Publicerad 2020-09-22

I valet 2018 blev resultatet följande enligt valmyndigheten;
Antal röstberättigade i valet 2018 var totalt 7 495 936.
Av den totala andelen röstade 6 535 271 vilket ger vid handen en procentuell andel av 87,18%.
Den andel som låg i soffan var således 960 665 röstberättigade.
Andelen som röstade får anses vara ett tämligen högt valdeltagande trots allt.

Moderaterna 19.84 procent vilket gav dom 70 mandat i Riksdagen.
Kristdemokraterna 6.32 procent vilket gav dom 22 mandat i Riksdagen.
Sverigedemokraterna 17.53 procent vilket gav dom 62 mandat i Riksdagen.

Det idag ”blåbruna blocket” lyckades således samla 43.69 procent av andelen som röstade vilket gav dom 154 mandat i Riksdagen.

Socialdemokraterna 28.26 procent vilket gav dom 100 mandat i Riksdagen
Miljöpartiet 4.41 procent vilket gav dom 16 mandat i Riksdagen.

I den socialdemokratiskt ledda regeringen ingår endast miljöpartiet som samlade 32.67 procent vilket gav dom 116 mandat i Riksdagen.

Vänsterpartiet 8.00 procent vilket gav dom 28 mandat i Riksdagen.
Centerpartiet 8.61 procent vilket gav dom 31 mandat i Riksdagen.
Liberalerna 5.49 procent vilket gav dom 20 mandat i Riksdagen.

De två partierna – så kallade januaripartierna – som stödjer regeringen utifrån den överenskommelse som kallas januariöverenskommelsen och i övrigt agerar i opposition samlade 14.1 procent vilket gav dom 51 mandat i Riksdagen.

De partier som ingår i januariöverenskommelsen samlade således 46.77 procent vilket gav dom 167 mandat för den så kallade januariöverenskommelsen i Riksdagen.

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ingår inte i någon överenskommelse med övriga partier och är således i avseendet 100 procent i opposition.

Med detta sagt vänder jag mig främst till de som inte fullt ut har mandatfördelningen helt klar för sig i Riksdagen som är det högst beslutande organet.
Ser vi till regeringspartiernas mandatfördelning så är den 116 mandat mot oppositionspartiernas 233 dito mandat.
Var och en inser raskt vilket besvärligt läge detta är för regeringspartierna att få igenom alla de reformer man lovat väljarna att genomföra.
Man kan med fog säga att vi har en regering som får anses vara den svagaste sedan 1978 då Ola Ullsten och dåvarande Folkpartiet ledde en expeditionsministär regering under ganska precis ett år.
Och detta utnyttjar populisterna i obegränsad omfattning.

Ser vi till den så kallade januariöverenskommelsen samlar den två ytterligare partier nämligen Centerpartiet och Liberalerna och samlar därvid gemensamt med regeringspartierna 167 mandat mot det ”blåbruna” blocket bestående av Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater med 154 dito mandat.
Detta oaktat Vänsterpartiets 28 mandat i Riksdagen.
Det råder således en majoritet i Riksdagen för januariöverenskommelsen.
I övrigt måste regeringspartierna söka stöd över partigränserna för att få till stånd en majoritet för de sakpolitiska förslagen exkluderat januariöverenskommelsen.

Varför blev det så här?
Enklast, och med rätta, är det väljarna via sin röst som slutligen bestämmer hur mandatfördelningen i Riksdagen skall se ut.
Det andra är att de individuella partierna själva väljer samarbetspartner med ett huvudsakligt syfte att få till stånd en majoritet i Riksdagen.
Det förutsätter två saker!
Att det avsedda partiet eller partierna delar i stort samma värdegrund.
Det andra att man i stort delar den sakpolitiska frågan i avgörande delar och via förhandlingar får kompromissa och försöka nå en överenskommelse som gynnar partierna.

Det finns dock en ytterligare förutsättning.
Och den stavas främst Sverigedemokrater där Moderater och Kristdemokrater senare anslutit sig till möjligheten att bilda en högkonservativ regering med stöd av eller ingående i en sådan regering med Sverigedemokrater.
Detta antyddes redan under de – för vårt land mycket ovanliga schackrande om regeringsbildningen – 4 månader tog det att slutligen bilda en Socialdemokratisk regering där Ulf Kristersson ansåg – trots att den forna alliansen saknade ett mandat – det naturligt att han ledde en alliansregering noterat att Ulf Kristersson förutsåg stöd av Sverigedemokraternas 62 mandat redan då fast detta inte nämndes.
Ulf Kristerssons syn på intelligensen hos andra understiger – enligt honom – med all tydlighet hans egen.

Centerpartiet och Liberalerna insåg dock snabbt Ulf Kristerssons ovärdiga schackrande avseende maktbegäret och avstod främst av skälet att Sverigedemokraterna var ett parti som värderar människor utifrån etnicitet och förespråkar etnonationalistiska – rent av fascistiska – ideer samt att de vid ett otal tillfällen gett uttryck för rasism och fascism.
Vi Socialdemokrater hade långt tidigare sett vad slags parti Sverigedemokraterna var och och är där det gavs ett flertal uttryck för det i bland annat riksdagsdebatterna där det angavs helt riktigt att partiet var ett främlingsfientligt parti som bildades av forna nazister – de ständiga avslöjandena har knappast minskat utan istället ökat den uppfattningen betydligt.
Ett sådant parti kan man aldrig samarbeta med och det insåg både Liberaler och Centerpartiet och för att säkerställa en majoritet för anständighet uppstod den så kallade januariöverenskommelsen.

Man kan tycka vad man vill om den i många stycken kontroversiella januariöverenskommelsen.
Ytterst räddade den dock vårt land från ett systemskifte av vid tiden oanad karaktär där inte minst Sverigedemokraterna kan komma att spela en avgörande roll.
Dessa ambitioner har under de snart 2 år som förflutit utkristalliserats på ett tämligen tydligt sätt och som jag i tidigare krönikor beskrivit vidden av till vilka du kan ta del av här och här och här
Det som jag betraktar som ytterst kontroversiellt i januariöverenskommelsen är kravet från främst Centerpartiet att både Sverigedemokrater och Vänsterpartiet skall undantas från allt inflytande i regeringsprocessen.

Det må vara en sak att utesluta det högerextremistiska, rasistiska och etnonationalistiska partiet Sverigedemokraterna från allt inflytande, men Vänsterpartiet som bygger sina värderingar på samma värderingar som vi Socialdemokrater, det vill säga demokratisk socialism.
Centerpartiet borde upplysa sig om att den kommunistiska ideologin lämnade Vänsterpartiet då sovjetstaten föll samman och man har idag en acceptabel ideologisk värdegrund till skillnad mot vad Sverigedemokraterna kan säga som aldrig tagit avstånd från sitt nazistiska ursprung.
Jag förstår därvid den frustration Vänsterpartiet känner över detta bisarra tilltag.
Och jämför man den nyliberala ideologiska inriktning Centerpartiet intagit vad avser alla människors lika värde så borde väl också Centerpartiet uteslutas från allt inflytande.

Det finns helt klart för oss Socialdemokrater mycket kontroversiella poster i januariöverenskommelsen men där finns också poster som vi kan acceptera som tillfyllest för vår fortsatta utveckling – satsningar på glesbygd och en ekonomisk förbättring för pensionärerna är några för att nämna något.
Dessvärre är det alla dessa kontroversiella förslag som främst lyfts fram, och det kanske mest kontroversiella förslag som idag står i fokus är de förebådande ingreppen i Lagen om anställningsskydd (LAS) som nu ligger på LO:s och Svenskt Näringslivs bord i ett försök att nå en överenskommelse parterna emellan innan politikerna lägger sig i.
Ett annat, redan genomfört, är den värnskatt om 5 procent för inkomster vid 662 300 kronor och däröver.
Regeringen ”förbjuds” att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden – en fullständig vettlös skrivning.
RUT-avdraget breddas till fler tjänster samt höjs från 50 till 75 procent.
Arbetsgivaravgifter sänks trots att erfarenheterna knappt var märkbara då man under alliansregeringen sänkte dessa med motiveringen att ungdomar lättare skulle få arbete.
Ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben vilket i sak innebär att Arbetsförmedlingen utsätts för konkurrens.
Man vill införa fri hyressättning vid nybyggnation, ett mot bakgrund av bostadsbristen hutlöst förslag som endast kommer att gynna de väl bemedlade i samhället.

Med detta sagt inser jag trots min avoga inställning till flertalet poster i januariöverenskommelsen – som med sannolikhet kan förändras utifrån ett mer för oss gynnsamt valresultat framledes – att den i sak är fördelaktigare än alternativet alldeles oavsett det kan bli ett extraval eller talmansrundor vars resultat vi kan idag bara ana det värsta av.
Skulle ett sådant scenario inträffa och alternativet blir en högerextrem regering så kan vi vara säkra på att de ovan beskrivna posterna kommer att genomföras ändå – och mer därtill.
Samt den av Moderater, Kristdemokrater förebådade systemförändring som kan komma att påverka oss i negativ riktning för decennier framåt.
Därför i anledning förstår jag inte Vänsterpartiets hot om att fälla regeringen med överenskommelse mellan Vänsterpartiet, Moderater och Kristdemokrater och med ett förutsägbart stöd av Sverigedemokraterna.
Vänsterpartiet förhandlar inte med Sverigedemokraterna av samma skäl som vi själva inte gör det av anständighetsskäl.
Jag upplever Jonas Sjöstedt som den i Riksdagen bästa retorikern med sunda värderingar även om jag inte i allt håller med i sakpolitiken så får han dock ett högt betyg.
Därför är det sorgesamt att han och Vänsterpartiet väljer den populistiska vägen för att betona sina väl valda argument och synpunkter, och huruvida han reellt kan komma att välja att stjälpa regeringen överända med erforderlig hjälp och stöd av partier som står långt från Vänsterpartiets ideologiska grund skulle förvåna mig.

Vi har en nog så besvärlig situation med en global pandemi som sätter vårt land under prövningar – både mänskligt, materiellt och ekonomiskt – vi sällan skådat sedan krigsåren.
Vi dras med populism och i spåren av det lögner och myter från vissa hysteriska oppositionsledare och – som tidigare sagts – därtill en svag regering som försöker göra det bästa av den mörka situation vi står mitt uppe i.
Då gäller det för seriösa politiska företrädare att besinna sig och framförallt bedriva sin opposition med värdighet och ansvar med en given målsättning att rida ut den svåra tiden.
Att tro att den som hotar, gapar och skriker högst, inte med preventiva lösningar utan på repressiva strafflösningar som kommer att inskränka människors frihet kommer grundligen ångra sig dyrt.

Publicerad 2020-09-20

När oanständigheten överbryggar anständighet kan man hänvisa till krönikans inledande rubrik.
SVT:s programledare Nike Nylander intervjuade J. Åkesson under förra veckan.
Under vinjetten ”halvtid” intervjuas samtliga partiledare och under förra veckan var det således sektledarens tur.
Under intervjun ställde Aktuellts programledare Nike Nylander ett flertal frågor varför det gång på gång uppdagas att företrädare för sverigedemokraterna avslöjas i strid mot de värderingar man säger sig stå upp för samt pressade också Åkesson varför han deltog i riksdagsarbetet trots att han var uppenbart sjuk genom sitt snörvlande och hostande och trots det faktum att han inte visste om det var symptom på covid-19 eller inte.
Frågorna var tydliga och väl formulerade så som det anstår en erfaren journalist som Nike Nylander är.
Åkessons genmäle på den efterföljande hatvågen mot Nike Nylander blev följande;

”Jag förstår att man kan bli både upprörd och förbannad när man tycker att statstelevisionen fokuserar på trivialiteter samtidigt som landet står i lågor”

Strax därefter insåg sannolikt Åkesson att ovanstående tweet var indirekt ett medhåll på den efter intervjun förfärliga hatvåg som drabbade reportern varför han skrev en utifrån förhållandet en ny tweet enligt följande;

”Med det sagt undrar jag vad det är för empatilösa imbeciller som tar sig rätten att kränka och hota en journalist och hennes barn?
Kritisera, absolut, men kära nån, behåll anständighet och saklighet!”

