Publicerad 2019-10-27
Den svenska socialförsäkringspolitiken har utformats kring idéer om arbete och försörjning i en ständigt pågående dragkamp mellan individens och samhällets ansvar.
Jag konstaterar rent allmänt att kunskapen om det svenska socialförsäkringssystemet och dess uppbyggnad haltar betänkligt även hos våra politiker – främst vad avser de konservativa partierna Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater men även vad avser de socialliberala politikerna och i viss mån även de socialistiska partierna.
Vad som är än värre anser jag är att befolkningen i övrigt och generellt är dåligt bevandrad i socialförsäkringssystemet och något så viktigt är en förlust ur bildningshänseende.
Före 1930-talet hade löntagarna att ta vara på sig själva och fick – i den mån detta var möjligt – spara till eventuella framtida händelser.
Under 1930-talet väcktes dock tanken politiskt att varje individ skulle ha rätt till en miniminivå som var lika för alla – en så kallad grundtrygghet.
Det blev också utgångspunkten i de socialförsäkringssystem som sedan växte fram.
Frågan väcktes om de som jobbar och betalar skatt inte också skulle ha en kompensation för det inkomstbortfall som exempelvis arbetslöshet och sjukdom innebar. Socialförsäkringarna kom därför att knytas till arbete – en standardtrygghet – i kombination med grundtryggheten.
Och 50-talets sociala reformer blev således en fortsättning på 30-talets tankar – dock anpassat och med mer ambitiösa nivåer och en större täckningsgrad.
Socialförsäkringarna är en samlingsbeteckning på en rad olika trygghetssystem i samhället vilka har någon form av försäkringsmässighet som utgångspunkt.
Men det handlar också om obligatorisk solidaritet i olika sociala risksituationer.
Med andra ord är socialförsäkringar ett trygghetssystem som helt eller delvis finansieras med inbetalda premier och ingår således inte i statens utgiftsbudget.
Där finns dock också skattefinansierade förmåner till vilka jag återkommer.
Något jag reflexmässigt reagerar starkt över är när man i debatter och argument avseende socialförsäkringssystemet definierar den som ett bidrag och syftet är naturligtvis – främst från Moderaternas sida – att stigmatisera alla de som uppbär erforderlig ersättning på grund av sjukdom eller arbetslöshet – två delar av pensionen ingår också i systemet nämligen ålders- och tilläggspensionen samt också premiepensionen – med Moderaternas logik är således även våra pensionärer bidragstagare.
Viktigt att komma ihåg är att pensionsgrundande inkomster är inkomster av arbete och ersättningar från socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen – således är också föräldraledighet med dess ersättning pensionsgrundande.
För de konservativa – Moderater och Sverigedemokrater och till viss del även Kristdemokrater – och den liberala – Liberaler och Centerpartiet – bör modellen lägga tyngdpunkten på privata lösningar inom trygghetsområdet.
I dessa länder är de allmänna socialförsäkringar mindre utbyggda och bidragssystemen är selektiva snarare än generella.
Den socialdemokratiska modellen är dock att socialförsäkringarna skall vara allmänna – det vill säga riktas till hela befolkningen samt att det är staten som skall administrera socialförsäkringarna.
Med arbetsgivaravgift menas de lagstadgade avgifter som arbetsgivaren betalar för varje anställd person utöver arbetstagarens lön och uppgår som till mest drygt 31 procent.
Arbetsgivaravgiften skall dessutom ses som en social lön.
Det är en del av vår lön men som betalas till våra kollektiva försäkringar i stället för direkt till oss.
Arbetsgivaravgiften finansierar den gemensamma sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionsförsäkringen.
Arbetsgivaravgiften är således den uppskjutna lönen vi får när vi är sjuka, föräldralediga eller den pension vi får efter avslutat arbetsliv.
I Sverige har vi valt att avstå från lönebiökningar för att istället öka vår gemensamma trygghet och öka den sociala lönen.
