Publicerad 2020-02-17

Jag reagerade starkt mot en artikel, föranledd av en intervju med Stefan Löfven, och hans kopplingar mot de ungdomsrån som tagit oproportionerliga omfattningar och de skattesänkningar som skedde under alliansåren.
Nej, det var inte uttalandet i sak som jag reagerade emot, för det stämmer mycket väl vilket jag återkommer till.
Det var snarare den totala brist på insikt som de forna allianspartierna lät förmedla i sin kritik mot Stefan Löfvens analys.
De partier som medverkade till alla dessa skattesänkningar, som döptes påpassligt till jobbskatteavdrag och omfattade uteslutande endast de som hade en anställning, samt genomfördes med ett huvudsakligt syfte att öka statens intäkter skattevägen, har istället påverkat behovet av andra riktade satsningar för kommuner och regioner.

Det finns inga empiriska studier som visar att jobbskatteavdraget genererar fler jobb. Det som finns är teoretiska resonemang om hur många jobb det skulle kunna skapa om det får de effekter man tror de kan få.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering IFAU i Uppsala har tidigare utvärderat de två första jobbskatteavdragen, som innebar skattesänkningar på cirka 50 miljarder kronor.
IFAU står också fast vid sin syn på jobbskatteavdraget som en osäker jobbskapande åtgärd än i dag.

Förespråkare till jobbskatteavdraget brukar ibland peka på studier gjorda i andra länder som visar på att liknande typer av avdrag har haft en positiv effekt för att få människor i jobb.
Det har ofta rört sig om helt andra typer av avdrag, exempelvis riktade insatser till vissa grupper som ensamstående föräldrar, inte ett generellt jobbskatteavdrag som man tillämpade under alliansåren.
Pengarna räcker inte både till omfattande investeringar i skola vård och omsorg och jobbskatteavdrag – det är antingen eller.
Jag är inte emot skattesänkningar i sak om det i statsfinanserna finns ett sådant utrymme men jobbskatteavdragen blev en väldigt dyr reform som drabbade hela välfärdssektorn.

Enligt alliansregeringens egna beräkningar har jobbskatteavdragen gett 200 000 nya jobb – som man döpte om till sysselsättning.
Dessa 200 000 jobb beräknades utifrån absoluta tal – något som moderaterna är ensamma om då det normala synsättet är att beräkna arbetslöshet i procentuell andel av befolkningen – utan hänsyn tagen till befolkningsökningen – och vi vet att arbetslösheten ökade under alliansregeringens senare mandatperiod, till viss del beroende på den ekonomiska kris i södra Europa som främst drabbade de länder som hade handelspartnerskap med södra Europa vilket Sverige var förskonade från då våra största handelspartners i Europa är Tyskland och framförallt England.

Beräkningarna har dock starkt ifrågasatts från flera håll som alltför optimistiska.
Med den beräkningen som grund har varje arbete som jobbskatteavdraget tillfört kostat ca 1,5 miljon kronor.
Företrädare för Finansdepartementet – under alliansregeringen – ville hävda att jobbskatteavdragen är det som har den största effektivitetsgraden när det gäller att skapa nya jobb.
Eftersom den vid tiden aktuella arbetslösheten omfattade cirka 400 000 individer skulle det enligt Anders Borgs Finansdepartement kräva skattesänkningar på 450 miljarder kronor för att den vägen bekämpa arbetslösheten.
450 miljarder motsvarar till exempel samtliga statliga satsningar på kommunikationer och infrastruktur under tio års tid för att ge ett exempel.

Jobbskatteavdragen försvagade incitamenten till utbildning och kompetensutveckling bland grupper med låga inkomster och kort utbildning.
Resultatet bli att de fastnar i dåligt betalda arbetsuppgifter.
Jobbskatteavdragets utformning, med stora skattesänkningar för personer med
förhållandevis stora inkomster – och som därmed betalar mycket skatt –
samtidigt som utbudseffekterna för dessa är små eller rent av negativa, gör att
– så som jag tidigare beskrivit – reformen är mycket kostsam.
Vi har i en jämförelse utan genomförda jobbskatteavdrag minskade skatteintäkter om drygt 90 miljarder årligen.
Den svenska välfärdsmodellen är ett fantastiskt smart sätt att organisera samhället så
att möjligheten att växa som människa finns för alla.
Genom principen finansiering efter förmåga och fördelning efter behov bidrar skola, vård och barn- och äldreomsorg till alla människors möjligheter att skapa sig ett rikare liv.

