Publicerad 2019-10-27

Den svenska socialförsäkringspolitiken har utformats kring idéer om arbete och försörjning i en ständigt pågående dragkamp mellan individens och samhällets ansvar.
Jag konstaterar rent allmänt att kunskapen om det svenska socialförsäkringssystemet och dess uppbyggnad haltar betänkligt även hos våra politiker – främst vad avser de konservativa partierna Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater men även vad avser de socialliberala politikerna och i viss mån även de socialistiska partierna.
Vad som är än värre anser jag är att befolkningen i övrigt och generellt är dåligt bevandrad i socialförsäkringssystemet och något så viktigt är en förlust ur bildningshänseende.

Före 1930-talet hade löntagarna att ta vara på sig själva och fick – i den mån detta var möjligt – spara till eventuella framtida händelser.
Under 1930-talet väcktes dock tanken politiskt att varje individ skulle ha rätt till en miniminivå som var lika för alla – en så kallad grundtrygghet.
Det blev också utgångspunkten i de socialförsäkringssystem som sedan växte fram.
Frågan väcktes om de som jobbar och betalar skatt inte också skulle ha en kompensation för det inkomstbortfall som exempelvis arbetslöshet och sjukdom innebar. Socialförsäkringarna kom därför att knytas till arbete – en standardtrygghet – i kombination med grundtryggheten.
Och 50-talets sociala reformer blev således en fortsättning på 30-talets tankar – dock anpassat och med mer ambitiösa nivåer och en större täckningsgrad.

Socialförsäkringarna är en samlingsbeteckning på en rad olika trygghetssystem i samhället vilka har någon form av försäkringsmässighet som utgångspunkt.
Men det handlar också om obligatorisk solidaritet i olika sociala risksituationer.
Med andra ord är socialförsäkringar ett trygghetssystem som helt eller delvis finansieras med inbetalda premier och ingår således inte i statens utgiftsbudget.
Där finns dock också skattefinansierade förmåner till vilka jag återkommer.
Något jag reflexmässigt reagerar starkt över är när man i debatter och argument avseende socialförsäkringssystemet definierar den som ett bidrag och syftet är naturligtvis – främst från Moderaternas sida – att stigmatisera alla de som uppbär erforderlig ersättning på grund av sjukdom eller arbetslöshet – två delar av pensionen ingår också i systemet nämligen ålders- och tilläggspensionen samt också premiepensionen – med Moderaternas logik är således även våra pensionärer bidragstagare.
Viktigt att komma ihåg är att pensionsgrundande inkomster är inkomster av arbete och ersättningar från socialförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen – således är också föräldraledighet med dess ersättning pensionsgrundande.

För de konservativa – Moderater och Sverigedemokrater och till viss del även Kristdemokrater  – och den liberala – Liberaler och Centerpartiet – bör modellen lägga tyngdpunkten på privata lösningar inom trygghetsområdet.
I dessa länder är de allmänna socialförsäkringar mindre utbyggda och bidragssystemen är selektiva snarare än generella.
Den socialdemokratiska modellen är dock att socialförsäkringarna skall vara allmänna – det vill säga riktas till hela befolkningen samt att det är staten som skall administrera socialförsäkringarna.

Med arbetsgivaravgift menas de lagstadgade avgifter som arbetsgivaren betalar för varje anställd person utöver arbetstagarens lön och uppgår som till mest drygt 31 procent.
Arbetsgivaravgiften skall dessutom ses som en social lön.
Det är en del av vår lön men som betalas till våra kollektiva försäkringar i stället för direkt till oss.
Arbetsgivaravgiften finansierar den gemensamma sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och pensionsförsäkringen.
Arbetsgivaravgiften är således den uppskjutna lönen vi får när vi är sjuka, föräldralediga eller den pension vi får efter avslutat arbetsliv.
I Sverige har vi valt att avstå från lönebiökningar för att istället öka vår gemensamma trygghet och öka den sociala lönen.
Att arbetsgivaravgiften är en försäkringsavgift samt ett avstått löneutrymme som istället går till socialförsäkringarna innebär i samband med kollektivavtalsförhandlingar att förändringar i lönekostnaderna – arbetsgivaravgifterna – räknas in när parterna gör bedömningar av löneutrymmet.
Det är således INTE bidrag utan en FÖRSÄKRING och bör tydliggöras!

Den moderatledda regeringen halverade arbetsgivaravgiften – förutom pensionsavgiften som kräver en lagändring  – för de som fyllt 18 men inte 25 år 2007 och de utvidgade reformen 2009 till att även omfatta de som inte fyllt 26 år vid årets ingång. Syftet med den sänka arbetsgivaravgiften för unga var att underlätta för ungdomar att få in en fot på arbetsmarknaden – hur det gick med det är vi pinsamt medvetna om.
Den moderatledda Alliansregeringen lyckades med bedriften att genomföra en historisk stöld av löntagarnas pengar.
Det var inga struntsummor det handlade om utan hela 314 miljarder som slank ner i finansminister Anders Borgs portfölj.
Pengarna användes till skattesänkningar  och förmåner för att istället ge högre vinster åt företag som McDonalds – ett av Moderaternas vid tiden favoritföretag.
I realiteten är det löntagarna själva som finansierat skattesänkningarna genom urholkade trygghetssystem – det man tjänat på gungorna förlorar man på karusellerna.
Något än märkligare var att riksmedierna såväl de politiska ”experterna” inom TV-mediet inte med ett enda ord nämnde detta faktum.
Ett fåtal lokalt orienterade tidningar uppmärksammade detta men i övrigt var det märkligt tyst.

Under den moderatledda regeringen blev inriktningen en annan där delar av arbetsgivaravgiften istället användes för att finansiera statsbudgeten – i praktiken har det handlat om regeringens alla skattesänkningar, förmögenhetsskatten, bolagsskatten, krogmomsen med mera samt att betala räntorna på statsskulden.
Moderaterna själva vill framställa det som att de sänkt skatterna och på så sätt gynnat låginkomsttagarna och minskat arbetslösheten.
Och med de partiledarskiften som skett inom Moderaterna har man på intet sätt förändrat sin inriktning utan man vill fortsätta på den under Reinfeldt och Borgs vägledning och sänka skatterna ytterligare med stöd av Kristdemokrater och Sverigedemokrater.
Det senare partiet har dessutom visat var de står och det är sannerligen inte på löntagarnas sida trots att dess anhängare gärna vill tro det.

Ardalan Shekarabi socialförsäkringsminister efter Annika Strandhäll – som drabbades av en svår förlust härförleden – säger sig vilja prioritera en tryggare sjukförsäkring som är ”rättssäker och begriplig”.
Den utredning – ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum” – som tillsattes som kommitedirektiv 2018:26 med tilläggsdirektiv 2019:21 skall slutredovisas i slutet av januari nästa år.
Bland annat anges det i direktivet att Försäkringskassan skall ges en lagstadgad skyldighet att ange vilken typ av arbete eller yrkesområde när Försäkringskassan bedömer att en försäkrad har arbetsförmåga för arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
En sådan skyldighet finns inte idag med resultatet att myndigheten i sina beslut när nekar sjukersättning med motiven att den försäkrade har arbetsförmåga för normalt förekommande arbete istället hänvisar till fiktiva arbeten genom svepande och generella formuleringar som ”arbete med låga krav på kognitiv och fysisk aktivitet”, samt arbeten med låg stressnivå.

Det är min förhoppning att Shekarabi – som på ett tydligt sätt angett sina prioriteringar inom socialförsäkringsområdet skall resultera i lagförslag som krävs för en sjukförsäkring som är rättssäker och begriplig samt att riksdagen fattar därefter ett positivt beslut – fast jag anar oråd med den ”hönsgård” som riksdagen består av till stora delar.
Det här är viktiga delar i det socialförsäkringssystem som högern var i full färd med att trasa sönder och de drabbade är inte moderata ledamöter utan alla de som kämpar för att kunna återgå i arbete med en under tiden trygg och anpassad ersättningsnivå.
Skulle gärna också se att framförallt den sociala delen av socialförsäkringssystemet skyddas av lagstiftning i likhet med pensionerna med syfte att undvika den åderlåtning som den moderatledda regeringen ägnade sig åt.

Detta för den vetgirige och en självklarhet för den kunnige!

Publicerad 2019-10-26

Expressens ”stjärnreporter” Niklas Svensson är väl den som närmast gjort ett så kallat ”hemma hosreportage” vad avser Åkesson och hans familj.
Det glädjer säkert många av hans anhängare och Expressen behöver kanske nå också den kategorin.
För mig är det dock helt av ointresse vad politiker gör på sin fritid utan mer av vilka politiska ståndpunkter de har och hur de vill förändra samhället och då är Åkesson med hans parti mer av intresse särskilt mot bakgrund av hur hans parti uppstod och som i egentlig mening inte förändrats särskilt mycket under de dryga 30 år de trampat omkring i sin rasistiska mylla.

I dagarna haussas Sverigedemokraterna ånyo upp i främst kvällspressen men även hos TV4 med anledning av de senaste opinionsundersökningarna som basuneras ut med att de snart är största parti och Socialdemokraterna snart är omsprungna.
Detta är illavarslande!
Främst för Socialdemokraterna som varit största parti i över hundra år samt att samhället med den välfärd vi har varit ett signum för oss Socialdemokrater.
Den är nu föremål för rejäl strukturomvandling och än mer om Sverigedemokraterna får något att säga till om efter valet 2022 gemensamt med Moderater och Kristdemokrater som bägge tycks ha sopat Sverigedemokraternas rasism och i förekommande fall rent fascistiska ståndpunkter under mattan.

Vad skulle hända om Sverigedemokraterna blir näst största parti i valet 2022?
För det första skulle det innebära ett nederlag för Moderaterna men även för oss Socialdemokrater.
Om de blir så stora skulle det ge stor makt i regeringsförhandlingarna, i och med att det utesluter fler alternativ.
Den psykologiska effekten skulle  antagligen också bli mycket stor.
Om Sverigedemokraterna verkligen blir största parti kommer partiet likväl stå utanför en regeringskonstellation då inget av de övriga partierna kommer släppa fram Åkesson som statsminister.
Det är väldigt osannolikt att de kommer sitta med i regeringen  då inget annat parti har öppnat för något annat än möjligen ett samarbete.
Det mest sannolika är att Sverigedemokraterna skulle stödja en regering där Ulf Kristersson är statsminister tillsammans med Kristdemokraterna – ett konservativt block som inte minst Åkesson efterlyser.
Om det är möjligt eller inte beror naturligtvis på valresultatet som till skillnad mot alla dessa opinionsundersökningar blir till en sanning.

Det som förefaller synnerligen märkligt är att då andra partier drabbas av skandaler, rasistiska tillmälen eller på annat sätt agerar på ett stötande sätt rasar partiet i opinionen samt går drevjournalistiken igång.
Sverigedemokraterna tycks vara immuna mot detta.
Det är just dess sympatisörer som ignorerar alla dessa skandaler och det finns en förklaring varför de gör detta lite längre ned i krönikan.
Nazistmarscherna med ett antal historielösa hitlerbeundrare är något som också gynnar Jimmie Åkessons ambitioner.
Detta eftersom Åkesson eget parti – trots alla skandaler – framstår som rumsrena i jämförelse och Åkesson och hans ledning är sannolikt väl medvetna om detta varför man aldrig tagit avstånd från naziströrelsen.
Idag kan vi debattera etiketteringen socialkonservativt eller högerpopulism – men historien och banden bakåt kommer inte Sverigedemokraterna ifrån och den vitbok som Åkesson talade om redan inför valet 2018 lär aldrig komma till stånd av förklarliga skäl.

I en sammanvägning blir Sverigedemokraterna näst största parti medan Kristdemokraterna och Ebba Bush Thor ses som tydliga kan man fundera på vad som drar väljare till Sverigedemokraterna.
Så vad är Sverigedemokraternas unika försäljningspunkt?
De är tydliga i ett avseende – de ogillar invandringen och dess – av dem själva påstådda konsekvenser.
Kristdemokraterna har funnits sedan 1964, Sverigedemokraterna sedan 1988.
De grundades båda som enfrågepartier.
Kristdemokraterna som ett upprop för kristendomsämnets bevarande i skolan.
Sverigedemokraterna vet vi.
Kristdemokraterna har sedan sitt grundande tagit sig in i riksdagen vid två tillfällen varav ett under eget partiprogram och har sedan de grundades utvecklat en egen familje- och äldrepolitik.
Och här upphör likheterna med Sverigedemokraterna.
För vem kan egentligen svara på vilken inriktning Sverigedemokraterna arbetat fram de senaste trettio åren?
Det är fortfarande invandringen och främlingsfientligheten som är det grundläggande för partiet och i nära nog samtliga andra samhällsfrågor har man utifrån opinion och känsla bytt fot.
Hur många vet att SD vill ha statskyrkan åter?
Hur många drar sig till minnes att Sverigedemokraterna ville ha förbud mot vinst i friskolor, men nu har svängt?
Att vårt medlemskap inom den Europeiska Unionen var en nagel i ögat på Sverigedemokraterna under lång tid men har nu svängt även i den frågan!
Abortfrågan är en ytterligare sakpolitisk fråga där man gjort en helomvändning!
Hur många känner till att Sverigedemokraterna röstade med det femte jobbskatteavdraget samt röstade emot den återställning av pensionsbeskattningen som vi Socialdemokrater ville genomföra redan 2010?
För att inte nämna dess senaste utspel vad avser våra skyddsombud som man vill avveckla till förmån för så kallade rådgivare underställda Arbetsmiljöverket!
Så frågan som borde ställas men aldrig ställs är vad vill de egentligen – ja förutom att stoppa invandringen?

Den skeva dagordningen har inneburit att medierna hjälpt Sverigedemokraterna att framställa just invandringen som det största samhällsproblemet.
Aktuell forskning talar för att högerextrema och främlingsfientliga partier utan tidigare representation i parlamentet gynnas opinionsmässigt av ymnig medieexponering och att sådana partier kliver över en ”tröskel” där exponering av den egna politiken medför ökat opinionsstöd och ökad mediebevakning som skapar en positiv uppvind för dessa partier.
Det är det vi sett och ser idag och krönikans rubrik har ett berättigande som synes.

Vad händer när det dyker upp en aktör som journalisterna tycker genuint illa om?
Vad händer med nyhetsvärdering, rättvisa och partiskhet?
Ska man vara konsekvensneutral även gentemot ett parti som går
utöver vad som anses demokratiskt acceptabelt?
Och var går i så fall gränsen för det?
Det är lätt att säga att Sverigedemokraterna skall och bör behandlas precis som alla andra partier.
Problemet är att Sverigedemokraterna inte är som andra partier.
Sverigedemokraterna har inga pressekreterare som svarar dygnet runt och de är sällan tillgängliga för intervjuer.
Medieredaktioner tvingas frångå sina principer och nöja sig med mejlsvar utan möjlighet till uppföljningsfrågor.
Och värst är de hot som journalister och samhällsdebattörer får ta emot. ”Vi vet vad du bor och vad dina barn heter.”
Vid ett seminarium i Almedalen fick dåvarande  partisekreteraren Björn Söder frågor om de anonyma mejl och telefonsamtal som kommer från personer som uppger sig tillhöra partiet.
Han vägrade ta något som helst ansvar utan skyllde på att det kunde vara partiets motståndare som ligger bakom.
Också i detta avseende skiljer sig Sverigedemokraterna från de andra riksdagspartierna, som i det förgångna aktivt har rensat ut odemokratiska element i de egna leden.

”På många sätt var det enklare för medierna när
Sverigedemokraterna representerades av skinnskallar som gjorde nazihälsningar och skränade ”ut med
packet” vid marscher för stupade krigarkungar.
Partiet var inte rumsrent och släpptes inte in i mediernas salonger.
I alla fall inte i direktsändande studiolokaler, eftersom de kunde häva ur sig saker som kunde få den ansvarige utgivaren fälld eller dömd.
Då passade Sverigedemokraterna in i medielogiken som hot eller fara.
Nu när bombarjackor och nationalistiska symboler bytts till kostymer och blåsippor är Sverigedemokraternas roll i samhällsdramaturgin mera oklar.
Ett parti med eget kontor i riksdagen blir visserligen bevakat av riksdagens
journalister.
Men de håller distansen, mer än till andra partier” – skrev Stiftelsen institutet för mediestudier redan 2010 till vilket jag instämmer.
Och för att tillägga har de en väl utvecklad roll i att spela martyrer då den kritiska granskningen blir allt för närgången.

Stiftelsen Institutet för mediestudier konstaterar vidare i sin undersökning att Sverigedemokraterna satsar på andra kanaler att nå väljarna än traditionella medier väl medvetna om att dess väljarbas inte läser tidningar annat än möjligen rubriker och i bästa fall inledningar.
Man föredrar istället att dela ut flygblad i strategiskt utvalda bostadsområden.
Eller att använda nya medier för att nå ut med sitt budskap.
På Facebook finns mångfalt fler diskussionsgrupper kopplade till
partiet och på Youtube är Sverigedemokraterna det parti som förekommer mest – detta är idag väl bekant för de flesta av oss som följer händelser och tar del av de undersökningar som förekommer vad avser Facebook och övriga sociala medieplattformar där hatet och rasismen är en grogrund för dess användare och följare samt för upphovsarrangörerna att sprida falsk information som inte redovisas faktabaserat utan snarare magkänslobaserat.

Sverigedemokraterna växer och växer…………………..
Och det finns en rad intressanta frågeställningar som ofta också blir svaret.
Ett är mediernas – främst kvällspressen – ständiga och återkommande negativa beskrivningar över läget i landet som allt för ofta är generaliseringar utan hänsyn till faktiska omständigheter.
Ett annat påfallande problem som kan knytas till våra etablerade politiska partier är dess oförmåga att hantera dom politiska frågeställningarna på ett mer nyanserat sätt utan knyter – medvetet eller omedvetet – an till det som Sverigedemokraterna sagt och vill sedan länge och som inte oväntat används av Sverigedemokraterna med syfte att hävda de övriga partierna nu förstår det som Åkesson och hans parti sedan länge argumenterat för.
Ett ytterligare är den så kallade januariöverenskommelsen som i allt väsentligt lyfts fram som negativt för landet som satt avtryck i medierna med förstärkningsrubriker – något som kommit i skymundan är att regeringen mot sin vilja tvingats – genom främst Moderater och med stöd av både Kristdemokrater och Sverigedemokrater – obstruktion regera landet med en hopsnickrad ”servettbudget” .
Det finns mycket i överenskommelsen värd ur ett Socialdemokratiskt perspektiv att kritisera och är sannolikt en av anledningarna till att Socialdemokraterna tappat väsentliga röstandelar i opinionen.