Frågorna var enligt Åkessons väljare felställda och det blinda och oförsonliga hatet växte till en storm på allehanda medieplattformar knutna till sverigedemokraterna.
Flertalet av hoten var av sådan karaktär att det låg inom ramen för olaga hot som är ett brott enligt brottsbalkens 4 kap 5 §.
De hot och dödshot som kan ligga till grund för åtal om olaga hot är följande;
Det finns en lyktstolpe särskilt reserverad för dig.”
”Din hjärndöda fula vänstersubba… Jag kommer inom sinom tid att påminna dig om denna intervju. Var och hur – just wait and see.”
”Du kanske inte har några barn du är rädd om. Det skulle jag absolut vara i dina kläder.”
”Jag tycker synd om dina barn när SD ökar så här mycket.”

Den första fråga man ställer sig är: Hur är dessa individer mentalt utrustade, och vad föranleder att man tar till sig av sådana fullständigt obegripliga och grova brottsliga invektiv?
Den andra fråga man ställer sig är: Varför drabbas inga journalister som intervjuar andra politiska företrädare av samma oresonliga och hätska hat?
Frågorna borde vara enkla att besvara.
Agerar man som en fullfjädrad rasist och fascist dras de individer som sympatiserar med partiet till dom alldeles oavsett de kallas imbecilla eller obildade bonnläppar.
Detta föranledde dock inte samma hatvåg mot Åkesson som reportern utsattes för.

Varför är sverigedemokraterna så hårt drabbade av rasister och fascister?
Att ett oräkneligt antal av ledande företrädare har en bakgrund inom den extrema vit-makt miljön och fortfarande har en i grunden rasistisk syn på människor och inte heller drar sig för att i klartext ge uttryck för sina rasistiska ståndpunkter är den hårda sanningen.
inom partiet.
Var och varannan dag kan man läsa om en ny företrädare som spytt ut sitt hat mot diverse minoritetsgrupper.
Sverigedemokraternas medlemmar och fanatiska väljare skulle knappt ens höja på ögonbrynen om Åkesson själv en vacker dag erkände att han var rasist.
Partiets väljare har redan gjort sitt val.
Det spelar ingen roll om vi tar 5 eller 5000 exempel på sverigedemokratiska politikers rasism för partiet tuffar på runt 18/20 procent i opinionen ändå. Varje exempel påminner oss dock om att hur man än polerar sverigedemokraternas skitbruna yta så förblir den skitbrun.

Den av Åkesson under 2010 proklamerade nollvisionen har inneburit att några uteslutits, några tar en time out och Åkesson hyllar sig själv när han pratar om nolltoleransen och hur han städat och rensat partiet från rasister och fascister.
Men i princip i samma stund som den så kallade nollvisionen nämns händer det igen, och igen och igen utan slut.
Och det händer oftare inom sverigedemokraterna eftersom flera ledande företrädare har en bakgrund inom den extrema vit-makt miljön och fortfarande har en i grunden rasistisk syn på människor.
Att städa och rensa inom partiet tycks vara ett evighetsuppdrag utan slut.
Allt sedan Åkesson lät meddela att det råder nollvision inom partiet mot rasism och fascism har det gått drygt 10 år och det blir bara skitigare och skitigare.

Jag är långt ifrån någon expert på rasismens anatomi.
Men det behöver man inte vara för att se likheterna mellan sverigedemokraterna och andra rasistiska rörelser i historien och runt om i världen, i synnerhet om man kan sin historia.
Och det finns mängder av likheter.
Man romantiserar likt man gjorde under Hitlerregimen under 30 och 40-talet om fosterlandet, där man gör en snäv exkluderande tolkning av vad som är svenskt och hur en svensk bör vara.
Att detta tar sig ibland subtila uttryck i exempelvis synen på accepterad arkitektur, kultur, vilka högtider som ska firas, ”att svenskar skakar i hand”, och hur kvinnor ska vara och bete sig.
Sverigedemokraterna ha en total oförståelse kring att kulturen och samhället ständigt förändras och utvecklas eller att Sverige alltid varit ett mångkulturellt land där vi måste kunna samsas och visa, ett ibland stort mått av tolerans.
Sverigedemokraterna använder sig av en alarmistisk retorik om det röda hotet – där man klumpar ihop centerpartister, socialdemokrater och vänsterpartister som i regel förenas kring humanistiska värderingar, med kommunistiska diktaturer och våldsverkare.

Klart är att de som har en avog inställning till allt som inte kan betraktas som svenskt och då särskilt när invandringen bjuder oss på andra kulturella möjligheter och ger oss en utvecklingspotential som de facto gagnar oss är besvärliga perspektiv för just sverigedemokratiska väljare.
Man gör en stor affär av att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men undviker att nämna det faktum att var tjugonde förtroendevald SD-politiker har åtalats för brott, vilket är långt fler än hos övriga riksdagspartier tillsammans!
Att kriminalitet bland invandrare och svenska medborgare i stort kan förklaras med socioekonomiska faktorer såsom fattigdom, utsatthet och missbruk är inget sverigedemokraterna någonsin lyfter.
Man ställer grupper mot varandra och då särskilt mellan genuina svenskar och invandrare särskilt de som har ett etniskt ursprung från menaländerna,

Det står fullständigt klart att de som hyser rasistiska och främlingsfientliga åsikter dras till sverigedemokraterna med den retorik, förslag och de politiska ambitioner man ger uttryck för alldeles oavsett hur mycket – eller lite – Åkesson och hans ledning städar.
Inte minst bevisas det av den halvtidsintervju som SVT:s reporter genomförde under förra veckan där hon dödshotades av just sverigedemokratiska sympatisörer och det är inte första gången och heller inte sista gången alldeles oavsett vad Åkesson säger för att dölja något som finns i sverigedemokraternas gener.
Att den och andra liknande händelser som avslöjas är fullkomligt oacceptabelt och ett sätt att strypa det fria ordet och därmed vår demokrati där Åkesson och hans gäng har ett ansvar som de uppenbarligen negligerar.

Publicerad 2020-09-20

Låt mig vara tydlig!
Kriminalitet i alla dess former skall bekämpas, och för ändamålet har vi en Polismyndighet som ingår i vårt rättsväsende.
Till rättsväsendet räknas också de brottsförebyggande och utredande myndigheterna, det vill säga förutom Polismyndigheten också Domstolsväsendet, Brottsoffermyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Säkerhetspolisen samt Åklagarmyndigheten.
Även andra myndigheter kan ha uppgifter som ligger inom rättsväsendet roll eller har koppling till det såsom Rättsmedicinalverket och Kronofogdemyndigheten.

Oskuldspresumtion eller oskyldighetspresumtion avser den grundläggande straffprocessuella rättsprincip som ger den som är misstänkt för ett brott rättigheten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats.
Principen anses så viktig att många demokratier – varav Sverige är ett land som har den explicit uttalad i grundlagen.
Således en statsrättslig princip som bär upp vår demokrati.

Det är i anledning av den i vår demokrati grundlagsskyddade statsrättsliga princip som utgör grunden för vår demokrati att alla skall betraktas som oskyldig intill dess motsatsen bevisats som moderaternas partiledare Ulf Kristersson och moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell genom sina förslag, för att bekämpa kriminaliteten i samhället, vill frångå.
Man skall således dömas utan statsrättsliga principer, givet att du inte är svensk medborgare – ett medborgarskap som moderaternas samarbetsparti sverigedemokraterna föreslår att detsamma dras tillbaka – till utvisning om det kan påvisas att du rör dig i kriminella kretsar eller är medlem i något kriminellt gäng eller ”klan” oavsett du har eller inte har begått något brott.
Vidare vill man att Polismyndigheten skall omhänderta barn vars föräldrar misstänks för kriminell verksamhet vilket strider mot den nu lagstiftade barnkonventionen.
Enligt barnkonventionens artikel 9 får ett barn inte skiljas från sina föräldrar och enligt artikel 10 ska ansökningar om familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.

När det avser kriminalitetens utveckling vill jag hänvisa till Maria Robsahm och hennes alldeles utmärkta grafer som utgår från dels Brottsförebyggande rådet samt vad avser grafen till vänster där uppgifterna är hämtade från Socialstyrelsens patientregister.
Att det dödliga våldet minskat i vårt land bekräftas av ett flertal undersökningar varav Institutet för Framtidsstudier är en undersökning som bekräftar Marias genomgång.
(Jag rekommenderar läsaren att läsa Maria Robsahms inlägg i debatten genom att klicka på länken här ovan)

När så Ulf Kristersson och hans medlöpare Johan Forsell försöker vinna politiska poänger genom att påstå det motsatta i populistiska argument vad avser det dödliga våldets utveckling över tid, och där särskilt de 6 senaste senaste årens händelser ges särskild tyngdpunkt, så står det helt klart att man tar sin oppositionella roll i särskilt beaktande där underförstått regeringen ges skulden för det dödliga våld som skett.
Vad gör man inte för att fiska röster från det högerextremistiska partiet sverigedemokraterna, dom slåss ju om andraplatsen i opinionen.
Först förstörde de landet under Reinfeldt, sedan låtsades de inte om att det hade hänt, och nu vägrar de göra något åt det under Kristerssons ledning.

Det är givetvis väldigt tragiskt när oskyldiga drabbas av de kriminella gängens krig mot varandra och särskilt tragiskt är det när barn oförskyllt drabbas.
Men att därvid presentera förslag som tvärt strider mot allt vad rättsstatens principer säger samt medverka till uppenbara brott mot barnkonventionen, pekar mot att moderaterna vill införa en repressiv polisstat utan grundläggande demokratiska rättigheter.
Jag trodde att till och med moderaterna var för våra demokratiska rättigheter och ett rättssystem fri från politisk påverkan.
I en intervju med Expressen säger Ebba Busch Thor att det är positivt att Kristdemokraterna och Moderaterna nu pratar med Sverigedemokraterna, men att hon inte har några planer på att bilda regering tillsammans med Jimmie Åkesson.
Det som sägs idag behöver inte gälla imorgon.

Alliansen är död!
En ny allians är under uppsegling!
En allians bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater. Mot bakgrund av Ulf Kristerssons lögnaktiga beteenden där inte minst hans löfte till förintelseöverlevare Heidi Fried bröts, under ett tidigt skede, så finns det ingen anledning att tro på det i tid närmare påståendet att ”det är inte aktuellt överhuvudtaget” att samregera med sverigedemokraterna deklarerade han för både Dagens Industri och TT den 12 september i år.
Det var då det, när valet går av stapeln ser det kanske annorlunda ut särskilt – vilket man kan förmoda – att sverigedemokraterna knappast har något intresse av att agera stödben åt en moderatledd regering.
Redan i februari deklarerade Ebba Thor (KD) i en intervju med Expressen att hon tycker det är positivt att Kristdemokraterna och Moderaterna nu pratar med Sverigedemokraterna, men att hon inte har några planer på att bilda regering tillsammans med Jimmie Åkesson.

Med etnonationalismens utopiska folkhem av harmoni, där alla konflikter med populistiska argument kommer att försvinna i den sverigedemokratiska gemenskapens namn där man tillsamman med moderater och kristdemokrater bedriver en trefrontskamp mot löntagarna och hela arbetarrörelsen, mot kvinnorna, och mot våra invandrare.
I sina försök att kombinera otrygghet för arbetstagare med signalpolitik som ska tillfredsställa en otäck opinion, väljer moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater samma skamliga väg som så många konservativa partier runt om i Europa där framförallt Ungern och Polen framställs som förebilder.
Det blir utan tvekan ett Sverige med djupa socioekonomiska klyftor och hårdare konflikter som breder ut sig.

Sverigedemokraternas förslag till den polisbrist som blev fallet under den dåvarande alliansregeringen skall lösas med en ny sorts poliser med kortare utbildning samt skall ha rätt att bära vapen och bland annat arbeta med att upprätthålla lag och ordning.
Till nedskärningen av antalet studieplatser på polisutbildningen ska tilläggas att nedskärningen på Rekryteringsmyndigheten, när den moderatledda alliansen avskaffade värnplikten, skapade flaskhalsar då Rekryteringsmyndigheten också genomför testerna av sökande till polisutbildningen.
Skulle förslaget bli en verklighet så riskerar det säkerheten för både allmänheten och poliskåren säger Polisförbundet som totalsågar förslaget.
Vidare säger man att har man inte tillräcklig utbildning för sitt uppdrag kan det bli direkt farligt för en själv, för kollegorna och inte minst för allmänheten.