Jobbskatteavdragen tog denna möjlighet från oss.
Minskade förutsättningar för skolan!
Minskade förutsättningar för vård och omsorgen!
Sämre socioekonomiska förutsättningar för redan drabbade!
Detta sätter sina spår hos främst våra ungdomar som är den grupp i samhället som drabbats hårt.
Vad gjorde alliansregeringen för att minska bostadsbristen?
Inte mycket – när de tog över makten 2006 minskade bostadsbyggandet med hela
74 procent.
Den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall tillsatte inte mindre än 65 olika bostadsutredningar på tre år.
Resultatet blev Attefallshusen en total katastrof.

Psykisk ohälsa bland unga har ökat stadigt allt sedan 1990-talet enligt Folkhälsomyndigheten.
Sjunkande skolprestationer och utbredd skolstress kan ses som tecken på att skolan som helhet fungerar sämre än tidigare.
Brister i skolans funktion har troligen bidragit till ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga.

Sedan 1990-talets början har det svenska skolsystemet förändrats, med exempelvis kommunaliseringen, friskolereformen, införandet av skolpeng och nya betygssystem.
Skolprestationerna bland högstadieelever försämrades under perioden 1995–2012, enligt de internationella undersökningarna Pisa och TIMSS.
Folkhälsomyndigheten vill mena att resultatet tyder på att det finns ett samband mellan sämre skolprestationer och ökad risk för inåtvända problem bland barn och unga.
Och här vill jag således återkomma till vad Stefan Löfven säger – nämligen att alla dessa jobbskatteavdrag gett betydande försämringar hos de redan socioekonomiskt svaga grupperna i samhället – skapat misstro, en misstro som i förekommande fall ger uttryck för ökad brottslighet och kriminalitet bland våra unga.
Finns inga förutsättningar finns heller ingen tro.

Det blir således anmärkningsvärt när exempelvis Nyamko Sabuni ger följande uttryck;
”Det finns inte en chans att det vi nu ser, med 14-åringar som rånar och förnedrar andra tonåringar, skulle bero på 14 år gamla skattesänkningar”
Eller moderaternas partiledare Ulf Kristersson som skriver sitt genmäle på Facebook:
”Nu gör han det igen, Stefan Löfven. Skyller ifrån sig. Men denna gång överträffar han nästan sig själv.”
Vidare tar han upp tidigare uttalanden från statsministern, och fortsätter:
”Vad detta i grunden handlar om är en oansvarig invandringspolitik och en totalt misslyckad integration. Där föräldrar inte tar ansvar för sina barn och ett samhälle som inte omedelbart sätter gränser för vad som gäller. Det vill Stefan Löfven inte kännas vid, än mindre gör han något åt det.
Han har nu varit statsminister i sex år. Det räcker nu.”
Eller Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Emil Källström säger i en kommentar:
”– Ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Alliansens skattesänkningar var ansvarsfulla och skapade hundratusentals nya jobb. Statsministern låtsas också att politiken är omlagd. Fakta på bordet är att vi sänker skatten med ytterligare 13 miljarder i årets budget, samtidigt som vi satsar på polis och rättsväsende”
Och slutligen då den testosteronstinna partiledaren för kristdemokraterna som använder slasktratten nummer ett för följande uttalande;
”Att det för fler lönar sig bättre att jobba än att gå på bidrag är INTE orsaken till rånvågor, förnedringsbrott och sprängdåd. Patetiskt.
När vi har en statsminister som vägrar tala klarspråk och vägrar ta ansvar för den politik han själv har fört, låtsas som att han inte har styrt Sverige de senaste fem åren, då bidrar det till politikerförakt i en tid då förtroendet behöver öka oavsett vad man tycker i sak.”

