Publicerad 2020-09-22

I valet 2018 blev resultatet följande enligt valmyndigheten;
Antal röstberättigade i valet 2018 var totalt 7 495 936.
Av den totala andelen röstade 6 535 271 vilket ger vid handen en procentuell andel av 87,18%.
Den andel som låg i soffan var således 960 665 röstberättigade.
Andelen som röstade får anses vara ett tämligen högt valdeltagande trots allt.

Moderaterna 19.84 procent vilket gav dom 70 mandat i Riksdagen.
Kristdemokraterna 6.32 procent vilket gav dom 22 mandat i Riksdagen.
Sverigedemokraterna 17.53 procent vilket gav dom 62 mandat i Riksdagen.

Det idag ”blåbruna blocket” lyckades således samla 43.69 procent av andelen som röstade vilket gav dom 154 mandat i Riksdagen.

Socialdemokraterna 28.26 procent vilket gav dom 100 mandat i Riksdagen
Miljöpartiet 4.41 procent vilket gav dom 16 mandat i Riksdagen.

I den socialdemokratiskt ledda regeringen ingår endast miljöpartiet som samlade 32.67 procent vilket gav dom 116 mandat i Riksdagen.

Vänsterpartiet 8.00 procent vilket gav dom 28 mandat i Riksdagen.
Centerpartiet 8.61 procent vilket gav dom 31 mandat i Riksdagen.
Liberalerna 5.49 procent vilket gav dom 20 mandat i Riksdagen.

De två partierna – så kallade januaripartierna – som stödjer regeringen utifrån den överenskommelse som kallas januariöverenskommelsen och i övrigt agerar i opposition samlade 14.1 procent vilket gav dom 51 mandat i Riksdagen.

De partier som ingår i januariöverenskommelsen samlade således 46.77 procent vilket gav dom 167 mandat för den så kallade januariöverenskommelsen i Riksdagen.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår inte i någon överenskommelse med övriga partier och är således i avseendet 100 procent i opposition.

Med detta sagt vänder jag mig främst till de som inte fullt ut har mandatfördelningen helt klar för sig i Riksdagen som är det högst beslutande organet.
Ser vi till regeringspartiernas mandatfördelning så är den 116 mandat mot oppositionspartiernas 233 dito mandat.
Var och en inser raskt vilket besvärligt läge detta är för regeringspartierna att få igenom alla de reformer man lovat väljarna att genomföra.
Man kan med fog säga att vi har en regering som får anses vara den svagaste sedan 1978 då Ola Ullsten och dåvarande Folkpartiet ledde en expeditionsministär regering under ganska precis ett år.
Och detta utnyttjar populisterna i obegränsad omfattning.

Ser vi till den så kallade januariöverenskommelsen samlar den två ytterligare partier nämligen Centerpartiet och Liberalerna och samlar därvid gemensamt med regeringspartierna 167 mandat mot det ”blåbruna” blocket bestående av Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater med 154 dito mandat.
Detta oaktat Vänsterpartiets 28 mandat i Riksdagen.
Det råder således en majoritet i Riksdagen för januariöverenskommelsen.
I övrigt måste regeringspartierna söka stöd över partigränserna för att få till stånd en majoritet för de sakpolitiska förslagen exkluderat januariöverenskommelsen.

Varför blev det så här?
Enklast, och med rätta, är det väljarna via sin röst som slutligen bestämmer hur mandatfördelningen i Riksdagen skall se ut.
Det andra är att de individuella partierna själva väljer samarbetspartner med ett huvudsakligt syfte att få till stånd en majoritet i Riksdagen.
Det förutsätter två saker!
Att det avsedda partiet eller partierna delar i stort samma värdegrund.
Det andra att man i stort delar den sakpolitiska frågan i avgörande delar och via förhandlingar får kompromissa och försöka nå en överenskommelse som gynnar partierna.

Det finns dock en ytterligare förutsättning.
Och den stavas främst Sverigedemokrater där Moderater och Kristdemokrater senare anslutit sig till möjligheten att bilda en högkonservativ regering med stöd av eller ingående i en sådan regering med Sverigedemokrater.
Detta antyddes redan under de – för vårt land mycket ovanliga schackrande om regeringsbildningen – 4 månader tog det att slutligen bilda en Socialdemokratisk regering där Ulf Kristersson ansåg – trots att den forna alliansen saknade ett mandat – det naturligt att han ledde en alliansregering noterat att Ulf Kristersson förutsåg stöd av Sverigedemokraternas 62 mandat redan då fast detta inte nämndes.
Ulf Kristerssons syn på intelligensen hos andra understiger – enligt honom – med all tydlighet hans egen.

Centerpartiet och Liberalerna insåg dock snabbt Ulf Kristerssons ovärdiga schackrande avseende maktbegäret och avstod främst av skälet att Sverigedemokraterna var ett parti som värderar människor utifrån etnicitet och förespråkar etnonationalistiska – rent av fascistiska – ideer samt att de vid ett otal tillfällen gett uttryck för rasism och fascism.
Vi Socialdemokrater hade långt tidigare sett vad slags parti Sverigedemokraterna var och och är där det gavs ett flertal uttryck för det i bland annat riksdagsdebatterna där det angavs helt riktigt att partiet var ett främlingsfientligt parti som bildades av forna nazister – de ständiga avslöjandena har knappast minskat utan istället ökat den uppfattningen betydligt.
Ett sådant parti kan man aldrig samarbeta med och det insåg både Liberaler och Centerpartiet och för att säkerställa en majoritet för anständighet uppstod den så kallade januariöverenskommelsen.