För oss Socialdemokrater bör den allena frågeställningen vara – hur vänder vi den negativa och i väsentliga stycken självförvållade medlemsflykten som varit rådande i snart ett kvartssekel?
Det duger inte längre med samma argument som var självklara för decennier sedan.
Jag både önskar och tror det är möjligt att Socialdemokraterna återtar sin förlorade andelar men det kräver en genomgripande analys och en vilja till samarbete inom hela arbetarrörelsen.
Socialdemokraterna måste särskilt bli ett alternativ både för ungdomar och medelålders i större utsträckning än vad som är fallet idag.
Det är sådana som jag och min generation som är trognast Socialdemokratin och vi kommer inte att finnas i framtiden.

Varje samhälle vilar på en uppsättning normer och värderingar – föränderliga över tid.
Och det är dessa förändringar över tid som måste beaktas för att locka främst våra ungdomar.
I en bred mån är det värderingar vi delar med andra demokratiska länder, i viss mån tar sig dessa värderingar uttryck som inte delas lika brett.
Av de valanalyser jag tagit del av är det ofta en blandad kompott och hitintills tycks målsättningarna inte varit särskilt framgångsrik mot bakgrund av hur vi rasat från att ha varit ett 40 procentparti till idag ca 25 procent.
Alternativen måste bli tydligare för jag tror på de värderingar som Socialdemokratin står för och jag är övertygad om att en majoritet av svenska folket gör detsamma.
Men vi har misslyckats med att tydliggöra detta och spretigheten har istället fått ersätta tydliga budskap.
Vilka idégods skall  forma den yttre ramen med ambitionen att formulera en ny social gemenskap för att hålla ihop landet där medborgarna känner ett individuellt ansvar?
Därför tror jag att hela arbetarrörelsen med Landsorganisationen LO och dess  fackliga medlemmar måste allvarligt diskutera en förnyelseprocess kopplad till våra värderingar för att möta medborgarnas krav baserad på det samhälle vi vill se i framtiden.
En förnyelseprocess som inkluderar framförallt ungdomar men naturligtvis också alla övriga åldersgrupper.
Skall Socialdemokratin vara ett framtidsparti kräver det tydliga visioner – visioner som riktar sig till alla i samhället.

Publicerad 2019-10-21

När Fredrik Reinfeldt övertog partiledarskapet i Moderaterna blev strategin att lägga sig så nära Socialdemokratins ståndpunkter som ur det moderata ideologiska perspektivet var möjligt.
På politikspråk kallas det triangulering en strategi som var ovanlig för svensk politik intill dess Reinfeldt tog över ledarskapet.
Att det är Socialdemokratin som är det röda skynket för Moderaterna – både vad avser Reinfeldt och nu särskilt och väldigt öppet också av Ulf Kristersson – är inget att hymla med.
Och därför gör man allt – och med allt menar jag allt, inklusive idag rent obstruerande metoder – för att motverka det som Socialdemokratin stått för och genomfört till gagn för medborgarna.

När jag i ett tidigt skede hörde Reinfeldt mässa om det viktiga i att bryta den socialdemokratiska hegemonin inför valet 2006  – ett uttalande han senare av anständighetsskäl tog avstånd från – slogs jag av tankar om hur illa man såg på väljarkåren samtidigt som man på intet sätt förmådde analysera sin egen politik och att den hegemoni han talade om var just ett tecken på hur man underkände väljarkåren.
Att demokratisk socialism inte är liktydigt med kommunism spelar ingen roll – nu skulle moderaterna göra precis som Socialdemokraterna det vill säga se till att Reinfeldt och hans medlöpare i Alliansen tillförsäkrar sig en makthegemoni som det själva anklagade Socialdemokraterna för.
Två förödande mandatperioder blev resultatet – ett resultat vi fortfarande lever och våndas över och med.
Efter den första mandatperioden gjorde SVD en intervju med Reinfeldt – en intervju vars sakpolitiska frågeställningar intill denna dag är högst levande för Reinfeldts efterträdare Ulf Kristersson och moderaterna som vill återinföra allt som blev stora klasskillnader mellan folk och fä.

Under Moderaternas valkonvent på Svenska mässan i Göteborg 2018 kablades det ut att partiets valslogan skulle bli ”Lika för alla” ännu ett försök att locka socialdemokratiska väljare genom att förställa sig och förvirra.
Åtminstone på den punkten går det en röd tråd från Fredrik Reinfeldts moderatparti till Ulf Kristerssons.
Reinfeldt uppfann ju De nya Moderaterna som gav sig ut för att också vara ”det nya arbetarepartiet”.
Ulf Kristersson vill möjligen få oss att tro att Moderaterna föredrar någon sorts jämlikhet framför stora klasskillnader.
Hur detta rimmar med förslagen på Moderaternas partistämma i Västerås varav jobbskatteavdragen fortfarande betraktas som en nyckelreform tål verkligen att fundera över.
Nya skattesänkningar skall genomföras trots att forskning på området motsäger argumenten.
Ett ytterligare intressant rön presenterad av professor Henrik Kleven verksam vid
Princeton University and National Bureau of Economic Research (NBER) avseende skattesänkarfilosofin väl värd att studera – inte bara för mig utan även för skattesänkarfilosoferna inom Moderaterna.

Ulf Kristersson är dock inte oroad – enligt egen utsago – över de allt mer ökade inkomstklyftorna i samhället och all annan argumentation som skulle motsäga detta faktum skulle förvåna mig så länge förslagen gynnar – enligt Agendas undersökning med hjälp av Swedbanks ekonomer – inte bara Kristersson själv mest utan också den andel som inkomstmässigt har lika med eller ännu mer i inkomst också är de som tjänar mest på skattesänkningarna – särskilt de som enligt Moderaterna skall befrias från statlig skatt, således alla de med inkomster lika med eller mer än 41000 kr/månaden.
En utpräglad ekonomiskt politik för särintressen – underklassen skall åtgärdas och överklassen premieras.

Tydligast blir det när man tar del av förslagen som beslutades som valstrategi inför valet 2022 som i valda delar väl överensstämmer med deras alter ego Sverigedemokraterna och ett påtagligt bevis för att Moderaterna har en underförstådd anledning att etablera samarbete med Sverigedemokraterna inför valet 2022 nu när Allianssamarbetet är dött och begravet.
De som inte är svenska medborgare men väl etablerade i det svenska samhället sedan decennier och som begår brott skall utvisas – oklart var – och har varit ett förslag förmedlad av Sverigedemokraterna sedan länge.
Slöjförbud skall utredas och är ett direkt förslag hämtat från just Sverigedemokraterna som förvisso anser att det inte finns några behov av förebådad utredning utan kan sjösättas per omgående.
Systembolaget är ett ont monopol som man vill avskaffa dock inte nu annat än att genom diverse överlåtelser till matbutikerna få tillstånd att sälja alkoholhaltiga drycker alla dagar alla tider på dygnet – ett sätt att systematiskt undergräva systembolagets stora förtroende hos medborgarna.
Public Service är ett ytterligare mediebolag som sticker Moderaterna i ögonen och vill därför begränsa dess journalistik eller rättare sagt undergräva densamme för att slutligen överlåta den till kommersiella intressen.

Moderaterna påvisar ett genuint förakt för de svaga i samhället som inte anstår ett parti som säger sig värna individens frihet och möjligheten att forma sin egen framtid och inte minst alla människors lika värde.
Ulf Kristersson har aviserat att det blir hårdare tag mot samhällets svaga om han blir statsminister bland annat påpekade han återigen att försörjningsstödet har blivit en permanent försörjning för människor som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.
Alliansens förändringar fick en halv miljon svenskar att lämna a-kassan, det är en medlemsflykt som saknar motstycke i historien.
Utan någon a-kassa återstår bara försörjningsstöd vid arbetslöshet.
Nu vill Moderaterna göra det ännu svårare att beviljas försörjningsstöd.
Detta undviker han tala högt om att Moderaterna starkt bidrog till den effekten när den nytillträdda Alliansregeringen 2007 införde stora förändringar av a-kassan, FAS3 och stupstocken i sjukförsäkringen.
Det senare ledde till ouppmärksammade tragedier hos många sjuka där himmelen blev den enda saliggörande utvägen.

Kort sagt den moderata egoismen i sin mest utblommade högmod.
Det är en egoism som gränsar till förakt för medmänskligheten – inte ens välfärdssamhällets digra tillväxtsiffror kan rå på den enskilda viljan att tillhöra eliten.
Och för att förstärka skillnaderna vill man nu ta stöd av ett parti som är etter värre i sina argument.
Det är inte Sverigedemokraterna som är farligast för landet det är de partier som väljer att ta stöd och eller samarbeta med Sveriges farligaste parti Sverigedemokraterna.

Publicerad 2019-10-18

På moderatstämman i Västerås försöker Moderaterna hämta sig från skilsmässan från Alliansen.
Ny politik eller symbolpolitik skall ånyo skapa ett bättre regeringsalternativ än det för Moderater så förhatliga socialdemokratiska regeringsalternativet, och Ulf Kristerssons förlorade maktinnehav under regeringsbildningen skall återställas.
Den traditionella enigheten i försvars- och säkerhetspolitiken har spruckit.
Man ville inte förpliktiga sig till att betala för det förslag till upprustning som övriga riksdagspartier hade förhandlat fram i Försvarsberedningen. Moderaterna lämnade den i vredesmod.
Senare gjorde regeringen upp med C och L om försvarets finansiering och Moderater och Kristdemokrater står utanför.

Detsamma vad avser samförståndslösningar gällande gängkriminaliteten där det krävde 100 procent inflytande men lyckades endast med futtiga 98 procent varför de lämnade också den uppgörelsen i vredesmod.
Energiuppgörelsen likaså, Ulf Kristersson hotar lämna det samarbetet om inte övriga partier ingående i samarbetet ändrar skrivningarna vad avser kärnkraften.
Den nu pågående moderatstämman i Västerås förväntas lägga ytterligare tryck bakom hotet att lämna Energiuppgörelsen.
Den parlamentariskt tillsatta migrationsutredningen är ett ytterligare trauma där jag ser det nära nog otänkbart att Moderaterna sitter med intill en slutuppgörelse.

Det man nu diskuterar är aktiv dödshjälp, försörjningsstödet föreslås delges de behövande i formen av kuponger och endast för de nyanlända – ett signum för Moderater där ”vi och dom” skall spela en avgörande roll samt skall ”bidragen” sänkas, detta för att finansiera ytterligare jobbskatteavdrag för de väl bemedlade.
I sitt inledningstal satte Kristersson upp målen för moderaterna och beskrev vägen dit.
Den skall leda fram till valet 2022 med ett så bra valresultat att vi kan bilda en borgerlig regering som driver ”riktig borgerlig politik” ville han mena.
Ulf Kristersson nämnde dock inte med vilka andra partier en sådan borgerlig regering skall komma till stånd.

Indikationerna var dock påtagliga i den senaste partiledardebatten som gick av stapeln för två dagar sedan.
Där framgick det med all önskvärd tydlighet hur man formerade sig i vad avser repliker där Ulf Kristersson och Ebba Bush Thor undvek replikskiften mellan varandra och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.
Någon som illustrerade detta på ett tydligt sätt var Vänsterledaren Jonas Sjöstedt som jämförde Ulf Kristersson och Ebba Bush Thor med Pelle Svanslös där katten Måns utgjordes av Åkesson och Bill och Bull av Kristersson och Bush Thor, bägge både fogade sig och anammade ”slödderpartiets” politiska målsättningar.
Att Ulf Kristersson ondgjorde sig över ”etiketten” har jag viss förståelse för, men sanningen är att etiketten har Kristersson själv medverkat till inte minst under partiledardebatten som jag ibland undrade om det var TV4;as populära komediprogram Parlamentet eller på riktigt.
Kristdemokraterna har dock under en längre tid förberett sig på ett samarbete med Sverigedemokraterna genom att inta positioner så att de kan samarbeta med Sverigedemokraterna.
Moderaterna är på väg i rasande fart.

Sverigedemokraterna vill omstöpa samhället i grunden och i den målsättningen är man beredd att använda vilka medel som helst.
Identitetspolitiken är Sverigedemokraternas ryggmärg – identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper.
I deras principprogram är identiteten central – den nämns på alla punkter.
För att bli accepterad av den svenska nationen måste du antingen födas in i den, eller aktivt välja att uppgå i den.
Tanken köper många anhängare.
Men som med all identitets­politik har Sverigedemokraternas tolkning också en hake.
Även infödda svenskar kan kastas ut ur gemenskapen.
Partiet skriver öppet i sitt partiprogram att: ”… man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.”
Ett annat ord för det är åsiktsdiktatur.
Nyheter 24 har sammanställt en rad av vidriga åsikter meddelade av partiledning såväl som kommunalpolitiska företrädare som bör uppmärksammas – inte minst för Ulf Kristersson och Ebba Bush Thor.

När jag tar del av SOM-institutets undersökningar framgår där att Sverigedemokraternas anhängare har vissa karakteristiska egenskaper – de är män oftare än kvinnor, de tillhör arbetarklassen oftare än medelklassen, och de är starkt kritiska till den svenska politiken om invandring, flyktingar, integration och mångkulturalism – detta vet vi som följt deras vandring allt sedan de bildades 1988.
Vi vet också att de har lägre förtroende för politiker, och att de är mer missnöjda
med hur den svenska demokratin fungerar.
Ur Sverigedemokraternas valresultat kan utläsas att partiet har sitt starkaste
stöd på landsbygden, medan de står svagast i de tre storstäderna, och alldeles särskilt i Stockholm.
Sverigedemokraterna har också sitt starkaste stöd bland personer med låg eller medellåg utbildning – ej att förväxla med låg intelligens även om man mot bakgrund av flertalet bisarra ståndpunkter från enskilda anhängare kan misstänka att så är fallet.
Vidare skriver man att Sverigedemokraternas bärande grund handlar uteslutande om invandringspolitiken som man påvisar ett kompakt motstånd emot och ett motstånd som man delar med övriga nationalistiska partier runt om i Europa.
Detta tydliggörs alldeles särskilt när övriga sakpolitiska frågor får utrymme i debatten då har Sverigedemokraterna sällan eller aldrig några svar och i de fall man har en ståndpunkt är den mer förvirrande otydlig och lämnar mycket i övrigt att önska.

En annan förklaring till varför Sverigedemokraterna vuxit i opinionen till det tredje – ibland det andra – största partiet är att de lyckats driva debatten till just de frågor som gynnar partiet.
Och det behöver inte alltid handla om specifikt invandring eller flyktingproblematik utan även sådana frågor som de själva anser har påverkats av invandringen.
Sexuella övergrepp, gängkriminalitet, bilbränder med mera är sådana frågor som Sverigedemokraterna anser beror på invandringen och tar alla tillfällen att belysa dessa sina egna ståndpunkter.
Kristdemokraterna – ett av partierna som ställer sig välvilliga till Sverigedemokraterna – drar sig inte heller för att falsifiera verkligheten på detsamma sätt som Sverigedemokraterna.
Andreas Magnusson krönikör på Magasinet Paragraf recenserade den senaste partiledardebatten där Ebba Bush Thor ville göra gällande att ”Förra året var det ungefär en tredjedel av alla unga kvinnor som utsattes för sexualbrott” och uttalandet är både anmärkningsvärt som populistiskt och jag reagerade själv särskilt då jag följer Maria Robsahms kloka och högst relevanta förklaringar avseende NTU:s mätfel som Ebba Bush Thor uppenbarligen inte har tillräckligt hög intelligens eller kunskap för att analysera.
Jag tvingas dela Andreas ståndpunkt att Ebba Bush Thor ”ljuger med hastigheten hos de höghastighetståg partiet inte längre tror på”.
Samt påvisar en ignorans kunskapsmässigt.
Men så länge det går hem hos de nationalistiska socialkonservativa populistpartiet Sverigedemokraterna så må lögnerna ha ett visst berättigande – i alla fall för Ebba Bush Thor.

Publicerad 2019-10-17

När hörde jag att högern förfasas över antalet dödsolyckor på arbetsplatserna?
Aldrig!
Istället för vill Moderaterna lägga ner myndigheten för arbetsmiljökunskap.
I Moderaternas budgetförslag nämns inte arbetsmiljö överhuvudtaget.
Samma sak gäller Kristdemokraterna som inte heller har konkreta förslag på hur arbetsmiljön ska bli bättre.
Men något ännu värre – ja rent ut sagt chockerande – är att Sverigedemokraterna vill  frånta fackföreningarna rätten att ha egna skyddsombud.
Istället för vill man inrätta ”oberoende” arbetsmiljörådgivare fristående från arbetstagarorganisationerna och istället underställda Arbetsmiljöverket.
Det här är återigen ett direkt önskemål av arbetsgivarnas huvudorganisation Svenskt Näringsliv som presenterades först i deras rapport ”Dags att tänka nytt” år 2017 och i likhet med Sverigedemokraterna vill ersätta skyddsombuden med en funktion frikopplad från facket.

Sverigedemokraterna har nu som första riksdagsparti anslutit sig till Svenskt Näringslivs syn på dels hur skyddsombud ska väljas, dels hur systemet med regionala skyddsombud (RSO) bör ersättas med oberoende arbetsmiljörådgivare.
Detta är ett resultat av alla bjudmiddagar mellan Sverigedemokraterna och Svenskt näringsliv och att sedan skönmåla argumenten så att det skall framgå att Sverigedemokraterna står på löntagarnas sida är en burlesk hämtad ur sagornas värld.
Förslaget presenterades först i Svenskt Näringslivs rapport ”Dags att tänka nytt” år 2017.