Man vill likt kristdemokraterna begränsa mediernas objektiva roll främst riktad mot Public Service där Ebba Thor vill begränsa del av utbudet som enligt henne är att betrakta som ”krimskrams”
Vem och vilka som skall avgöra vad som är krimskrams för allmänheten framgår inte men att det blir en hårdare styrning av Public Service står utom alla tvivel klart om kristdemokraterna ingår i en moderatstyrd högerallians med eller utan högerextremisterna ingående i denna regering..

Både sverigedemokraterna och kristdemokraterna vill använda biståndsbudgeten till annat än vad den är avsedd för.
Kristdemokraterna vill bygga fängelser för biståndspengar i främst Afghanistan och Somalia då man tror sig veta att det är invandrare från främst dessa länder som begår brott.
Mänskliga rättigheter fastställd i FN:s konvention betyder inget för kristdemokrater och sverigedemokrater.
Bara vi får lätta på trycket på de svenska fängelserna så spelar mänskliga rättigheter ingen roll.
Sverigedemokraterna vill skära ner biståndet med en fjärdedel av nuvarande budget som är 1 procent av BNI vilket realt innebär cirka 11 miljarder – med kristdemokraternas bisarra förslag blir biståndsbudgeten än mindre då kostnaderna för fängelsebyggnation internationellt ännu ej kan fastställas.

Summerat kan sägas att med en moderatledd allians gemensamt med sverigedemokrater och kristdemokrater går vi med stor sannolikhet mot ett systemskifte av repressiv karaktär.
Vi ser redan idag konturerna där moderater och framförallt sverigedemokrater utnyttjar människors rädsla för att kunna sjösätta förslag – inte på preventiva lösningar utan på repressiva strafflösningar som kommer att inskränka människors frihet.
Den idag fria mediebevakningen är i allvarlig fara med en regering bestående av moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater.
Jakten på av moderaterna ansedda fuskande ”bidragstagare” som cementerar och stigmatiserar bilden av oärliga människor kommer med sannolikhet intill förvissning att realiseras.
Därtill kommer skattesänkarfilosofin ånyo att genomföras med diverse argument om nedsippringsteorier en ekonomisk teori som säger att om rikedom får alstras fritt hos de allra rikaste i samhället så kommer också smulor från deras bord att ”sippra ner” till de i samhället som är mindre bemedlade ekonomiskt, en svagsint uppfattning som inte äger ett uns av sanning annat än för de som ansluter sig till denna fantasiartade irrlära av Trickle down.
Vill vi ha ett sådant samhälle?

Producerad 2020-09-07

Center for Global Development (CGD) mäter hur världens rikaste länder – där Sverige rankas som en av de 10 rikaste länderna – bidrar till utveckling i utvecklingsländerna för att minska fattigdomen, stärka utvecklingen mot självförsörjning samt att stärka demokratin i de länder där den i avseendet är eftersatt.
CGD vill mena att utveckling handlar om mer än bara bistånd i den raka definitionen, och i indexet mäts ett flertal faktorer; bistånd, handel, investeringar, migration, miljö, och teknologi samt som tidigare angetts att stärka demokrati och arbetet med att öka jämlikhet mellan kvinnor och män.
Under senare tid inkluderas även mått för hälsa.
Det handlar bland annat om indikatorer kring länders forskning och utveckling, arbete mot antimikrobiell resistens och kapacitet att upptäcka och hantera hälsorisker.
Det svenska statliga biståndet styrs av regeringen och sorteras under utrikesdepartementet samt förvaltas av Sveriges biståndsmyndighet: Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (SIDA)

Mot ovanstående beskrivning av det svenska biståndet är det i det närmaste ett hutlöst ogenomtänkt förslag som Ebba Thor (KD) förmäler.
Hon föreslår således att 1.8 miljarder tas från den svenska biståndsbudgeten för att finansiera internationell fängelsebyggnation!
Jag har svårt att se vari förslaget som gynnar SIDA:s arbete för att stärka utvecklingsarbetet i fattiga länder och frågan är om Ebba Thor har sin partiledning med sig i detta populistiska förslag.
Om så är fallet har hennes parti svängt rejält från vad som var dess ambitioner tidigare, det vill säga arbeta för humanistiska och empatiska värderingar till förmån för det motsatta.
Att hennes förslag tas välvilligt emot av det etnonationalistiska och rasistiska partiet sverigedemokraterna står utom alla tvivel som länge ansett att det svenska biståndet är ett ”improduktivt slöseri” med svenska skattemedel.

Jag instämmer med Linda Westerlund Snecker, Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson som är en av flera som är mycket kritisk till KD:s i sak ogenomförbara förslag och säger följande;
”– Jag blir så trött på förenklad retorik som bara är en tydlig flirt med sverigedemokratiska väljare.
Vi kan inte börja bygga olika statliga byggnader och fylla det med personal från svenskt håll i andra länder.
Särskilt i länder där rättsstaterna är under enorm kritik”
De som begått allvarliga brott i landet skall dömas i landet och att de därefter att straffet verkställts också utvisas på livstid eller i tid som fastställs i domslut torde, i all enkelhet, inte råda några motsättningar om.
Men………………….det enkla blir så mycket mer komplicerat beroende på var den dömde ursprungligen är hemmahörande.

Hur utvisas en somalier – som ett exempel där KD vill bygga fängelser – som sannolikt flytt från sitt land för att undslippa sig kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna fastställda av FN:s konvention och som Sverige ratificerat?
Somalia känd för godtyckliga frihetsberövanden som sker regelmässigt av regeringsstyrkor, regionala myndigheter, säkerhetstjänsten, klanmiliser och Al-Shabaab.
En säkerhetstjänst vars verksamhet inte ens är reglerad i lag och insynen i dess insatser är minimal.
Frihetsberövanden av och mord på journalister är vanligt förekommande.
Det finns internationella konventioner som uttrycker regler för rättsväsen och människors rättigheter med avseende på straff.
Hur ser KD och Ebba Thor på rättsstatens principer och FN:s konvention om mänskliga rättigheter?

Eller Afghanistan som ett ytterligare exempel där KD vill bygga fängelser.
FN bedömer att året 2018 blev ett av de dödligaste för civila i Afghanistan.
Rättsväsendet har stora brister, både på grund av begränsad kapacitet och omfattande korruption.
Afghanistan ett av världens farligaste länder för journalister och medias verksamhet begränsas tydligt av säkerhetsläget.
Mediearbetare utsätts återkommande för hot och allvarliga riktade attacker.
Kvinnor och barn är särskilt utsatta och har drabbats hårt av säkerhetsläget genom diskriminering, grova kränkningar och våld som är vanligt förekommande i synnerhet utanför större städer.
Hederskultur, inklusive hedersbaserat våld och stark kontroll av släktingar förekommer och påverkar kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna negativt.
Till följd av religiösa och sociala tabun är straffriheten utbredd för våld mot kvinnor.
Kvinnor är underrepresenterade i nästan samtliga yrkeskategorier vilket försämrar kvinnors och flickors möjligheter till ett fullgott deltagande i samhällslivet.
Barns rättigheter är kraftigt åsidosatta och det råder stor brist på tillgång till utbildning och hälsovård.

Rättstaternas principer och mänskliga rättigheter i enlighet med FN:s konventioner är uppenbarligen inget som Ebba Thor och hennes kristdemokrater bekymrar sig särskilt mycket över.
Att det sedan länge fastställts hur sverigedemokraterna betraktar de mänskliga rättigheterna torde utan tvekan vara väl bekant.
Att Kristdemokraterna, och i valda stycken även moderaterna, ser på dessa för demokratin grundläggande värderingar påvisar ett steg mot det auktoritära repressiva samhälle som inte minst sverigedemokraterna anser vara önskvärt.

Den så kallade tredje statsmakten ägnar sig uteslutande åt den idag råa gängkriminalitet som förekommer vilket naturligtvis passar både moderater, kristdemokrater och inte minst sverigedemokraternas invandrarhat.
Det ena efter det andra partiet på den yttersta högerskalan ägnar sig därför åt att i populistiska argument påtala allehanda kortsiktiga och ovetenskapliga förslag för att stävja denna kriminalitet.
Ingen av dessa partier ägnar sig åt de bakomliggande orsakerna till varför många väljer att bli kriminella.
Att sociala strukturer spelar en avgörande roll för kriminalitetens utveckling framgår med all önskvärd tydlighet genom den forskning som förekommit i anledning och inte minst polisen själva samt Kriminalvården pekar på just det bakomliggande orsakerna som behöver åtgärdas på ett tydligt sätt.
Istället för är dessa tre namngivna partier för att öka de sociala skillnaderna med olika förslag och argument.

Jag trodde i min naiva enfald att politiker – oavsett partifärg – skulle välja att ta mer hänsyn till den grundliga och gedigna forskningen på området istället för att jaga opinionssiffror genom populistiska argument och förslag som inte ens är en kortsiktig lösning på de problem vi har framför oss.
Just nu – och sannerligen för en lång framtid – lär gängkriminaliteten stå på den främsta politiska agendan.
Och de partier som tjänar på gängkriminalitet är inte svårt att räkna ut.
Alla övriga frågor som att förbättra de ojämlika skillnaderna i de sociala strukturer som förekommer tjänar varken tredje statsmakten eller moderater, kristdemokrater eller sverigedemokrater något på.

Producerad 2020-09-04

Vägen mot det repressiva samhället börjar med begränsningar av mediernas oberoende.
Sverigedemokraterna har länge varit ensamma om att försöka göra svensk politik till ett kulturkrig.
I den strävan har en envis public service-kritik var ett stående inslag.
SVT och Sveriges Radio påstås vara ”vänsterliberala propagandamaskiner” vars verksamhet borde krympas och styras mot ett mer – för dom passande utbud.
Sverigedemokraterna står inte längre ensamma om den ambitionen.
Den senaste tiden har partiet fått sällskap av både Moderaterna och Kristdemokraterna i sin oberoendekritiska hållning – idag främst riktad mot public service.

Kristdemokraterna och Moderaterna tävlar nu sinsemellan om vem som står närmast Sverigedemokraterna.
Inom det blåbruna blocket råder numera en allt större samsyn och den reaktionära gemenskapen stinker lång väg.
Står sig dagens opinionssiffror i det kommande valet 2022 lär vi få se en radikal samhällsförändring som pekar mot det repressiva samhället likt det vi idag ser i Ungern, Polen och Turkiet.
Utgångspunkten för det blåbruna blocket är att dess politiska företrädare anses vara missgynnade i nyhetsmediernas bevakning på olika sätt.
Angående – den av den blåbruna klanen påstådda – ”vänstervridningen och opartiskheten” motsägs det påståendet av forskningen.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Institutionen för Journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet säger följande vad avser den journalistiska professionalismen.
”Det finns så mycket forskning kring det i Sverige och andra länder som visar att det journalistiska innehållet påverkas inte särskilt mycket av vare sig ägandet eller journalisternas egna politiska åsikter.”
Mot den bakgrunden och den nu av den blåbruna högerns nitiska propaganda att nedmontera public service och införa en hårdare statlig kontroll, riskerar också att bli en konsekvens av bristfällig politisk motstrategi.
Det är inte Kristdemokraternas – ej heller några andra politiska partiers – uppgift att påtala vad i SVT:s utbud som är ”krimskrams” konsekvensen blir då att det är det politiska systemet som ska definiera vad som ska bort och vad som ska vara kvar – inte tittarna.
Högerpopulismens politiska recept är att koppla grepp om public service och göra det till regimtrogna redskap – Ungern, Polen för att nämna två exempel – dels i ett svenskt partistrategi där en del undersökningar visar att det finns en tämligen stor grupp människor som har en uttalad misstro mot SVT och SR som utnyttjas av den blåbruna sörjan.