En monumental insiktslös svada av de som säger sig vilja ta ansvar

Eftersom den vid tiden aktuella arbetslösheten omfattade cirka 400 000 individer skulle det enligt Anders Borgs Finansdepartement kräva skattesänkningar på 450 miljarder kronor för att den vägen bekämpa arbetslösheten.
450 miljarder motsvarar till exempel samtliga statliga satsningar på kommunikationer och infrastruktur under tio års tid för att ge ett exempel.

citamenten till utbildning och kompetensutveckling bland grupper med låga inkomster och kort utbildning.
Resultatet bli att de fastnar i dåligt betalda arbetsuppgifter.
Jobbskatteavdragets utformning, med stora skattesänkningar för personer med
förhållandevis stora inkomster – och som därmed betalar mycket skatt –
samtidigt som utbudseffekterna för dessa är små eller rent av negativa, gör att
– så som jag tidigare beskrivit – reformen är mycket kostsam.
Vi har i jämförelse utan genomförda minskade skatteintäkter om drygt 90 miljarder årligen.

Publicerad 2020-02-11

”Du försöker väl inte säga att det vore anständigt av mig att ändra uppfattning i den här
frågan bara att få chans att bilda regering?
Nej, ser du, så behandlar vi inte politik inom centern.
Ha det på minnet inför framtiden.”

Ovanstående är ett citat av centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin under
en intervju 1976, strax efter den borgerliga valsegern
Den stora frågan då vid valet var kärnkraften.
Den hade centerpartiet gjort till sin egen valfråga och drev en stark kampanj för nej-sidan: en direkt avveckling av all kärnkraft.
I citatet ovan svarar Fälldin på huruvida centerpartiet skulle vika sig för de andra borgerliga partierna när de var tvungna att de facto besluta hur de skulle lösa kärnkraftsfrågan.
Svaret var tydligt, centerpartiet skulle hålla fast vid sin ståndpunkt.
Kärnkraftsfrågan kom sedermera att kallas den borgerliga regeringens ”mörka moln” där ingen konkret uppgörelse kom och regeringskriserna duggade tätt, partier ändrade
ståndpunkt över mittengränsen.
Centerpartiet som hållit huvudet högt tappade förtroende – kärnkraften avvecklades inte så som lovat.

Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger.
Dels den ”nationalistiska” som företräds av sverigedemokraterna – som öppet föraktar invandrare och muslimer och falskeligen påstår sig försvara ”vanliga” svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar ”invandrare” som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet.
Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av ”filosofen” Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism.
Man gick från socialliberal ideologi till nyliberal dito.
Dock inte med Annie Lööf som förvisso utvecklat den nyliberala doktrinen allt sedan hon blev vald till partiordförande.

Det var under Maud Olofsson, som valdes till partiledare 2001, som partiet inledde sin högersväng.
Huruvida Centern skulle luta åt höger eller vänster som allt sedan 1900-talet varit en gammal intern konfliktfråga där man kört både vänster- som högertrafik i omgångar vilket inte minst gav moderaterna huvudvärk.
Trots detta var de flesta centerledare socialliberala och man hade lättare att samarbeta med oss socialdemokrater.
Socialdemokraterna kunde genom återkommande uppgörelser med centerpartiet  söndra den övriga borgerligheten och blev således en garant för vårt långa regeringsinnehav – något som Reinfeldt ansåg var ”den socialdemokratiska hegemonin” ett uttalande han senare inte ville kännas vid då det ansågs vara att underkänna valmanskåren.

Det största partiet i denna allianskonstellation för Sverige var Moderaterna.
Och i enlighet med detta faktum krävdes att marginalpartierna rättade sig i stort till den moderata radikala konservativa ideologin även om de ansluter sig till viss liberal ideologi åt vänster och nationalistiska tankebanor på den högra planhalvan, men hellre definierar sig som ett liberalkonservativt parti.
Sverige har gått från en situation med låg väljarrörlighet till hög väljarrörlighet.
Cirka tio procent av väljarna bytte parti i valrörelser på 1960-talet.
I valet 2018 bytte hela 40 procent av väljarna parti.
Detta beror framför allt på att den klassröstning som präglade stora delar av efterkrigstiden har minskat radikalt i yngre generationer.
Vi har således – generellt sett – fått det för bra samt att bildningsnivån sjunkit drastiskt under det senaste kvartsseklet vilket anses gynna högerpartierna och då främst moderaterna som satsar på privata alternativ inom välfärdssektorn.