I riksdagsmotionen som är undertecknad av Jimmie Åkesson med flera står det under rubriken ”Skyddsombud”, punkt 11.5 så följande:

”De regionala skyddsombuden utses och anställs av fackförbunden.
Finansieringen sker till stor del genom skattemedel som betalas ut via Arbetsmiljöverket. Fackförbundens nära band till Socialdemokraterna har politiserat fackföreningsrörelsen till en sådan nivå att fackförbunden inte längre i första hand fokuserar på att försvara och framföra medlemmarnas intressen, utan driver istället Socialdemokratins frågor i en facklig kontext.
Den som har en annan politisk uppfattning hindras aktivt av facket från att erhålla förtroendeposter trots att de har kunskap och engagemang samt medarbetarnas förtroende.
Sverigedemokraterna vill se ett annat system för att främja arbetsmiljöarbetet och vill se oberoende arbetsmiljörådgivare, helt fristående från arbetstagarorganisationerna, istället underställda Arbetsmiljöverket. Tid och resurser skulle härigenom läggas på arbetsmiljöarbetet istället för på en politisk agenda.”

Att det varit högerns målsättning i alla tider att man vill skapa kilar inom arbetarrörelsen är obestridligt.
Under de moderatledda regeringarna 2006-2014 lades bland annat Arbetsmiljöinstitutet ned och dess arbete fördelades på diverse universitet som utifrån de anslag man delgetts på intet sätt kunde prestera samma gedigna kunskap och rapporter som Arbetslivsinstitutet förmådde.
Samtidigt skar Alliansen ner Arbetsmiljöverkets budget vilket fick till följd att antalet inspektörer minskade som kontrollerar arbetsplatser.
Resultatet blev osäkrare arbetsplatser och ökad risk för sjukdom och dödsfall.
Under flera decennier minskade antalet dödsolyckor i arbetslivet successivt, men de senaste åren har trenden vänt.
Förra året dog 58 personer till följd av arbetsplatsolyckor enligt Arbetsmiljöverkets statistik – det är 58 för mycket.

Arbetsplatsolyckorna skenar och alltfler arbetare dödas på jobbet och då föreslår Sverigedemokraterna att skyddsombuden ska plockas bort och ersättas med rådgivare på Arbetsmiljöverket.
Ett förslag som skulle leda till ökade arbetsplatsolyckor istället för färre.
Jimmie Åkesson motiverar förslaget med att Sverigedemokraterna vill missgynna Socialdemokraterna som man anser har för nära band med fackförbunden.
Problemet är bara det att Socialdemokraterna inte har ett dugg med skyddsombuden att göra mer än att man delar fackens ambitioner att bringa ned dödstalen på arbetsplatserna – vilket kan tyckas även Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater borde instämma i, men så inte.
Systemet innebär att arbetarna nominerar och röstar fram någon av sina arbetskamrater till skyddsombud.
Allt som oftast någon som kan arbetsplatsen och som kan stå upp emot företaget eller chefen.
Detta vill således Sverigedemokraterna ta bort genom att dumpa över ansvaret på tjänstemän på Arbetsmiljöverket.
Mot bakgrund av hur moderater och kristdemokrater prioriterar arbetsmiljöarbetet genom minskade anslag kan var och en själv räkna ut hur ett sådant system som Sverigedemokraterna vill tillämpa kan komma att innebära för skyddsombuden på arbetsplatserna – vi har redan sett det under alliansåren – vi kommer att se det igen om framtida regeringar består av moderater, kristdemokrater och med stöd av, alternativt ingående, i en sådan stockkonservativ regering.

En god eller dålig arbetsmiljö kan bokstavligen talat vara en fråga om liv och död. Därför är arbetsmiljöfrågorna viktiga, men det är inte alla som håller med.
Den frågan är underprioriterad för Sverigedemokraterna som istället motiverar sitt förslag av politiska skäl.
Att Åkesson och hans medlöpare inte har en susning om arbetsmiljöarbetet och skyddsombudens roll på arbetsplatserna framgår med all önskvärd tydlighet – de förstår inte att skyddsombudens uppgift är skydda arbetstagarna och att Arbetsmiljöverkets inspektörer kan omöjligt erhålla samma kunskap som skyddsombuden på respektive arbetsplats.
Och tvärt emot vad Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv vill pekar forskningen entydigt på att skyddsombuden med ett fackligt stöd i ryggen ger en bättre arbetsmiljö.

Att Sverigedemokraternas förslag väcker kraftiga reaktioner ute på arbetsplatserna är inte konstigt.
Och medans Svenskt Näringsliv och direktörerna jublar väcker förslaget oro bland många arbetare som också inkluderar arbetare som dessvärre röstar på Sverigedemokraterna.
Skulle ett skyddsombud utses utan koppling till ett fackförbund faller styrkan i att se arbetsmiljöarbetet ur ett partsförhållande och risken är att om arbetsgivaren inte ser positivt på exempelvis en riskbedömning så lär det bli svårt för ett skyddsombud att faktiskt axla rollen som företrädare för arbetsmiljön.
Dessutom kan även ett skyddsombud behöva stöd – ett fackligt sådant.
Men för Åkesson och hans ”slödderparti” är det viktigare att skyddsombuden  bryter en påstådd lojalitet med Socialdemokratin samt att dessa avfällingar bedyrar lojalitet med Sverigedemokraterna än att argumentera för att arbetsmiljön måste bli bättre särskilt när det sker allt fler dödsolyckor på arbetsplatserna just på grund av en redan dålig arbetsmiljö.
Tala om cynism!

Publicerad 2019-10-11

Hur har vi nått till dagens situation?
Frågan kräver en analys över tid och med ”över tid” handlar det inte om nuvarande mandatperiod utan vi behöver gå minst ett kvartssekel bak i tid där även mitt parti Socialdemokraterna får ta sin beskärda del av den utveckling vi ser resultatet av idag.
Efter Olof Palmes tragiska död 1986 tappade Socialdemokratin fotfästet i någon mån och resan utför tog sakta sin början.
Olof var kontroversiell och fann ingen rädsla för fan själv i sin argumentation – ingen kunde som han retorisk klä av sina motståndare som han på gott och ont och med talets gåva bistod honom.
Ont för att väljarkåren tog ställning för den som drabbades av hans retorik och hatet växte i intensitet hos högern.
Gott för att retoriken tog ställning för människovärdet och den av högern undanskuffade andel av befolkningen.
Olofs efterträdare Ingvar Carlsson – som jag respekterade väldigt mycket – var Olofs totala motsats och inledningsvis och till viss del var det förståeligt mot det trauma som växte fram efter vår statsminister Olof Palmes död att den politiska idédebatten kom i skymundan.
Vilka som tog chansen att fylla det tomrummet skulle visa sig och fortfarande visar sig.

Rubriken för denna krönika tarvar en förklaring för att förstå den händelseutveckling som skett och fortfarande sker i skuggan av det forna Socialdemokratiska partiets framgångar och motgångar.
En kompassriktning utan kalibrering blir aldrig den riktning som krävs för att man skall nå önskat mål.
Vad man behöver tänka på är att skillnaden mellan magnetisk nord är den punkt på jordytan på norra halvklotet där inklinationen är 90°, så att den horisontella komposanten i jordens magnetfält är noll och en perfekt kompassnål därmed vill peka rakt nedåt.
Denna magnetiska pol ligger inte vid den geografiska nordpolen, utan ungefär 190 mil söder om den geografiska nordpolen.
Omsatt i den politiska retoriken tycks påverkan jämföras med magnetismen runt kompassen som gör att den snurrar i vild förtvivlan efter att hitta kompassriktningen.
Den behöver således kalibreras och inte bara av det Socialdemokratiska partiet utan kanske i än högre grad vad avser högerpartierna.

Tankesmedjan Timbro som allt sedan tid då de bildades 1978 levde i skymundan och dess verkliga publiceringsmässiga framgång kom 1980 med den franske statsvetarens Henri Lepages ”Imorgon kapitalism” och över 10 000 exemplar såldes och debatterades flitigt i tidningarna.
Moderaterna anslöt sig till Timbros marknadskapitalistiska laissez faire – ett nyliberalt ekonomiskt system utan styrning från staten eller som betydelsen anger – ett låt gå system – ett ekonomiskt styrsystem som enligt mig är ett rent humbug på alla nivåer och ursprungligen framtagen av Milton Friedman och som prövats av inte minst Englands dåvarande premiärminister Margaret Thatcher – en premiärminister som styrde enligt den devis som brukar tillskrivas den preussiske kungen Fredrik den store ”Folket säger vad det tycker och sedan gör jag vad jag tycker” – och hennes allierade president Reagan med ett närmast skandallöst resultat som man fortfarande lider av.
Timbro delade också under några år lokaler med organisationen Marknadsekonomiskt alternativ för Sverige.
Näringslivets Fond stod för pengarna och inledningsvis engagerades bland annat Bengt Westerberg som var kanslichef och Carl Bildt som satt i styrelsen – något som sällan eller aldrig nämns.

Rapporten ”Marknadsanalys för Sverige” bestod av privatisering, marknadsanpassning, ökad konkurrens, och avgiftsfinansiering av offentlig verksamhet – det är inte utan att det känns väldigt bekant så här cirka 35 år efter att marknadsanalysen för första gången publicerades.
Skolor, barnomsorg, sjukvård ja allt bokstavligt kunde marknadsanpassas och Adelsohn – som ersatte Gösta Boman som partiledare för moderaterna – ansåg att det i grunden var en frihetskamp – ”När vi får välja bil och tandkräm i Sverige bör vi också få välja sjukvård” ville han mena.
För Folkpartiet tog det dock lite längre tid att ställa sig bakom rapporten.
När marknadsanalysen släpptes gav den inget större gehör varken hos medierna eller hos politikerna.
Men den låg till grund för Carl Bildts ”den enda vägens politik” som tog sin början 1992 gemensamt med Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna, den senare som nu tog sig till valet utan det valtekniska samarbetet med Centern.

Socialdemokratin stod fortfarande stilla och tappade i väljarstöd och hade inga egentliga motargument presenterade i sakliga analyser för att möta moderaterna eller för den delen Folkpartiet de två ivrigaste partier för att systemskifta vårt land.
Socialdemokraternas förlust i valet 1991 kan tillskrivas den ekonomiska konjunkturen och inte missnöje med grundläggande Socialdemokratiska grundvärderingar.
Moderaternas och Ny Demokratis framgångar kunde tolkas som en högervåg och med Ny Demokratis intåg spetsat med främlingsfientliga attityder är på frammarsch i Sverige.
Kristdemokraternas intåg var ett tecken på moralkonservativa strömningar i samhället.
Miljöpartiets förlust tolkades som att miljöengagemanget var på retur.
Och 1991 stod således moderaterna för första gången i sin historia som regeringsbildare med Carl Bildt som statsminister och ”den enda vägens politik” skulle sjösättas utifrån de marknadskapitalistiska analyser som släpptes i början av 80-talet.
Carl Bildt var till skillnad mot Ingvar Carlsson inte särskilt intresserad av samförståndslösningar.

Han förklarade sig istället leda ”Sveriges mest kompetenta regering” som bedrev ”Den enda vägens politik” – man skulle kunna tro att retoriken hämtades av USA:s självförhärligande president Donald Trump – men självförhärligandet var inte något nytt fenomen som uppfanns av Trump, där fanns och finns en rad av demagoger som anammat den definitionen för sin ideologiska kompassriktning så också hos en del av våra folkvalda.
För Bildtregeringen höll ”den enda vägens politik” knappt ett år, sedan var krisen ett faktum och i september 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent.
Den ekonomiska krisen, som till största del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden vållade svåra nationella problem.
Resultatet blev de krisuppgörelser mellan Bildtregeringen och Socialdemokraterna – samförståndslösningar blev till slut tvingat för Carl Bildt – som räddade banksystemet och den efterföljande Socialdemokratiska regeringen inledde återhämtningen i svensk ekonomi.

Det blev ett intensivt fjäskande för populistpartiet Ny Demokrati via Bildts gruppledare Tobisson som krävdes för att genomföra det där borgerliga efterlängtade systemskiftet – detta har glömts bort i efterhand vilket inte är så konstigt då den ekonomiska krisen blev akut och det är den alla minns – och vad värre är att Carl Bildt förnekade dessa pågående förhandlingar som ytterst syftade på att undvika ett påtvingat samröre med Socialdemokraterna och gick bakom ryggen på Westerberg – den tidens Annie Lööf – som inget fick veta.
Den borgerliga Bildtregeringen – den som skulle befinna sig på ”den skapande statskonstens nivå” – överlevde bara en mandatperiod och till priset av en efterföljande och långvarig förtroendeförlust.
I valrörelsen 1994 var blotta tanken på en borgerlig regering ett skämt.
Den 10 januari lade finansminister Anne Wibble fram årets statsbudget som visade på ett budgetunderskott på 170 miljarder kronor ett resultat av ”den skapande statskonstens nivå”.
600 000 personer var öppet arbetslösa eller deltog i någon arbetsmarknadsåtgärd.
Under valrörelsen påstod moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark att socialdemokraterna tänkte höja skatterna med 80 miljarder om de vann valet.
Det var inte sant och hänvisade till partiets ekonomiska vårmotion där det endast förutskickades skattehöjningar på 3,7 miljarder.
För moderaterna var det viktigare med lögnen som vapen med syfte att få ett förnyat förtroende för systemskiftespolitiken.

Nåväl hoppet var inte ute!
2006 var det dags igen med en siffertrixande moderat partiledare som av folket gavs förtroende att leda en alliansregering fortfarande med 1982 års ”Marknadsanalys för Sverige” som vägledande ideologisk grund och den här gången lyckades det över förväntan och under andra delen av mandatperioden med stöd av Sverigedemokraterna då man tappat erforderliga mandat i valet för att kunna bilda en majoritetsregering till skillnad mot den första mandatperioden.
Och den nyliberala vågen fortsätter.
För mig är det obegripligt hur mitt parti faller till föga för Liberalernas krav om ett avskaffande av värnskatten på odefinierade grunder allt för att rädda landet från slödderpartiets påverkan.
Något som inte ens Moderaterna ville göra även om man inte har något emot detta avskaffande.
Socialdemokraterna har försatt sig själva i en gisslansituation och har man inte förstått detta sedan tidigare så torde den för vårt land extremt utdragna regeringsbildningen gett dessa indikationer för det fortsatta regeringsarbetet.
Ponera att samtalen med Liberalerna brustit vad avser värnskatten och Liberalerna med sina i valet erhållna 20 mandat dragit sig mot Moderaterna med stöd av KD och SD fått 174 mandat i Riksdagen.
Detta skall då jämföras med de övriga partiernas 175 mandat så varför Socialdemokraterna inte ställde hårt mot hårt i dessa förhandlingar är obegripligt särskilt som Liberalerna har svårt att – med Nyamko Sabuni – lyfta sina opinionssiffror.
Och särskilt som det inom Liberalerna råder delade meningar vad avser värnskattens tveksamma roll i arbetsmarknadspolitiken som angivits som en ståndpunkt.
Bara för att nämna dess eget kvinnoförbund som säger sig vara emot ett avskaffande.

Kompassnålen inte bara darrar, den snurrar ohejdat från norr till söder och ingen tycks se några konstigheter med detta.

Publicerad 2019-09-21

Många av oss vill alldeles säkert unna oss en fest i glada vänners sällskap och inget fel i det.
Att för stunden lämna alla sina vardagsbekymmer och bara få umgås är alldeles säkert en lisa för själen och efter det har man kanske fått ny energi att möta det vardagliga.
Men för de flesta av oss handlar det om prioriteringar, inte alltid som festdatum kollationerar mot viktigare prioriteringar och man tvingas avstå…………denna gång, för ofta kommer nya festdatum som bättre passar och man kan då hänge sig med liv och lust.

Sen finns det naturligtvis de som alltid prioriterar festandet alldeles oavsett andra viktiga åtaganden och hit hör en del av våra ”partyledare”.
Vilka dessa ”partyledare” är har med all tydlighet framgått av medierna som på ett omdömeslöst sätt visat vad de prioriterar främst.
Missförstå mig inte nu.
Även partyledare måste få partaja loss och får man möjlighet att göra det med kändiseliten så torde alla andra prioriteringar vara av sekundär betydelse.

När Ebba Busch Thor – jo hon var en av partyledarna – klev ombord på flygplanet – som festarrangören och föremålet för den exklusiva och kändistäta sammankomsten herr Bindefeldt påstås ha betalat – passade hon på att publicera ett inlägg på Instagram, där hon påpassligt passade på att kritisera Stefan Löfvens prioriteringar i höstbudgeten varpå hon exalterat klev om ombord på väg mot sin prioritering väl medveten om att hon nu gjort sin plikt som oppositionsledare.
Men visst det är hennes rätt att prioritera det som hon anser är viktigare än svensk finanspolitik som uppenbarligen inte är tillräckligt spännande för att engagera kristdemokraternas partiledare.

Ulf Kristersson som entonigt brukar predika att alla ska jobba.
Alla som kan ska arbeta och i sann luthersk anda bidra till samhället.
För att inte tala om det brutala gängvåld som sker på öppen gata idag och fick Kristersson att gå i taket av upprördhet – vilket mot bakgrund av händelsen i Malmö där en ung kvinna blev brutalt skjuten till döds med sitt barn i famnen är förståeligt – eller för att använda sig av hans egen vokabulär ”topplocket sprack”
Riksdagen öppnade i tisdags förra veckan och redan efter drygt en vecka tycker partiledartrion att det är dags att logga ut för lite rekreation.
Det måste vara tungt särskilt efter en lång ledighet under sommaren att ånyo stå i kammarens talarstol och i upprörda termer argumentera så topplocket spricker.

Liberalernas partyledare Nyamko Sabuni bemöter kritiken med att att detta är bara mediedramatik särskilt som de – enligt henne inte är en kändisfest.
Hon betonade att hon själv aldrig skulle åka på en kändisträff……………???
Att det sticker i ögonen på folk att våra valda företrädare prioriterar fest och glam under arbetstid är inget som bekymrar Sabuni eller för den delen Ebba Bush Thor och Ulf Kristersson.