Man kan tycka vad man vill om den i många stycken kontroversiella januariöverenskommelsen.
Ytterst räddade den dock vårt land från ett systemskifte av vid tiden oanad karaktär där inte minst Sverigedemokraterna kan komma att spela en avgörande roll.
Dessa ambitioner har under de snart 2 år som förflutit utkristalliserats på ett tämligen tydligt sätt och som jag i tidigare krönikor beskrivit vidden av till vilka du kan ta del av här och här och här
Det som jag betraktar som ytterst kontroversiellt i januariöverenskommelsen är kravet från främst Centerpartiet att både Sverigedemokrater och Vänsterpartiet skall undantas från allt inflytande i regeringsprocessen.

Det må vara en sak att utesluta det högerextremistiska, rasistiska och etnonationalistiska partiet Sverigedemokraterna från allt inflytande, men Vänsterpartiet som bygger sina värderingar på samma värderingar som vi Socialdemokrater, det vill säga demokratisk socialism.
Centerpartiet borde upplysa sig om att den kommunistiska ideologin lämnade Vänsterpartiet då sovjetstaten föll samman och man har idag en acceptabel ideologisk värdegrund till skillnad mot vad Sverigedemokraterna kan säga som aldrig tagit avstånd från sitt nazistiska ursprung.
Jag förstår därvid den frustration Vänsterpartiet känner över detta bisarra tilltag.
Och jämför man den nyliberala ideologiska inriktning Centerpartiet intagit vad avser alla människors lika värde så borde väl också Centerpartiet uteslutas från allt inflytande.

Det finns helt klart för oss Socialdemokrater mycket kontroversiella poster i januariöverenskommelsen men där finns också poster som vi kan acceptera som tillfyllest för vår fortsatta utveckling – satsningar på glesbygd och en ekonomisk förbättring för pensionärerna är några för att nämna något.
Dessvärre är det alla dessa kontroversiella förslag som främst lyfts fram, och det kanske mest kontroversiella förslag som idag står i fokus är de förebådande ingreppen i Lagen om anställningsskydd (LAS) som nu ligger på LO:s och Svenskt Näringslivs bord i ett försök att nå en överenskommelse parterna emellan innan politikerna lägger sig i.
Ett annat, redan genomfört, är den värnskatt om 5 procent för inkomster vid 662 300 kronor och däröver.
Regeringen ”förbjuds” att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden – en fullständig vettlös skrivning.
RUT-avdraget breddas till fler tjänster samt höjs från 50 till 75 procent.
Arbetsgivaravgifter sänks trots att erfarenheterna knappt var märkbara då man under alliansregeringen sänkte dessa med motiveringen att ungdomar lättare skulle få arbete.
Ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben vilket i sak innebär att Arbetsförmedlingen utsätts för konkurrens.
Man vill införa fri hyressättning vid nybyggnation, ett mot bakgrund av bostadsbristen hutlöst förslag som endast kommer att gynna de väl bemedlade i samhället.

Med detta sagt inser jag trots min avoga inställning till flertalet poster i januariöverenskommelsen – som med sannolikhet kan förändras utifrån ett mer för oss gynnsamt valresultat framledes – att den i sak är fördelaktigare än alternativet alldeles oavsett det kan bli ett extraval eller talmansrundor vars resultat vi kan idag bara ana det värsta av.
Skulle ett sådant scenario inträffa och alternativet blir en högerextrem regering så kan vi vara säkra på att de ovan beskrivna posterna kommer att genomföras ändå – och mer därtill.
Samt den av Moderater, Kristdemokrater förebådade systemförändring som kan komma att påverka oss i negativ riktning för decennier framåt.
Därför i anledning förstår jag inte Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen med överenskommelse mellan Vänsterpartiet, Moderater och Kristdemokrater och med ett förutsägbart stöd av Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet förhandlar inte med Sverigedemokraterna av samma skäl som vi själva inte gör det av anständighetsskäl.
Jag upplever Jonas Sjöstedt som den i Riksdagen bästa retorikern med sunda värderingar även om jag inte i allt håller med i sakpolitiken så får han dock ett högt betyg.
Därför är det sorgesamt att han och Vänsterpartiet väljer den populistiska vägen för att betona sina väl valda argument och synpunkter, och huruvida han reellt kan komma att välja att stjälpa regeringen överända med erforderlig hjälp och stöd av partier som står långt från Vänsterpartiets ideologiska grund skulle förvåna mig.

Vi har en nog så besvärlig situation med en global pandemi som sätter vårt land under prövningar – både mänskligt, materiellt och ekonomiskt – vi sällan skådat sedan krigsåren.
Vi dras med populism och i spåren av det lögner och myter från vissa hysteriska oppositionsledare och – som tidigare sagts – därtill en svag regering som försöker göra det bästa av den mörka situation vi står mitt uppe i.
Då gäller det för seriösa politiska företrädare att besinna sig och framförallt bedriva sin opposition med värdighet och ansvar med en given målsättning att rida ut den svåra tiden.
Att tro att den som hotar, gapar och skriker högst, inte med preventiva lösningar utan på repressiva strafflösningar som kommer att inskränka människors frihet kommer grundligen ångra sig dyrt.