De väljare som gick från Moderaterna till Kristdemokraterna hade många uppfattningar som liknade den genomsnittliga M-väljarens: man ville se Ulf Kristersson som statsminister, ansåg att Moderaterna var det bästa partiet för att styra Sverige och
hade högt förtroende för Moderaterna i en rad sakfrågor.
Däremot identifierade sig de väljare som gick från Moderaterna till Kristdemokraterna mer tydligt till höger på den politiska skalan än genomsnittsmoderaten; nio av tio väljare som gick till Kristdemokraterna såg sig själva som konservativa – att jämföra med drygt fyra av tio moderater.
I genomsnitt var de något äldre och prioriterade sjukvården högre än
genomsnittsmoderaten.

Anmärkningsvärt är dock att cirka hälften av alla väljare som
gick från Moderaterna till Kristdemokraterna ser sig själva som moderater, det vill
säga de lutar mest åt Moderaterna när de får en fråga om partitillhörighet.
Många bestämde sig också för Kristdemokraterna i valets slutskede och kan betecknas som stödröster.
I september 2018 blev det tydligt att Kristdemokraterna skulle klara riksdagsspärren.
Och Kristdemokraterna attraherade borgerliga väljare som med Ebba Thor såg en stark röst i debatten, en uppfattad stark karismatisk partiledare, tydliga högerpositioner, dokumenterat motstånd mot Decemberöverenskommelsen – trots att upprinnelsen till den överenskommelsen var ett kristdemokratiskt initiativ – och hög profil i sjukvårdsfrågan.
Dessutom gick det att rösta på Kristdemokraterna utan att spela Yatzy med regeringsfrågan – den spelformen försökte Ulf Kristersson sig på istället där de nationalistiska tankebanorna hos moderaterna generellt inbegrep ett samarbete med sverigedemokraternas 62 mandat att lägga till de i valresultatet givna 173 mandaten.

Annie Lööf hade inga större problem att profilera sig som Maud Olofssons enda tänkbara efterträdare till partiledarposten för Centerpartiet.
Det är också väl bekräftat att i valet fick Centerpartiet fler röster kring Stureplan i Stockholm än i klassisk jordbruksbygd.
Jag vill mena att Centerns och Liberalernas krav på Socialdemokraterna utgör det mest marknadsliberala reformprogrammet i Sverige i modern tid genom den så kallade januariöverenskommelsen.
Både Annie Lööf och tidigare Björklund gick alldeles för långt med sitt ultimativa tonläge som närmast kan betraktas som hybris och ivrigt påhejade av de nyliberala falangerna.
Men också socialdemokraterna har gjort en felaktig analys över både centern och liberalernas högersväng som kostat oss rejäla opinionspoäng och valresultatet 2022 kan bli en ren skräcksiffra för oss om man inte omvärderar delar av januariöverenskommelsen – och det är bråttom.

Centerpartiet är det parti som har fått igenom mest av sin egen politik i Januariavtalet. Det har gjort Annie Lööf mycket populär inom partiet, dock skall sägas att det finns en del orosmoln för partiledningen.
”Även om flera C-förslag i januariavtalet ännu inte har genomförts av S-MP-regeringen så lär kommande budgetar inte få lika stor C-profil.”
Det duger heller inte att förhindra eller förbjuda partier som är invalda på demokratins grunder alldeles oavsett deras ideologiska bas.

Att grunden för januariöverenskommelsen var att reducera sverigedemokraternas inflytande kan jag ha en viss förståelse för då deras värdegrund är av en sådan diametral skillnad att man kan tala om ett uppenbart hot mot alla liberala värden som de flesta partier står upp för och risken skulle vara att främst moderater och kristdemokrater förflyttar sin ståndpunkter mot nationalistisk konservativ radikalism för att få erforderligt stöd i kammaren för egna konservativa ståndpunkter.
Detta har redan skett på lokal nivå i ett flertal kommuner.
Men att i samma andetag också förbjuda demokratiskt invalda partier är ett osannolikt övertramp och ett genuint övergrepp på de demokratiska värden vi byggt hela vår existens på.
Frågan som bör ställas till Annie Lööf är – hur ser hon på demokratin?
Samma fråga bör ställas till mitt eget parti som uppenbarligen och utan att tveka anammat övergreppet för att i avsedda dokument värna den demokratiska utvecklingen.
Paradoxen blir alldeles för genomskinlig.