Omedveten omdömeslöshet kan ursäktas
Medveten omdömeslöshet bör bestraffas.
Och tro det eller ej men tidigare omdömeslöshet har föranlett en uppförandekod för riksdagsledamöter som partierna ställt sig bakom.
En uppförandekod vars innehåll är tämligen given för ansvarsfulla medborgare men som måste förtydligas avseende riksdagsledamöter.
I korthet betyder uppförandekoden att erbjudanden om rabatter, provisioner, måltider, resor, konferenser, biljetter till olika evenemang, fritidserbjudanden, helt eller delvis betalda nöjes- eller semesterresor eller tjänster är otillbörligt utnyttjande.
Jag har själv erfarenhet av sådant beteende som chef för Stockholms oljehamnar och man bjöd in en rad entreprenörer som hade att räkna på olika uppdrag.
En del entreprenörer kunde det första de gjorde i mötet klappa sig på plånboksfickan och frågade mig om jag var intresserad av att resa någonstans.
Att denne entreprenör kördes på dörren per omgående samt ströks ur listan på potentiella anbudsgivare var för min egen säkerhet då jag om samvetet var tillräckligt flexibelt min tjänst var i allvarlig fara.
Det lär dock inte hända dessa partyledare som tycks i motsats till mig och övrigt anständigt folk begåvats med ett flexibelt och omdömeslöst sätt att betrakta sina uppdrag i medborgarnas tjänst.

Publicerad 2019-09-14

Idag tog jag del av en mycket tänkvärd text vars innehåll sammanfaller med mina egna tankar vad avser Sverigedemokraterna.
Hitler och hans NSDAP hade sin strategi liksom många andra ledare som förespråkar ett auktoritärt styre eller vill införa en repressiv statsbildning – strategierna är olika men målet detsamma.

Vi som haft det tveksamma nöjet att följa Sverigedemokraternas väg mot maktens korridor – allt från tiden då man heilade och paraderade vid Karl den XII staty i Stockholm har aldrig tvivlat på deras strategi.
Sverigedemokraternas struntar totalt i socioekonomiska och arbetsrättsliga frågeställningar vilket gång efter annan kunnat påvisats i motioner och röster där man röstat tvärt emot vad man i offentliga sammanhang gett uttryck för.
Vid genomgång av ett flertal skuggbudgetar har jag och flera med mig funnit anmärkningsvärda prioriteringar som också strider mot vad de offentligt gett uttryck för.
Sammantaget finner jag att strategin utgår från att skapa så mycket kaos som det är möjligt utan att anklagas för utomparlamentariska metoder för att därefter med stöd av den växande väljarkåren ”ta makten” med eller utan hjälp.
Det är således inte alls förvånande att man målar upp en bild av svart dystopi där systemkollapsen är nära förestående både nationellt och i internationell press.

Det som förvånar mig mycket är dagens journalister och ledarskribenter som inte förmår ställa adekvata frågor när lögner och halvsanningar offentliggörs utan nöjer sig med svaret på frågan vilket Peter också pekar på i sin text.
Man utmålar istället de etablerade medierna för att både ljuga och förvanska vad som sagts och inte sagts och dess trogna svans följer i spåren.
Fakta är underprioriterad magkänslan, statistik är manipulerad – i varje fall då statistiken inte följer deras norm och dolda strategi.
Den så kallade ”nollvisionen” där radikala element sorteras bort är bara ett ytterligare sätt att påvisa de är precis lika normala som varje ett etablerat parti.
Dom som blir uteslutna är offer på den dolda strategins altare – en del får förnyat förtroende fast i en annan tjänst.

Vänligen ta del av Peter Robsahms mycket tänkvärda text och sprid den gärna.
Själv tar jag mig friheten att sprida den på Twitter och på ett antal sociala medieplattformar.
Det är hög tid att de som inte lagt sin själ i helvetets famn börjar fundera på sina egna ställningstaganden och vaknar upp och förstår vad som håller på att hända.

”När någon börjar ironisera över kopplingen mellan det som händer i Sölvesborg och hur det typiska tillvägagångssättet är när nazister och fascister sprider sitt svarta ”evangelium”, känner jag att det kanske är dags att klargöra ett par saker.

Nej, det går ingen naturlig och rak linje mellan att inte hissa en prideflagga och att förinta människor i läger. Är det just byggandet av ett nytt Auschwitz man behöver för att se farorna med den extrema högervind som blåser, då har man sänkt garden rejält.

Hur kommer det sig att nazism/fascism verkar vara svarta uniformer, monokel, högljudda tal på helst tyska och utmärglade människor i läger för en del?
Glöm Hollywoodnazismen!

När jag talar om nazism eller fascism i mina texter, talar jag om en ideologi vars mål är att successivt ”ta över” och vars mål är att avskaffa demokratin som vi känner den, till förmån för den hierarki de ser som det enda sättet att styra en nation och skapa den enda typ av nation de egentligen vill leva i.
Ända sedan dessa personer började engagera sig i vitmakt-rörelsen har de haft detta mål för ögonen. Inte höjda pensioner, bättre sjukvård, sänkt skatt eller en skola som lär ut jämlikhet och syskonskap.
För dem handlar det om makt; ingenting annat än makt.
Och den makten ska helst vara oinskränkt.

Men eftersom samhället ser ut som det gör, gäller det att ta allt i små portioner. Det går inte att ställa folk i ett ”ösregn”, utan man börjar med en blomdusch för att sedan öka på till det där duggregnet som inte verkar vara så farligt.
Det som därefter sker är ren logik.

När man uppträtt ”civiliserat” tillräckligt länge och spelat på de etablerade partiernas planhalva, blir de också till slut salongsfähiga. De behandlas mer och mer som ett ”vanligt” parti och eftersom de fått folk att tro att de står på ”vanligt folks” sida, mot eliten och etablissemanget, blir det till slut också känsligt att utmana dem. Journalister ställer aldrig de svåra frågorna. De blir extra omhuldade på bästa sändningstid. Övriga partier börjar snegla åt deras håll och tar efter framgångskonceptet i en tappning som går att passa in i deras vanliga politik. Det gäller ju att ta små steg.

Eftersom ett parti som SD aldrig behöver stå till svars för någonting, kan också deras företrädare vräka ur sig den ena lögnen och halvsanningen efter den andra. Det blir som i en rättegång, där det viktiga inte är vad som är sant i vad ett vittne säger, utan att vissa saker blir sagda så att juryn hör det. Är fröet väl sått i folks medvetande, gör de redan etablerade vanföreställningarna resten.
Människor vet ju redan hur det är ställt med det här landet, liksom.

När fakta om t ex våldet presenteras, rycker armén ut. Det kan helt enkelt inte vara sant att våldet minskar. Det får inte vara sant. Det måste motbevisas. Den sekteristiska fundamentalismen sätter in alla klutar. Mytologin kan inte ifrågasättas; ej heller besegras. I deras värld.

Ett problem för nazifascismen är ju att det finns tillräckligt många, hittills, som inte velat ha dem som lekkamrater. Men ute i kommunerna börjar de förut så viktiga idealen svikta mer och mer och på sina ställen har det infunnit sig en situation där SD i princip styr med ett par moraliska överlöpares hjälp.

Sölvesborg är ett sådant exempel.

Och vad händer då?
Jo, demokratins ideal börjar givetvis naggas i kanten.
Det börjar med förbud mot tiggeri.
Sedan följer ett nej till flyktingmottagning.
Man går sedan över till att börja vilja styra konsten. Att ”entartete kunst” var ett begrepp för de första nazisterna, känner vi alltför väl till. Konst och kultur i allmänhet är diktaturens främsta fiender enär den inte går att låsa in. Skapandet fortsätter och blir allt viktigare. Kulturen ger röst åt de svaga. Och den provocerar. Väcker känslor.
Sådant går inte för sig.

Vad gäller Pride, som är ett rött skynke i dessa kretsar, finns det givetvis också en naturlig önskan hos de som tror på fascismen, att motarbeta alla yttringar som kan göra hbtq-rörelsen synlig. Fru Erixon har urskuldat sig med att förbud mot prideflaggor i Sölvesborg inte handlar om något annat än att kommunen ser över sina ”rutiner” vad det gäller flaggning. Det är således inte riktat speciellt mot regnbågsflaggorna.
Då skulle jag vilja säga, att om j a g hade velat få bort dem utan att bli offentligt halshuggen, så är det givetvis ett smart sätt att se till att det handlar om någonting helt annat och att dessa flaggor kommer med ”på köpet”. Då kan ingen anklaga en specifikt för detta och man har ett motargument som kan bli svårt att säga emot. Smart. Och från mitt håll: en tanke.

Det verkar ganska uppenbart att man i Sölvesborg flyttar fram positionerna mer och mer. De utmanar systemet och ser hur långt det bär. Faran ligger i att lyckas de driva igenom tillräckligt mycket och komma undan med det, blir kommunen i någon mening ”prejudicerande” och fler kan ta efter. Egentligen tjuvstartade ju fascistracet i Staffanstorp och det börjar bubbla i gröten lite varstans. Rena havregrynsgröten.

När vi ser vilka frågor som är angelägna för dem och att de är beredda att utmana ganska rejält, förstår vi också att detta inte är på skoj, även om de vi ser agera är politiska analfabeter.
Det är blodigt allvar.
Vi kan också lägga karbonpapper på skiten och se likheterna med hur sådana här totalitära ismer gått tillväga förut.
Det är samma modus operandi.

Det behövs inget Auschwitz för att vi ska frukta fascismen framfart.
De kan göra livet tillräckligt jävligt för tillräckligt många människor ändå.

Fatta det!”

(Text Peter Robsahm)

Publicerad 2019-09-05

En auktoritär stats uppkomst kan sägas Ungern stå modell för.
Ett land som blivit svenska nationalisters stora föredöme där inte minst Sverigedemokraterna både hyllar och flyr till.
Vi minns väl när Ekeroth i den utrikespolitiska debatten den 14/2 2018 var tillbaka i kammarens talarstol för första gången på ett år och öste beröm över Ungerns premiärminister Viktor Orbán som ”den främsta statsledaren i världen”, (För de som önskar lyssna på debatten scrollar fram Ekeroths anförande i högerkolumnen.) trots omfattande internationell kritik mot ungerska regeringens manipulationer av yttrandefrihet, pressfrihet och domstolar.
Den ungerska regeringen propagerar sedan länge konspirationsteorier om hur Soros ”transnationella imperium” ligger bakom migrationsströmmar till Europa, och i omfattande kampanjer sprids myter om en ”Soros-plan” som genom invandring av muslimer och spridandet av liberala idéer söker underminera Ungerns självständighet – ja hela Europa och den kristna civilisationen.

Bara månaden innan Ekeroths ”perverterade” tal i Riksdagen lade Orbáns regering fram ett förslag om att göra det svårare för organisationer som stöttar flyktingar.
Skatterna skulle höjas och människor som hjälper flyktingar ska hindras från att vistas nära gränserna.
I september förra året riktade FN:s flyktingkommissionär stark kritik mot Ungerns interneringsläger, där man spärrar in nyanlända i läger försedda med rakbladsförsedda stängsel.
Flyktingarna tvångsinterneras och landet avslår fler asylsökningar än något annat land.
I december samma år väckte EU-kommissionen talan mot Ungern för deras vägran att ta sin del av ansvaret vid flyktingvågen 2015.
Landet riskerade böter för sin osolidariska politik som bland annat ledde till att bland annat Sverige tvingades ta emot fler flyktingar.
Ungerns status dalade från fri till delvis fri på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns parti Fidesz som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010
Ekeroth kallade det att stå upp för Europa.
Den här inställningen delas dessutom av Sverigedemokraternas ledning vars utgångspunkt – i de förestående migrationsförhandlingarna med övriga partier – är noll invandring.

Men för att förstå Sverigedemokraternas målsättning och ambitioner räcker det inte med att bara jämföra Ekeroths oförvitliga dyrkan av och för Viktor Orbans parti och dess systematiska försämringar av demokratin.
Vi går till Sölvesborg i Blekinge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Sölvesborg- och Listerpartiet genom en så kallad valteknisk samverkan mellan SD och M av samma typ som i Hörby och Staffanstorp.
Kommunstyrelsens ordförande är Jimmie Åkessons sambo Louise Erixon (SD).
Man har presenterat en handlingsplan innehållande 220 punkter vari ingår möjligheten att tacka nej till mottagande av flyktingar – ett sätt att pröva – eller skall vi hellre uttrycka det som provocerande – det grundlagsskyddade kommunala självstyret.
Man vill placera asylsökande utanför kommunen alternativt i husvagnsläger för de flyktingar som angränsande kommuner inte kan ta emot man vill därmed skapa segregerade samhällen utanför det övriga samhället.
Samstyret föreslår även att gymnasieutbildning bara ska erbjudas elever med permanent uppehållstillstånd, att kostnader för tolkar ska minska och att barn- och utbildningsförvaltningen aktivt ska motarbeta att barn i barnomsorgen bär slöja eller liknande plagg, ”kvinnoförnedrande klädsel”.

I Sverigedemokraternas budgetmotion i riksdagen för 2019 vill partiet minska stödet till folkbildningen med 968 miljoner kronor.
Det gäller dels de generella anslagen till studieförbund och folkhögskolor men också särskilda insatser som exempelvis ett initiativ som syftade till att öka möjligheterna för elever från studieovana hem att få hjälp med läxorna.
Motiveringen anses vara att det rör sig om ”samhällssplittrande” och ”politiskt extrema” verksamheter.
På lokal nivå – i de kommuner där Sverigedemokraterna fått inflytande – har partiets folkbildningspolitik blivit verklighet.
I exempelvis Sölvesborg i Blekinge och Trelleborg i Skåne har SD drivit igenom stora nedskärningar.
I Sölvesborg ser kommunens konstnärer, föreningar och studieförbund redan tecken på att deras samhälle förändras i grunden.
Det nya samstyret i Sölvesborgs kommun efter valet 2018 – med Sverigedemokraterna i spetsen – har i sin första budget bantat ner bidragen till studieförbunden med 25 procent.
Även Folkets hus tappar stora delar av sitt kommunala stöd.
Nedskärningarna följer Sverigedemokraternas vilja och ambition att kulturen ska bidra till att ”återskapa en gemensam identitet” och kan studeras i deras principprogram

Inledningsvis skrev jag om Kent Ekeroths beundran av Viktor Orbans samhällsförändring i Ungern.
Det är inte bara Ekeroth som uttryckt sin beundran av den samhällsutveckling som sker och skett i Ungern.
Partisekreterare Richard Jomshof tittar drömskt efter den mediepolitiska utvecklingen under Orbans och hans partis ledning av landet.
I Ungern är landets oberoende medier inte längre oberoende och ett statligt kontrollerat censurorgan – omdöpt till medieråd – kräver balanserad rapportering.
Fler och fler medier lägger ner sina utgivningar på grund av och baserade på politiska beslut.
Källskyddet gäller inte längre för medier och Public service-anställda rensas bort om medierådet anser att den journalistiska gärningen kritiserar regeringen.
Det är förbjudet att yttra åsikter som anses skada den ungerska nationen.
När Rickard Jomshof yttrade följande i en intervju – ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning  – än – och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.” är rätt talande för hur man ser på Sveriges oberoende medier.
Jomshof har ofta refererat till Orbáns Ungern som en politisk förebild senast i en riksdagsmotion inlämnad i oktober 2018.

Sverigedemokraternas numer petade EU-kandidat Kristina Winberg hyllade som partiets EU-parlamentariker Ungerns utrikesminister Péter Szijjártó i en EU-utfrågning om situationen i Ungern 2017.
Kristina Winberg tackade den ungerska regeringen för dess motstånd mot omfördelning av flyktingar.
Men också Jimmie Åkesson hyllar Ungerns Viktor Orban med motiveringen att den ”EU-förespråkande elitens hegemoni för första gången på allvar har börjat utmanas.”
Viktor Orban hyllar bland annat amiralen Miklos Horthy som var ledare för hur Ungern deporterade 437 000 judar till nazistiska dödsläger.
Därutöver är Orban väl känd för sin kampanj mot finansmannen George Soros som enligt honom sker med antisemitiska undertoner.
Och det råder verkligen inte ljusår mellan partiledningens prydliga kostymnissar och den grova antisemitism som florerar längre ner i hierarkin på av deras egenkontrollerade facebooksidor – något som Sverigedemokraterna eller ens Åkesson aldrig tagit avstånd från med motiveringen att det ligger utanför hans kontroll!!!!!!!!

Sverigedemokraterna är auktoritära nationalister – eller etnonationalister som jag vill kalla dom –  som ser Ungerns utveckling gå precis i den riktning som är önskvärd enligt partiet.
En stark ledare som avskyr det liberala samhället som visar vägen och ger ”PK-samhället” vad det förtjänar.
Orbáns politiska projekt där han inskränker grundläggande mänskliga rättigheter till förmån för ”nationens bästa” är helt enkelt rätt enligt Sverigedemokraterna.
Och de politiska förslagen går igen i riksdagens kulturutskott påminns vi hur  Sverigedemokraterna för samma nationalistiska politik i Sveriges riksdag som Fidesz och Orbán gör i Ungerns parlament.
Kulturpolitiken ska ”samlas kring gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter” där ingen del av kulturpolitiken kommer undan.
Att de vill förändra det svenska samhället i grunden och införa en auktoritär nationalistisk stat där Ungern får stå modell när Sverigedemokraterna skisserar framtiden.
Det är verkligen naivt att inte se vad Åkesson och hans Sverigedemokrater vill med Sverige –  hur man vill förvandla vår demokrati mot en repressiv stat liknande den vi ser i Ungern under Viktor Orbans Fidez i motsats till den toleranta liberala statsbildning som gett oss en demokrati värd att värna med alla lagliga medel.

Sist – men inte minst – har jag full förståelse för att varken vi Socialdemokrater eller Miljöpartiet vill ge plats åt Sverigedemokraterna i det nu förestående samarbetet över de politiska gränserna vad avser kriminaliteten som utvecklats under de senaste åren i en närmast brutal utveckling där Mikael Damberg inrikesminister motiverar beslutet med att de har en ”grund inställning”.
Den grunda inställningen baseras naturligtvis på Sverigedemokraternas målsättning och ambition utifrån vad som angetts ovan dels mot bakgrund av hur man vill se en förändring vad avser hela migrationspolitiken samt bemästra utanförskapet som är den egentliga grunden för kriminaliteten där de socioekonomiska skiljelinjerna är en anledning.
Det finns långt mer komplexa frågeställningar att bearbeta för de inbjudna partierna att beakta än att helt stoppa invandring eller att upphöra med asylinvandring som skulle strida mot samtliga de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat eller för den delen som Sverigedemokraterna gett uttryck för nämligen att sätta in militär i utanförskapsområden.
Därutöver kan jag också tycka att Moderaterna eldar på fenomenet offerkofta genom att nära nog uteslutande tala om Sverigedemokraternas medverkan istället för att fokusera på kärnfrågan – nämligen att möta den brutala gängkriminaliteten i samhället.

