Populister, alarmister och lögnare.

Publicerad 2020-09-03

Vad är det egentligen som händer i en värld präglad av virala lögner, ”alternativa fakta”, propaganda, konspirationsteorier och bristande källkritik – där till och med presidenter ljuger utan att skämmas?
Fenomenet har nått oss i Sverige också och främst presenterad av högerpartierna där sverigedemokraterna intar en särställning.
Vi har en moderatledare som vid sitt tillträde talade om ”det vuxna samtalet” men, har det visat sig, att detta vuxna samtal utgår endast från hans egen ideologiska självbild utan verklighetsförankring.
En kristdemokratisk partiledare som i vart och vartannat argument propagerar alarmistiskt i vissa sakpolitiska frågeställningar och insiktslöst anklagar sina politiska motståndare, främst regeringen, för att elda på de hon själv och insiktslöst svartmålar.

Forskare på området är rätt överens om att det kännetecknas av två karakteristika.
Ett populistiskt parti gör alltid anspråk på att representera folkets verkliga intressen i kamp mot en korrumperad elit som är moraliskt ovärdig att styra landet, vi känner igen detta i de argument som företräds av både moderater och sverigedemokrater.
Det finns dock inget populistiskt parti som trovärdigt kan göra anspråk på att företräda ett helt folk.
Och den så kallade elit, som exempelvis sverigedemokraterna vänder sig emot, är oftast mindre obefläckade och korrumperade än de själva är.

Om man studerar populism och alarmism som en del av hotet mot den liberala demokratin och rättsstaten blir saken både mer intressant och komplicerad.
Förment populistiska partier har i Europa återinfört på den politiska dagordningen frågor som de traditionella partierna länge valde att
inte diskutera med väljarna – invandring och integration, globaliseringens asymmetriska effekter, neoliberalismen, den europeiska unionens utveckling och då framför allt maktfördelningen mellan Bryssel och nationalstaterna.
Om det är så att förment populistiska partier i flera av dessa frågor har stöd av en majoritet i väljarkåren måste man fråga sig hur hoten mot demokratin ser ut och hur de ska bemötas.

Sverigedemokraterna, som ligger stadigt på en nivå över valresultatet 2014, har rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen, ett arv som partiet draperar och döljer under en slöja av socialkonservativ folkhemsnostalgi.
Detta skiljer Sverigedemokraterna från de andra nordiska populistpartierna, som ”fick sin modersmjölk ur skatterevolter och burlesk folklig antibyråkratism”
På den borgerliga sidan har Moderaterna anammat mycket av Sverigedemokraternas dystopiska verklighetsbeskrivning.
Huruvida det kommer att ge någon utdelning för moderaterna vet vi ännu inte.
Opinionsmässigt tycks de tävla mot varandra vilket resulterar i en viss uppgivenhet för moderaterna som vant sig vid att få vara det andra största partiet sedan några decennier.
Detta faktum kan vara anledningen till att man från moderathåll inser det bättre att söka samarbete med sverigedemokraterna än att ständigt utsättas för upp och nedgångar i opinionen.

Under de senaste åren har en ökning skett av populistisk och alarmistisk och i förekommande fall uppenbara lögner i kommunikationen, vilket kan ses som en konsekvens av den övergripande medialiseringen av samhället och politiken.
Den auktoritära och radikala högerpopulismen – i vårt land företrädd av sverigedemokraterna främst men också av moderater och kristdemokrater – kommer att intensifiera sitt krig mot den liberala demokratin och dess institutioner.
Hatspråk och skamlösa lögner kommer att fortsätta den moraliska erosionen av centrala värden – vi ser det ofta på sociala medieplattformar.
Den fossila ekonomin kommer att hålla fast vid sitt självmordsbeteende.
Och det är alarmister och populister som anser sig vara realister.
Något av det värsta jag överhuvudtaget hört var när Ebba Thor (KD) menade på fullt allvar att regeringen ”med berått mod” låtit äldre svenskar smittas i den viruspandemi som både världen och vi själva drabbats av.
Men det skulle bli värre!
Jimmie Åkesson (SD) satte ett nytt lågvattenmärke i det politiska samtalet när han populistisk och alarmistiskt och därtill med en genomskådad lögn anklagade regeringen för massmord.
Ulf Kristersson (M) vill hävda med emfas att det råder krig i förorterna, vilket tillbakavisas bestämt av Polisen – allvarlig situation ja men krig nej.
Populister och alarmister skyr inga medel för att sprida sitt gift, skapa oro, otrygghet och undergräva den politiska stabiliteten mot den repressiva staten särskilt i en tid då vi behöver samling i politiken och fortsatt ansvarstagande.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 2 september, 2020

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2020/09/02/populister-alarmister-och-lognare/