Publicerad 2020-02-06

Det finns ett otal seriösa såväl som direkt oseriösa undersökningar som påvisar i förekommande fall å ena sidan en dramatisk ökning av rasism i samhället och å andra sidan att den är stabil samt i det tredje att den minskar.
Alldeles oavsett har jag tagit del av ett flertal studier i ämnet och konstaterar samfällt att intoleransen ökar då samhällsföreträdare – så som politiker, journalister och övriga offentliga samhällsdebattörer talar om rasism och intolerans i samhället som något alltid bestående fenomen och blir då något normalt som bara finns där.

Nazistiska organisationer i olika skepnader har funnits i alla tider.
Det man kan säga är att dessa olika organisationer levt i skymundan under mycket lång tid intill det som skedde 1988 då sverigedemokraterna bildades av den ofta våldsamma organisationen Bevara Sverige svenskt (BSS) – med rötter i nazistiska och fascistiska rörelser – spelar en central roll i den högerextrema politiska undervegetationen som är främlings- och invandrarfientlig.
Den kanske mest medialt uppmärksammade var SS-frivillige nazisten Gustav Ekström samt ytterligare engagerade varav Anders Klarström, partiledare 1989-1995 och tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet.

Klarström, som senare lämnar SD, ringer 1984 ett anonymt, hotfullt samtal till underhållaren Hagge Geigert: ”Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!”. För detta hotsamtal, döms Klarström senare till några ynka dagsböter.
Enligt tidskriften Expos ”vitbok” om Sverigedemokraterna var mer än 60 procent av ledamöterna i partistyrelsen mellan 1989 och 1995 kopplade till nazistiska grupper – före, under eller efter sin tid i SD – Åkesson anslöt sig till detta partis ungdomsförbund 1994 – det kan i det sammanhanget inte undgått honom vilka nazistiska och fascistiska strömmar som genomsyrade detta parti och som fortfarande 2020 är allmänt rådande.
Och fortfarande in i vår tid avslöjas intoleransen, rasismen och de nazistiska och fascistiska tendenserna dolda i ett avslöjande akademiskt fikonspråk som ledningstrojkan medverkat till trots ivriga försök att gömma och glömma detta faktum..

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) en relativt nybildad nazistisk och fascistiskt organisation som samlat nazister från ett flertal andra nazistiska organisationer har fått luft under vingarna i samband med att sverigedemokraterna gjort sitt intåg på den politiska arenan.
Demonstrationstillstånd meddelas dessa nazister i det närmaste på löpande band
Nu senast såg jag att de ansökt om demonstrationstillstånd i Uppsala vilket – i likhet med flertalet andra demonstrationer sannolikt kommer att sluta i reala våldsamheter.
I det sammanhanget frågar sig många varför inte förbjuda dessa organisationer vars ambitioner strider mot hela vår demokrati och verkligen utgör en fara för hela vårt samhällssystem.

År 1971 åtog sig Sverige att införa ett generellt förbud mot diskriminering genom att ratificera FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Sverige lever fortfarande inte upp till detta åtagande, vilket har lett till kritik från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
1 kap. 2 § femte stycket regeringsformen statueras följande;
”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder,
sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”
Dessa nazistiska organisationer är inte helt omedvetna om den specifika lagstiftningen som förbjuder alla former av diskriminering även om de balanserar på gränsen allt som oftast.
De är också väl medvetna om vår yttrande- och åsiktsfrihetslagstiftning samt i den ingående friheten att demonstrera och uttrycka enskilda åsikter.
En annan lagstiftning – Enligt 16 kap 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp samt begreppet störande av allmän ordning.

Det finns dock ett grundproblem som innebär hur vi ska få en effektiv lagstiftning mot hets mot folkgrupp eller vidga tolkningen av begreppet störande av allmän ordning utan att komma i konflikt med mötes-, demonstrations- och yttrandefriheten.
Därför behövs en översyn av lagen om hets mot folkgrupp samt tolkningen av begreppet störande av allmän ordning.
En sådan har Justitieminister Morgan Johansson tagit initiativ till genom följande Kommittédirektiv 2019:39 samt skall uppdraget redovisas senast den 28 februari 2021.
Studerar man innehållet i direktivet är det en ytterst komplex omfattning som måste beaktas och omfattar hela den så kallade vitmaktmiljön i direktivet.
När så direktivet överlämnas det angivna datumet skall den genomgå en lagrådsremiss innan den kan presenteras som ett betänkande på riksdagens bord för beslut och det är min förhoppning att detta kan ske under den senare delen av 2021.
Regeringen – vet jag – tar detta på stort allvar och man kan givetvis tycka att initiativet borde ha tagits för flera år sedan – men vad brukar man säga ”bättre sent än aldrig”

Publicerad 2020-02-05.