Publicerad 2020-09-20

När oanständigheten överbryggar anständighet kan man hänvisa till krönikans inledande rubrik.
SVT:s programledare Nike Nylander intervjuade J. Åkesson under förra veckan.
Under vinjetten ”halvtid” intervjuas samtliga partiledare och under förra veckan var det således sektledarens tur.
Under intervjun ställde Aktuellts programledare Nike Nylander ett flertal frågor varför det gång på gång uppdagas att företrädare för sverigedemokraterna avslöjas i strid mot de värderingar man säger sig stå upp för samt pressade också Åkesson varför han deltog i riksdagsarbetet trots att han var uppenbart sjuk genom sitt snörvlande och hostande och trots det faktum att han inte visste om det var symptom på covid-19 eller inte.
Frågorna var tydliga och väl formulerade så som det anstår en erfaren journalist som Nike Nylander är.
Åkessons genmäle på den efterföljande hatvågen mot Nike Nylander blev följande;

”Jag förstår att man kan bli både upprörd och förbannad när man tycker att statstelevisionen fokuserar på trivialiteter samtidigt som landet står i lågor”

Strax därefter insåg sannolikt Åkesson att ovanstående tweet var indirekt ett medhåll på den efter intervjun förfärliga hatvåg som drabbade reportern varför han skrev en utifrån förhållandet en ny tweet enligt följande;

”Med det sagt undrar jag vad det är för empatilösa imbeciller som tar sig rätten att kränka och hota en journalist och hennes barn?
Kritisera, absolut, men kära nån, behåll anständighet och saklighet!”

Frågorna var enligt Åkessons väljare felställda och det blinda och oförsonliga hatet växte till en storm på allehanda medieplattformar knutna till sverigedemokraterna.
Flertalet av hoten var av sådan karaktär att det låg inom ramen för olaga hot som är ett brott enligt brottsbalkens 4 kap 5 §.
De hot och dödshot som kan ligga till grund för åtal om olaga hot är följande;
Det finns en lyktstolpe särskilt reserverad för dig.”
”Din hjärndöda fula vänstersubba… Jag kommer inom sinom tid att påminna dig om denna intervju. Var och hur – just wait and see.”
”Du kanske inte har några barn du är rädd om. Det skulle jag absolut vara i dina kläder.”
”Jag tycker synd om dina barn när SD ökar så här mycket.”

Den första fråga man ställer sig är: Hur är dessa individer mentalt utrustade, och vad föranleder att man tar till sig av sådana fullständigt obegripliga och grova brottsliga invektiv?
Den andra fråga man ställer sig är: Varför drabbas inga journalister som intervjuar andra politiska företrädare av samma oresonliga och hätska hat?
Frågorna borde vara enkla att besvara.
Agerar man som en fullfjädrad rasist och fascist dras de individer som sympatiserar med partiet till dom alldeles oavsett de kallas imbecilla eller obildade bonnläppar.
Detta föranledde dock inte samma hatvåg mot Åkesson som reportern utsattes för.

Varför är sverigedemokraterna så hårt drabbade av rasister och fascister?
Att ett oräkneligt antal av ledande företrädare har en bakgrund inom den extrema vit-makt miljön och fortfarande har en i grunden rasistisk syn på människor och inte heller drar sig för att i klartext ge uttryck för sina rasistiska ståndpunkter är den hårda sanningen.
inom partiet.
Var och varannan dag kan man läsa om en ny företrädare som spytt ut sitt hat mot diverse minoritetsgrupper.
Sverigedemokraternas medlemmar och fanatiska väljare skulle knappt ens höja på ögonbrynen om Åkesson själv en vacker dag erkände att han var rasist.
Partiets väljare har redan gjort sitt val.
Det spelar ingen roll om vi tar 5 eller 5000 exempel på sverigedemokratiska politikers rasism för partiet tuffar på runt 18/20 procent i opinionen ändå. Varje exempel påminner oss dock om att hur man än polerar sverigedemokraternas skitbruna yta så förblir den skitbrun.

Den av Åkesson under 2010 proklamerade nollvisionen har inneburit att några uteslutits, några tar en time out och Åkesson hyllar sig själv när han pratar om nolltoleransen och hur han städat och rensat partiet från rasister och fascister.
Men i princip i samma stund som den så kallade nollvisionen nämns händer det igen, och igen och igen utan slut.
Och det händer oftare inom sverigedemokraterna eftersom flera ledande företrädare har en bakgrund inom den extrema vit-makt miljön och fortfarande har en i grunden rasistisk syn på människor.
Att städa och rensa inom partiet tycks vara ett evighetsuppdrag utan slut.
Allt sedan Åkesson lät meddela att det råder nollvision inom partiet mot rasism och fascism har det gått drygt 10 år och det blir bara skitigare och skitigare.