Att arbetsgivaravgiften är en försäkringsavgift samt ett avstått löneutrymme som istället går till socialförsäkringarna innebär i samband med kollektivavtalsförhandlingar att förändringar i lönekostnaderna – arbetsgivaravgifterna – räknas in när parterna gör bedömningar av löneutrymmet.
Det är således INTE bidrag utan en FÖRSÄKRING och bör tydliggöras!
Den moderatledda regeringen halverade arbetsgivaravgiften – förutom pensionsavgiften som kräver en lagändring – för de som fyllt 18 men inte 25 år 2007 och de utvidgade reformen 2009 till att även omfatta de som inte fyllt 26 år vid årets ingång. Syftet med den sänka arbetsgivaravgiften för unga var att underlätta för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden – hur det gick med det är vi pinsamt medvetna om.
Den moderatledda Alliansregeringen lyckades med bedriften att genomföra en historisk stöld av löntagarnas pengar.
Det var inga struntsummor det handlade om utan hela 314 miljarder som slank ner i finansminister Anders Borgs portfölj.
Pengarna användes till skattesänkningar och förmåner för att istället ge högre vinster åt företag som McDonalds – ett av Moderaternas vid tiden favoritföretag.
I realiteten är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem – det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna.
Något än märkligare var att riksmedierna såväl de politiska ”experterna” inom TV-mediet inte med ett enda ord nämnde detta faktum.
Ett fåtal lokalt orienterade tidningar uppmärksammade detta men i övrigt var det märkligt tyst.
Under den moderatledda regeringen blev inriktningen en annan där delar av arbetsgivaravgiften istället användes för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen med mera samt att betala räntorna på statsskulden.
Moderaterna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat låginkomsttagarna och minskat arbetslösheten.
Och med de partiledarskiften som skett inom Moderaterna har man på intet sätt förändrat sin inriktning utan man vill fortsätta på den under Reinfeldt och Borgs vägledning och sänka skatterna ytterligare med stöd av Kristdemokrater och Sverigedemokrater.
Det senare partiet har dessutom visat var de står och det är sannerligen inte på löntagarnas sida trots att dess anhängare gärna vill tro det.
Ardalan Shekarabi socialförsäkringsminister efter Annika Strandhäll – som drabbades av en svår förlust härförleden – säger sig vilja prioritera en tryggare sjukförsäkring som är ”rättssäker och begriplig”.
Den utredning – ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum” – som tillsattes som kommitedirektiv 2018:26 med tilläggsdirektiv 2019:21 skall slutredovisas i slutet av januari nästa år.
Bland annat anges det i direktivet att Försäkringskassan skall ges en lagstadgad skyldighet att ange vilken typ av arbete eller yrkesområde när Försäkringskassan bedömer att en försäkrad har arbetsförmåga för arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
En sådan skyldighet finns inte idag med resultatet att myndigheten i sina beslut när nekar sjukersättning med motiven att den försäkrade har arbetsförmåga för normalt förekommande arbete istället hänvisar till fiktiva arbeten genom svepande och generella formuleringar som ”arbete med låga krav på kognitiv och fysisk aktivitet”, samt arbeten med låg stressnivå.
Det är min förhoppning att Shekarabi – som på ett tydligt sätt angett sina prioriteringar inom socialförsäkringsområdet skall resultera i lagförslag som krävs för en sjukförsäkring som är rättssäker och begriplig samt att riksdagen fattar därefter ett positivt beslut – fast jag anar oråd med den ”hönsgård” som riksdagen består av till stora delar.
Det här är viktiga delar i det socialförsäkringssystem som högern var i full färd med att trasa sönder och de drabbade är inte moderata ledamöter utan alla de som kämpar för att kunna återgå i arbete med en under tiden trygg och anpassad ersättningsnivå.
Skulle gärna också se att framförallt den sociala delen av socialförsäkringssystemet skyddas av lagstiftning i likhet med pensionerna med syfte att undvika den åderlåtning som den moderatledda regeringen ägnade sig åt.
Detta för den vetgirige och en självklarhet för den kunnige!