Under min profession i den svenska handelsflottan besökte jag många av världens länder vilket gav mig i stort lika många perspektiv på människors förutsättningar utifrån de mänskliga rättigheterna som finns i FN:s konventioner om just vad mänskliga rättigheter har för betydelse för varje en individ.
Men hur många länder följer hela doktrinen av de mänskliga rättigheterna?
Inte många då man anammat delar av konventionen medan andra länder ratificerat hela konventionen.
Det finns också många länder som accepterat konventionen till sin helhet men inte följer den överhuvudtaget.
Ett av de länderna som jag besökt många gånger och som ratificerade konventionen i ett tidigt skede av dess tillkomst är Sydafrika.
Redan den sjunde november 1945 antog Sydafrika konventionen och detta trots deras nationalistiska apartheidpolitik som bedrevs under samma tid vilket de också fick ständig kritik för av just FN.

Vad är då apartheid i egentlig mening?
Det var ett system för rasåtskillnadspolitik som gällde efter andra världskriget 1948 fram till 1994 då den upplöstes.
Syftet var att bevara den vitas  rasens biologiska herravälde i landet vilket innebar att landets svarta befolkning totalt saknade allt politiskt inflytande och hade heller inte tillgång till samma samhällsstandard som de vita hade i Sydafrika, allt från boende till utbildning.
Man delade dessutom upp de olika etniciteterna i de som var vita och andra som var färgade  de som var av ”blandras”.
Man skapades även områden i landet, så kallade hemländer, där den färgade befolkningen skulle bo all den tid då de inte befann sig i arbete.
Att kurtisera öppet med en ung färgad flicka kunde rendera i ett antal piskrapp om man var oaktsam och vad flickan fick utstå i sammanhanget kan man bara ana sig till.

Nåväl – när jag idag tänker på den nationalistiska och utpräglade rasistiska apartheidpolitiken som bedrevs i Sydafrika så går tankarna oavbrutet mot vårt ”eget” nationalistiska parti vars namn jag knappast ens vill ta i min mun utan att få rysningar.
Sverigedemokraterna erkänner öppet att de är konservativa med nationalistiska förtecken och just konservatismen är ett vidsträckt begrepp som å ena sidan tangerar liberala förtecken och å andra sidan hårdför extremism med fokus på det senare..
Jag har vid ett flertal inlägg och krönikor benämnt Sverigedemokraterna som ett utpräglat etnonationalistiskt parti där rasismen flödar ohämmat och där kulturella betingelser och det biologiska arvet är avgörande för att upprätthålla en homogen etnisk befolkning.

Sverigedemokraterna talar mycket om kulturella skillnader som attackerar vår kulturella livsstil och talar med en etnonationalistisk tunga när de argumenterar i termer av ”nationen” istället för Sverige.
Att ur ett teoretiskt och diaspora argument säga att deras sökande och händelseutveckling inom den kollektiva identiteten inte är en slump utan snarare en systematisk process inom Sverigedemokraterna.
Nyckelorden är nationalism, etnicitet, identitet och diaspora.
Det är således inget förvånande utan snarare en för Sverigedemokraterna talande ideologisk uppfattning när de talar om för sina väljare vem som är och vem som inte är svenskar.

Sverigedemokraterna talar återigen om ett återvandringsprogram och särskilt paradoxalt blir det när det före detta sverigedemokratiska ungdomsförbundet som bildade, efter uteslutningen, ett ytterligare nationalistiskt parti (AFS) vars främsta ambition är just ett upprättat återvandringsprogram för utpekade etniska grupper i samhället.
Anledningen till att man tog beslutet att utesluta ungdomsförbundet kan härledas till att de identitetspolitiska ambitionerna och argumenten blev för besvärande för moderpartiet som ju själva sökte en normalisering och därmed en plats bland alla övriga.
Etnonationalismen är således en förgrening av nationalismen som betraktas som aggressiv och som i sverigedemokraternas fall är grundad på kulturella betingelser där det biologiska arvet anses att den egna kulturen ”skuffas” undan av andra etniska kulturella begivenheter – inte förvånande när man beskriver vårt land som ett ”multikultiland” i dess och för nationalister negativa termer.
Att be en sverigedemokrat beskriva sitt eget principprogram är ofta liktydigt med att be ett barn beskriva Pytagoras sats – svaren blir lika obegripliga.