Publicerad 2019-08-24.

Återigen skyller det selektiva minnets apostel Jimmie Åkesson på Socialdemokraterna för att de ”mörkat” det som hans vitmaktparti lever på allt sedan de såg dagens ljus 1988, nämligen invandringen i en artikel i Expressen.
Han till och med ser sig själv som en kritisk åskådare till Nazismen och hela vitmaktmiljön trots att han och hans parti är en del av denna miljö – patetiskt.
Expressen – ”obunden liberal” – gör vad de kan för att normalisera detta vitmaktparti och sänder en ”helikoptersvävande” journalist med fotograf i släptåget för att bevaka sina hemtrakters uppkomling och reducerar sina journalistkollegers utmärkta avslöjanden
om detta parti.
Man frågar sig varför Åkessons bröder, Nazisterna, inte gått till Socialdemokraterna istället för till hans eget parti?
Niklas Svensson böjer sig för intrikata påståenden förmedlade av Åkesson utan motfrågor och detta kan bara anses vara en delad uppfattning när Åkesson påstår att nazisternas framväxt i Sverige beror på Socialdemokraterna.

Nu är det ju inte särskilt förvånande då Åkesson och hans högernationalistiska parti inom vitmakt miljön tagit Socialdemokraterna som sin huvudfiende och producerar den ena efter den andra historieförfalskningen som var och en visar hur illa ställt det är med historiekunskaperna.
Han kan ju inte ens sitt eget partis historia – än mindre andras dito.
När frågor om detta ställs inträder det selektiva minnet och fram träder den gode aposteln som genom sin så kallade ”nollvision” förmedlade ett intryck av att partiet tolererar inte rasism, homofobi eller kvinnofientliga uttryck för de hör inte hemma inom Sverigedemokraterna.
Sedan dess vet vi hur det gått med denna nollvision.
Men som om detta inte var nog accentuerar han den ”falska Profetens undanträngningsreflexer” genom att obesvärat – nåja lite besvärad av sanningen har han påvisat – genom att ”blåljuga” obehindrat.

Många vill mena att man inte skall ge Sverigedemokraterna det utrymme det inte förtjänar medialt.
Jag är lite kluven till den ståndpunkten.
Jag vill mena att Sverigedemokraterna skall granskas på samma grunder som varje parti som på demokratiska grunder tagit sig in i Riksdagen eller tagit plats i kommunernas fullmäktige.
Å andra sidan kan jag också förstå att ju mer medialt utrymme de får desto mer appellerar de till vissa av medborgarna som ytligt finner att deras politiska agenda väl överensstämmer med deras egna uppfattningar.
Ur ett demokratiskt synsätt så är detta också riktigt och viktigt det är därför vi har ett flerpartisystem i vårt land.
Men det behöver inte innebära att den så kallade ”tredje statsmakten” ett sedan mitten av 1800-talet informell benämning på massmedia i Sverige skonar vissa och dissar andra.

Mediernas huvudsakliga arbete och syfte är att oberoende granska statsmakten och där ingående partier.
Det är först när granskningen övergår i drevjournalistik som definitionen ”tredje statsmakten” får sin egentliga betydelse.
Man kan tycka vad man vill om det, men det är min uppfattning att det åligger inte medierna att verka för att avsätta enskilda politiker utan det är väljarnas privilegier, även om avsättningen sker indirekt vad avser mediernas drevjournalistik.
Det finns ett antal exempel på hur drevjournalistik drabbar politiker och för att nämna något i närtid så är Håkan Juholt (S) ett utmärkt exempel, Sven Otto Littorin (M) är ett annat exempel där som i dessa bägge fall obekräftade uppgifter till sist blev för mycket varför de istället valde att avgå av egen vilja.
Drevjournalistikens uppkomst är när vissa journalister hoppar över skaklarna och måhända ger en intern fjäder i hatten när resultatet blir som de indirekt och ibland uppenbarligen önskar.

Det är få journalister som jag kan respektera och Niklas Svensson eller för den delen Marcus Oskarsson (TV4) med flera tillhör inte dessa medan Ulf Kristofferson (TV4) – dessvärre ofta sammanblandad med en partiledare för Moderaterna – samt också Elisabeth Frerot Södergren också på TV4 som förmår ifrågasätta, kritisera och förhålla sig objektiva i sin gärning – listan kan göras längre men för att nämna de mest framstående journalisterna enligt min uppfattning.

SD:s visionära politiska ambitioner innebär en återgång till 50-talet för att därifrån utveckla samhället.
Han underkänner således min och hela min generation, efterkrigsgenerationen – liksom förövrigt också Moderaterna gör – fortsatta arbete som efterkrigsgenerationens föräldrar påbörjade för ett solidariskt jämställt arbete med goda förhållanden på arbetsmarknaden med mera.
Och Sverige utmärker sig i det avseende i än den ena än den andra internationella undersökningen där vi oftast ligger i toppen.
Förvisso blir ett samhälle aldrig färdigutvecklat då man har att hantera för var tid uppkomna problem – och ETT sådant allvarligt problem som måste hanteras är just det som Åkesson och hans vänner inom den ultrahöger med etnonationalistiskt tankegods som närmast har blivit alltmer normaliserat och som dessvärre spridits som en farsot över hela Europa.
Det är därför herr Åkesson säger att alla andra partier – särskilt då Socialdemokraterna – förstört samhället samt därutöver anser att nuvarande regering är illegitim och olaglig.
Det är ett hårresande uttryck och visar särskilt att demokrati är inget som Åkesson och hans anhang prioriterar särskilt mycket.
Frågor avseende detta uteblev från journalisterna vilket betyder i klartext att man undkommer direkt klandervärda ståndpunkter.

Den våg av etnisk nationalism och ”traditionella” värderingar som representeras av Sverigedemokraterna skapar en giftig cocktail som inte minst begränsar kvinnors frihet genom dess ståndpunkt införa frivillig sambeskattning samt anpassa abortgränsen från 18 veckor till 12 veckor.
50 år av feministisk frigörelse och vägen mot ett mellan kvinnor och män jämställdhetsarbete förkastas av sverigedemokraterna.
Sverige var ett av pionjärländerna i världen som antog den abortlag vi idag har – en grundsten i den svenska jämställdhetspolitiken.
Sverigedemokraterna menar att de inte ska lägga i sig hur människor gör sina val.
Frågan som aldrig fått sitt svar – på vilket sätt drabbar inskränkt aborträtt inte ensidigt kvinnor?
När det påvisades en divergerad åsikt om aborträtten hos Kristdemokraterna blev det per definition ett ”djävla” liv på ledande KD-ledamöter som ville med emfas intyga att de står bakom den svenska aborträtten.
Att de däremot vill införa en så kallad samvetsfrihetslagstiftning där de med religiösa mått mätt vill förbjuda aborter överhuvudtaget kom i skymundan.
Medierna och journalisterna ägnade spaltmeter åt dessa spektakulära och motsägelsefulla ståndpunkter men att Sverigedemokraterna vill precis detsamma undgick journalisternas pennor.

Det man vet är att inskränkt aborträtt inte leder till färre aborter – däremot till fler skador och förödmjukelser för kvinnor – vi som var med under det sena 70 och 80-talet vet hur svenska kvinnor tvingades söka hjälp hos abortkliniker i Polen bland annat med ibland förödande resultat för de drabbade.
Motiven för en inskränkt aborträtt baseras inte på några vetenskapliga rön.
Därmed skall ståndpunkten baseras på – i enlighet med Paula Bieler (SD) talesperson för jämställdhetsfrågor – på den ovetenskapliga ståndpunkten att dagens abortlagstiftning är ett preventivmedel!!!!
Inte heller den bisarra ståndpunkten gav något större eko i medierna.

Sverigedemokraterna är emot särbeskattning och vill införa frivillig sambeskattning – det vill säga parallell lagstiftning där olika intressegrupper ställs mot varandra.
I Sverige slopades sambeskattningen 1971 och betraktas av många nationella och internationella bedömare som en av de viktigaste faktorerna för att Sverige kan räkna sig till ett av de mest jämställda länderna i världen.
SD vill således återinföra den genom frivillighet vilket skulle gillra precis samma kvinnofälla som var skälet till att den avskaffades.
Det finns nämligen fortfarande ett lönegap mellan kvinnor och män – uppenbarligen något som gått Åkesson och hans vitmaktparti förbi.
Det innebär att det då skulle bli mer lönsamt för den i familjen som tjänar mest – i regel mannen – att jobba mer, medan det blir mindre lönsamt för den som tjänar mindre – i regel kvinnan – att öka sin lön.
För att inte tala om pensionsgrundande inkomst i sammanhanget.

Det innebär att kvinnor i ännu större utsträckning än i dag skulle halka efter löne- och karriärmässigt, utföra mer obetalt arbete i hemmet, få än större ansvar för att ta hand om barnen och dessutom halka ännu längre efter männen i nivån på pensioner.
Det är INTE en utvecklad jämställdhetspolitik.
Jag har stor förståelse för kvinnors självklara rätt och arbete för jämställda förhållanden på alla plan då det tjänar oss män också – och som Socialdemokrat vill jag nå samma mål för kvinnors lika rätt i samhället utan acklamation.
Därmed kan jag konstatera att Sverigedemokraterna inte bara är ett rasistiskt parti som gör skillnad mellan människor utifrån dess etniska ursprung utan också ett ur perspektivet jämställdhet mellan kvinnor och män ett utpräglat bakåtsträvande parti.

Sverigedemokraterna är ett groteskt parti där medierna gör sitt till för att normalisera det groteska.
Åkesson kan i princip säga och göra vad som helst – han vet att medierna i stort bortser från det och skulle dom inte göra det så angriper han dessa som vänsterliberala som bör förbjudas eller statskontrolleras när ”de”  tar makten.
Måtte inte dessa ”dyngspridare” få ett uns av påverkan på varken finans, kultur, jämställdhet, eller för den delen något sakpolitisk område med vänlig hälsning till Ebba Bush Thor Kristdemokrat.
Och medierna bör analysera sina norm principer för journalistiken före – inte efter, för då är det försent.

För er som har lite tid över eller vill ta del av i efterhand vill jag starkt rekommendera ”Den farliga mångfalden” om Sverigedemokraternas världsbild med förord av Ingvar Carlsson tidigare partiledare för Socialdemokraterna samt statsminister och Bengt Westerberg tidigare partiledare för Liberalerna tidigare Folkpartiet.
Presentationen är skriven av Håkan Holmberg  fil.dr i historia, riksdagsledamot för Folkpartiet mellan åren 1988–97 och därefter politisk chefredaktör för Uppsala nya tidning fram till 2018..
Håkan Holmberg är – enligt mig – en av de sista socialliberaler inom Liberalerna som jag uppskattade mycket under hans politiska gärning – detta trots att jag själv är Socialdemokrat – men vi hade mycket gemensamt även om vissa sakpolitiska ståndpunkter kolliderade med varandra så hade jag stor respekt för Håkan Holmberg.
Läs hans text som är både välskriven tydlig och framförallt med en insikt få förunnad.

Publicerad 2019-08-21.

Nedan stående – kursiverad – text fann jag på facebook och den gav mig rysningar av obehag när jag hade – just vad författaren påpekar – Nazityskland på näthinnan.
Hitler ansträngde sig också för att rensa bort Judar och andra element som ansågs inte dela Hitlertysklands värderingar varför utvisningar skulle ske inledningsvis av frivillig karaktär.
Men de allra flesta Judar var tyska medborgare födda och uppvuxna, integrerade i samhället över hela Tyskland – var skulle de ta vägen?
Och vilka skulle ta emot dem alla?
Då  föddes iden om uppsamlingsläger som blev arbetsläger och som blev i en del fall dödsläger där cirka Sex (6) miljoner tyska judar och andra av Hitler ansedda misshagliga människor fick sitt utvisningsbeslut inledningsvis med hjälp av en kula och senare med det mer effektiva Zyklon B, vätecyanid av blåsyrekaraktär som när den lufttäta behållaren öppnades avger ämnet cyanvätegas som leddes ner i duschmunstycken för de intet ont anande människorna.
Mycket mer kan skrivas om de ohyggliga folkmord som NSDAP gjorde sig skyldiga till men det räcker att ha slutresultatet på näthinnan när man läser nedanstående text.

OBS, texten är starkt ironiskt….. ha gärna bilden av Nazityskland på 1930 och 40-talet på näthinnan när du läser denna text.
Den ursprungliga författaren är okänd.

Publicerad 2019-08-17.

Likheten mellan Jönssonligans mycket populäre Sickan är slående både till utseende såväl som i retorik och ständiga misslyckanden.

Idag tog jag del av en debattartikel vars författare var mannen som gjort sig känd för obstruktion av riksdagsbeslut, fiffel med lägenhetskontrakt, varit positivt inställd till svart städhjälp, som inte förstår rågången mellan anständig och oanständigt uppförande på sociala medier, och upprörs över hävan när han medvetet misstolkar andras kritik.
Mannen som har så dålig fantasi att han tror väljarkåren är behäftad med infantilism som inte ville förstå att 142 mandat i riksdagsvalet var mer än 143 dito mandat.
Det handlade egentligen inte så mycket om dessa 143 mandat utan mer av att tillräkna sig ”Vitmaktpartiets” 62 mandat – men det var han för feg att tillstå.
Mannen som gjort sig känd för att vara den ”vuxne i rummet” ock ”lika för alla” vilket motsägs inom ramen för den sakpolitik han representerat under hans tid som både socialborgarråd i Stockholm såväl som socialförsäkringsminister under trianguleringsmästare Fredrik Reinfeldts ledarskap i alliansregeringen.
Vem är den mannen?
Vi har nog alla både sett och hört talas om moderaternas  Ulf Kristersson som valdes till partiledare efter debaclet med Anna Kinberg Batra som sänkte partiets opinionssiffror ner till nivåer med när Bo Lundgren var dess ledare.

Läste en analys om moderaternas förmodade politiska strategi för någon tid sedan som fastnade då jag själv umgåtts med tanken – vem som skrev analysen har jag dock glömt.
Den handlade dock om ”söndra och härska” ett uttryck som är mest känt i sin latinska form ”divide et impera” och Julius Caesar är en av de som tillskrivs citatet.
Betydelsen är, och har alltid varit, glasklar – genom att sprida gracerna effektivt och ge folk olika utgångspunkter för klagomål och initiativ lägger du hinder i vägen för uppror och andra gemensamma protestaktioner.
Den Svenska modellen är definitivt inte liktydig med den moderata modellen.
Och detta har varit och är en påtaglig frustration hos framförallt moderaterna som under sin hela verksamma tid allt sedan Allmänna Valmansförbundets uppkomst och därefter Högern som sedermera ändrades till moderata samlingspartiet och moderater.
Och dessvärre – och som ett upphov till moderaternas frustration – har Socialdemokratin varit vägledande mot det samhälle och den välfärd vi idag har och som moderaterna inte nämnvärt lyckats rucka på.
När man så lyckades på riktigt i valet 1991 som ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister tillträdde.
Två nya partier – Kristdemokratiska Samhällspartiet och Ny demokrati – blev invalda i riksdagen.
Miljöpartiet de gröna fick under 4 % och åkte därmed ut ur riksdagen.
Under parollen ”den enda vägens politik” här presenterad av bland annat Thomas Piketty – fransk nationalekonom, som specialiserat sig på studier i ekonomisk ojämlikhet i förmögenhets- och inkomstfördelning – i en videoupptagning.

Påvisade underskott i de offentliga finanserna i förhållandet till BNP.

Den moderata mandatperioden – i likhet med tidigare period då man innehaft regeringsansvar – har den enda vägens politik skapat stora underskott i de offentliga finanserna.
Under Carl Bildts mandatperiod skapades ett gigantiskt underskott under parollen som just skapades av Carl Bildt om nära -9.5 procent av BNP.
Trots att underskotten i de offentliga finanserna var gigantiska så förblev vi en ekonomiskt stark nation då våra fasta tillgångar långt överskred underskotten.
Men se detta skulle den efterföljande regeringen Reinfeldt minsann förändra genom avyttring av och delar av våra fasta tillgångar med den huvudsakliga inriktningen att täcka upp underskotten som ånyo enligt borgerlig tradition kunde påvisas om än inte i samma utsträckning som under Bildtregeringens oansvariga hantering av våra statsfinanser.
Utifrån den ”enda vägens politik” med stora underskott i de offentliga finanserna tillkom under regeringen Göran Persson en bred politisk uppslutning bakom det finanspolitiska ramverket.

Svensk ekonomi befann sig 2004  i en allvarlig situation – delvis beroende på finanskrisen under början av 90.talet men också av Bildtregeringens flertalet felaktiga bedömningar och beslut som skapade mycket stora underskott och dessutom med en snabbt ökande offentlig skuld.
Under budgetsaneringen infördes därför ett överskottsmål för den offentliga sektorns finansiella sparande och ett flerårigt utgiftstak för statens och pensionssystemets utgifter.
Genomgripande förändringar gjordes i statens budgetprocess för att stärka budgetdisciplinen.
Det finanspolitiska ramverket och den breda politiska uppslutningen bakom det har bidragit till en gynnsam utveckling av Sveriges ekonomi och offentliga finanser.
I och med 2008 års finanskris prövades ramverket och Sverige klarade som ett av få länder den djupa ekonomiska nedgången utan stora underskott i det offentliga sparandet och med bibehållet högsta kreditbetyg – den äran påtog sig moderaterna ensamma trots att det var den dåvarande socialdemokratiska regeringen med Göran Persson i förarsätet som tog initiativet till ett finanspolitisk ramverk vari ingår ett över en konjunkturcykel överskottsmål.
Dock undgick inte Regeringen Reinfeldt att ånyo skapa underskott i de offentliga finanserna.