Jag är långt ifrån någon expert på rasismens anatomi.
Men det behöver man inte vara för att se likheterna mellan sverigedemokraterna och andra rasistiska rörelser i historien och runt om i världen, i synnerhet om man kan sin historia.
Och det finns mängder av likheter.
Man romantiserar likt man gjorde under Hitlerregimen under 30 och 40-talet om fosterlandet, där man gör en snäv exkluderande tolkning av vad som är svenskt och hur en svensk bör vara.
Att detta tar sig ibland subtila uttryck i exempelvis synen på accepterad arkitektur, kultur, vilka högtider som ska firas, ”att svenskar skakar i hand”, och hur kvinnor ska vara och bete sig.
Sverigedemokraterna ha en total oförståelse kring att kulturen och samhället ständigt förändras och utvecklas eller att Sverige alltid varit ett mångkulturellt land där vi måste kunna samsas och visa, ett ibland stort mått av tolerans.
Sverigedemokraterna använder sig av en alarmistisk retorik om det röda hotet – där man klumpar ihop centerpartister, socialdemokrater och vänsterpartister som i regel förenas kring humanistiska värderingar, med kommunistiska diktaturer och våldsverkare.

Klart är att de som har en avog inställning till allt som inte kan betraktas som svenskt och då särskilt när invandringen bjuder oss på andra kulturella möjligheter och ger oss en utvecklingspotential som de facto gagnar oss är besvärliga perspektiv för just sverigedemokratiska väljare.
Man gör en stor affär av att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men undviker att nämna det faktum att var tjugonde förtroendevald SD-politiker har åtalats för brott, vilket är långt fler än hos övriga riksdagspartier tillsammans!
Att kriminalitet bland invandrare och svenska medborgare i stort kan förklaras med socioekonomiska faktorer såsom fattigdom, utsatthet och missbruk är inget sverigedemokraterna någonsin lyfter.
Man ställer grupper mot varandra och då särskilt mellan genuina svenskar och invandrare särskilt de som har ett etniskt ursprung från menaländerna,

Det står fullständigt klart att de som hyser rasistiska och främlingsfientliga åsikter dras till sverigedemokraterna med den retorik, förslag och de politiska ambitioner man ger uttryck för alldeles oavsett hur mycket – eller lite – Åkesson och hans ledning städar.
Inte minst bevisas det av den halvtidsintervju som SVT:s reporter genomförde under förra veckan där hon dödshotades av just sverigedemokratiska sympatisörer och det är inte första gången och heller inte sista gången alldeles oavsett vad Åkesson säger för att dölja något som finns i sverigedemokraternas gener.
Att den och andra liknande händelser som avslöjas är fullkomligt oacceptabelt och ett sätt att strypa det fria ordet och därmed vår demokrati där Åkesson och hans gäng har ett ansvar som de uppenbarligen negligerar.

Publicerad 2020-09-20

Låt mig vara tydlig!
Kriminalitet i alla dess former skall bekämpas, och för ändamålet har vi en Polismyndighet som ingår i vårt rättsväsende.
Till rättsväsendet räknas också de brottsförebyggande och utredande myndigheterna, det vill säga förutom Polismyndigheten också Domstolsväsendet, Brottsoffermyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Säkerhetspolisen samt Åklagarmyndigheten.
Även andra myndigheter kan ha uppgifter som ligger inom rättsväsendet roll eller har koppling till det såsom Rättsmedicinalverket och Kronofogdemyndigheten.

Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion avser den grundläggande straffprocessuella rättsprincip som ger den som är misstänkt för ett brott rättigheten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats.
Principen anses så viktig att många demokratier – varav Sverige är ett land som har den explicit uttalad i grundlagen.
Således en statsrättslig princip som bär upp vår demokrati.

Det är i anledning av den i vår demokrati grundlagsskyddade statsrättsliga princip som utgör grunden för vår demokrati att alla skall betraktas som oskyldig intill dess motsatsen bevisats som moderaternas partiledare Ulf Kristersson och moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell genom sina förslag, för att bekämpa kriminaliteten i samhället, vill frångå.
Man skall således dömas utan statsrättsliga principer, givet att du inte är svensk medborgare – ett medborgarskap som moderaternas samarbetsparti sverigedemokraterna föreslår att detsamma dras tillbaka – till utvisning om det kan påvisas att du rör dig i kriminella kretsar eller är medlem i något kriminellt gäng eller ”klan” oavsett du har eller inte har begått något brott.
Vidare vill man att Polismyndigheten skall omhänderta barn vars föräldrar misstänks för kriminell verksamhet vilket strider mot den nu lagstiftade barnkonventionen.
Enligt barnkonventionens artikel 9 får ett barn inte skiljas från sina föräldrar och enligt artikel 10 ska ansökningar om familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.

När det avser kriminalitetens utveckling vill jag hänvisa till Maria Robsahm och hennes alldeles utmärkta grafer som utgår från dels Brottsförebyggande rådet samt vad avser grafen till vänster där uppgifterna är hämtade från Socialstyrelsens patientregister.
Att det dödliga våldet minskat i vårt land bekräftas av ett flertal undersökningar varav Institutet för Framtidsstudier är en undersökning som bekräftar Marias genomgång.
(Jag rekommenderar läsaren att läsa Maria Robsahms inlägg i debatten genom att klicka på länken här ovan)

När så Ulf Kristersson och hans medlöpare Johan Forsell försöker vinna politiska poänger genom att påstå det motsatta i populistiska argument vad avser det dödliga våldets utveckling över tid, och där särskilt de 6 senaste senaste årens händelser ges särskild tyngdpunkt, så står det helt klart att man tar sin oppositionella roll i särskilt beaktande där underförstått regeringen ges skulden för det dödliga våld som skett.
Vad gör man inte för att fiska röster från det högerextremistiska partiet sverigedemokraterna, dom slåss ju om andraplatsen i opinionen.
Först förstörde de landet under Reinfeldt, sedan låtsades de inte om att det hade hänt, och nu vägrar de göra något åt det under Kristerssons ledning.

