Publicerad 2020-09-22
I valet 2018 blev resultatet följande enligt valmyndigheten;
Antal röstberättigade i valet 2018 var totalt 7 495 936.
Av den totala andelen röstade 6 535 271 vilket ger vid handen en procentuell andel av 87,18%.
Den andel som låg i soffan var således 960 665 röstberättigade.
Andelen som röstade får anses vara ett tämligen högt valdeltagande trots allt.
Moderaterna 19.84 procent vilket gav dom 70 mandat i Riksdagen.
Kristdemokraterna 6.32 procent vilket gav dom 22 mandat i Riksdagen.
Sverigedemokraterna 17.53 procent vilket gav dom 62 mandat i Riksdagen.
Det idag ”blåbruna blocket” lyckades således samla 43.69 procent av andelen som röstade vilket gav dom 154 mandat i Riksdagen.
Socialdemokraterna 28.26 procent vilket gav dom 100 mandat i Riksdagen
Miljöpartiet 4.41 procent vilket gav dom 16 mandat i Riksdagen.
I den socialdemokratiskt ledda regeringen ingår endast miljöpartiet som samlade 32.67 procent vilket gav dom 116 mandat i Riksdagen.
Vänsterpartiet 8.00 procent vilket gav dom 28 mandat i Riksdagen.
Centerpartiet 8.61 procent vilket gav dom 31 mandat i Riksdagen.
Liberalerna 5.49 procent vilket gav dom 20 mandat i Riksdagen.
De två partierna – så kallade januaripartierna – som stödjer regeringen utifrån den överenskommelse som kallas januariöverenskommelsen och i övrigt agerar i opposition samlade 14.1 procent vilket gav dom 51 mandat i Riksdagen.
De partier som ingår i januariöverenskommelsen samlade således 46.77 procent vilket gav dom 167 mandat för den så kallade januariöverenskommelsen i Riksdagen.
Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår inte i någon överenskommelse med övriga partier och är således i avseendet 100 procent i opposition.
Med detta sagt vänder jag mig främst till de som inte fullt ut har mandatfördelningen helt klar för sig i Riksdagen som är det högst beslutande organet.
Ser vi till regeringspartiernas mandatfördelning så är den 116 mandat mot oppositionspartiernas 233 dito mandat.
Var och en inser raskt vilket besvärligt läge detta är för regeringspartierna att få igenom alla de reformer man lovat väljarna att genomföra.
Man kan med fog säga att vi har en regering som får anses vara den svagaste sedan 1978 då Ola Ullsten och dåvarande Folkpartiet ledde en expeditionsministär regering under ganska precis ett år.
Och detta utnyttjar populisterna i obegränsad omfattning.
Ser vi till den så kallade januariöverenskommelsen samlar den två ytterligare partier nämligen Centerpartiet och Liberalerna och samlar därvid gemensamt med regeringspartierna 167 mandat mot det ”blåbruna” blocket bestående av Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater med 154 dito mandat.
Detta oaktat Vänsterpartiets 28 mandat i Riksdagen.
Det råder således en majoritet i Riksdagen för januariöverenskommelsen.
I övrigt måste regeringspartierna söka stöd över partigränserna för att få till stånd en majoritet för de sakpolitiska förslagen exkluderat januariöverenskommelsen.
Varför blev det så här?
Enklast, och med rätta, är det väljarna via sin röst som slutligen bestämmer hur mandatfördelningen i Riksdagen skall se ut.
Det andra är att de individuella partierna själva väljer samarbetspartner med ett huvudsakligt syfte att få till stånd en majoritet i Riksdagen.
Det förutsätter två saker!
Att det avsedda partiet eller partierna delar i stort samma värdegrund.
Det andra att man i stort delar den sakpolitiska frågan i avgörande delar och via förhandlingar får kompromissa och försöka nå en överenskommelse som gynnar partierna.
Det finns dock en ytterligare förutsättning.
Och den stavas främst Sverigedemokrater där Moderater och Kristdemokrater senare anslutit sig till möjligheten att bilda en högkonservativ regering med stöd av eller ingående i en sådan regering med Sverigedemokrater.
Detta antyddes redan under de – för vårt land mycket ovanliga schackrande om regeringsbildningen – 4 månader tog det att slutligen bilda en Socialdemokratisk regering där Ulf Kristersson ansåg – trots att den forna alliansen saknade ett mandat – det naturligt att han ledde en alliansregering noterat att Ulf Kristersson förutsåg stöd av Sverigedemokraternas 62 mandat redan då fast detta inte nämndes.
Ulf Kristerssons syn på intelligensen hos andra understiger – enligt honom – med all tydlighet hans egen.
Centerpartiet och Liberalerna insåg dock snabbt Ulf Kristerssons ovärdiga schackrande avseende maktbegäret och avstod främst av skälet att Sverigedemokraterna var ett parti som värderar människor utifrån etnicitet och förespråkar etnonationalistiska – rent av fascistiska – ideer samt att de vid ett otal tillfällen gett uttryck för rasism och fascism.
Vi Socialdemokrater hade långt tidigare sett vad slags parti Sverigedemokraterna var och och är där det gavs ett flertal uttryck för det i bland annat riksdagsdebatterna där det angavs helt riktigt att partiet var ett främlingsfientligt parti som bildades av forna nazister – de ständiga avslöjandena har knappast minskat utan istället ökat den uppfattningen betydligt.