SVT och SR:s nedläggning är bara en omröstning i riksdagen bort.
Detta är exakt vad man får när man lägger makten över SVT och SR i riksdagens händer via lagstiftning.
Borde public service-företagens – Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – oberoende skyddas i grundlagen?
På den frågan vill jag svara ett tveklöst ja!
Frågan har väckts, dels mot bakgrund av exempel så som i Polen och Ungern där statliga medier blivit propagandaorgan för ländernas regeringar, dels av Sverigedemokraternas tidigare utspel vad avser public service.
Och inte oväntat röstade moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater emot betänkandet som vi Socialdemokrater, Miljöpartiet, Liberalerna, Centerpartiet och Vänsterpartiet har stått bakom Tyvärr krävs det en bredare parlamentarisk majoritet än vad som föregicks av den negativa utdelning som skedde av betänkandet i riksdagen.

Ytterst handlar det om att Moderaterna inte har velat vara med på en uppgörelse.
Det är det stora oppositionspartiet som vi brukar göra upp med när det gäller grundlagsfrågor.
Moderaterna ursäktar sig med att yttrande- och tryckfrihetsförordningen ger det skydd som garanterar public service ett oberoende.
Mot detta talar tidigare uttalanden och skrivna motioner samt att moderater och sverigedemokrater har en i stort liknande ståndpunkt vad avser ytterligare bestraffning vid fall då Granskningsnämnden fällt ett avgörande som strider mot deras ståndpunkt vad avser partiskhet i nyhetsförmedlingen.

Publicerad 2020-09-03

Vad är det egentligen som händer i en värld präglad av virala lögner, ”alternativa fakta”, propaganda, konspirationsteorier och bristande källkritik – där till och med presidenter ljuger utan att skämmas?
Fenomenet har nått oss i Sverige också och främst presenterad av högerpartierna där sverigedemokraterna intar en särställning.
Vi har en moderatledare som vid sitt tillträde talade om ”det vuxna samtalet” men, har det visat sig, att detta vuxna samtal utgår endast från hans egen ideologiska självbild utan verklighetsförankring.
En kristdemokratisk partiledare som i vart och vartannat argument propagerar alarmistiskt i vissa sakpolitiska frågeställningar och insiktslöst anklagar sina politiska motståndare, främst regeringen, för att elda på de hon själv och insiktslöst svartmålar.

Forskare på området är rätt överens om att det kännetecknas av två karakteristika.
Ett populistiskt parti gör alltid anspråk på att representera folkets verkliga intressen i kamp mot en korrumperad elit som är moraliskt ovärdig att styra landet, vi känner igen detta i de argument som företräds av både moderater och sverigedemokrater.
Det finns dock inget populistiskt parti som trovärdigt kan göra anspråk på att företräda ett helt folk.
Och den så kallade elit, som exempelvis sverigedemokraterna vänder sig emot, är oftast mindre obefläckade och korrumperade än de själva är.

Om man studerar populism och alarmism som en del av hotet mot den liberala demokratin och rättsstaten blir saken både mer intressant och komplicerad.
Förment populistiska partier har i Europa återinfört på den politiska dagordningen frågor som de traditionella partierna länge valde att
inte diskutera med väljarna – invandring och integration, globaliseringens asymmetriska effekter, neoliberalismen, den europeiska unionens utveckling och då framför allt maktfördelningen mellan Bryssel och nationalstaterna.
Om det är så att förment populistiska partier i flera av dessa frågor har stöd av en majoritet i väljarkåren måste man fråga sig hur hoten mot demokratin ser ut och hur de ska bemötas.

Sverigedemokraterna, som ligger stadigt på en nivå över valresultatet 2014, har rötterna i nynazism och vit makt-rörelsen, ett arv som partiet draperar och döljer under en slöja av socialkonservativ folkhemsnostalgi.
Detta skiljer Sverigedemokraterna från de andra nordiska populistpartierna, som ”fick sin modersmjölk ur skatterevolter och burlesk folklig antibyråkratism”
På den borgerliga sidan har Moderaterna anammat mycket av Sverigedemokraternas dystopiska verklighetsbeskrivning.
Huruvida det kommer att ge någon utdelning för moderaterna vet vi ännu inte.
Opinionsmässigt tycks de tävla mot varandra vilket resulterar i en viss uppgivenhet för moderaterna som vant sig vid att få vara det andra största partiet sedan några decennier.
Detta faktum kan vara anledningen till att man från moderathåll inser det bättre att söka samarbete med sverigedemokraterna än att ständigt utsättas för upp och nedgångar i opinionen.

Under de senaste åren har en ökning skett av populistisk och alarmistisk och i förekommande fall uppenbara lögner i kommunikationen, vilket kan ses som en konsekvens av den övergripande medialiseringen av samhället och politiken.
Den auktoritära och radikala högerpopulismen – i vårt land företrädd av sverigedemokraterna främst men också av moderater och kristdemokrater – kommer att intensifiera sitt krig mot den liberala demokratin och dess institutioner.
Hatspråk och skamlösa lögner kommer att fortsätta den moraliska erosionen av centrala värden – vi ser det ofta på sociala medieplattformar.
Den fossila ekonomin kommer att hålla fast vid sitt självmordsbeteende.
Och det är alarmister och populister som anser sig vara realister.
Något av det värsta jag överhuvudtaget hört var när Ebba Thor (KD) menade på fullt allvar att regeringen ”med berått mod” låtit äldre svenskar smittas i den viruspandemi som både världen och vi själva drabbats av.
Men det skulle bli värre!
Jimmie Åkesson (SD) satte ett nytt lågvattenmärke i det politiska samtalet när han populistisk och alarmistiskt och därtill med en genomskådad lögn anklagade regeringen för massmord.
Ulf Kristersson (M) vill hävda med emfas att det råder krig i förorterna, vilket tillbakavisas bestämt av Polisen – allvarlig situation ja men krig nej.
Populister och alarmister skyr inga medel för att sprida sitt gift, skapa oro, otrygghet och undergräva den politiska stabiliteten mot den repressiva staten särskilt i en tid då vi behöver samling i politiken och fortsatt ansvarstagande.

Publicerad 2020-08-31
Återpublicerad 2021-02-15

Ofta – för att inte säga alltid – i samtal med sverigedemokraternas svans och personer som ideologisk står moderaterna nära förekommer det alltid att det var socialdemokraterna som var undfallande vänligt inställda till naziregeringen under krigsåren.
Inget av detta finner någon sanning utan baseras på en fullständig historisk okunskap.
Jag vet att flera med mig har mött denna lögnaktiga mytbildning som än i denna dag pågår främst vad avser sverigedemokraternas högljudda svans.
Därför får denna krönika stå som ett hjälpmedel för att – om möjligt – den okunnige förhoppningsvis blir kunnig.

Under krigsåren då vi behövde stå enade både inrikes- och utrikespolitiskt bildades en samlingsregering ledd av Socialdemokraterna där både Högern – numer Moderaterna, Bondeförbundet- numer Centerpartiet och Folkpartiet – numer Liberalerna ingick i en samlingsregering.
Men även denna samlingsregering gav Per Albin Hansson (S) stora bekymmer då Högern ofta stödde, och ibland helhjärtat, eftergifterna till Hitlertyskland.

Per Albin Hansson beskrev också det samhälle som socialdemokraterna ville åstadkomma.
”Folkhemmet” – ursprungligen myntat av högermannen Rudolf Kjellen, som numer står som sverigedemokraternas förebild och inte Per Albin Hansson – skulle åstadkommas genom ”nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.” Från högerns håll framställdes Socialdemokrater och kommunister – VPK som upphörde existera efter Sovjetunionens fall och ersattes med Vänsterpartiet – som nationellt opålitliga – en även idag stående uppfattning om än i andra ordalag..

Man kan fråga sig vem och vilka som var opålitliga egentligen.
Christian Gunther – tillhörde förvisso inget politiskt parti men var hans ideologiska hemvist befann sig rådde det ingen tvekan om – hade utsetts till utrikesminister i samlingsregeringen – som bildades 1939 – på grund av sin långa erfarenhet som diplomat.
Vid flera tillfällen hade han visat sig vara beredd att gå tyskarna till mötes.
Gunther visade på ”en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål”.
Naziregeringen hade hos samlingsregeringen framställ önskemål om permittenttrafik genom Sverige.
Problemet för Gunther var att få resten av regeringen med sig – Bondeförbundet och högern var positiva medan Per Albin Hansson sa tvärt nej gemensamt med Folkpartiet.
Ernst Wigforss (S) ansåg att det var bättre att ta risken att bli ockuperad än att ge efter för nazisternas krav och även försvarsminister Per Edvin Sköld (S) höll med.
Gunter valde därför att söka stöd hos kungen och gav sig därför genast iväg till slottet.

Kung Gustaf V – som under de senaste decennierna inte lagt sig i politiken särskilt ofta – ansåg nu att regeringen skulle godkänna det tyska kravet.
Kungen ville inte riskera en konflikt med Tyskland då han skulle överväga att avgå.
I det rådande läget ville inte Per Albin Hansson riskera att kungen abdikerade och att regeringen därmed splittrades.
Efter flera omröstningar i riksdagen godkände man till slut tyskarnas krav.

Redan på midsommarafton hade emellertid utrikesminister
Christian Gunther ”i förtrolighet” meddelat tyskarna att de kunde räkna med ett ja.
När det formella beslutet meddelades på eftermiddagen den 25 juni hade järnvägsvagnarna redan börjat rulla mot den svenska gränsen.
Permittenttrafiken – som skedde endast vid ett tillfälle då alla efterföljande förfrågningar från Tyskland avvisades av Per Albin Hansson.
Trots detta har Per Albin Hansson fått klä skott för den undfallenhet mot Nazisterna då det i själva verket var högern som röstade ja till permittenttrafiken, Bondeförbundet och Kungen – som vid tiden hade andra konstitutionella befogenheter än vad han har idag – körde helt sonika över Per Albin Hansson.
Gunter fick dock sitta kvar som utrikesminister i samlingsregeringen – trots kritiken mot honom för att vara allt för tyskvänlig – och ersattes först 1945 av Östen Unden (S) som utrikesminister.
Högern har alltid tagit avstånd från fascism men i valet mellan socialism och fascism väljer man, trots avståndstagandet, fascismen.

Så kommer vi till den ständigt uppmärksammade exporten av järnmalm till nazityskland.
Främsta målet med svensk utrikespolitik under andra världskriget var att hålla Sverige utanför kriget.
Neutralitetspolitiken hade starkt stöd hos befolkningen och bedömdes som framgångsrik.
Men i kommentarer till den svenska neutraliteten saknas oftast kunskap om de verkliga förutsättningarna och vilket handlingsutrymme som fanns för svensk politik och svenskt näringsliv.
Under Tysklands starka inflytande över svensk ekonomi under krigsåren hade Sverige vissa möjligheter att bjuda motstånd.
De utnyttjades ibland, dock inte alltid.

Vid en återblick på svensk handelspolitik och enskilda svenska företags agerande under andra världskriget framträder
bland annat bilder av solidaritet med broderfolk och förföljda, strategier för att undvika tyskt inflytande, men också exempel
på eftergivenhet inför tyska krav.
Vad som är mindre känt i sammanhanget är att järnmalmsexporten var betydligt mindre – cirka 25 procent av det tycka behovet och kunde inte användas inom den tyska vapenindustrin utan endast till fartygsplåtar då malmen innehöll för mycket fosfor. Skogsprodukter som vi exporterade till Tyskland exporterades även till USA och England.
Exporten var ett samhällsintresse som uppmuntrades av de svenska myndigheterna.
Drivkraften kan sammanfattas i ett ord: stenkol.
Svensk industri är under den här tiden helt beroende av kol – och Tyskland var det enda land som kunde exportera det till oss.
För att vår industri skulle kunna rulla på och för att vi inte ska frysa byter vi således svensk skog och malm mot tyskt kol och koks.

Allt denna export förändrades i april 1940 då tyskarna ockuperade Danmark och Norge.
Man minerar Skagerrak samt övervakar den så kallade Skagerackspärren med flotta och flyg.
Det blev nu omöjligt att fortsätta exporten västerut då den svenska handelsflottan splittrades i de som befann sig innanför och utanför spärren.
Skogsindustrin måste därvid söka nya marknader – och kvar är egentligen bara Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna.
Skogsindustrin ökade sin export rejält medan järnmalmen förhöll sig på låga nivåer.
All import från länder vi tidigare hade avtal med upphörde och ledde till svår brist på olika importvaror som bensin, tobak, kaffe och konstgödsel med mera.