Det är givetvis väldigt tragiskt när oskyldiga drabbas av de kriminella gängens krig mot varandra och särskilt tragiskt är det när barn oförskyllt drabbas.
Men att därvid presentera förslag som tvärt strider mot allt vad rättsstatens principer säger samt medverka till uppenbara brott mot barnkonventionen, pekar mot att moderaterna vill införa en repressiv polisstat utan grundläggande demokratiska rättigheter.
Jag trodde att till och med moderaterna var för våra demokratiska rättigheter och ett rättssystem fri från politisk påverkan.
I en intervju med Expressen säger Ebba Busch Thor att det är positivt att Kristdemokraterna och Moderaterna nu pratar med Sverigedemokraterna, men att hon inte har några planer på att bilda regering tillsammans med Jimmie Åkesson.
Det som sägs idag behöver inte gälla imorgon.

Alliansen är död!
En ny allians är under uppsegling!
En allians bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater. Mot bakgrund av Ulf Kristerssons lögnaktiga beteenden där inte minst hans löfte till förintelseöverlevare Heidi Fried bröts, under ett tidigt skede, så finns det ingen anledning att tro på det i tid närmare påståendet att ”det är inte aktuellt överhuvudtaget” att samregera med sverigedemokraterna deklarerade han för både Dagens Industri och TT den 12 september i år.
Det var då det, när valet går av stapeln ser det kanske annorlunda ut särskilt – vilket man kan förmoda – att sverigedemokraterna knappast har något intresse av att agera stödben åt en moderatledd regering.
Redan i februari deklarerade Ebba Thor (KD) i en intervju med Expressen att hon tycker det är positivt att Kristdemokraterna och Moderaterna nu pratar med Sverigedemokraterna, men att hon inte har några planer på att bilda regering tillsammans med Jimmie Åkesson.

Med etnonationalismens utopiska folkhem av harmoni, där alla konflikter med populistiska argument kommer att försvinna i den sverigedemokratiska gemenskapens namn där man tillsamman med moderater och kristdemokrater bedriver en trefrontskamp mot löntagarna och hela arbetarrörelsen, mot kvinnorna, och mot våra invandrare.
I sina försök att kombinera otrygghet för arbetstagare med signalpolitik som ska tillfredsställa en otäck opinion, väljer moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater samma skamliga väg som så många konservativa partier runt om i Europa där framförallt Ungern och Polen framställs som förebilder.
Det blir utan tvekan ett Sverige med djupa socioekonomiska klyftor och hårdare konflikter som breder ut sig.

Sverigedemokraternas förslag till den polisbrist som blev fallet under den dåvarande alliansregeringen skall lösas med en ny sorts poliser med kortare utbildning samt skall ha rätt att bära vapen och bland annat arbeta med att upprätthålla lag och ordning.
Till nedskärningen av antalet studieplatser på polisutbildningen ska tilläggas att nedskärningen på Rekryteringsmyndigheten, när den moderatledda alliansen avskaffade värnplikten, skapade flaskhalsar då Rekryteringsmyndigheten också genomför testerna av sökande till polisutbildningen.
Skulle förslaget bli en verklighet så riskerar det säkerheten för både allmänheten och poliskåren säger Polisförbundet som totalsågar förslaget.
Vidare säger man att har man inte tillräcklig utbildning för sitt uppdrag kan det bli direkt farligt för en själv, för kollegorna och inte minst för allmänheten.

Man vill likt kristdemokraterna begränsa mediernas objektiva roll främst riktad mot Public Service där Ebba Thor vill begränsa del av utbudet som enligt henne är att betrakta som ”krimskrams”
Vem och vilka som skall avgöra vad som är krimskrams för allmänheten framgår inte men att det blir en hårdare styrning av Public Service står utom alla tvivel klart om kristdemokraterna ingår i en moderatstyrd högerallians med eller utan högerextremisterna ingående i denna regering..

Både sverigedemokraterna och kristdemokraterna vill använda biståndsbudgeten till annat än vad den är avsedd för.
Kristdemokraterna vill bygga fängelser för biståndspengar i främst Afghanistan och Somalia då man tror sig veta att det är invandrare från främst dessa länder som begår brott.
Mänskliga rättigheter fastställd i FN:s konvention betyder inget för kristdemokrater och sverigedemokrater.
Bara vi får lätta på trycket på de svenska fängelserna så spelar mänskliga rättigheter ingen roll.
Sverigedemokraterna vill skära ner biståndet med en fjärdedel av nuvarande budget som är 1 procent av BNI vilket realt innebär cirka 11 miljarder – med kristdemokraternas bisarra förslag blir biståndsbudgeten än mindre då kostnaderna för fängelsebyggnation internationellt ännu ej kan fastställas.