Ett sådant parti kan man aldrig samarbeta med och det insåg både Liberaler och Centerpartiet och för att säkerställa en majoritet för anständighet uppstod den så kallade januariöverenskommelsen.
Man kan tycka vad man vill om den i många stycken kontroversiella januariöverenskommelsen.
Ytterst räddade den dock vårt land från ett systemskifte av vid tiden oanad karaktär där inte minst Sverigedemokraterna kan komma att spela en avgörande roll.
Dessa ambitioner har under de snart 2 år som förflutit utkristalliserats på ett tämligen tydligt sätt och som jag i tidigare krönikor beskrivit vidden av till vilka du kan ta del av här och här och här
Det som jag betraktar som ytterst kontroversiellt i januariöverenskommelsen är kravet från främst Centerpartiet att både Sverigedemokrater och Vänsterpartiet skall undantas från allt inflytande i regeringsprocessen.
Det må vara en sak att utesluta det högerextremistiska, rasistiska och etnonationalistiska partiet Sverigedemokraterna från allt inflytande, men Vänsterpartiet som bygger sina värderingar på samma värderingar som vi Socialdemokrater, det vill säga demokratisk socialism.
Centerpartiet borde upplysa sig om att den kommunistiska ideologin lämnade Vänsterpartiet då sovjetstaten föll samman och man har idag en acceptabel ideologisk värdegrund till skillnad mot vad Sverigedemokraterna kan säga som aldrig tagit avstånd från sitt nazistiska ursprung.
Jag förstår därvid den frustration Vänsterpartiet känner över detta bisarra tilltag.
Och jämför man den nyliberala ideologiska inriktning Centerpartiet intagit vad avser alla människors lika värde så borde väl också Centerpartiet uteslutas från allt inflytande.
Det finns helt klart för oss Socialdemokrater mycket kontroversiella poster i januariöverenskommelsen men där finns också poster som vi kan acceptera som tillfyllest för vår fortsatta utveckling – satsningar på glesbygd och en ekonomisk förbättring för pensionärerna är några för att nämna något.
Dessvärre är det alla dessa kontroversiella förslag som främst lyfts fram, och det kanske mest kontroversiella förslag som idag står i fokus är de förebådande ingreppen i Lagen om anställningsskydd (LAS) som nu ligger på LO:s och Svenskt Näringslivs bord i ett försök att nå en överenskommelse parterna emellan innan politikerna lägger sig i.
Ett annat, redan genomfört, är den värnskatt om 5 procent för inkomster vid 662 300 kronor och däröver.
Regeringen ”förbjuds” att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden – en fullständig vettlös skrivning.
RUT-avdraget breddas till fler tjänster samt höjs från 50 till 75 procent.
Arbetsgivaravgifter sänks trots att erfarenheterna knappt var märkbara då man under alliansregeringen sänkte dessa med motiveringen att ungdomar lättare skulle få arbete.
Ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben vilket i sak innebär att Arbetsförmedlingen utsätts för konkurrens.
Man vill införa fri hyressättning vid nybyggnation, ett mot bakgrund av bostadsbristen hutlöst förslag som endast kommer att gynna de väl bemedlade i samhället.
Med detta sagt inser jag trots min avoga inställning till flertalet poster i januariöverenskommelsen – som med sannolikhet kan förändras utifrån ett mer för oss gynnsamt valresultat framledes – att den i sak är fördelaktigare än alternativet alldeles oavsett det kan bli ett extraval eller talmansrundor vars resultat vi kan idag bara ana det värsta av.
Skulle ett sådant scenario inträffa och alternativet blir en högerextrem regering så kan vi vara säkra på att de ovan beskrivna posterna kommer att genomföras ändå – och mer därtill.
Samt den av Moderater, Kristdemokrater förebådade systemförändring som kan komma att påverka oss i negativ riktning för decennier framåt.
Därför i anledning förstår jag inte Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen med överenskommelse mellan Vänsterpartiet, Moderater och Kristdemokrater och med ett förutsägbart stöd av Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet förhandlar inte med Sverigedemokraterna av samma skäl som vi själva inte gör det av anständighetsskäl.
Jag upplever Jonas Sjöstedt som den i Riksdagen bästa retorikern med sunda värderingar även om jag inte i allt håller med i sakpolitiken så får han dock ett högt betyg.
Därför är det sorgesamt att han och Vänsterpartiet väljer den populistiska vägen för att betona sina väl valda argument och synpunkter, och huruvida han reellt kan komma att välja att stjälpa regeringen överända med erforderlig hjälp och stöd av partier som står långt från Vänsterpartiets ideologiska grund skulle förvåna mig.
Vi har en nog så besvärlig situation med en global pandemi som sätter vårt land under prövningar – både mänskligt, materiellt och ekonomiskt – vi sällan skådat sedan krigsåren.
Vi dras med populism och i spåren av det lögner och myter från vissa hysteriska oppositionsledare och – som tidigare sagts – därtill en svag regering som försöker göra det bästa av den mörka situation vi står mitt uppe i.
Då gäller det för seriösa politiska företrädare att besinna sig och framförallt bedriva sin opposition med värdighet och ansvar med en given målsättning att rida ut den svåra tiden.
Att tro att den som hotar, gapar och skriker högst, inte med preventiva lösningar utan på repressiva strafflösningar som kommer att inskränka människors frihet kommer grundligen ångra sig dyrt.
Bjorn Alvebrand
Björn Alvebrand 