Publicerad 2020-08-30

Annie Lööf är tillbaka, och med iver och glädje såg hon fram emot sitt sommartal.
Först av allt känns det bra att hon under tiden av sin föräldraledighet lyckades ta sig igenom en svår och komplicerad förlossning under det nära ett års tid som hon tvingats vara borta från det politiska livet, och det tycks som hon nu övervunnit denna svåra period och nu kan glädjas över sin dotter Saga.
Men hon gläds också över att vara tillbaka i den politiska hetluften med en förhoppning att hon under sin frånvaro tänkt till i andra banor än det neoliberala tankegods hon och hennes parti ägnat sig åt allt sedan alliansåren.
Men icke så……………………………….sommartalet på Långholmen var en mix av socialliberala och neoliberala värderingar.

Det är ju bra med visioner och ett nytänkande – även för Centerpartiet.
Men dessvärre handlade det om gammal skåpmat som man trodde hade ruttnat under de gångna åren.
Det var skattesänkningar kors och tvärs rubricerad som en ekonomisk nystart för landet under denna viruspandemi som inte bara drabbat människoliv, där varje dödsfall är en i sammanhanget obeskrivlig tragedi för de närstående.
Men också ekonomiska konsekvenser med ett i huvudsak adresserat syfte att hålla vårt land på fötter.

”Vi behöver ge Sverige en ekonomisk nystart.
Något som ger vår ekonomi en rejäl injektion”, säger hon i sitt sommartal.
Hon vill sänka arbetsgivaravgiften för unga – genom att slopa den allmänna löneavgiften för alla upp till 24 år och med en inkomst upp
till 25 000 kr/månad vilket skulle belasta skattebetalarna med 11,5 miljarder kronor.
Låginkomsttagare ska få sänkt skatt vilket minskar statens intäkter med ytterligare 10 miljarder kronor.
Subventionering för Rot-avdraget/bidraget skall öka från nuvarande 30 procent till 50 procent vilket innebär än ytterligare 7 miljarder i minskade skatteintäkter för staten.
Hon och Centerpartiet vill också reducera skatten för investeringar med 8 miljarder kronor för 2021 och 2 miljarder för 2022.
Totalt således 38,5 miljarder skall belastas statens redan hårt ansträngda finanser på grund av pandemin.

Alliansregeringen – vari Centerpartiet ingick – behöver påminnas om att de också sänkte arbetsgivaravgifterna för unga vilket fick mycket kritik bland annat från Riksrevisionen, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) samt ett antal ekonomiska forskare som bland annat Arbetsförmedlingen hänvisar till samt att man vill hävda att upplägget är krångligt och mycket tveksamt om det kommer ha den effekt som avses.
Riksrevisionen skrev i sitt remissvar att det är svårt att bedöma trovärdigheten i Finansdepartementets bedömningar, dels eftersom förslaget saknar konsekvensanalys och dels eftersom det inte har gjorts någon uppföljning av den nedsättning som skedde 2007 och konstaterar att reformen haft låg effekt på sysselsättningen.
IFAU gjorde samma bedömning som Riksrevisionen med tillägget – påvisad i en rapport – som visar att de sänkta arbetsgivaravgifterna varit en dyr och föga verksam reform där varje skapat jobb kom att kosta mellan en och 1,6 miljoner kronor i inkomstbortfall.

Vad blev då Annie Lööfs svar på den kritiken?
Alla hade fel och hänvisar till Svenskt Näringslivs (SN) analys från 2019 samt att en mängd privata företag och allt fler partier anser att den reformen påvisat en sysselsättningsgrad med 2,5 procent.
Det var ju en storartad och ”objektiv” analys av en reform som fick hård kritik och avskaffades omedelbart när den Socialdemokratiskt ledda regeringen övertog regeringskansliet 2014 och fick stopp på den dräneringen av statsfinanserna.

Har vi inte hört det förut?
Sänkta skatter för låginkomsttagare!
Som vanligt bygger dessa ideer på den så kallade nedsippringsteorin, eller det allt mer vanliga uttrycket för den så kallade Lafferkurvan ”hästskitsteoremet”.
Alliansen rubricerade dock inte dessa skattesänkningar som ”hästskitsteoremet” utan namngav reformen med rubriken ”Arbetslinjen” vilket påvisar att oavsett etikett så är skit just bara skit.
Den teorin har prövats förr med katastrofala resultat inte minst under alliansåren då man praktiserade teorin genom att sänka skatterna med totalt 141 miljarder – den i särklass största sänkning som skett i hela västvärlden.
Annie Lööf med flera inom högern borde lära sig resultatet av denna enorma åderlåtning av statens intäkter genom att skåda det förfall inom välfärden som synliggjorts innan viruspandemin drabbade oss men en pandemi som gett ytterligare bevis för hur illa ställt det är med vår välfärd.
Det finns inget empiriskt stöd för att sänkta skatter ökar tillväxt och skatteintäkter överhuvudtaget.
Det är bara just ett trolleritrick utan verklighetsförankring.
Däremot leder en växande ekonomi till ökade skatteintäkter.

Sedan 90-talskrisen har vi haft många år av tillväxt.
Och det beror på ökad produktivitet, ökad efterfrågan, växande befolkning och goda konjunkturer – inte på sänkta skatter.
Dessa samband är så fundamentala att de borde ingå i den ekonomisk-politiska allmänbildningen – främst hos de borgerliga politikerna.
För det är inte skatterna räknat i kronor som är intressanta utan skatternas andel av BNP.
År 2000 var skattekvoten 49 procent, år 2006 46 procent och när alliansen avgick 2014 var den 42,5 procent.
Skillnaden var således och ungefär drygt 300 miljarder i minskade skatteintäkter jämfört med år 2000.
Nu har skattekvoten ökat med 1,5 procent under den nuvarande regeringen.

Antalet anställda i skolan, vården och omsorgen och inte minst polisen har också ökat.
Så det finns naturligtvis ett samband mellan skatter å ena sidan och resurser och antalet anställda i den offentliga sektorn å andra sidan.
Annie Lööf och hennes Centerparti har i allmänhet mycket att lära och i synnerhet den samlade högertrojkan med Ulf Kristersson (M) som kanske är den ivrigaste med att använda sig av ”hästskitsteoremet” – ursäkta Arbetslinjen skulle det ju vara i svensk tappning.

Publicerad 2020-06-22

Förluster i välfärden – när högern påstår sig värna den välfärd de själva raserat.
Regeringen proklamerade 2018 att det kommer saknas 90 miljarder i välfärden fram till år 2026.
Det förväntas fortsätta år efter år. “Detta kommer att kräva tydliga prioriteringar”, sa  finansminister Magdalena Andersson.
1980 var Sverige världens mest jämlika land, men sedan dess har vi fått allt större klassklyftor.
Sverige är nu det OECD-land där de ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga ökar snabbast.
Det som har hänt är att den absoluta eliten fått extremt mycket mer, medan alla vi andra står kvar.
De rika (10 %) blir rikare, och de fattiga (50 %) fattigare.
Överklassen får allt mer medan arbetarklassen får allt mindre.

Hur kommer det sig att man kan bli så extremt rik i Sverige?
De flesta miljardärer är de facto miljardärer på grund av arv.
I Sveriges ekonomiska topp fick 1000 personer drygt 50 miljarder kronor 2018, i synnerhet handlar det om kapitalvinster.
Det är nästan en fördubbling sedan finanskrisen 2008.
”Under de senaste decennierna har de som har störst inkomster dragit ifrån resten av befolkningen. En viktig förklaring till detta verkar vara att kapitalinkomsterna blivit större och mer koncentrerade till toppen av fördelningen. Den statistik som finns tillgänglig över förmögenhetsfördelningen visar att förmögenheterna i toppen ökat stort och att de absolut rikaste dragit ifrån”, skriver LO.

Det har skett oerhört stora förändringar i vårt skattesystem de senaste 13-14 åren. Sverige är nu det land inom EU:s kärnländer som har det minst omfördelande skattesystemet.
Detta är i synnerhet något som härrör från regeringen Reinfeldts skattepolitik 2006 till 2014.
Alliansen sänkte den generella skattekvoten under 2006 till 2014 från 45.9 % till 42,5 %. Se vad som händer år 2006, i diagrammet med skattekvoten ovan.

Alliansen genomförde de största jobbskatteavdragen i modern tid.
Regeringen Reinfeldt motiverade detta med att det skulle “löna sig att arbeta”. Jobbskatteavdraget kostar mer för varje år som går.
2014 hade Sverige 100 miljarder mindre att röra sig med, på grund av jobbskatteavdraget.
100 miljarder är mer än en niondel av hela Sveriges statsbudget.
Alliansen slopade förmögenhetsskatten 2007.
ROT- och RUT-bidrag, som främst nyttjas av överklassen, infördes av Alliansen 2007.
Alliansen införde en kommunal fastighetsavgift istället för en statlig fastighetsskatt.
Alliansen gav stora sänkningar i beskattningen av fåmansbolag, enligt de s.k. 3:12-reglerna.
Totalt genomfördes skattesänkningar på drygt 140 miljarder kronor.
140 miljarder!
Som tidigare gick till oss, till skattebetalare, till arbetare, till vårdpersonal, till skolelever. Till våra skolor och sjukhus, till våra investeringar för framtiden.
Reinfeldt och Anders Borg sa att deras politik skulle ge mest till låg- och medelinkomsttagare.
Men det är helt enkelt en lögn.
Alliansens politik gjorde att de rika fick 25 gånger mer än de fattiga.
Det visar Katalys analys från 2014.

Låt oss gå på skattjakt:
Om vi återinför förmögenhetsskatten räknar man med att dra in ungefär 8 miljarder till statskassan per år.
ROT- och RUT-bidrag, som främst nyttjas av överklassen, kostar statskassan ca 15 miljarder varje år. 9,25 miljarder kronor respektive 4,63 miljarder kronor 2017. 15 miljarder.
Värnskatten, en extraskatt för de superrika, togs bort 1 januari 2020.
50 toppdirektörer som ingår i Sveriges ekonomiska maktelit får nu 67 000 kr i skattesänkning – varje månad.
Värnskatten drog in 6 miljarder till statskassan år 2018.
I Sverige beräknas de rikaste privatpersonerna ha cirka 500 miljarder kronor i skatteparadis, det gör att 7 miljarder kronor undanhålls i skatt.
Om vi lägger till svenska bolag, beräknas att ungefär 46 miljarder undanhålls i skatt varje år.

Vård, skola och omsorg är nu en mångmiljardindustri. 2017 omsatte de 164 miljarder kronor, och tog ut en vinst på 12,5 miljarder före skatt.
Det är alltså 12,5 miljarder som borde återinvesteras i välfärden, men som nu hamnar hos riskkapitalister.
Arvs­- och gåvoskatten avskaffades 2005, vilket gör Sverige unikt.
Nästan alla OECD-länder beskattar arv.
Om vi hade haft en platt skatt på 5 % på arv över 2 miljoner skulle det ge statskassan ungefär 7 miljarder per år.
Fastighetsskatten som avskaffades 2008 gjorde att den som äger en villa för 1,2 miljoner betalar lika mycket som den som har en villa för 10 miljoner.
Om vi hade infört en progressiv fastighetsskatt för villor och bostadsrätter – med begränsningsregler för att inte drabba fastighetsägare med en låg inkomst – skulle vi få in ungefär 16-18 miljarder per år till statskassan.
Det som främst gjort att skattekvoten sjunkit så mycket, är de många jobbskatteavdragen som införts. Sex stycken sedan 2006. Det innebär ungefär 130 miljarder mindre enbart 2019.
Allt som allt blir detta 240 miljarder kronor.
240 miljarder som hade kunnat finnas i vår statskassa, per år, varje år.
De rika hade fortfarande varit rika.
Vi hade bara haft ett mer jämlikt samhälle.