Summerat kan sägas att med en moderatledd allians gemensamt med sverigedemokrater och kristdemokrater går vi med stor sannolikhet mot ett systemskifte av repressiv karaktär.
Vi ser redan idag konturerna där moderater och framförallt sverigedemokrater utnyttjar människors rädsla för att kunna sjösätta förslag – inte på preventiva lösningar utan på repressiva strafflösningar som kommer att inskränka människors frihet.
Den idag fria mediebevakningen är i allvarlig fara med en regering bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.
Jakten på av moderaterna ansedda fuskande ”bidragstagare” som cementerar och stigmatiserar bilden av oärliga människor kommer med sannolikhet intill förvissning att realiseras.
Därtill kommer skattesänkarfilosofin ånyo att genomföras med diverse argument om nedsippringsteorier en ekonomisk teori som säger att om rikedom får alstras fritt hos de allra rikaste i samhället så kommer också smulor från deras bord att ”sippra ner” till de i samhället som är mindre bemedlade ekonomiskt, en svagsint uppfattning som inte äger ett uns av sanning annat än för de som ansluter sig till denna fantasiartade irrlära av Trickle down.
Vill vi ha ett sådant samhälle?

Producerad 2020-09-07

Center for Global Development (CGD) mäter hur världens rikaste länder – där Sverige rankas som en av de 10 rikaste länderna – bidrar till utveckling i utvecklingsländerna för att minska fattigdomen, stärka utvecklingen mot självförsörjning samt att stärka demokratin i de länder där den i avseendet är eftersatt.
CGD vill mena att utveckling handlar om mer än bara bistånd i den raka definitionen, och i indexet mäts ett flertal faktorer; bistånd, handel, investeringar, migration, miljö, och teknologi samt som tidigare angetts att stärka demokrati och arbetet med att öka jämlikhet mellan kvinnor och män.
Under senare tid inkluderas även mått för hälsa.
Det handlar bland annat om indikatorer kring länders forskning och utveckling, arbete mot antimikrobiell resistens och kapacitet att upptäcka och hantera hälsorisker.
Det svenska statliga biståndet styrs av regeringen och sorteras under utrikesdepartementet samt förvaltas av Sveriges biståndsmyndighet: Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (SIDA)

Mot ovanstående beskrivning av det svenska biståndet är det i det närmaste ett hutlöst ogenomtänkt förslag som Ebba Thor (KD) förmäler.
Hon föreslår således att 1.8 miljarder tas från den svenska biståndsbudgeten för att finansiera internationell fängelsebyggnation!
Jag har svårt att se vari förslaget som gynnar SIDA:s arbete för att stärka utvecklingsarbetet i fattiga länder och frågan är om Ebba Thor har sin partiledning med sig i detta populistiska förslag.
Om så är fallet har hennes parti svängt rejält från vad som var dess ambitioner tidigare, det vill säga arbeta för humanistiska och empatiska värderingar till förmån för det motsatta.
Att hennes förslag tas välvilligt emot av det etnonationalistiska och rasistiska partiet sverigedemokraterna står utom alla tvivel som länge ansett att det svenska biståndet är ett ”improduktivt slöseri” med svenska skattemedel.

Jag instämmer med Linda Westerlund Snecker, Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson som är en av flera som är mycket kritisk till KD:s i sak ogenomförbara förslag och säger följande;
”– Jag blir så trött på förenklad retorik som bara är en tydlig flirt med sverigedemokratiska väljare.
Vi kan inte börja bygga olika statliga byggnader och fylla det med personal från svenskt håll i andra länder.
Särskilt i länder där rättsstaterna är under enorm kritik”
De som begått allvarliga brott i landet skall dömas i landet och att de därefter att straffet verkställts också utvisas på livstid eller i tid som fastställs i domslut torde, i all enkelhet, inte råda några motsättningar om.
Men………………….det enkla blir så mycket mer komplicerat beroende på var den dömde ursprungligen är hemmahörande.

Hur utvisas en somalier – som ett exempel där KD vill bygga fängelser – som sannolikt flytt från sitt land för att undslippa sig kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna fastställda av FN:s konvention och som Sverige ratificerat?
Somalia känd för godtyckliga frihetsberövanden som sker regelmässigt av regeringsstyrkor, regionala myndigheter, säkerhetstjänsten, klanmiliser och Al-Shabaab.
En säkerhetstjänst vars verksamhet inte ens är reglerad i lag och insynen i dess insatser är minimal.
Frihetsberövanden av och mord på journalister är vanligt förekommande.
Det finns internationella konventioner som uttrycker regler för rättsväsen och människors rättigheter med avseende på straff.
Hur ser KD och Ebba Thor på rättsstatens principer och FN:s konvention om mänskliga rättigheter?

Eller Afghanistan som ett ytterligare exempel där KD vill bygga fängelser.
FN bedömer att året 2018 blev ett av de dödligaste för civila i Afghanistan.
Rättsväsendet har stora brister, både på grund av begränsad kapacitet och omfattande korruption.
Afghanistan ett av världens farligaste länder för journalister och medias verksamhet begränsas tydligt av säkerhetsläget.
Mediearbetare utsätts återkommande för hot och allvarliga riktade attacker.
Kvinnor och barn är särskilt utsatta och har drabbats hårt av säkerhetsläget genom diskriminering, grova kränkningar och våld som är vanligt förekommande i synnerhet utanför större städer.
Hederskultur, inklusive hedersbaserat våld och stark kontroll av släktingar förekommer och påverkar kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna negativt.
Till följd av religiösa och sociala tabun är straffriheten utbredd för våld mot kvinnor.
Kvinnor är underrepresenterade i nästan samtliga yrkeskategorier vilket försämrar kvinnors och flickors möjligheter till ett fullgott deltagande i samhällslivet.
Barns rättigheter är kraftigt åsidosatta och det råder stor brist på tillgång till utbildning och hälsovård.