Men det var inte det enda Reinfeldt gemensamt med de borgerliga lyckades med.
Att splittra arbetarrörelsen har länge varit en målmedveten strategi då den upplevdes alltför stark för att moderaterna någonsin skulle få ett långvarigt förtroende.
Det gjorde man genom att helt sonika avskaffa avdragsrätten för arbetstagarnas fackföreningsavgifter och behöll arbetsgivarnas dito – samtidigt sänktes ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Detta föranledde per omgående att cirka en halv miljon lämnade fackföreningsrörelsen och minskade således den kraft de tidigare utgjort gentemot arbetsgivarna.
Man sänkte skatterna för de som hade ett arbete samt lämnade de som endast hade en sjukförsäkring att ty sig till under sin sjukdom som dessutom var undantagna skattesänkningarna.
Pensionärerna som fram till dess första jobbskatteavdraget genomfördes betalade samma skatt som löntagarna fick nu se sig betala en högre skatt på sina pensioner i jämförelse.
Man förstörde socialförsäkringssystemet genom sinnrika omförflyttningar för att skapa ytterligare möjligheter att finansiera jobbskatteavdragen och som dessutom inte påverkade statsbudgeten då socialförsäkringssystemet finansieras via det av löntagarna avstådda utrymme för lönerevideringar – den så kallade arbetsgivaravgiften.

Regeringen Reinfeldt och den ansvarige ministern Sven Otto Littorin (M) har på rekordkort tid förstört mycket av det som Sverige byggt upp av arbetarskydd.
Arbetsmiljöverket fick kraftigt minskade anslag.
Mer än var fjärde arbetsmiljöinspektör skulle bort.
Arbetslivsinstitutet, som varit världsledande på arbetsmiljöforskning, avvecklades. Pengar som gått till utbildning av skyddsombud försvann.
Försäkringskassans medel för arbetsplatsinriktade utredningar och rehabilitering gick upp i rök under samma tid.
Arbetsplatsrelaterade dödsolyckor ökade och ökar som ett resultat av en söndertrasad arbetsmiljöforskning och reducerade anslag för Arbetsmiljöverket.
Var är Ulf Kristersson när antalet arbetare dör på sina arbetsplatser?
Ursäkta mig – men för honom är det viktigare att försvara drogfylleriet i de ädlare förorterna.

Ulf Kristersson blir därför synonymen för ”söndra” för att därefter ”härska” och däremellan kritisera socialdemokratiska regeringar med sådana ”charmiga” argument som ”pinsamt” och ”Du har tappat kontrollen över Sverige”
Mannen som säger sig vilja föra ett vuxet samtal använder sig av en ovärdig retorik genom sitt i artikeln (Länk här ovan) raljerande över sina politiska motståndare.
Mycket av det som Ulf Kristersson ojar sig över kan relateras till hans eget partis tillkortakommanden under alliansregeringen.
Som ett exempel vad avser polisutbildningen så sänkte man anslagen och skar ned utbildningsplatserna 2008 med hela 92 procent.
Till nedskärningen av antalet studieplatser på polisutbildningen ska läggas att nedskärningen på Rekryteringsmyndigheten – när alliansen avskaffade värnplikten -skapade enorma flaskhalsar.
Rekryteringsmyndigheten var nämligen de som genomförde testerna av sökande till polisutbildningen.
Detta talar givetvis en av de största hycklarna inom dagen politik tyst om.
Sen vad avser den stora asylinvandringen så fans varningstecken redan 2010 som Kristerssons partikamrater med Reinfeldt i spetsen negligerade och istället uppmanade svenska folket att ”öppna sina hjärtan” – vackert så men om betydelsen var hjärtligt menad är tveksamt – och när det sedan kulminerade 2015 några månader efter regeringsskiftet så blev det naturligtvis Stefans Löfvens fel det som Reinfeldt både visste och förkunnade under den pågående valrörelsen att flyktingströmmen kommer att nå nivåer liknande de under Balkan-krisen på 90-talet.

– ”Det kommer att kosta pengar, vi kommer inte ha råd med så mycket annat men det är verkligen människor som flyr för sina liv” sa Fredrik Reinfeldt och uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan.
(Citat Fredrik Reinfeldt i sitt tal öppna edra hjärtan under valrörelsen 2013)

Jag kommer inte ifrån tanken om en undermedveten strategi där moderaterna långsiktigt vill förändra och skapa kaos under sina mandatperioder för att därefter kunna kritisera Socialdemokratiska regeringar för deras egna tillkortakommanden och skapa en mer långsiktig moderat politik grundad på den så kallade moderata modellen.
En modell som sliter isär landet, skapar ekonomiska klyftor tvärtemot vad avser den svenska modellen som vi socialdemokrater står bakom.
Liberaler och Centerpartiet är en del av den strategin men frågan är om de förstår detta själva utan är snarare mer förhoppningsfulla över möjligheten att få ett visst genomslag för sin egen politik.
Moderaternas främsta mål är och har varit att slå in en kil mellan socialdemokratin och fackföreningarna – en splittrad arbetarrörelse förbättrar möjligheterna.
Deras strategi är att förändra innebörden i definitionen ”Den svenska modellen” och få begreppet folkhem att byta betydelse.
Från högerhåll har socialdemokratins 60-, 70- och 80-tal länge målats ut som ”det galna kvartsseklet”. Medan vänstern beskrivit de senaste 30 åren som en extrem form av marknadsliberalism och nyliberalism.
Vi är mitt i den och Ulf Kristerssons och hans moderater ångar på med en undermedveten strategi som jag inte kommer att släppa förrän jag fått en annan bild bekräftad.
En strategi angiven i en av Kristerssons böcker ”None working generation”

Publicerad 2019-08-16

Att Åkesson och hans lärjungar är i behov av historiekunskaper som överensstämmer med sanningen torde vara nödvändigt inte minst för att det råder en uppenbar brist på bildning som Sverigedemokraterna nyttjar på ett ytterst försåtligt sätt.
Jag kan ur Åkessons perspektiv förstå att man försöker koppla Socialdemokraterna liktydigt med Nazisternas vidrigheter i akt och mening dölja sin egen erbarmliga uppkomst samt vad som utspelats allt sedan de fick ett tydligt mandat av sin egen okunniga skara av kärnväljare.
Att man därutöver genom medveten falsk propaganda och historierevisionism duperar en stor andel av LO-kollektivets arbetare i avsikt att vinna röster samt splittra arbetarrörelsen till förmån för egna dolda avsikter är exakt så som Hitlers propagandaministerium gjorde och som blev lyckosam dock med ett förödande resultat för mänskligheten.

Bara dom senaste utspelen vad avser dels partiets EU-parlamentariker dels lokala företrädares bisarra utspel på sociala medier torde räcka gott och väl för att alla andra med sunda värderingar borde ta avstånd, dock inte de förblindade lärjungarna som sätter något slag av hopp till ett parti som är en skam för inte bara svenska medborgare utan för hela mänskligheten.
Hårda ord måhända men i spåren av deras egna ståndpunkter torde orden vara modesta.
Åkesson själv placerar sig i täten av den förljugna skara som inte ens förmår känna skam när de avslöjas.
Att påstå att man var högst intresserad av samhällsfrågor och sedan fann ett parti som ursprungligen bildades av forna nazister och anhängare av den högerextrema organisationen bevara Sverige svenskt vilket fortfarande var en kampanjslogan det år Åkesson hittade hem och hävda att han inget visste.
Jag kan omöjligt förstå hur man som samhällsintresserad inte varken sett eller hört om Sverigedemokraternas bravader som uppmärksammades av riksmedierna gång efter annan.
Och med den fascinationen för lögner och revisionism parat med högerextremistiska ståndpunkter är det inte svårt att förstå – med ett huvudsakligt syfte att försvara sig själv och hans val av parti – att demonisera hans största motståndare, nämligen Socialdemokraterna.

Och nu en historielektion – inte bara för herr Åkesson utan också för hans trogna fans som befinner sig bakom datorskärmar, paddor och mobiltelefoner och som litar blint på en lögnare.

1945 utlämnade Sverige 3000 soldater i tysk uniform som flytt östfronten mot Sovjet. 167 av dem var balter.
Detta har blivit till ett sår i den svenska själen och skapat debatt under sjuttio års tid.
Tage Erlander har hos dessa kufar gjorts skyldig och ansvarig för de interneringsläger eller uppsamlingsläger som tog emot avhoppade tyska soldater under krigsåren vari ingick både lettiska och litauiska medborgare.
Dessa interneringsläger – som var en typ av arbetsläger för politiska fångar – var i Sverige under andra världskriget ett sätt för svenska myndigheter att kontrollera kommunister som sågs som statsfientliga element.
Tage Erlander – som redan 1937 utnämndes till statssekreterare under Gustaf Möller på socialdepartementet med politiskt ansvar för dessa läger – det operativa ansvaret låg under polismyndigheten.
Från början var det således svenska medborgare som internerades men allteftersom kriget fortgick tog man även hand om utländska soldater från båda sidor.
Forskning kring det hela har delvis varit svårt då dokumentation förstörts och bränts upp.

Här med Olof Palme och Centerpartiets Gunnar Hedlund.

1944 utsågs Erlander till konsultativt statsråd – biträdande socialminister – med ansvar för frågor rörande arbetsmarknaden, polisväsendet och civilförsvaret i samlingsregeringen under ledning av Per Albin Hansson, och året därpå blev han ecklesiastikminister.
1946 då statsminister Per Albin Hansson hastigt avled under den senare delen av året valdes Tage Erlander överraskande till ny partiledare och statsminister.
Överraskande eftersom Tage var relativt okänd av den breda folkmassan och de som var bekant med honom trodde han skulle avgå efter andrakammarvalet 1948 samt att det skulle bli svårt att axla Per Albins mantel.

I januari 1946 utlämnades 146 av ursprungligen 167 baltiska soldater som tjänstgjort för Tysklands räkning från Sverige till Sovjetunionen.
De cirka 9000/10000 baltiska flyktingar som flytt undan den sovjetiska ockupationsmakten omfattades inte av baltutlämningen – det handlade uteslutande om soldater.
Anledningen till detta var att balterna betraktades som sovjetmedborgare, då Sovjetunionen hade annekterat de baltiska länderna som en del av en överenskommelse med Hitlertyskland 1939 – Molotov-Ribbentrop-pakten.
Genom anslutningen till Sovjet ombildades Estland till en sovjetrepublik – Estniska SSR – 21 juli 1940.
Mellan 1941 och 1944 ockuperades dock Estland av Tyskland tills det åter ockuperades och annekterades av Sovjetunionen 1944.
När Sovjetunionen i juni 1945 krävde att den svenska regeringen lämnade över militär och annan personal som stridit för tyskarna på östfronten var regeringen villig att gå ryssarna till mötes – men dess jakande svar hölls länge hemligt för svenska folket.
Det skall härvid påpekas att regeringens beslut låg helt i linje med vad andra världskrigets segrarmakter kommit överens om nämligen att tysk militär på flykt skulle återsändas till den front de lämnat.
Detta urskuldar dock inte den svenska regeringens agerandet då vi inte var krigförande stat och hade dessutom inte deltagit i överenskommelsen – men det bidrar till att förklara logiken bakom det.
Det som störde en växande folkopinion var inte att Sverige skulle lämna ut omkring 2 700 tyska soldater som man antog skulle behandlas som krigsfångar, utan att man skulle skicka iväg 167 balter till Sovjet som kämpat för tyskarna och där bestraffas som landsförrädare.

Vad hände då med dessa 167 balter som utlämnades till Sovjet?
Den 22 november inledde balterna en hungerstrejk och den 24 november även de utlämningshotade tyskarna.
Självstympning förekom, liksom självmord.
Balterna placerades tills vidare på sjukhus, medan tyskarna utlämnades enligt planen vid månadsskiftet november-december.
För balternas del blev utlämningen verklighet i omgångar mellan mitten av december och 25 januari 1946 och på grund av hungerstrejkerna och sjukdomarna sändes endast 146 av de ursprungliga 167 balterna över till en väntande fångenskap i Sovjetunionen.
Dessa månader var väldigt traumatiska för den nya regeringen ledd av Tage Erlander även trots att de borgerliga partierna hade accepterat utlämningen när det sovjetiska kravet kommit.
Den svenska – med all rätt – upprörda opinionen mot baltutlämningen tros ha fått resultatet att ”bara en” av balterna kom att dömas till döden för landsföräderi.
De flesta släpptes efter ett tag och fick leva sina liv i det ockuperade hemlandet.
Dock med stränga restriktioner – vad dessa restriktioner bestod av är för mig inte känt.
1994 bjöd den moderatledda regeringen med Carl Bildt och kungen in de 35 utlämnade balter som fortfarande var i livet till Stockholm och bad om ursäkt för utlämningen.

Nu har herr Åkesson och hans trogna förvaltare av Sverigedemokraternas brister i historien något att fundera över – återigen!

Publicerad 2019-08-14

(Källa BRÅ)

I anledning av en artikel i Dagens Nyheter som därutöver uppmärksammades av kvällstidningarnas spretiga journalister och en direkt följd av Sveriges Radios AB granskande journalistik av programmet Konflikt ”Det vita pulvrets pris – om kokainet och ansvaret” fick stort genomslag av både högerpolitiker och inte minst av de ”begåvade” debattörerna på facebook.
Stefan Löfven hade för dessa begåvade ”facebookdebattörer”  – och inte minst flertalet politiker av moderat snitt – den osmakliga ståndpunkten att hävda att droganvändningen i samhället ökar kriminaliteten.
Detta är väl belagt och borde inte förvåna någon enda en.
Det osmakliga var dock ett konstaterande att droganvändningen kan relateras till kommuner som betraktas som höginkomstfästen ofta också styrd av en högermajoritet i dessa kommuner.

I programmet Konflikt konstaterades att över- och medelklassens dyra drogvanor har direkt koppling till kriminella gängkrig och dödsskjutningar.
I en rapport från Brottsförebyggande rådet sticker Danderyd ut.
Hela 20 procent av kommunens unga män uppger att de använt droger senaste månaden.
Glappet till tvåan – Vallentuna – är hela 7 procentenheter.
Danderyds unga flickor lägger sig även de i topp med 12 procent.
I motsats kan nämnas Skärholmen – där arbetslösheten ökar mest i hela Stockholm – är förhållandet det motsatta.
Där har 5,3 procent av unga män och pojkar uppgett att de använt narkotika den senaste månaden – men 4,2 procent av dem har misstänkts för eget bruk.
Drogerna sprider sig också över hela landet – från att vara ett storstadsproblem främst Stureplan i Stockholm till avlägsna orter ute i landet.
På underrättelseenheten vid Nationella operativa avdelningen (NOA) konstaterar man att droganvändningen fått en renässans de sista tre åren och att den gängkontrollerade drogmarknaden som är sammankopplad med storstädernas dödsskjutningar har letat sig ut till landsortskommunerna också.

När så vår statsminister konstaterar detsamma som bland annat NOA samt den presenterade statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att de rikas droganvändning göder gängkriminaliteten så har han rätt.
Välbärgade ungdomar är de som använder mest droger.
Ändå blir de mer sällan misstänkta för narkotikabrott än ungdomar från fattigare områden påvisas av BRÅ:s statistik och man frågar sig varför det är så.
En anledning som anges är att narkotikabrott i form av eget bruk är ett spanings- och ingripandebrott, och polisanmäls i oftast i samband med själva brottet av polisen.
Det ger därför i första hand en bild av polisens resurser och prioriteringar, snarare än det ger en bild av det faktiska bruket.
Något annat – som är mer av en subjektiv bild – är att unga män och kvinnor komna ur den välbärgade förorten ansetts vara mer av renlevnadsmänniskor än arbetslösa ungdomar från de mindre välbärgade förorterna.
I Stockholm har det varit känt sedan decennier att de så kallade ”bratsen” som tidigare huserade på krogarna runt Stureplan – och uppenbarligen fått sin spridning ut i landet –  inte bara dricker dyr champagne utan använder sig av kokainsniffande vällustdroger.
Tid efter annan har detta uppmärksammats i mediebevakningen men lika ofta har detta konstaterande självdött och myterna har fortsatt rikta sina pekfingrar mot ungdomar i de mindre välbärgade förorterna.

Även om användning av droger också sker i de mindre välbärgade förorterna så bör man fråga sig hur arbetslösa ungdomar har råd att betala tusentals kronor för några futtiga gram såvitt man inte själva ingår i de kriminella gäng som tillhandahåller droger.
Frågan får sina fullständigt bisarra svar av det gäng vari ingår ledande moderater på facebooks digitala avlopp som mer eller mindre försvarar de rika förortsungarna samt att Stefan Löfven – i motsats ställer grupper av människor mot varandra eller hatar de rika välbärgade ungdomarna vars föräldrar i egentlig mening bekostar hela vår välfärd genom de enorma skatter som de tvingas betala för att de fattiga arbetslösa ungdomarna skall få sina ”bidrag”.
Samma klientel ger uttryck för ett oförblommerat hat mot Socialdemokrater i allmänhet och Stefan Löfven i synnerhet som har mage att konstatera ett faktum.
Visst är det bra med åsiktsfrihet särskilt som man kan uttrycka sitt åsiktsfria hat på sociala medier.
Att logiken haltar väsentligt hos dessa profeter förstår dem knappast själva.

Publicerad 2019-08-13

.

Ebba Bush Thor ondgör sig över de – som hon beskriver det – långa vårdköerna och vill mena att detta är ett politiskt bottenrekord av den Socialdemokratiskt ledda regeringen.
Kömiljarden har fått utstå hård kritik allt sedan den infördes av alliansregeringen där man kritiserat en lösning där landsting som kortade sina köer belönades ekonomiskt – ett så kallat bonussystem.
Kritiken gick bland annat ut på att människor med lättare åkommor gick förbi dem med större problem i jakten på pengar – så kallade undanträngningseffekter.
Att ge en bonus till landsting som kunde visa på kortade köer gjorde att det allt för ofta blev statistiken som man försökte ändra på, och inte köernas egentliga orsaker.

Den så kallade kömiljarden infördes av den förra alliansregeringen vari ingick Kristdemokraterna där Göran Hägglund fick det tveksamma uppdraget att genomföra detta bonussystem som därefter fått ta emot väl belagd kritik av i ett antal olika rapporter bland annat från statliga myndigheter, Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) beskriver exempelvis i rapporten ”Varierande väntan på vård” från 2015 en enkätundersökning som visade att 55 procent av de tillfrågade verksamhets- och klinikcheferna ansåg att kömiljarden ledde till undanträngning.
Man beskriver att den bristande tillgängligheten är ett långvarigt och strukturellt problem som inte löstes långsiktigt med kömiljarden och att kömiljarden inte har gett upphov till långsiktiga förbättringar efter att den avslutats.