När Sverigedemokraterna antyder den legendariska Per Albin Hansson (S) som deras förebild – till och med Åkessons sambo i Sölvesborg hedrar Per Albin med ett inramat foto på sitt skrivbord – sannolikt för att Per Albin förknippas i stor utsträckning för vårt svenska folkhem – läs välfärd.
Men det var inte Per Albin som uppfann definitionen ”det svenska folkhemmet” utan en helt annan figur vid namn Rudolf Kjellén samtida med Per Albin Hansson.
Rudolf Kjellen var vid tiden Allmänna Valförbundets medlem nuvarande Moderaterna och reaktionär nationalist som ville framhålla det svenska folkhemmet ur ett nationalistisk och rasbiologiskt perspektiv medan Per Albin Hansson talade om folkhemmet ur ett mänskligt perspektiv för alla som levde och verkade i landet oavsett etnicitet oavsett kulturella betingelser.
Rudolf Kjellen blev till slut en börda för det parti han var medlem i och föll så småningom i glömska.
Men definitionen ”folkhem” levde vidare genom Per Albin Hansson.

Rudolf Kjellén, professor i statskunskap i Göteborg och senare Uppsala, var en av den svenska nationalismens förgrundsgestalter i början av 1900-talet.
Kjellén, professor redan vid 24 år ålder, hade länge fascinerats av Afrikas vita som han kallade boerna.
1898 höll han en föreläsning vid Göteborgs högskola: ”huruledes denna ras av vita infödingar vuxit upp i trängseln med färgade infödingar, huru den tillkämpat sig plats över eller vid sidan av dem”.
Vad gäller det svarta Sydafrika däremot var Kjellén mindre imponerad.
De representerade för honom en bortdöende ras.

När så Åkesson med flera refererar till Per Albin Hanssons folkhem så är det uteslutande Rudolf Kjellen man har i åtanke och jag finner i det sverigedemokratiska principprogrammet ett flertal påståenden som en direkt kopia av Kjellens många referat och tydliga nationalistiska ståndpunkter.
Det till yttermera visso är påståendet att Åkesson studerat statsvetenskap – dock utan att ha tagit examen – vid Lunds Universitet och bör då ha varit väl påläst om Rudolf Kjellens nationalistiska och rasistiska drag där det övergripande var vid den tiden den rasprofilering som var inom vetenskapen allmänt rådande och påverkade den tidens politiker som sedermera tog initiativet att upprätta ett rasbiologiskt institut till gagn för den vid tiden ihärdigaste rasbiologen Herman Lundborg som blev dess chef.

Apartheid och nazismen är också två ståndpunkter som är förknippade med varandra.
Bägge definitioner bygger nämligen på etnisk nationalism och rasbiologiskt arv.
Dragen till sin spets innebär etnonationalismen en tro på etnicitet som något ursprungligt och oföränderligt.
Detta sätt att betrakta verkligheten speglar en essentialistisk eller primordial världsbild, och de människor som delar den världsbilden menar att det inte går att bli en del av den etniska gruppen om man inte fötts inom den – läs Björn Söders (SD) om våra minoriteter.
För mig och många blir det obegripligt hur en så stor andel av vår etnicitet – när vi nu är inne på det för Sverigedemokraterna så viktiga epitetet – med hängiven entusiasm ansluter sig till det sverigedemokratiska doktrinerna utan att någon enda en av dessa hybrider ifrågasätter deras ståndpunkter.
När vi pålästa gör det möts vi av en hatmobb som inte finner sin like.
Vi kan kritisera andra partiers ståndpunkter och till och med få till stånd en saklig dialog med företrädare för det parti vi kritiserar.
Men gud nåde om du fäller en enda kritisk kommentar om Åkesson och hans parti då skall du tagas av daga.