter, drivkrafter som de bemedlade får på skattsedlarna.

Sverigedemokraterna erkänner öppet att de är konservativa med nationalistiska förtecken och just konservatismen är ett vidsträckt begrepp som å ena sidan tangerar liberala förtecken och å andra sidan hårdför extremism med fokus på det senare..
Jag har vid ett flertal inlägg och krönikor benämnt Sverigedemokraterna som ett utpräglat etnonationalistiskt parti där rasismen flödar ohämmat och där kulturella betingelser är avgörande för att upprätthålla en homogen etnonationalism.
Jag tror inte att skandalpartiets ideologer haft den etnonationalistiska apartheidpolitiken som en förebild när de författade sina politiska ambitioner i det principprogram som skall vara vägledande för skandalpartiet – det är snarare som av en händelse att man nu kan konstatera många likheter med apartheid när man dyker djupt ner i deras politiska ideologiska ambitioner.

Sydafrika är ett mångfacetterat land utan några andra gränser än de till närliggande länder, ett land med många länder i samma land.
Med ett otroligt skiftande landskap, sin rika flora, spännande fauna och sina vänliga invånare blir man som besökare betagen var man än befinner sig.
Ur det perspektivet var det roligt att besöka Sydafrika.
Det som tog udden av besöken var just den utpräglade diskrimineringen, den etnonationalism som var förhärskande genom apartheidpolitiken.
Vi sjöfolk såg den och skrämdes av det vi såg och kunde konstatera.
Det var något overkligt för oss som levt under helt andra former i ett mångkulturellt samhälle där varje människa betraktas som människa oaktat hudfärg oaktat kultur oaktat ställning.
Sydafrika under apartheid var raka motsatsen.
Och man såg det överallt.
Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter – än mindre att styra sitt eget land.
Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket.
Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt och då var apartheid ett sätt att bevara den ”västerländska” livsstilen i Sydafrika – hur västerländskt det var kan säkert diskuteras.
Det ansågs också oetiskt att socialt beblanda sig med den svarta befolkningen och därför var rasåtskillnadspolitiken real och påfallande synlig i hela samhället.
Det var, som ett exempel, straffbart att inleda ett förhållande med en svart kvinna där straffet kunde utgöras av ett antal piskrapp för mannen och för kvinnan kunde det sluta än värre.

Sverigedemokraterna talar mycket om kulturella skillnader som attackerar vår kulturella livsstil och talar med en etnonationalistisk tunga när de argumenterar i termer av ”nationen” istället för Sverige.
Att ur ett teoretiskt och diaspora argument säga att deras sökande och händelseutveckling inom den kollektiva identiteten inte är en slump utan snarare en systematisk process inom Sverigedemokraterna.
Nyckelorden är nationalism, etnicitet, identitet och diaspora.
Det är således inget förvånande när skandalpartiet talar om för sina väljare vem som är och vem som inte är svenskar.
Fredrik Reinfeldt (M) – och före detta statsminister – var ur just detta perspektiv inte moderat utan snarare liberal som på ett kraftfullt sätt tog avstånd från de etnonationalistiska argument sverigedemokraterna ägnade sig åt under debatterna i riksdagen.

Etnonationalism är med andra ord ett sätt för sverigedemokraterna att hävda sig själva genom att använda, förstora och i förekommande fall förfalska rådande förhållanden och därmed utgå från dess ogynnsamma förhållanden som tillskrivs icke svenska etniciteter.
Etnonationalism är just en politisering av etniciteter där man med hjälp och utgående från etniska markörer kräver förändringar av hela samhällsstrukturen.
Minoritetsgrupper, samer, judar, romer, finlandssvenskar och tornedalingar kan inte bli svenskar i en ”nation” utropad av en nationalistisk rörelse som företräder en politiskt-kulturellt definierad folkgrupp.

Essentialismen förfäktas än idag av nationalistiska rörelser som exempelvis sverigedemokraterna och i än högre grad av de nazistiska organisationer som finns  – och utifrån essentialismen ska kultur och etnicitet ses som helt enskilda ämnen som har en fast relation till varandra.
Födelselandets egenskaper förs vidare i arv genom nationalitet som bestämmer ens kultur – se essenser i sverigedemokraternas ideologiska principprogram.
Kortfattat blir människans tillhörighet och identitet något som bestäms redan vid födelseplatsen, och återfinns exempelvis i Sverigedemokraternas partiprogram. Uppfattningen kontrasterar mot dagens mer vanliga vetenskapliga syn på nationen som social konstruktion, det vill säga utvecklad genom politiskt och militärt skapade gränser som har fått betydelse för befolkningens språk, religion och sedvänjor.
En nationalstat tenderar att utveckla en politiskt motiverad gruppidentitet i syfte att skapa lojalitetsband, som ofta bygger på relativt sentida men föränderliga nationalistiska föreställningar om gemensam kulturhistoria och gemensamma värderingar.