Även Socialstyrelsen har utvärderat kömiljarden.
De skriver i sin uppföljningsrapport från 2012 att det framkommit att det under 2009 och 2010 förekom att vårdgivarna omprioriterade återbesökspatienter för att uppnå prestationskraven när medel från kömiljarden skulle fördelas.
Problem som nämndes var till exempel att ersättningarna från kömiljarden gått till landsting som redan har en god ekonomi och att den har lett till fiffel med redovisningen för att nå upp till kraven.
Sjukvården får extra bidrag om man prioriterar förstagångspatienter framför patienter är ett utslag av politisk populism vilket uppenbarligen är Ebba Bush Thors drivkraft i sin målsättning att i populistiska termer angripa den sittande regeringen – kortsiktiga insatser är som konstgjord andning, och jag tvingas inse att Ebba Bush Thor behöver medicinsk syresättning för att få henne att förstå att det behövs gemensamma insatser utarbetade i socialförsäkringsutskottet för att minska de allt för långa vårdköerna och framförallt lyssna på expertisen inom berörda områden.

 I januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L slås fast att köerna ska kortas, genom att en ”uppdaterad kömiljard” införs under mandatperioden.
Pengar är avsatt i den så kallade servettbudget – som Kristdemokrater, Moderater med stöd av Sverigedemokrater samt ett passivt stöd av Centerpartiet och Liberaler -påtvingades regeringen innan den för Sverige ovanligt långa regeringsbildningen ens var klar.
Kömiljarden måste förstås som den pr-exercis den är.
Det är inom opinionskretsar lättare att peka på framgångar och bortse från de långsiktiga följderna.
Att göra en stor sak av kortsiktiga siffror ändrar inte faktumet att kömiljarden är och förblir ett fiasko i den form som Ebba Bush Thors partikamrat införde under alliansåren.

Väntetider har länge varit ett av den svenska sjukvårdens största problem.
Samtidigt som vården i Sverige i flera avseenden håller världsklass får just tillgängligheten låga betyg.
Väntetider har också länge varit stort problem oavsett regering.
Det är således inte korrekt att som Ebba Bush Thor vill göra gällande att vårdköerna har fördubblats sedan 2014.
Det som har fördubblats är antalet patienter som väntat längre än 90 dagar på behandling och den riktiga orsaken är således som nämnts de undanträngningseffekter som kömiljarden förorsakade och den växte också under alliansåren.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) säger själva att de inte brukar använda begreppet vårdköer – man talar om väntetider eller väntande.
SKL konstaterar också i sin rapport att det inte är särskilt sannolikt att mer av samma medicin – kömiljard ala Göran Hägglund – kommer att ge ett bättre resultat framåt – det tycker dock Ebba Bush Thor i sina ovetenskapliga och populistiskt onyanserade analyser i namn av populism vari ingår en snabb avveckling av Landstingen samt att ansvaret överföres under statlig regi.
När kan man förvänta sig att KD använder sina argument utifrån vad berörda myndigheter beskriver?

Publicerad 2019-05-22

Sverigedemokraterna drar sig inte ett dugg för att revidera historien så det gagnar dem själva och dess väljare.
Ofta ser jag påståenden på nätet från främst dess anhängare som svalt deras historieförfalskning utan ifrågasättanden.
Att Sverigedemokraterna har utsett Socialdemokraterna som dess huvudfiende i sin propaganda torde bero på att Socialdemokraterna – och inte bara dem – påpekat hur de bildats med allvarliga nazistiska förtecken något de alltid förnekat.
Resan inleddes 1988 – inför ögonen på en gammal SS-soldat flertalet nynazister och gamla skinnskallar från den vid tiden nedlagda organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS).
Detta vet vi – så också Åkesson och hans anhang trots sina idoga förnekanden.

Åkesson gav redan 2017 uttryck för att Sverigedemokraterna skulle skaka fram den vitbok som skulle göra upp med partiets 30-åriga historia – förhoppningsvis redan före valet 2018.
Men någon vitbok har ännu inte publicerats eller offentliggjorts och det främsta skälet enligt Åkesson är att man hittar ingen statsvetare som vill ta sig an projektet.
Istället för har man inga som helst svårigheter att skapa en propagandacentral ledd av Åkesson och hans ledning i bästa Joseph Goebbels anda väl medvetna om att just Socialdemokraterna var Hitlers värsta motståndare.
Propagandacentralen är därför riktad mot Socialdemokratin med samma syfte som Hitler hade för att ta kål på sina politiska motståndare samt indoktrinera det tyska folket.
Herr Åkesson har dock anammat Hitlers propagandaministerium och med samma lögner som Hitler och dess anhang lyckades bedra sina egna medborgare, samma lögner och motsatser till den historia som är väl vederlagd söka stöd av den kunskapsskrala andel av medborgarna som i Åkesson ser sin Jesus.

Åkesson vill hävda i motsats till vad som egentligen skedde att Socialdemokrater stämplade ett J i judarnas pass.
Det fanns inga Socialdemokrater som stämplade några J i judarnas pass än mindre någon i den samlingsregering som senare tillträdde vid krigsutbrottet.
Detta förstår var och en som har något lite av kunskaper att Socialdemokraterna hade knappast mandat av den tyska staten att stämpla J i den tyska populationen som bestod av judiska medborgare.
Det synes vara ett obegriplig nonsens för att inte säga rena lögnaktiga påståenden som Åkesson och hans propagandaministerium bjuder på, och inte oväntat har den snappats upp av Åkesson och hans partitrogna väljare som en sanning – syftet är solklart.

Sanningen dock – något som Åkesson och hans lärjungar är totalt ointresserade av är följande;
När den judiska andelen av de tyska medborgarna flydde undan Gestapos terror skapades flyktingströmmar som ökade i intensitet i slutet av 1930-talet vilket föranledde att flyktingpolitiken skärptes i de flesta länder i Europa.
Egentligen av samma skäl som skedde under 2015 då flyktingströmmarna ökade mot bland annat Sverige och Tyskland
Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna.
Hösten 1938 framförde den svenska regeringen och Schweiz – oberoende av varandra – önskemål om att de tyska judarna skulle få särskilda pass.
Detta ledde till att den tyska regeringen införde de så kallade ”J-passen” ofta med tillägget Israel eller Sara – namn som judarna påtvingades.
Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polisen inom två veckor.
Judarna fick därefter ansöka om nya pass som stämplades med ett rött ”J” på första sidan.
I september 1939 utfärdades i Sverige viseringstvång för alla utomnordiska medborgare och invandringen från Tyskland sjönk till ett minimum.

Men i samband med den nazityska armens nederlag vid Stalingrad 1943 – som får sägas vara början på Hitlers fall – upphörde viseringstvånget och de judar som flydde Hitlers terror gavs en fristad i Sverige.
Få länder var villiga att ta emot judar som sökte fly undan nazisternas förföljelser.
Det gällde även Sverige.
Mellan 1933 och andra världskrigets utbrott 1939 tilläts endast 3000 judar komma in i landet – majoriteten av flyktingarna avvisades.
Oviljan att släppa in judar berodde bland annat på en allmänt restriktiv hållning till flyktingar, som förstärktes av antisemitism och oro för ökad arbetslöshet.
Vissa svenskar protesterade mot denna politik och krävde att Sverige skulle göra mer för att hjälpa nazismens offer.
Sverige stod utanför andra världskriget och undgick att bli ockuperat.
Danmark och Norge ockuperades av Nazityskland våren 1940.
Och den svenska flyktingpolitiken ändrades i slutet av 1942 med början av att  öppna gränserna för norska judar som flydde nazisternas deportationer. När samma aktion planerades i Danmark hösten 1943 kunde nästan alla danska judar – 7200 av totalt cirka 8000 – fly till Sverige med hjälp av danska och svenska fiskare.
Med Raoul Wallenberg i spetsen lyckades man med en grupp svenska diplomater och under utrikesdepartementets överinseende samt representanter för Röda Korset rädda tiotusentals ungerska judar, bland annat genom att förse dem med tillfälliga så kallade skyddspass.

55 år efter krigsslutet.
Då gjorde statsminister Göran Persson avbön inför hela världens ögon för den svenska samlingsregeringens agerandet under första halvan av andra världskriget.
”- Jag kan inte annat än beklaga och be om ursäkt” – sa Persson när han invigde konferensen om Förintelsen.
De partier som vid tiden var verksamma i samlingsregeringen – Högern nv. Moderaterna, Folkpartiet nv Liberalerna, Bondeförbundet nv. Centerpartiet – hade inga som helst invändningar utan såg det som en i likhet med Göran Persson, välbehövlig ursäkt mot alla de som fick lida alla helvetes kval under Nazisternas maktinnehav.
Elie Wiesel som var näste talare vände sig direkt till Göran Persson med en spontan eloge.
”- Jag uppskattar din ärlighet. Jag önskar fler nationer följde efter”.
Elie Wiesels tal blev också en skarp kritik till västvärldens länder för att de inte ingrep tillräckligt snabbt ock kraftfullt mot det judarna utsattes för under kriget.
Det var en mörk tid och ett förhastat beslut av den Socialdemokratiska regeringen som senare samlingsregeringen fullföljde men som man nu bett om ursäkt för.

När skall herr Åkesson be om ursäkt för sin oanständiga propaganda och rätta sina undermåliga historiekunskaper?
När skall Åkesson uppdatera sina kunskaper och inse att Socialdemokraterna var inte det parti som stämplade de judiska passen?
När skall Åkesson göra slag i saken och låta den vitbok han talat sig varm för bli en verklighet?
När skall Åkesson ta avstånd från nazismen och sina egna lögner eller är det måhända alldeles för seriöst?
Att lära av historien är en läxa utan slut – detta särskilt riktat mot Åkesson och hans lärjungar som uppenbarligen inte lärt sig något.

Nästa krönika kommer att avhandla baltutlämningen som förvisso var ännu en mörk period i vår politiska historia men som inte fick de konsekvenser som vissa hatiska Sverigedemokrater vill göra gällande i sina försök att svartmåla andra och gömma sin egen nutidshistoria.

Rasbiologins historia kan du läsa här – ännu ett försök av Jesu lärjungar att missförstå den tidens vetenskap.

Publicerad 2019-05-02

Att den politiska kartan ritats om torde vi vara överens om – men det tycks också vara det enda.
Inom ramen för det görs uttalanden som kan få varje ansvarsfull människa att slå bakut.
Om våra folkvalda företrädare anammat kvällspressens slaskjournalistik så har de lyckats över förväntan.
Sakliga diskussioner och analyser lyser med sin frånvaro och det gäller att demonisera och kritisera osakligt på bästa kvällstidningsnivå – allt för att öka sin egen oppositionella styrka och då får det kosta vad det kostar.

Den så kallade Januariöverenskommelsen är roten till det onda och ingen tycks förstå varför den överhuvudtaget tillkom.
Det finns ingen – jag säger ingen – vettig Socialdemokrat som tycker stora delar i den överenskommelsen gagnar oss eller våra väljare – eller medborgarna överhuvudtaget.
Men debatten bör nyanseras på saklig grund inte minst utgående från den numer omritade politiska kartbilden.
Vad det handlar om är sänkta skatter för höginkomsttagare, privatisering av Arbetsföremedlingen, försämring av a-kassan, tredubblat rut-avdrag och hot om att arbetsmarknadens parter – såvitt de inte själva kommer överens – måste acceptera en kraftig urholkning av lagen om anställningsskyddet.
Det är inte socialdemokratisk politik, det är ultraliberala tokerier som hade stannat där de rimligtvis hör hemma – nämligen hos de konservativa krafterna om kartbilden hade sett annorlunda ut än vad den gör.

Orsaken är ytterst det nationalistiska konservativa hyckleripartiet Sverigedemokraternas intåg på den politiska taburetten – ett parti som om de skulle få mer av påverkan på den politiska scenen skulle vara förödande för landet.
Ensamma klarar dom inte den förändringen men får man stöd av de två övriga konservativa partierna i Riksdagen finns all anledning att oroa sig.
Att Stefan Löfven i sitt förstamajtal riktade berättigad kritik mot moderater och kristdemokrater att inte alliera sig med de högerextrema partierna ute i Europa gäller lika mycket nationellt.
Men Ulf Kristersson – den som säger sig företräda just det som saknas inom svensk politisk diskussion, nämligen saklighet och nyans – väljer att missförstå det vi alla andra förstod.
Vill moderater missförstå innebörden av Löfvens tal så är det upp till herr Kristersson.

Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiets uttalade kritik mot Januariöverenskommelsen delar han med många av oss Socialdemokrater också.
Men det jag och många inte delar är hans hätska utfall riktad mot Socialdemokraterna, varför inte mot Centern och Liberalerna eller för den delen moderater och kristdemokrater, de senare två partier som med stöd och indirekt dito stöd av sverigedemokrater, centerpartiet och liberaler som medverkade till att fälla Magdalena Anderssons övergångsbudget till förmån för den så kallade servettbudgeten.
Jag har tidigare hyst en viss respekt för herr Sjöstedt men tyvärr dalar den i takt med hans utsvävningar om inte bara anställningsskyddet eller värnskattens avskaffande utan också påståenden om en förändrad strejkrätt.
Var hittar Sjöstedt grunden för detta påstående?
Att han därutöver i vart och varenda tal säger sig att gemensamt med Moderater, Kristdemokrater och med stöd av Sverigedemokraterna är redo att fälla regeringen på de grunder som han kritiserar Socialdemokraterna för.
Förstår Sjöstedt vad som då väntar bakom hörnet?
Och han torde vara oerhört naiv om han skulle kunna samla en allians med moderater och kristdemokrater i avsikt att fälla regeringen på de grunder som Vänsterpartiet ogillar men som både moderater och kristdemokrater står bakom.
Jag är högst tveksam till om Sjöstedt skulle gå från ord till handling då det skulle vara förödande för Vänsterpartiets framtida existens, dessutom är det inte Sjöstedt som utlyser nyval det gör statsministern och i det fall statsministern är avsatt faller den lotten på talmanspresidiet – det vet Jonas Sjöstedt men talar till en skara som inte vet.
Falsk handlingskraft kan man kalla det.

Det uppdagades också att Vänsterpartiets lokalorganisation i Umeå valde att demonstrera gemensamt med ett flertal kommunistiska fraktioner på första maj.
Det mest anmärkningsvärda är inte att partiernas lokalorganisationer väljer andra vägar än de som förespråkas av den nationella organisationen det sker ofta inom alla partier.
Att Jonas Sjöstedt tar avstånd från detta samröre torde vara självklar allt sedan man valde att fjärma sig från just kommunismen sedan 30 år tillbaka.
Men det paradoxala i den händelsen var snarare att Moderaterna på lokalnivå men även i Riksdagen skamlöst och understundom inte drar sig för att definiera Vänsterpartiet som ett utpräglat kommunistparti men nu blir upprörda av händelsen i Umeå – och det paradoxala i sammanhanget är att moderaterna på lokalnivå inte drar sig för att samarbeta med högerextremister.
Det är på den nivån man spelar sina kort idag – barnrumpor.

Av två onda ting väljer man det minst onda är i det politiska sammanhanget ett obestridligt faktum mot bakgrund av den idag omritade politiska kartan.
Jag instämmer med Stefan Löfven att om vi hade 50 procent av väljarstödet är detta ingen politik Socialdemokraterna står för eller ens skulle förorda.
LO är också mycket kritiska – av förståeliga skäl – men vi skall samtidigt ha i åtanke att Karl-Petter Thorvaldsson sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott och har därmed accepterat den uppgörelse som kallas januariöverenskommelsen.
Att LO med anslutna fackförbund realt hotar med storstrejk om arbetsrätten förändras i negativ riktning kan möjligen innebära att Martin Ådahl och Annie Lööf centern som de ivrigaste förespråkarna av en försämrad arbetsrätt skulle dra öronen åt sig och begära omförhandling får anses vara ytterst tveksamt.
Bakom sig har man sannolikt näringslivets lobbyorganisationer.

Att vi också skulle gå i opposition – som vissa förespråkar – för att därmed samla oss för ett större väljarstöd 2022  torde vara än mer förödande och synnerligen spekulativt särskilt som vi inte ens kan gissa oss till ett valresultat – det är bara kvällspressen som klarar det – och då vi realt under mandatperioden har vissa och bättre möjligheter att begränsa och minimera det ofördelaktiga i januariöverenskommelsen.
Att lämna över makten till moderater, kristdemokrater med stöd av sverigedemokraterna skulle med sannolikhet intill förvissning innebära en radikal förändring inom alla sakpolitiska områden inte minst vad avser arbetsrätt och på de socialpolitiska området där vi socialdemokrater fick i – lite tillspetsat – princip börja från början och med början får antas där vi stod på Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid efter krigsåren.
Det är ett otvivelaktigt faktum att det är lättare att riva sönder än att bygga om.
Och för att tydliggöra detta faktum behöver vi inte gå så långt bak i tiden.

Skall Sverige och för den skull hela Europa – inför det stundande EU-valet – överleva dessa ultranationalistiska rörelsers ofattbara framgångar – som tycks attrahera de konservativa krafterna – krävs nyans och saklighet samt ansvarsfulla reformer som gynnar medborgarna generellt och inte bara en utvald grupp i samhället.
Vi behöver inte varken decemberöverenskommelser eller dito januariöverenskommelser och inte minst konservativa allianser.
Vi har fått leva med samma konfliktfrågor allt sedan Reinfeldt fick avgå i valet 2014 och för detta kan vi inte tacka några andra än just det samlade borgerliga blocket.
Det går inte att blunda för vilka som styr samhällsutvecklingen idag och de som inte förstår det bör rekapitulera alliansåren, december- och januariöverenskommelsen.