All forskning visar att jämlika samhällen är bättre – för alla.
Ojämlikhet är dåligt för tilliten människor emellan, vi känner mindre tillit till varandra
Ojämlikhet är dåligt för människors hälsa och livslängd, människor blir sjukare och lever kortare
Ojämlikhet leder till ökad brottslighet.
Ojämlikhet bidrar till en brist på social sammanhållning.
Ojämlikhet är dåligt för den ekonomiska tillväxten, jämlika samhällen har en mer hållbar tillväxt
Ojämlikhet försämrar demokratin, det gör att populistiska partier – SD – som ifrågasätter demokratin får fäste, de med lägst inkomster saknar inflytande på politiska beslut
Och idag säger Moderaterna att välfärden fungerar dåligt!
Detta sagt mot bakgrund av hur den moderatledda Alliansen själva bröt sönder den svenska välfärden.
Hela vårt samhällssystem.
De drog undan mattan för majoriteten av arbetarklassen.
Genom massiva skattesänkningar och genom att attackera facken, gjorde regeringen Reinfeldt att de ekonomiska klyftorna skenade.
Och nu är Moderaterna missnöjda.
I januari detta år stod deras ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson och beklagade sig över hur dåligt välfärden går samt att det naturligtvis är socialdemokraternas fel.
Moderaterna föreslår därför ett “räddningspaket för välfärd och trygghet”.
De vill således att regeringen ska skjuta till 3 miljarder till välfärden, som går på knäna. “Det är vårt kärnuppdrag”, sa Svantesson i riksdagens pressrum.
Kan det bli mer bisarrt?

Beräkningar har dock visat att om vi hade haft samma skattekvot idag som år 1999 (49,5 %), skulle Sverige haft 240 miljarder mer i skatteintäkter varje år.
Det finns flera skäl till att mina beräkningar i skattjakten ovan inte är exakta.
Med tanke på att de rika blir rikare, kan man ana att riskkapitalisterna gjorde en ännu större vinst 2019 än 2017.
Samma gäller värnskatten, som hade fortsatt att öka eftersom de rika bara blir rikare.
Sedan har jag uteslutit vissa saker, t.ex. ränteavdragen – visst är det bisarrt att alla ekonomiska fördelningsmetoder för de rika kallas för avdrag istället för bidrag – där de rikaste i Sverige varje år får tillbaka 32 miljarder.
Så dessa 240 miljarder skulle jag säga är väldigt lågt räknat.
Men det ger absolut en fingervisning till två saker:
A) Att pengarna finns
B) Var pengarna finns
Sveriges statsfinanser är starka.
Vi har en rekordlåg statsskuld, lägre än EU-snittet.
“Detta kommer att kräva tydliga prioriteringar”, sa finansminister Magdalena Andersson, när hon pratade om de 90 miljarder som kommer saknas fram till 2026.
Och som detta inte var nog har vi en global viruspandemi som kommer att kräva ännu mer och än tydligare prioriteringar för framtiden.

Publicerad 2020-05-02.

När jag tog del av en artikel publicerad av SVT avseende Sverigedemokraternas anspråk på att vara en del av arbetarrörelsen gick jag i taket av många skäl som jag skall beskriva lite mer utförligt här nedan.
Citerat Jimmie Åkesson ”– Vi har diskuterat genom åren, inte minst med partiledningen om att vi har ett väldigt stöd inom LO-kollektivet och ser oss som en del av den moderna arbetarrörelsen. ”
Detta stöd som Åkesson talar om torde vara synnerligen tveksamt utan är snarare något som de kidnappat och något stöd av varken LO-ledningen eller anslutna fackliga organisationer har knappast Sverigedemokraterna så som de agerat genom åren både lokalt såväl som nationellt på riksplanet.

Åkessons ”moderna arbetarrörelse” förespråkar tvärt emot vad arbetarrörelsen och
Socialdemokratin förespråkar, ett segregerat homogent samhälle där invånarna skall graderas utifrån kulturella normer som Sverigedemokraterna bestämmer.
Grundbulten för i princip alla socialistiska och liberala partier är människors lika värde och jag brukar hävda att de som inte vill förstå eller acceptera värdet av detta har i princip förlorat sitt eget mänskliga värde.

Sverigedemokraterna har sitt ursprung inom vitmakt-rörelsen med nazistiska influenser ett nationalistiskt och socialkonservativt riksdagsparti, bildat 1988 av gamla och unga nazister, skinnskallar, personer från Vitt ariskt motstånd (VAM) och Bevara Sverige svenskt (BSS).
SS-veteranen Gustav Ekström – kanske den mest kände som intog en plats i partistyrelsen som revisor, övervakad av Säpo redan 1940 då han klassades som en av Sveriges farligaste nazister och en potentiell landsförrädare vid en eventuell tysk ockupation.  Övriga var den gamle nazisten Gösta Bergquist, 60, från nazistpartiet ”Lindholmarna”; Fritz Håkansson, tidigare i nazistiska Nordiska rikspartiet,  samt skinnskallen Ulf Ranshede är mötesordförande.
Han döms en tid senare till fängelse för att ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke.
Rötterna finns kvar där även idag trots att partiledningen med Åkesson i spetsen vill förneka detta – om detta skriver Gellert Tamas, journalist, dokumentärfilmare, föreläsare och författare – på ett välgrundat och sakligt sätt både i artiklar och dokumentärer.

Sverigedemokraterna har också en uppenbar ambivalent syn på kriminella lagöverträdelser vad avser lokala företrädare såväl som ledamöter i riksdagen.
Inget annat parti har kantats av så många skandaler och kriminellt beteende som Sverigedemokraterna.
Och trots detta försöker man göra kriminalitet till en av de stora sakpolitiska frågorna i konkurrens med Moderaterna samt och jämte invandrarfrågor som ju funnits som en röd tråd i partiet allt sedan de bildades 1988.

Många frågar sig hur har det varit möjligt att ett parti med uppenbara nazistiska influenser lyckats ta sig in i vårt högsta parlament?
Att vägen mot 4 procentspärren tveklöst varit en lång och i många stycken svår vandring inte minst ekonomiskt men också den i stora stycken uteblivna mediala uppmärksamheten.
Resultatet av riksdagsvalet 2010 kom som en kalldusch för många men som en glädje för
andra.
Sverigedemokraterna lyckades nu komma över fyra procentspärren och blev därmed ett
riksdagsparti.
Efter riksdagsvalet började opinionsledare och politiker av förklarliga skäl direkt att ifrågasätta hur detta kunde hända.
Jag vill hävda att våra rikstäckande medier har spelat en central roll för Sverigedemokraternas framgångar efter inträdet i riksdagen 2010.
Jag har tagit del av en analytisk uppsats genomförd av Enheten för medie- och kommunikationsvetenskap  vid Lunds Universitet som styrker mina egna antaganden vad avser Sverigedemokraternas framgångar.
Klicka gärna på den röda länken för studium – den är väl värd att ta del av.

Den ”moderna arbetarrörelsen” vill man framställa sig som.
Hur modern är då den sverigedemokratiska arbetarrörelsen?

Arbetarrörelsen i Sverige har anor tillbaka till 1850-talet, då arbetarna började organisera tidigare spontana hungerupplopp till strejker och därmed började agera som en autonom grupp.
Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet.
En händelse som brukar ses som central i den tidiga arbetarrörelsen i Sverige är August Palms föreläsning ”Hvad vilja Social-Demokraterna?” på ett hotell Stockholm och i Malmö den 6 november 1881.
Fem år därefter, 1886, bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet, och senare samma år Svenska Postmannaförbundet.

Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del.
Centralt för den fackliga rörelsen är Landsorganisationen – förkortad LO – som bildades 1898 med syftet att organisera alla fackförbund i en central organisation.
Vid sidan av, men med täta band till den fackliga rörelsen bildades 1889 Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP).
Dessa två organisationer har alltsedan sekelskiftet dominerat arbetarrörelsen i Sverige, och i mångt och mycket även det allmänna politiska och fackliga klimatet.
Ett exempel på samarbetet LO och SAP emellan är att LO under de första åren krävde att medlemmar i dess fackförbund anslöt sig till det socialdemokratiska partiet högst tre år efter anslutningen.
Ibland räknas även den konsumentkooperativa rörelsen in i arbetarrörelsen, då den tillsammans med den fackliga och politiska grenen benämns arbetarrörelsens ”tre ben”.

Från 1930-talet har SAP varit det i särklass mest inflytelserika politiska partiet i Sverige. Centralt för dess inverkan på det svenska samhället är företeelser som den svenska modellen, folkhemmet och miljonprogrammet men även en i förhållande till den tidiga rörelsen avtagande arbetarinriktad kritik mot monarkin och kapitalismen. Landsorganisationen har organiserat den övervägande majoriteten av alla fackligt anslutna arbetare.
Arbetarrörelsens grundvärderingar omfattar bland annat solidaritet, jämlikhet, rättvisa, demokrati och allas lika värde.
Den delar inte Sverigedemokraterna genom främst sin etnonationalism och socialkonservativa ideologi som i många stycken ligger långt till höger om moderaterna.
Jag skrev inledningsvis citerat ”– Vi har diskuterat genom åren, inte minst med partiledningen om att vi har ett väldigt stöd inom LO-kollektivet och ser oss som en del av den moderna arbetarrörelsen. ”
Sverigedemokratiska medlemmar och anhängare har i ett flertal fall uteslutits som aktiva medlemmar inom fackföreningsrörelsen och detta har gett upphov till allehanda märkliga ståndpunkter förmälda av de uteslutna samt partiledningen att facken är osolidariska samt att facket är rasistiskt för de utesluter SD anhängare.

Låt mig klargöra några saker alldeles särskilt för Sverigedemokrater och ytterst Åkesson.
1889 startade fackförbunden i Sverige ett politiskt parti (SAP) för att de inte kunde genomföra allt den fackliga vägen.
Därför förespråkar nästan alla fackförbund Socialdemokraterna.
Det var fackens medlemmar som startade partiet.
På fackförbunds kongresser beslutar medlemmarna i respektive fackförbund.
Det är medlemmarna i facket som bestämmer vad som skall stå i stadgarna.
Alla förändringar av stadgar diskuteras av medlemmarna före kongressen och under kongressen.
Sedan fastställs det på kongressen.
I alla LO-förbunds stadgar står det att man ska dela arbetarrörelsens värderingar.
Här faller SD:s medlemmar bort.
De flesta fackförbund har beslutat att deras branschorganisation skall verka för i enlighet med de grundläggande värderingarna för att uppnå ett solidariskt samhälle.
Och hur jag än försöker finna i kongressprotokoll med mera så ser jag ingenting om att arbetarrörelsen skall verka för ett homogent etnonationalistisk socialkonservativt samhälle där människor skall segregeras och bedömas utifrån deras ursprung.
Rasism och fascism hör tyvärr inte hemma inom arbetarrörelsen – bara i Åkessons ”moderna arbetarrörelse”

Glöm aldrig att fackförbunden är av medlemmar, för medlemmar.
Det är ingen självklarhet att vara medlem i ett fackförbund.
Ingen ifrågasätter varför inte alla får vara medlem i frimurarna, moderaterna eller arbetsgivarföreningen.
Hos de flesta föreningar som man söker medlemskap i söker man för att man delar deras intressen.
Hos facket söker man för att man tror på att ensam är inte stark utan tillsammans skapar vi trygghet.
Hos facket står jag inte ensam, med andra ord jag tror på arbetarrörelsens grundvärderingar, tillsammans!

Publicerad 2020-02-17

Jag reagerade starkt mot en artikel, föranledd av en intervju med Stefan Löfven, och hans kopplingar mot de ungdomsrån som tagit oproportionerliga omfattningar och de skattesänkningar som skedde under alliansåren.
Nej, det var inte uttalandet i sak som jag reagerade emot, för det stämmer mycket väl vilket jag återkommer till.
Det var snarare den totala brist på insikt som de forna allianspartierna lät förmedla i sin kritik mot Stefan Löfvens analys.
De partier som medverkade till alla dessa skattesänkningar, som döptes påpassligt till jobbskatteavdrag och omfattade uteslutande endast de som hade en anställning, samt genomfördes med ett huvudsakligt syfte att öka statens intäkter skattevägen, har istället påverkat behovet av andra riktade satsningar för kommuner och regioner.

Det finns inga empiriska studier som visar att jobbskatteavdraget genererar fler jobb. Det som finns är teoretiska resonemang om hur många jobb det skulle kunna skapa om det får de effekter man tror de kan få.
Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering IFAU i Uppsala har tidigare utvärderat de två första jobbskatteavdragen, som innebar skattesänkningar på cirka 50 miljarder kronor.
IFAU står också fast vid sin syn på jobbskatteavdraget som en osäker jobbskapande åtgärd än i dag.