Rättstaternas principer och mänskliga rättigheter i enlighet med FN:s konventioner är uppenbarligen inget som Ebba Thor och hennes kristdemokrater bekymrar sig särskilt mycket över.
Att det sedan länge fastställts hur sverigedemokraterna betraktar de mänskliga rättigheterna torde utan tvekan vara väl bekant.
Att Kristdemokraterna, och i valda stycken även moderaterna, ser på dessa för demokratin grundläggande värderingar påvisar ett steg mot det auktoritära repressiva samhälle som inte minst sverigedemokraterna anser vara önskvärt.

Den så kallade tredje statsmakten ägnar sig uteslutande åt den idag råa gängkriminalitet som förekommer vilket naturligtvis passar både moderater, kristdemokrater och inte minst sverigedemokraternas invandrarhat.
Det ena efter det andra partiet på den yttersta högerskalan ägnar sig därför åt att i populistiska argument påtala allehanda kortsiktiga och ovetenskapliga förslag för att stävja denna kriminalitet.
Ingen av dessa partier ägnar sig åt de bakomliggande orsakerna till varför många väljer att bli kriminella.
Att sociala strukturer spelar en avgörande roll för kriminalitetens utveckling framgår med all önskvärd tydlighet genom den forskning som förekommit i anledning och inte minst polisen själva samt Kriminalvården pekar på just det bakomliggande orsakerna som behöver åtgärdas på ett tydligt sätt.
Istället för är dessa tre namngivna partier för att öka de sociala skillnaderna med olika förslag och argument.

Jag trodde i min naiva enfald att politiker – oavsett partifärg – skulle välja att ta mer hänsyn till den grundliga och gedigna forskningen på området istället för att jaga opinionssiffror genom populistiska argument och förslag som inte ens är en kortsiktig lösning på de problem vi har framför oss.
Just nu – och sannerligen för en lång framtid – lär gängkriminaliteten stå på den främsta politiska agendan.
Och de partier som tjänar på gängkriminalitet är inte svårt att räkna ut.
Alla övriga frågor som att förbättra de ojämlika skillnaderna i de sociala strukturer som förekommer tjänar varken tredje statsmakten eller moderater, kristdemokrater eller sverigedemokrater något på.

Producerad 2020-09-04

Vägen mot det repressiva samhället börjar med begränsningar av mediernas oberoende.
Sverigedemokraterna har länge varit ensamma om att försöka göra svensk politik till ett kulturkrig.
I den strävan har en envis public service-kritik var ett stående inslag.
SVT och Sveriges Radio påstås vara ”vänsterliberala propagandamaskiner” vars verksamhet borde krympas och styras mot ett mer – för dom passande utbud.
Sverigedemokraterna står inte längre ensamma om den ambitionen.
Den senaste tiden har partiet fått sällskap av både Moderaterna och Kristdemokraterna i sin oberoendekritiska hållning – idag främst riktad mot public service.

Kristdemokraterna och Moderaterna tävlar nu sinsemellan om vem som står närmast Sverigedemokraterna.
Inom det blåbruna blocket råder numera en allt större samsyn och den reaktionära gemenskapen stinker lång väg.
Står sig dagens opinionssiffror i det kommande valet 2022 lär vi få se en radikal samhällsförändring som pekar mot det repressiva samhället likt det vi idag ser i Ungern, Polen och Turkiet.
Utgångspunkten för det blåbruna blocket är att dess politiska företrädare anses vara missgynnade i nyhetsmediernas bevakning på olika sätt.
Angående – den av den blåbruna klanen påstådda – ”vänstervridningen och opartiskheten” motsägs det påståendet av forskningen.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Institutionen för Journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet säger följande vad avser den journalistiska professionalismen.
”Det finns så mycket forskning kring det i Sverige och andra länder som visar att det journalistiska innehållet påverkas inte särskilt mycket av vare sig ägandet eller journalisternas egna politiska åsikter.”
Mot den bakgrunden och den nu av den blåbruna högerns nitiska propaganda att nedmontera public service och införa en hårdare statlig kontroll, riskerar också att bli en konsekvens av bristfällig politisk motstrategi.
Det är inte Kristdemokraternas – ej heller några andra politiska partiers – uppgift att påtala vad i SVT:s utbud som är ”krimskrams” konsekvensen blir då att det är det politiska systemet som ska definiera vad som ska bort och vad som ska vara kvar – inte tittarna.
Högerpopulismens politiska recept är att koppla grepp om public service och göra det till regimtrogna redskap – Ungern, Polen för att nämna två exempel – dels i ett svenskt partistrategi där en del undersökningar visar att det finns en tämligen stor grupp människor som har en uttalad misstro mot SVT och SR som utnyttjas av den blåbruna sörjan.

SVT och SR:s nedläggning är bara en omröstning i riksdagen bort.
Detta är exakt vad man får när man lägger makten över SVT och SR i riksdagens händer via lagstiftning.
Borde public service-företagens – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – oberoende skyddas i grundlagen?
På den frågan vill jag svara ett tveklöst ja!
Frågan har väckts, dels mot bakgrund av exempel så som i Polen och Ungern där statliga medier blivit propagandaorgan för ländernas regeringar, dels av Sverigedemokraternas tidigare utspel vad avser public service.
Och inte oväntat röstade moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater emot betänkandet som vi Socialdemokrater, Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har stått bakom Tyvärr krävs det en bredare parlamentarisk majoritet än vad som föregicks av den negativa utdelning som skedde av betänkandet i riksdagen.