Publicerad 2019-04-27

Det svenska politiska landskapet har förändrats rejält.
Sverigedemokraterna har under sin riksdagsperiod etablerat sig som ett av landets största partier i opinionsmätningarna.
Att partiet sprider hat och signalerar misstro och systemkollapser på löpande band för att därtill hävda de är Sverigevänner attraherar uppenbarligen deras väljarandel – det vet vi.
Det svenska civilsamhället skall få sig en rejäl törn med detta paradoxala parti.
Stöden till trossamfunden, idrotten, ungdomsverksamhet, folkbildningen och stödet till kvinnors organisering ska minskas och istället skall statens likvider – det som till äventyrs finns kvar efter deras systemkollapser – att väcka liv i det svenska kulturarvet.
Ett parti som vill bygga ett samhälle på en kulturell homogenitet utan influenser – andra än det de själva förespråkar – är och blir makten över våra tankar det viktigaste vapnet.
Vi skall tänka som en sverigedemokrat och vi skall agera som en sverigedemokrat då blir vi alla lyckliga och tillfredsställda i det civilsamhälle där ”sillamackan” får en nyrenässans – nåväl det kan ju börja med sillamackan och var det slutar vet bara Åkesson och hans otvivelaktigt och okritiska följeslagare.
Man har lyckats fånga dryga 17 procent av väljarkåren som störs av ett fritt och demokratiskt civilsamhälle som bättre anser att en fostrande nationalistisk kulturpolitik är det som skall skapa de nya svenskarna och det civilsamhälle man eftersträvar.

Deras ekonomiska politik består av matematiska formler som är ungefär lika klargörande som att räkna till sju på fem fingrar – det hänger helt enkelt inte ihop.
Sverigedemokraterna kokar sin soppa på rutten fisk – ”Skär bort allt relaterat till invandrare, flyktingar och bidrag så fixar sig resten.” – detta är utgångspunkten.
Sverigedemokraternas akilleshäl, ekonomi, är samtidigt en spegelbild av fascism och kulturrasism med tydliga nationalistiska influenser där invandringen är den ruttna fisken – roten till allt ont som förekommer i vårt land.
De går på denna retorik!
Drygt 17 procent?

Svänger Sverigedemokraterna svänger partiets obestridliga beundrare också.
En bild av Jesus och lärjungarna framträder i en form av nyskapelse – en modern variant av en gammal sägen där Åkesson blir reinkarnationen av den upphöjde demagogen vars ord är sanning och vägen mot befrielse från etablerade partiers vanskötsel – halleluja!!!!
De som till äventyrs kritiserar begriper inget och betraktas som smuts tydliggjord senast vad avser Greta Thunberg som engagerar sig i miljö- och klimat något som Sverigedemokraterna idogt förnekar förekomsten av – och Greta är ju bara ett utnyttjat barn som inte tänker som Åkesson och hans beundrarskara och i anledning därav skall hånas, misstänkliggöras och förklenas på alla till buds stående möjligheter – vad vet hon som inte Åkesson och hela beundrarskaran vet?

Kritik kräver källinformation eller oantastliga argument för de motsatser som Åkesson och hans beundrarskara hängivet ägnar sig åt.
Men bevislig källinformation eller oantastliga argument avfärdas med ”magkänslor” och ovetenskapligt trams där vi alla – cirka 80 procent av väljarkåren – anses av Åkesson behöva assimileringsåtgärder då vi lever i en – ur deras eget perspektiv – parallellsamhälle eller i en annan värld icke överensstämmande med ”sanningssägaren” Åkesson med följe.
Bisarrt och surrealistiskt gränsande till sagornas världsåskådning om ens det – snarare en fiktion av ett civilsamhälle där alla skall tänka med magen istället för med huvudet och då helst i en åkessontappning.

Tankevurpor är något som Åkesson synes vara expert på utöver trianguleringens svåra konst.
När Åkesson vill hävda att regeringen är olaglig eller som han uttryckte sig ”illegitim” påvisar det ytterst att han är inte bara motståndare mot politikens innehåll – vilket man i en demokrati får vara – utan också hela vårt demokratiska system och följdfrågorna blev som vanligt belysta med släckta lampor.
Att han därvid uttrycker sig på ett ytterst skamlöst och radikalt sätt gentemot alla de som inte går hand i hand med honom och hans parti är i sig skamlöst.
Att folkvalda ibland hanterar sanningen aningen vårdslöst till förmån för egen sak är vi bekanta med, men det är viss skillnad mot att hantera sanningar vårdslöst och medvetet ljuga för sina väljare.
Hans beundrare anser dock att lögner är sanningar och sanningar är lögner så länge Jesus – ursäkta mig Åkesson – öppnar foderluckan för att ge uttryck för sina ”magkänslor”.
Målsättningen är klar!
Bryt sönder det demokratiska systemet med alla till buds stående medel och ersätt med vad?

Men vad vet jag?
Jag är förmodligen en av dessa 80 procent som erfordrar assimilering så vänsterextremist jag är.

Publicerad 2019-04-26.

Sverigedemokraternas utdelning på den politiska scenen har varit otillräcklig enligt dem själva varför man nu väljer att undergräva – genom så kallade folkliga manifestationer – hela det politiska systemet och riktar fokus på något som man själva motarbetat i det dolda.
Häromdagen marscherade tusentals från Humlegården till Mynttorget i Stockholm arrangerad av organisationen ”VidDinSida” till förmån för implicit majoritetssvenska hemlösa och fattigpensionärer samt för att lyssna på Jimmie Åkessons (SD) och Elisabeth Svantessons (M) tal och bland deltagarna hittades bland annat Denny Abrahamsson som nyligen avtjänat ett straff för hets mot folkgrupp – efter att bland annat ha skrivit att muslimer uppvisar en låg IQ-nivå, Katerina Janouch radikaliserad högerextremist aktiv inom den högerextremistiska organisationen Medborgerlig samling tillika registrerad som politiskt parti och numer nedlagd samt Jan Sjunnesson liksom alternativmediejournalister från Nyheter idag samt Samhällsnytt.
Ljudanläggningen stod nätverket kring högerextrema Folkets demonstration enligt uppgift för medan högerradikala Swebbtv – som drivs av bland annat Jan Sjunnesson -stod för filmandet och dokumentationen.
Att moderaternas Elisabeth Svantesson lierar sig med denna påstått opolitiska organisation tyder i allt väsentligt på att man vill utöka sitt samröre med fascismen inom vitmaktmiljön – helt ovetande kan hon ju knappast vara.

Vem är då denne Jeanette Höglund?
Till vardags arbetar hon som vakt vid tunnelbanan och medverkar i TV3:s program ”Tunnelbanan” sedan 2016.
Som sådan får hon förmodligen se en hel del av den misär som finns bakom fasaderna och att hon därmed särskilt ömmar för gruppen hemlösa pensionärer som uppges vara cirka 600 i Stockholm och cirka 10000 i hela landet är i sak behjärtansvärt.
Det man kan fråga sig är varför organisationen röner ett nära nog 100 procentigt stöd av grupper och medlemmar ur den fascistiska vitmaktmiljön vari ingår även Sverigedemokraterna.
Än mer anmärkningsvärt är att moderaterna som utåt sett ger sken av seriositet deltar i kampanjer där uppgivna koryfeer står bakom samt deltager i organisationen Vid din sida särskilt som Svantesson är väl medveten om att hemlösheten är explicit ett kommunalt ansvarsåtagande.

Anmärkningsvärt är också att Åkesson samt hans gelikar medverkar för denna i sak behjärtansvärda aktion samtidigt som han och hans parti vill kraftigt reducera det kommunala utjämningssystemet för att de ska kunna tillhandahålla likvärdig service oberoende av förhållanden som är svåra för kommunen att påverka.
I Rapport 2018:221 har Riksdagens utredningstjänst räknat på vad SD:s politik betyder.
Man föreslår i motion helt enkelt ett tak där inga kommuner ska kunna få mer än 10 procent av sina skatteintäkter i omfördelning från utjämningssystemet.
För hela landet skulle denna begränsning leda till att 252 kommuner skulle få totalt 40,8 miljarder mindre i bidrag från utjämningssystemet vilket framgår av nämnda utredning.
Det kan vara värt att ha i bakhuvudet när Sverigedemokraterna ömmar om ”bättre villkor för kommunsektorn” och inte minst kommunernas åtagande vad avser vård och omsorg för våra pensionärer.
Hur detta förslag gynnar våra pensionärer främst de som står utan bostad är en fråga som bär ställas till Åkesson – men han är ju bara partiledare och vet således ingenting då han inte är insatt!!!!!!!!!!
Nåväl Sverigedemokraterna är i gott sällskap med moderaterna avseende frågan om det kommunala utjämningssystemets enligt dem orättvisa system – en fråga man haft på agendan allt sedan 2006 dock inget man konsekvent driver idag då man inte har helt klart för sig hur det skall utformas.

Det finns två explicita frågeställningar vad avser hemlösheten bland våra pensionärer.
Det ena är det försvagade ekonomiska stödet i formen av garantipensioner och det andra är det allt mer minskade utbudet på bostadsmarknaden i form av billiga hyresrätter.
Garantipensionen är ett grundskydd i den allmänna pensionen till för de som haft liten eller ingen arbetsinkomst under livet – främst kvinnor som drabbats.
Den baseras främst på hur stor din inkomstpension är samt hur länge du bott i Sverige, men också ditt civilstånd.
Som mest kan garantipensionen bli 8 254 kronor för ensamstående och 7 363 kronor i månaden för gifta.
Det är dock ett ofrånkomligt faktum att cirka 23 procent av pensionärerna fått försämrade ekonomiska incitament dels genom alliansens riktade och segregerade skattesänkningar som öppnade upp ett monumentalt gap mellan lön och pension men också att garantipensionerna släpat efter liksom bostadstillägget.
Att den socialdemokratiskt ledda regeringen vidtagit åtgärder för att förbättra de ekonomiska incitamenten genom att upp till cirka 80 procent reducera skatteskillnaden samt därutöver öka bostadstillägget samt garantipensioner från och med nästa år är lätt att glömma bort i sammanhanget.
Hur detta kommer att falla ut återstår dock att se.

Bostadsbristen i bland annat Stockholmsregionen är akut och välkänd.
Särskilt tufft är det för pensionärer – men också våra ungdomar – med svag ekonomi.
Dåligt utbud av billiga hyresrätter, krav på fast och tillräckligt hög inkomst samt nolltolerans mot betalningsanmärkningar och klagomål gör att allt fler äldre människor stängs ute från den ordinarie bostadsmarknaden och förvägras ett fungerande socialt liv.
Den statliga Pensionsåldersutredningen som presenterade 2011 påvisar att pensionärer med låg ekonomisk standard förväntas öka fram till år 2060 – det gäller främst kvinnor som stått utanför arbetsmarknaden i stora delar av sina liv, men också nyligen invandrade människor som aldrig lyckas finna egen försörjning i Sverige.
Den senare kategorin ägnas dock föga intresse av dessa organisationer.

Det brister i kommunernas samordning och samverkan och avsaknad av långsiktighet och fastslagna rutiner är påfallande mellan socialtjänster och bostadsföretagen och de drabbade hamnar mellan stolarna.
Alliansregeringens nationella hemlöshetssamordnare efterlyste i sin slutrapport – presenterad 2014 – en ny nationell hemlöshetsstrategi.
Jag kan bara instämma i vad som uttalas i rapporten – men dessvärre gjordes inget i den riktning som påvisades i rapporten och problemen är idag än värre än någonsin tidigare trots att kunskapen funnits under hela alliansperioden.
En långsiktig plan löser kanske inte hemlöshetsproblematiken i en handvändning, men kan tydliggöra utmaningarna, ange riktningen för politiken och hjälpa vilsna kommuner att fokusera sina insatser – hur det skall tillgå om Sverigedemokraterna får något att säga till om vet vi dock mot bakgrund av deras försåtliga populistiska agenda.

Att man nu använder sig av pensionärskollektivet i sina populistiska ambitioner är förnedrande och otillständigt.
Särskilt gäller det högerfascisterna som säger en sak men gör något annat.
Att moderaterna som var ledande inom alliansregeringarna 2006/2014 är i total avsaknad av insikt av vad det lyckats – eller inte lyckats – med men nu sitter och anklagar denna regering för deras egna tillkortakommanden är inte bara stötande utan rent ut sagt vidrigt populistiskt.

Publicerad 2019-04-11

Den svenska modellen bygger på en politisk idé som i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomisk tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt för envar medborgare.
Den har allt sedan dess uppkomst betraktats som ett rött skynke av moderater och nu också av de framväxande högerextrema partierna  över hela Europa såväl som i Sverige där Sverigedemokraterna intagit riksdagsplatser.
Detta trots att vi har världens bästa näringslivsklimat enligt finanstidningen Forbes.
Detta trots att OECD hyllar den svenska modellen och svensk ekonomi för sin konstant höga tillväxttakt.
Och visst finns där utmaningar med arbetslösheten bland utlandsfödda och personer som lever med olika funktionsvariationer, bostadsbrist med mera.
Men moderater har varken fakta eller empirin på sin sida när de påstår att Sverige är på väg åt fel håll vilket har getts uttryck för i olika variationer.

Moderaterna bedriver samma gamla idéfattiga politik som dessutom fått större populistiska inslag i dag.
Svaren handlar – inte överraskande – oftast om att sänkta skatter och skapa låglönejobb vilket idag anses vara lösningen för ökad integration.
Inget kan vara mer felaktigt och dessutom i strid mot den svenska modellen.
Vårt lands styrka har legat i viljan till samarbete, sammanhållning och ett samhälle som inte ställer grupper emot varandra.
En del av detta är grunderna till våra försäkringssystem och det generella välfärdssamhället som en del av den svenska modellen.
När nu Kristdemokrater och Moderater öppnat upp för ett samarbete med ett neo-fascistiskt parti som vill precis tvärtom.
Ett parti som till sin grund avskyr allt som Sverige i nutid förknippas med, värden som sammanhållning, solidaritet, öppenhet, tolerans och mångfald något som hyllas av bland annat OECD som en framgångsfaktor.
Ett parti vars hela politiska existens bygger på sexistiska, homofobiska och rasistiska föreställningar – där hela den politiska taktiken utgår ifrån att ställa grupper mot varandra.

1800-talets politiska klenoder i modern tappning är bland flertalet andra moderaternas partiledare Ulf Kristersson i egen hög person.
När vi andra talar om förutsättningar talar moderater om drivkrafter.
När vi andra talar om skattefinansierade samhällsinstitutioner till gagn för envar medborgare talar moderater om marknadsstyrda samhällsinstitutioner där tillgång och efterfrågan styrs av envar medborgares egen ekonomiska förutsättning.
Bara som ett exempel på de värderingar och förutsättningar som den moderatledda alliansen införlivade under systemskiftesåren visar på ett tydligt sätt vilka värden man förbehåller sig.
När den moderatledda regeringen 2006-2014 förde en politik som ledde till att man
ökade otryggheten på arbetsmarknaden och försvagade den svenska modellen.
500 000 svenskar tvingades ur arbetslöshetsförsäkringen, man öppnade upp för ökad
låglönepress och otrygga anställningsvillkor och utförsäkrade tusentals ur
sjukförsäkringen.
Denna förödande politiska ambition är inget man idag tar ansvar för utan riktar olägenheter som uppstod då – och som vi fortfarande dras med – som kritik mot den socialdemokratiska regeringen som inte fort nog lyckats återställa vad de borgerliga åstadkom under 8 plus 1 år.

När jag skriver att Moderaterna bedriver ”samma gamla idéfattiga politik” som de gjorde under den moderatledda alliansen åren 2006/2014 blev resultatet en verklighet  ock en sanning.
Det handlar i grunden om nedsippringsteorier där skattelättnader för höginkomsttagare sipprar ned till de sämst ställda genom ökad konsumtion och därmed ökade statliga intäkter.
Det fungerar inte så och har aldrig fungerat så och kommer inte att fungera i framtiden heller.

Statsbudgeten 2019 som blev en servettbudget i folkmun kräver en genomgång för att man i väsentliga delar skall förstå hur moderater betraktar samhällskontraktet eller den svenska modellen.
Vad avser ”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända
invandrares etablering” i jämförelse med den socialdemokratiskt ledda regeringen så minskar man utgiftsområdet med en halv miljard.
När jag så går vidare i servettbudgeten och tittar på ”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv” så minskas anslagen med nära tre miljarder från regeringens budgeterade förslag om cirka 77 miljarder.
Konkreta budgetposter inom anslagsförslaget är Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader med knappt 900 miljoner kr.
Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser med 2.7 miljarder kr.
”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning” vari ingår utveckling av skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet, upprustning av skollokaler och utemiljöer samt fler anställda i lågstadiet där minskas anslagen med drygt 1.5 miljarder kr.
”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid” vari ingår bidrag till allmän kulturverksamhet, utveckling samt
internationellt kulturutbyte och samarbete, borttagande av gratis besök på statliga museer samt folkbildningsanslag med totalt 213 miljoner kr.
”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik” vari ingår energieffektivisering och renovering av flerbostadshus och utomhusmiljöer, stöd till kommuner för ökat bostadsbyggande, investeringsstöd för anordnande av hyresbostäder och
bostäder för studerande samt innovativt och hållbart byggande med totalt drygt 2.2 miljarder kr.
”Anslagsförslag 2019 för utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård” minskar med från regeringens förslag om 11.8 miljarder med 2.1 miljard kr.
Hur Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) kunde sitta i sina riksdagsbänkar och passivt åse denna ”servettskiss” röstas igenom i Riksdagen förblir en gåta samtidigt som de vill hävda de är socialliberaler.

Och kanske det mest stötande är att ovanstående neddragningar skall finansiera ett utökat jobbskatteavdrag, återinföra gåvoskatteavdraget, höja taket i RUT-ersättningarna genom att också avskaffa skattereduktionen för fackföreningsavgifter med mera.
Vidare och trots moderaternas följsamhet och påvisad insikt vad avser den tidigare under alliansregeringens uppkomna skillnad mellan pension och lönearbete så uppstår ånyo en skillnad genom de i servettbudgeten aviserade skattesänkningarna om 3 miljarder.
Frågan är om Moderaternas Elisabeth Svantesson – pretendent till finansministerposten –  överhuvudtaget begriper sin egen budgetproposition den som riksdagen röstade igenom med stöd av sverigedemokraterna.
Att hon därutöver serverar så kallad ”fakenews” vad avser minskade resurser till polisen är i det närmaste en makaber uppfattning när det i egentlig mening handlar om att överföra en del av de resurser som polisen handlagt till kriminalvården samt därvid minska anslaget samt öka detsamma för kriminalvårdens nya uppgifter.