Förespråkare till jobbskatteavdraget brukar ibland peka på studier gjorda i andra länder som visar på att liknande typer av avdrag har haft en positiv effekt för att få människor i jobb.
Det har ofta rört sig om helt andra typer av avdrag, exempelvis riktade insatser till vissa grupper som ensamstående föräldrar, inte ett generellt jobbskatteavdrag som man tillämpade under alliansåren.
Pengarna räcker inte både till omfattande investeringar i skola vård och omsorg och jobbskatteavdrag – det är antingen eller.
Jag är inte emot skattesänkningar i sak om det i statsfinanserna finns ett sådant utrymme men jobbskatteavdragen blev en väldigt dyr reform som drabbade hela välfärdssektorn.

Enligt alliansregeringens egna beräkningar har jobbskatteavdragen gett 200 000 nya jobb – som man döpte om till sysselsättning.
Dessa 200 000 jobb beräknades utifrån absoluta tal – något som moderaterna är ensamma om då det normala synsättet är att beräkna arbetslöshet i procentuell andel av befolkningen – utan hänsyn tagen till befolkningsökningen – och vi vet att arbetslösheten ökade under alliansregeringens senare mandatperiod, till viss del beroende på den ekonomiska kris i södra Europa som främst drabbade de länder som hade handelspartnerskap med södra Europa vilket Sverige var förskonade från då våra största handelspartners i Europa är Tyskland och framförallt England.

Beräkningarna har dock starkt ifrågasatts från flera håll som alltför optimistiska.
Med den beräkningen som grund har varje arbete som jobbskatteavdraget tillfört kostat ca 1,5 miljon kronor.
Företrädare för Finansdepartementet – under alliansregeringen – ville hävda att jobbskatteavdragen är det som har den största effektivitetsgraden när det gäller att skapa nya jobb.
Eftersom den vid tiden aktuella arbetslösheten omfattade cirka 400 000 individer skulle det enligt Anders Borgs Finansdepartement kräva skattesänkningar på 450 miljarder kronor för att den vägen bekämpa arbetslösheten.
450 miljarder motsvarar till exempel samtliga statliga satsningar på kommunikationer och infrastruktur under tio års tid för att ge ett exempel.

Jobbskatteavdragen försvagade incitamenten till utbildning och kompetensutveckling bland grupper med låga inkomster och kort utbildning.
Resultatet bli att de fastnar i dåligt betalda arbetsuppgifter.
Jobbskatteavdragets utformning, med stora skattesänkningar för personer med
förhållandevis stora inkomster – och som därmed betalar mycket skatt –
samtidigt som utbudseffekterna för dessa är små eller rent av negativa, gör att
– så som jag tidigare beskrivit – reformen är mycket kostsam.
Vi har i en jämförelse utan genomförda jobbskatteavdrag minskade skatteintäkter om drygt 90 miljarder årligen.
Den svenska välfärdsmodellen är ett fantastiskt smart sätt att organisera samhället så
att möjligheten att växa som människa finns för alla.
Genom principen finansiering efter förmåga och fördelning efter behov bidrar skola, vård och barn- och äldreomsorg till alla människors möjligheter att skapa sig ett rikare liv.

Jobbskatteavdragen tog denna möjlighet från oss.
Minskade förutsättningar för skolan!
Minskade förutsättningar för vård och omsorgen!
Sämre socioekonomiska förutsättningar för redan drabbade!
Detta sätter sina spår hos främst våra ungdomar som är den grupp i samhället som drabbats hårt.
Vad gjorde alliansregeringen för att minska bostadsbristen?
Inte mycket – när de tog över makten 2006 minskade bostadsbyggandet med hela
74 procent.
Den dåvarande bostadsministern Stefan Attefall tillsatte inte mindre än 65 olika bostadsutredningar på tre år.
Resultatet blev Attefallshusen en total katastrof.

Psykisk ohälsa bland unga har ökat stadigt allt sedan 1990-talet enligt Folkhälsomyndigheten.
Sjunkande skolprestationer och utbredd skolstress kan ses som tecken på att skolan som helhet fungerar sämre än tidigare.
Brister i skolans funktion har troligen bidragit till ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga.

Sedan 1990-talets början har det svenska skolsystemet förändrats, med exempelvis kommunaliseringen, friskolereformen, införandet av skolpeng och nya betygssystem.
Skolprestationerna bland högstadieelever försämrades under perioden 1995–2012, enligt de internationella undersökningarna Pisa och TIMSS.
Folkhälsomyndigheten vill mena att resultatet tyder på att det finns ett samband mellan sämre skolprestationer och ökad risk för inåtvända problem bland barn och unga.
Och här vill jag således återkomma till vad Stefan Löfven säger – nämligen att alla dessa jobbskatteavdrag gett betydande försämringar hos de redan socioekonomiskt svaga grupperna i samhället – skapat misstro, en misstro som i förekommande fall ger uttryck för ökad brottslighet och kriminalitet bland våra unga.
Finns inga förutsättningar finns heller ingen tro.

Det blir således anmärkningsvärt när exempelvis Nyamko Sabuni ger följande uttryck;
”Det finns inte en chans att det vi nu ser, med 14-åringar som rånar och förnedrar andra tonåringar, skulle bero på 14 år gamla skattesänkningar”
Eller moderaternas partiledare Ulf Kristersson som skriver sitt genmäle på Facebook:
”Nu gör han det igen, Stefan Löfven. Skyller ifrån sig. Men denna gång överträffar han nästan sig själv.”
Vidare tar han upp tidigare uttalanden från statsministern, och fortsätter:
”Vad detta i grunden handlar om är en oansvarig invandringspolitik och en totalt misslyckad integration. Där föräldrar inte tar ansvar för sina barn och ett samhälle som inte omedelbart sätter gränser för vad som gäller. Det vill Stefan Löfven inte kännas vid, än mindre gör han något åt det.
Han har nu varit statsminister i sex år. Det räcker nu.”
Eller Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Emil Källström säger i en kommentar:
”– Ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Alliansens skattesänkningar var ansvarsfulla och skapade hundratusentals nya jobb. Statsministern låtsas också att politiken är omlagd. Fakta på bordet är att vi sänker skatten med ytterligare 13 miljarder i årets budget, samtidigt som vi satsar på polis och rättsväsende”
Och slutligen då den testosteronstinna partiledaren för kristdemokraterna som använder slasktratten nummer ett för följande uttalande;
”Att det för fler lönar sig bättre att jobba än att gå på bidrag är INTE orsaken till rånvågor, förnedringsbrott och sprängdåd. Patetiskt.
När vi har en statsminister som vägrar tala klarspråk och vägrar ta ansvar för den politik han själv har fört, låtsas som att han inte har styrt Sverige de senaste fem åren, då bidrar det till politikerförakt i en tid då förtroendet behöver öka oavsett vad man tycker i sak.”

En monumental insiktslös svada av de som säger sig vilja ta ansvar

Eftersom den vid tiden aktuella arbetslösheten omfattade cirka 400 000 individer skulle det enligt Anders Borgs Finansdepartement kräva skattesänkningar på 450 miljarder kronor för att den vägen bekämpa arbetslösheten.
450 miljarder motsvarar till exempel samtliga statliga satsningar på kommunikationer och infrastruktur under tio års tid för att ge ett exempel.

citamenten till utbildning och kompetensutveckling bland grupper med låga inkomster och kort utbildning.
Resultatet bli att de fastnar i dåligt betalda arbetsuppgifter.
Jobbskatteavdragets utformning, med stora skattesänkningar för personer med
förhållandevis stora inkomster – och som därmed betalar mycket skatt –
samtidigt som utbudseffekterna för dessa är små eller rent av negativa, gör att
– så som jag tidigare beskrivit – reformen är mycket kostsam.
Vi har i jämförelse utan genomförda minskade skatteintäkter om drygt 90 miljarder årligen.

Publicerad 2020-02-11

”Du försöker väl inte säga att det vore anständigt av mig att ändra uppfattning i den här
frågan bara att få chans att bilda regering?
Nej, ser du, så behandlar vi inte politik inom centern.
Ha det på minnet inför framtiden.”

Ovanstående är ett citat av centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin under
en intervju 1976, strax efter den borgerliga valsegern
Den stora frågan då vid valet var kärnkraften.
Den hade centerpartiet gjort till sin egen valfråga och drev en stark kampanj för nej-sidan: en direkt avveckling av all kärnkraft.
I citatet ovan svarar Fälldin på huruvida centerpartiet skulle vika sig för de andra borgerliga partierna när de var tvungna att de facto besluta hur de skulle lösa kärnkraftsfrågan.
Svaret var tydligt, centerpartiet skulle hålla fast vid sin ståndpunkt.
Kärnkraftsfrågan kom sedermera att kallas den borgerliga regeringens ”mörka moln” där ingen konkret uppgörelse kom och regeringskriserna duggade tätt, partier ändrade
ståndpunkt över mittengränsen.
Centerpartiet som hållit huvudet högt tappade förtroende – kärnkraften avvecklades inte så som lovat.

Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger.
Dels den ”nationalistiska” som företräds av sverigedemokraterna – som öppet föraktar invandrare och muslimer och falskeligen påstår sig försvara ”vanliga” svenskar.
Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar ”invandrare” som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.
Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet.
Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av ”filosofen” Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism.
Man gick från socialliberal ideologi till nyliberal dito.
Dock inte med Annie Lööf som förvisso utvecklat den nyliberala doktrinen allt sedan hon blev vald till partiordförande.

Det var under Maud Olofsson, som valdes till partiledare 2001, som partiet inledde sin högersväng.
Huruvida Centern skulle luta åt höger eller vänster som allt sedan 1900-talet varit en gammal intern konfliktfråga där man kört både vänster- som högertrafik i omgångar vilket inte minst gav moderaterna huvudvärk.
Trots detta var de flesta centerledare socialliberala och man hade lättare att samarbeta med oss socialdemokrater.
Socialdemokraterna kunde genom återkommande uppgörelser med centerpartiet  söndra den övriga borgerligheten och blev således en garant för vårt långa regeringsinnehav – något som Reinfeldt ansåg var ”den socialdemokratiska hegemonin” ett uttalande han senare inte ville kännas vid då det ansågs vara att underkänna valmanskåren.

Det största partiet i denna allianskonstellation för Sverige var Moderaterna.
Och i enlighet med detta faktum krävdes att marginalpartierna rättade sig i stort till den moderata radikala konservativa ideologin även om de ansluter sig till viss liberal ideologi åt vänster och nationalistiska tankebanor på den högra planhalvan, men hellre definierar sig som ett liberalkonservativt parti.
Sverige har gått från en situation med låg väljarrörlighet till hög väljarrörlighet.
Cirka tio procent av väljarna bytte parti i valrörelser på 1960-talet.
I valet 2018 bytte hela 40 procent av väljarna parti.
Detta beror framför allt på att den klassröstning som präglade stora delar av efterkrigstiden har minskat radikalt i yngre generationer.
Vi har således – generellt sett – fått det för bra samt att bildningsnivån sjunkit drastiskt under det senaste kvartsseklet vilket anses gynna högerpartierna och då främst moderaterna som satsar på privata alternativ inom välfärdssektorn.

De väljare som gick från Moderaterna till Kristdemokraterna hade många uppfattningar som liknade den genomsnittliga M-väljarens: man ville se Ulf Kristersson som statsminister, ansåg att Moderaterna var det bästa partiet för att styra Sverige och
hade högt förtroende för Moderaterna i en rad sakfrågor.
Däremot identifierade sig de väljare som gick från Moderaterna till Kristdemokraterna mer tydligt till höger på den politiska skalan än genomsnittsmoderaten; nio av tio väljare som gick till Kristdemokraterna såg sig själva som konservativa – att jämföra med drygt fyra av tio moderater.
I genomsnitt var de något äldre och prioriterade sjukvården högre än
genomsnittsmoderaten.