Den dolda ambitionen, eller det som inte talas om existerar inte.
Tydligast i den argumentationen kan hänvisas till Nazitysklands misslyckade ambition att få icke etniska tyskar – främst judar och romer – att utvandra.
Ett misslyckande som utvecklades till ett av vår tids största mänskliga vidrigheter.
Att avrätta icke etniska minoriteter blev följden av Nazitysklands etnonationalism och fanns inte beskriven i offentliga programhandlingar även om man i mindre offentliga sammanhang talade om utrensningar och fängsligt förvar i avvaktan på en mer radikal utveckling för att främja den vita ”rasens” kulturella identitet.
Skillnaden mellan apartheidregimens etnonationalism och Nazisternas var att man kunde inte utvisa en befolkning som bestod av 85% svarta, därför inrättade man reservat och diskrimineringslagar som förpassade de som inte kunde förvisas till reservaten till i övrigt utpekade områden, segregation, där den vita minoriteten inte onödigtvis behövde beblanda sig med för nationalisterna utpekade lågbegåvade medborgare.
Sverigedemokraterna talar om återvandringsprogram och särskilt utmärkande är det sverigedemokratiska före detta ungdomsförbund som bildades efter uteslutningen ett ytterligare nationalistiskt parti (AFS) vars främsta ambition är just ett upprättat återvandringsprogram för utpekade etniska grupper i samhället.
Anledningen till att man tog beslutet att utesluta ungdomsförbundet kan härledas till att de identitetspolitiska ambitionerna och argumenten blev för besvärande för moderpartiet som ju själva sökte en normalisering och därmed en plats bland alla övriga.
Om vi spekulerar i förutsättningar där sverigedemokraterna lyckas få den makt de eftersträvar med de ambitioner man har och misslyckas – vad händer då?

Nationalism är ett svårfångat begrepp, ändå genomsyrar den vår tillvaro mer än vi kanske är medvetna om.
Att det finns en nationell identitet är självklart i dagens värld – till exempel om vårt landslag lyckats bra i den internationella idrotten eller om vårt land nämns i positiva termer utomlands, då har den svenska nationalismen blommat ut som något naturligt. Och vem vill missunna ett land som lyckats i en landskamp att fira, att vifta med flaggor, att ropa ut: ”Vi är bäst!”
Så gör de i alla andra länder också…
Men nationalism kan också missbrukas och leda till intolerans, krig och etnisk rensning.
Det finns det många exempel på där den aggressiva nationalismen breder ut sig och skapar främlingsfientliga attityder i samhället.
Nazismen står för den mest extrema formen av främlingsfientlig och aggressiv nationalism och ett av de i närtid mest skräckinjagande exemplen på den här typen av nationalism såg vi i det forna Jugoslavien.
Folk som tidigare levt sida vid sida hade nu i nationalismens namn blivit beredda att till och med utrota varandra.
I de länder/stater som utmärkts av aggressiv nationalism har ofta varit antidemokratiskt. Till denna aggressiva nationella inriktning kan man också inordna många av dagens rasistiska rörelser.
Etnonationalismen är således en förgrening av nationalismen som betraktas som aggressiv och som i sverigedemokraternas fall är grundad på kulturella betingelser där man anser att den egna kulturen ”skuffas” undan av andra etniska kulturella begivenheter – inte förvånande när man beskriver vårt land som ett ”multikultiland” i dess och för nationalister negativa termer.