Ytterst handlar det om att Moderaterna inte har velat vara med på en uppgörelse.
Det är det stora oppositionspartiet som vi brukar göra upp med när det gäller grundlagsfrågor.
Moderaterna ursäktar sig med att yttrande- och tryckfrihetsförordningen ger det skydd som garanterar public service ett oberoende.
Mot detta talar tidigare uttalanden och skrivna motioner samt att moderater och sverigedemokrater har en i stort liknande ståndpunkt vad avser ytterligare bestraffning vid fall då Granskningsnämnden fällt ett avgörande som strider mot deras ståndpunkt vad avser partiskhet i nyhetsförmedlingen.

Publicerad 2020-09-03

Vad är det egentligen som händer i en värld präglad av virala lögner, ”alternativa fakta”, propaganda, konspirationsteorier och bristande källkritik – där till och med presidenter ljuger utan att skämmas?
Fenomenet har nått oss i Sverige också och främst presenterad av högerpartierna där sverigedemokraterna intar en särställning.
Vi har en moderatledare som vid sitt tillträde talade om ”det vuxna samtalet” men, har det visat sig, att detta vuxna samtal utgår endast från hans egen ideologiska självbild utan verklighetsförankring.
En kristdemokratisk partiledare som i vart och vartannat argument propagerar alarmistiskt i vissa sakpolitiska frågeställningar och insiktslöst anklagar sina politiska motståndare, främst regeringen, för att elda på de hon själv och insiktslöst svartmålar.

Forskare på området är rätt överens om att det kännetecknas av två karakteristika.
Ett populistiskt parti gör alltid anspråk på att representera folkets verkliga intressen i kamp mot en korrumperad elit som är moraliskt ovärdig att styra landet, vi känner igen detta i de argument som företräds av både moderater och sverigedemokrater.
Det finns dock inget populistiskt parti som trovärdigt kan göra anspråk på att företräda ett helt folk.
Och den så kallade elit, som exempelvis sverigedemokraterna vänder sig emot, är oftast mindre obefläckade och korrumperade än de själva är.

Om man studerar populism och alarmism som en del av hotet mot den liberala demokratin och rättsstaten blir saken både mer intressant och komplicerad.
Förment populistiska partier har i Europa återinfört på den politiska dagordningen frågor som de traditionella partierna länge valde att
inte diskutera med väljarna – invandring och integration, globaliseringens asymmetriska effekter, neoliberalismen, den europeiska unionens utveckling och då framför allt maktfördelningen mellan Bryssel och nationalstaterna.
Om det är så att förment populistiska partier i flera av dessa frågor har stöd av en majoritet i väljarkåren måste man fråga sig hur hoten mot demokratin ser ut och hur de ska bemötas.

Sverigedemokraterna, som ligger stadigt på en nivå över valresultatet 2014, har rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen, ett arv som partiet draperar och döljer under en slöja av socialkonservativ folkhemsnostalgi.
Detta skiljer Sverigedemokraterna från de andra nordiska populistpartierna, som ”fick sin modersmjölk ur skatterevolter och burlesk folklig antibyråkratism”
På den borgerliga sidan har Moderaterna anammat mycket av Sverigedemokraternas dystopiska verklighetsbeskrivning.
Huruvida det kommer att ge någon utdelning för moderaterna vet vi ännu inte.
Opinionsmässigt tycks de tävla mot varandra vilket resulterar i en viss uppgivenhet för moderaterna som vant sig vid att få vara det andra största partiet sedan några decennier.
Detta faktum kan vara anledningen till att man från moderathåll inser det bättre att söka samarbete med sverigedemokraterna än att ständigt utsättas för upp och nedgångar i opinionen.

Under de senaste åren har en ökning skett av populistisk och alarmistisk och i förekommande fall uppenbara lögner i kommunikationen, vilket kan ses som en konsekvens av den övergripande medialiseringen av samhället och politiken.
Den auktoritära och radikala högerpopulismen – i vårt land företrädd av sverigedemokraterna främst men också av moderater och kristdemokrater – kommer att intensifiera sitt krig mot den liberala demokratin och dess institutioner.
Hatspråk och skamlösa lögner kommer att fortsätta den moraliska erosionen av centrala värden – vi ser det ofta på sociala medieplattformar.
Den fossila ekonomin kommer att hålla fast vid sitt självmordsbeteende.
Och det är alarmister och populister som anser sig vara realister.
Något av det värsta jag överhuvudtaget hört var när Ebba Thor (KD) menade på fullt allvar att regeringen ”med berått mod” låtit äldre svenskar smittas i den viruspandemi som både världen och vi själva drabbats av.
Men det skulle bli värre!
Jimmie Åkesson (SD) satte ett nytt lågvattenmärke i det politiska samtalet när han populistisk och alarmistiskt och därtill med en genomskådad lögn anklagade regeringen för massmord.
Ulf Kristersson (M) vill hävda med emfas att det råder krig i förorterna, vilket tillbakavisas bestämt av Polisen – allvarlig situation ja men krig nej.
Populister och alarmister skyr inga medel för att sprida sitt gift, skapa oro, otrygghet och undergräva den politiska stabiliteten mot den repressiva staten särskilt i en tid då vi behöver samling i politiken och fortsatt ansvarstagande.