Patologisk lögn och villfarelse!

Publicerad 2020-05-02.

När jag tog del av en artikel publicerad av SVT avseende Sverigedemokraternas anspråk på att vara en del av arbetarrörelsen gick jag i taket av många skäl som jag skall beskriva lite mer utförligt här nedan.
Citerat Jimmie Åkesson ”– Vi har diskuterat genom åren, inte minst med partiledningen om att vi har ett väldigt stöd inom LO-kollektivet och ser oss som en del av den moderna arbetarrörelsen. ”
Detta stöd som Åkesson talar om torde vara synnerligen tveksamt utan är snarare något som de kidnappat och något stöd av varken LO-ledningen eller anslutna fackliga organisationer har knappast Sverigedemokraterna så som de agerat genom åren både lokalt såväl som nationellt på riksplanet.

Åkessons ”moderna arbetarrörelse” förespråkar tvärt emot vad arbetarrörelsen och
Socialdemokratin förespråkar, ett segregerat homogent samhälle där invånarna skall graderas utifrån kulturella normer som Sverigedemokraterna bestämmer.
Grundbulten för i princip alla socialistiska och liberala partier är människors lika värde och jag brukar hävda att de som inte vill förstå eller acceptera värdet av detta har i princip förlorat sitt eget mänskliga värde.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung inom vitmakt-rörelsen med nazistiska influenser ett nationalistiskt och socialkonservativt riksdagsparti, bildat 1988 av gamla och unga nazister, skinnskallar, personer från Vitt ariskt motstånd (VAM) och Bevara Sverige svenskt (BSS).
SS-veteranen Gustav Ekström – kanske den mest kände som intog en plats i partistyrelsen som revisor, övervakad av Säpo redan 1940 då han klassades som en av Sveriges farligaste nazister och en potentiell landsförrädare vid en eventuell tysk ockupation.  Övriga var den gamle nazisten Gösta Bergquist, 60, från nazistpartiet ”Lindholmarna”; Fritz Håkansson, tidigare i nazistiska Nordiska rikspartiet,  samt skinnskallen Ulf Ranshede är mötesordförande.
Han döms en tid senare till fängelse för att ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke.
Rötterna finns kvar där även idag trots att partiledningen med Åkesson i spetsen vill förneka detta – om detta skriver Gellert Tamas, journalist, dokumentärfilmare, föreläsare och författare – på ett välgrundat och sakligt sätt både i artiklar och dokumentärer.

Sverigedemokraterna har också en uppenbar ambivalent syn på kriminella lagöverträdelser vad avser lokala företrädare såväl som ledamöter i riksdagen.
Inget annat parti har kantats av så många skandaler och kriminellt beteende som Sverigedemokraterna.
Och trots detta försöker man göra kriminalitet till en av de stora sakpolitiska frågorna i konkurrens med Moderaterna samt och jämte invandrarfrågor som ju funnits som en röd tråd i partiet allt sedan de bildades 1988.

Många frågar sig hur har det varit möjligt att ett parti med uppenbara nazistiska influenser lyckats ta sig in i vårt högsta parlament?
Att vägen mot 4 procentspärren tveklöst varit en lång och i många stycken svår vandring inte minst ekonomiskt men också den i stora stycken uteblivna mediala uppmärksamheten.
Resultatet av riksdagsvalet 2010 kom som en kalldusch för många men som en glädje för
andra.
Sverigedemokraterna lyckades nu komma över fyra procentspärren och blev därmed ett
riksdagsparti.
Efter riksdagsvalet började opinionsledare och politiker av förklarliga skäl direkt att ifrågasätta hur detta kunde hända.
Jag vill hävda att våra rikstäckande medier har spelat en central roll för Sverigedemokraternas framgångar efter inträdet i riksdagen 2010.
Jag har tagit del av en analytisk uppsats genomförd av Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap  vid Lunds Universitet som styrker mina egna antaganden vad avser Sverigedemokraternas framgångar.
Klicka gärna på den röda länken för studium – den är väl värd att ta del av.

Den ”moderna arbetarrörelsen” vill man framställa sig som.
Hur modern är då den sverigedemokratiska arbetarrörelsen?

Arbetarrörelsen i Sverige har anor tillbaka till 1850-talet, då arbetarna började organisera tidigare spontana hungerupplopp till strejker och därmed började agera som en autonom grupp.
Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet.
En händelse som brukar ses som central i den tidiga arbetarrörelsen i Sverige är August Palms föreläsning ”Hvad vilja Social-Demokraterna?” på ett hotell Stockholm och i Malmö den 6 november 1881.
Fem år därefter, 1886, bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet, och senare samma år Svenska Postmannaförbundet.

Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del.
Centralt för den fackliga rörelsen är Landsorganisationen – förkortad LO – som bildades 1898 med syftet att organisera alla fackförbund i en central organisation.
Vid sidan av, men med täta band till den fackliga rörelsen bildades 1889 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP).
Dessa två organisationer har alltsedan sekelskiftet dominerat arbetarrörelsen i Sverige, och i mångt och mycket även det allmänna politiska och fackliga klimatet.
Ett exempel på samarbetet LO och SAP emellan är att LO under de första åren krävde att medlemmar i dess fackförbund anslöt sig till det socialdemokratiska partiet högst tre år efter anslutningen.
Ibland räknas även den konsumentkooperativa rörelsen in i arbetarrörelsen, då den tillsammans med den fackliga och politiska grenen benämns arbetarrörelsens ”tre ben”.

Från 1930-talet har SAP varit det i särklass mest inflytelserika politiska partiet i Sverige. Centralt för dess inverkan på det svenska samhället är företeelser som den svenska modellen, folkhemmet och miljonprogrammet men även en i förhållande till den tidiga rörelsen avtagande arbetarinriktad kritik mot monarkin och kapitalismen. Landsorganisationen har organiserat den övervägande majoriteten av alla fackligt anslutna arbetare.
Arbetarrörelsens grundvärderingar omfattar bland annat solidaritet, jämlikhet, rättvisa, demokrati och allas lika värde.
Den delar inte Sverigedemokraterna genom främst sin etnonationalism och socialkonservativa ideologi som i många stycken ligger långt till höger om moderaterna.
Jag skrev inledningsvis citerat ”– Vi har diskuterat genom åren, inte minst med partiledningen om att vi har ett väldigt stöd inom LO-kollektivet och ser oss som en del av den moderna arbetarrörelsen. ”
Sverigedemokratiska medlemmar och anhängare har i ett flertal fall uteslutits som aktiva medlemmar inom fackföreningsrörelsen och detta har gett upphov till allehanda märkliga ståndpunkter förmälda av de uteslutna samt partiledningen att facken är osolidariska samt att facket är rasistiskt för de utesluter SD anhängare.

Låt mig klargöra några saker alldeles särskilt för Sverigedemokrater och ytterst Åkesson.
1889 startade fackförbunden i Sverige ett politiskt parti (SAP) för att de inte kunde genomföra allt den fackliga vägen.
Därför förespråkar nästan alla fackförbund Socialdemokraterna.
Det var fackens medlemmar som startade partiet.
På fackförbunds kongresser beslutar medlemmarna i respektive fackförbund.
Det är medlemmarna i facket som bestämmer vad som skall stå i stadgarna.
Alla förändringar av stadgar diskuteras av medlemmarna före kongressen och under kongressen.
Sedan fastställs det på kongressen.
I alla LO-förbunds stadgar står det att man ska dela arbetarrörelsens värderingar.
Här faller SD:s medlemmar bort.
De flesta fackförbund har beslutat att deras branschorganisation skall verka för i enlighet med de grundläggande värderingarna för att uppnå ett solidariskt samhälle.
Och hur jag än försöker finna i kongressprotokoll med mera så ser jag ingenting om att arbetarrörelsen skall verka för ett homogent etnonationalistisk socialkonservativt samhälle där människor skall segregeras och bedömas utifrån deras ursprung.
Rasism och fascism hör tyvärr inte hemma inom arbetarrörelsen – bara i Åkessons ”moderna arbetarrörelse”

Glöm aldrig att fackförbunden är av medlemmar, för medlemmar.
Det är ingen självklarhet att vara medlem i ett fackförbund.
Ingen ifrågasätter varför inte alla får vara medlem i frimurarna, moderaterna eller arbetsgivarföreningen.
Hos de flesta föreningar som man söker medlemskap i söker man för att man delar deras intressen.
Hos facket söker man för att man tror på att ensam är inte stark utan tillsammans skapar vi trygghet.
Hos facket står jag inte ensam, med andra ord jag tror på arbetarrörelsens grundvärderingar, tillsammans!

 

 

 

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 2 maj, 2020

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2020/05/02/patologisk-logn-och-villfarelse/