Att be en sverigedemokrat beskriva sitt eget principprogram är ofta liktydigt med att be ett barn beskriva Pytagoras sats – svaren blir lika obegripliga.
Pekar man därefter ut på ett pedagogiskt sätt de skrivningar som leder alla andra till etnonationalism, rasism och i förekommande fall rasbiologiska föreställningar uttryckt ur ett kulturrasistiskt perspektiv så blir svaret lika ofta att ingen förstår egentligen vad som åsyftas i deras principprogram samt att alla andra är minst lika besvärande om inte mer besvärande.
Sverigedemokraterna är inte omedvetna om kritiken.
Men istället för producerar man ett sammelsurium av argument med ett enda syfte att dölja deras verkliga ambitioner samt därtill normalisera sig själva som ett parti som värnar den för tiden nationalromantiska traditionerna.
Ett sådant exempel är den av sverigedemokraterna närstående nätsajten Samnytt – Avpixlats efterträdare – och den filmproducerade historiedokumentär man medverkade till och vars huvudsakliga syfte var att i tillrättalagda scener beskriva socialdemokraternas vedervärdiga historia och därmed försköna sin egen i den jämförelsen.
Jag har sett den, den är inte ens värd att recenseras, något mer falsifierat och skabröst sätt att bedriva opposition tror jag mig aldrig under min livstid erfarit men faller naturligtvis i god jord hos de som hyllar Sverigedemokraternas identitetspolitiska ambitioner.

Det var – kan man säga – på 1800-talet nationalismen fick sin egentliga utformning. Under detta århundrade bröt industrialismen igenom i Europas länder.
Flykten från landsbygden började och det gamla bondesamhället gick mot sin nära nog upplösning.
Allt fler människor drömde sig tillbaka till landet, naturen och de gamla folksederna. Denna nostalgi blev en viktig del av den nationalkänsla som började växa fram i alla de industrialiserade länderna.
Den naturromantiska konsten avspeglade en drömsk försjunkenhet i stämningar och landskap, i folkdanser och hembygdsromantik.
Den sköna döden på slagfältet krigsromantiken visavi nationalismen – en hjältes död – Karl den tolftes likfärd och Sten Stures död på Mälarens is.
Sven Duva och den kula som blev hans död, den som träffade ”hans ädla tappra barm”.
Allt är exempel på krigsromantik och det sköna i att dö för nationen.
Inte oväntat var det just sverigedemokraternas ursprung som manade till den glorifieringen även om man efter att organisationen ”Bevara Sverige svenskt” uppstod i en ny skepnad i det vad som idag är sverigedemokraterna har man tonat ner den glorifieringen och den nationella romantiken även om tongångarna avslöjas understundom som när den så kallade chefsideologen Mattias Karlsson manade till kamp för nationen – ”segra eller dö.”

Det nu av Ebba Bush Thor offentliggörandet att Kristdemokraterna är beredda att idka samarbete med skandalpartiet är mot bakgrund av det ovanstående beskrivet oerhört naivt och gränsande till en total aningslöshet.
Ebba Bush Thor och hennes partiledning tar makten som sitt främsta argument och det kan komma att kosta mer än det smakar.
Argumentet är enligt henne själv att det parlamentariska läget har förändrats och då måste hon överge den tidigare ståndpunkten att aldrig inlåta sig i någon form av samarbete med det nationalkonservativa skandalpartiet.
Ett annat alternativ är att sänka konfliktnivån en nivå hon själv frammanat under sin tid som partiledare.
När övriga partier – exklusive moderater och sverigedemokrater – talar om att begränsa högerextremismen i det kommande EU-valet så deklarerar hon en motsatt ståndpunkt och valet av tidpunkt var helt respektlöst – mot bakgrund av värdsamfundets deklarerade dag emot rasism och främlingsfientlighet – och var förmodligen tämligen övertygad om att moderaterna skulle följa hennes exempel och därmed möjliggöra det hon nu eftertraktar – nämligen ett nationalkonservativt regeringsalternativ inför valet 2022.
Ulf Kristersson uttrycker dock en positiv ståndpunkt men poängterar att hans sedan tidigare uttalande om att inte idka något som helst samarbete med sverigedemokraterna även om flertalet sakpolitiska frågeställningar överensstämmer med moderaternas.
Himmelen har ännu inte ramlat ner – det är dock bara en tidsfråga när den gör det och låt mig gissa – när opinionsmätningarna påvisar ett högre resultat än de nuvarande där sverigedemokraterna stoltserar med några procent mer än moderaternas då rasar himmelen ner då statsministerposten torde vara säkrad om ett nationalkonservativt alternativ skulle vinna valet 2022.
Då om inte förr lär vi få se och uppleva vad nationalkonservatism är inbegripet etnonationalism – allt det som vi eller Europa i övrigt inte behöver.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 23 mars, 2019

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2019/03/23/apartheid-och-sverigedemokraterna/