Anmärkningsvärt är dock att cirka hälften av alla väljare som
gick från Moderaterna till Kristdemokraterna ser sig själva som moderater, det vill
säga de lutar mest åt Moderaterna när de får en fråga om partitillhörighet.
Många bestämde sig också för Kristdemokraterna i valets slutskede och kan betecknas som stödröster.
I september 2018 blev det tydligt att Kristdemokraterna skulle klara riksdagsspärren.
Och Kristdemokraterna attraherade borgerliga väljare som med Ebba Thor såg en stark röst i debatten, en uppfattad stark karismatisk partiledare, tydliga högerpositioner, dokumenterat motstånd mot Decemberöverenskommelsen – trots att upprinnelsen till den överenskommelsen var ett kristdemokratiskt initiativ – och hög profil i sjukvårdsfrågan.
Dessutom gick det att rösta på Kristdemokraterna utan att spela Yatzy med regeringsfrågan – den spelformen försökte Ulf Kristersson sig på istället där de nationalistiska tankebanorna hos moderaterna generellt inbegrep ett samarbete med sverigedemokraternas 62 mandat att lägga till de i valresultatet givna 173 mandaten.

Annie Lööf hade inga större problem att profilera sig som Maud Olofssons enda tänkbara efterträdare till partiledarposten för Centerpartiet.
Det är också väl bekräftat att i valet fick Centerpartiet fler röster kring Stureplan i Stockholm än i klassisk jordbruksbygd.
Jag vill mena att Centerns och Liberalernas krav på Socialdemokraterna utgör det mest marknadsliberala reformprogrammet i Sverige i modern tid genom den så kallade januariöverenskommelsen.
Både Annie Lööf och tidigare Björklund gick alldeles för långt med sitt ultimativa tonläge som närmast kan betraktas som hybris och ivrigt påhejade av de nyliberala falangerna.
Men också socialdemokraterna har gjort en felaktig analys över både centern och liberalernas högersväng som kostat oss rejäla opinionspoäng och valresultatet 2022 kan bli en ren skräcksiffra för oss om man inte omvärderar delar av januariöverenskommelsen – och det är bråttom.

Centerpartiet är det parti som har fått igenom mest av sin egen politik i Januariavtalet. Det har gjort Annie Lööf mycket populär inom partiet, dock skall sägas att det finns en del orosmoln för partiledningen.
”Även om flera C-förslag i januariavtalet ännu inte har genomförts av S-MP-regeringen så lär kommande budgetar inte få lika stor C-profil.”
Det duger heller inte att förhindra eller förbjuda partier som är invalda på demokratins grunder alldeles oavsett deras ideologiska bas.

Att grunden för januariöverenskommelsen var att reducera sverigedemokraternas inflytande kan jag ha en viss förståelse för då deras värdegrund är av en sådan diametral skillnad att man kan tala om ett uppenbart hot mot alla liberala värden som de flesta partier står upp för och risken skulle vara att främst moderater och kristdemokrater förflyttar sin ståndpunkter mot nationalistisk konservativ radikalism för att få erforderligt stöd i kammaren för egna konservativa ståndpunkter.
Detta har redan skett på lokal nivå i ett flertal kommuner.
Men att i samma andetag också förbjuda demokratiskt invalda partier är ett osannolikt övertramp och ett genuint övergrepp på de demokratiska värden vi byggt hela vår existens på.
Frågan som bör ställas till Annie Lööf är – hur ser hon på demokratin?
Samma fråga bör ställas till mitt eget parti som uppenbarligen och utan att tveka anammat övergreppet för att i avsedda dokument värna den demokratiska utvecklingen.
Paradoxen blir alldeles för genomskinlig.

Publicerad 2020-02-06

Det finns ett otal seriösa såväl som direkt oseriösa undersökningar som påvisar i förekommande fall å ena sidan en dramatisk ökning av rasism i samhället och å andra sidan att den är stabil samt i det tredje att den minskar.
Alldeles oavsett har jag tagit del av ett flertal studier i ämnet och konstaterar samfällt att intoleransen ökar då samhällsföreträdare – så som politiker, journalister och övriga offentliga samhällsdebattörer talar om rasism och intolerans i samhället som något alltid bestående fenomen och blir då något normalt som bara finns där.

Nazistiska organisationer i olika skepnader har funnits i alla tider.
Det man kan säga är att dessa olika organisationer levt i skymundan under mycket lång tid intill det som skedde 1988 då sverigedemokraterna bildades av den ofta våldsamma organisationen Bevara Sverige svenskt (BSS) – med rötter i nazistiska och fascistiska rörelser – spelar en central roll i den högerextrema politiska undervegetationen som är främlings- och invandrarfientlig.
Den kanske mest medialt uppmärksammade var SS-frivillige nazisten Gustav Ekström samt ytterligare engagerade varav Anders Klarström, partiledare 1989-1995 och tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet.

Klarström, som senare lämnar SD, ringer 1984 ett anonymt, hotfullt samtal till underhållaren Hagge Geigert: ”Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!”. För detta hotsamtal, döms Klarström senare till några ynka dagsböter.
Enligt tidskriften Expos ”vitbok” om Sverigedemokraterna var mer än 60 procent av ledamöterna i partistyrelsen mellan 1989 och 1995 kopplade till nazistiska grupper – före, under eller efter sin tid i SD – Åkesson anslöt sig till detta partis ungdomsförbund 1994 – det kan i det sammanhanget inte undgått honom vilka nazistiska och fascistiska strömmar som genomsyrade detta parti och som fortfarande 2020 är allmänt rådande.
Och fortfarande in i vår tid avslöjas intoleransen, rasismen och de nazistiska och fascistiska tendenserna dolda i ett avslöjande akademiskt fikonspråk som ledningstrojkan medverkat till trots ivriga försök att gömma och glömma detta faktum..

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) en relativt nybildad nazistisk och fascistiskt organisation som samlat nazister från ett flertal andra nazistiska organisationer har fått luft under vingarna i samband med att sverigedemokraterna gjort sitt intåg på den politiska arenan.
Demonstrationstillstånd meddelas dessa nazister i det närmaste på löpande band
Nu senast såg jag att de ansökt om demonstrationstillstånd i Uppsala vilket – i likhet med flertalet andra demonstrationer sannolikt kommer att sluta i reala våldsamheter.
I det sammanhanget frågar sig många varför inte förbjuda dessa organisationer vars ambitioner strider mot hela vår demokrati och verkligen utgör en fara för hela vårt samhällssystem.

År 1971 åtog sig Sverige att införa ett generellt förbud mot diskriminering genom att ratificera FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Sverige lever fortfarande inte upp till detta åtagande, vilket har lett till kritik från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
1 kap. 2 § femte stycket regeringsformen statueras följande;
”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder,
sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”
Dessa nazistiska organisationer är inte helt omedvetna om den specifika lagstiftningen som förbjuder alla former av diskriminering även om de balanserar på gränsen allt som oftast.
De är också väl medvetna om vår yttrande- och åsiktsfrihetslagstiftning samt i den ingående friheten att demonstrera och uttrycka enskilda åsikter.
En annan lagstiftning – Enligt 16 kap 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp samt begreppet störande av allmän ordning.

Det finns dock ett grundproblem som innebär hur vi ska få en effektiv lagstiftning mot hets mot folkgrupp eller vidga tolkningen av begreppet störande av allmän ordning utan att komma i konflikt med mötes-, demonstrations- och yttrandefriheten.
Därför behövs en översyn av lagen om hets mot folkgrupp samt tolkningen av begreppet störande av allmän ordning.
En sådan har Justitieminister Morgan Johansson tagit initiativ till genom följande Kommittédirektiv 2019:39 samt skall uppdraget redovisas senast den 28 februari 2021.
Studerar man innehållet i direktivet är det en ytterst komplex omfattning som måste beaktas och omfattar hela den så kallade vitmaktmiljön i direktivet.
När så direktivet överlämnas det angivna datumet skall den genomgå en lagrådsremiss innan den kan presenteras som ett betänkande på riksdagens bord för beslut och det är min förhoppning att detta kan ske under den senare delen av 2021.
Regeringen – vet jag – tar detta på stort allvar och man kan givetvis tycka att initiativet borde ha tagits för flera år sedan – men vad brukar man säga ”bättre sent än aldrig”

Publicerad 2020-02-05.

Under min profession i den svenska handelsflottan besökte jag många av världens länder vilket gav mig i stort lika många perspektiv på människors förutsättningar utifrån de mänskliga rättigheterna som finns i FN:s konventioner om just vad mänskliga rättigheter har för betydelse för varje en individ.
Men hur många länder följer hela doktrinen av de mänskliga rättigheterna?
Inte många då man anammat delar av konventionen medan andra länder ratificerat hela konventionen.
Det finns också många länder som accepterat konventionen till sin helhet men inte följer den överhuvudtaget.
Ett av de länderna som jag besökt många gånger och som ratificerade konventionen i ett tidigt skede av dess tillkomst är Sydafrika.
Redan den sjunde november 1945 antog Sydafrika konventionen och detta trots deras nationalistiska apartheidpolitik som bedrevs under samma tid vilket de också fick ständig kritik för av just FN.

Vad är då apartheid i egentlig mening?
Det var ett system för rasåtskillnadspolitik som gällde efter andra världskriget 1948 fram till 1994 då den upplöstes.
Syftet var att bevara den vitas  rasens biologiska herravälde i landet vilket innebar att landets svarta befolkning totalt saknade allt politiskt inflytande och hade heller inte tillgång till samma samhällsstandard som de vita hade i Sydafrika, allt från boende till utbildning.
Man delade dessutom upp de olika etniciteterna i de som var vita och andra som var färgade  de som var av ”blandras”.
Man skapades även områden i landet, så kallade hemländer, där den färgade befolkningen skulle bo all den tid då de inte befann sig i arbete.
Att kurtisera öppet med en ung färgad flicka kunde rendera i ett antal piskrapp om man var oaktsam och vad flickan fick utstå i sammanhanget kan man bara ana sig till.

Nåväl – när jag idag tänker på den nationalistiska och utpräglade rasistiska apartheidpolitiken som bedrevs i Sydafrika så går tankarna oavbrutet mot vårt ”eget” nationalistiska parti vars namn jag knappast ens vill ta i min mun utan att få rysningar.
Sverigedemokraterna erkänner öppet att de är konservativa med nationalistiska förtecken och just konservatismen är ett vidsträckt begrepp som å ena sidan tangerar liberala förtecken och å andra sidan hårdför extremism med fokus på det senare..
Jag har vid ett flertal inlägg och krönikor benämnt Sverigedemokraterna som ett utpräglat etnonationalistiskt parti där rasismen flödar ohämmat och där kulturella betingelser och det biologiska arvet är avgörande för att upprätthålla en homogen etnisk befolkning.

Sverigedemokraterna talar mycket om kulturella skillnader som attackerar vår kulturella livsstil och talar med en etnonationalistisk tunga när de argumenterar i termer av ”nationen” istället för Sverige.
Att ur ett teoretiskt och diaspora argument säga att deras sökande och händelseutveckling inom den kollektiva identiteten inte är en slump utan snarare en systematisk process inom Sverigedemokraterna.
Nyckelorden är nationalism, etnicitet, identitet och diaspora.
Det är således inget förvånande utan snarare en för Sverigedemokraterna talande ideologisk uppfattning när de talar om för sina väljare vem som är och vem som inte är svenskar.

Sverigedemokraterna talar återigen om ett återvandringsprogram och särskilt paradoxalt blir det när det före detta sverigedemokratiska ungdomsförbundet som bildade, efter uteslutningen, ett ytterligare nationalistiskt parti (AFS) vars främsta ambition är just ett upprättat återvandringsprogram för utpekade etniska grupper i samhället.
Anledningen till att man tog beslutet att utesluta ungdomsförbundet kan härledas till att de identitetspolitiska ambitionerna och argumenten blev för besvärande för moderpartiet som ju själva sökte en normalisering och därmed en plats bland alla övriga.
Etnonationalismen är således en förgrening av nationalismen som betraktas som aggressiv och som i sverigedemokraternas fall är grundad på kulturella betingelser där det biologiska arvet anses att den egna kulturen ”skuffas” undan av andra etniska kulturella begivenheter – inte förvånande när man beskriver vårt land som ett ”multikultiland” i dess och för nationalister negativa termer.
Att be en sverigedemokrat beskriva sitt eget principprogram är ofta liktydigt med att be ett barn beskriva Pytagoras sats – svaren blir lika obegripliga.

När Sverigedemokraterna antyder den legendariska Per Albin Hansson (S) som deras förebild – till och med Åkessons sambo i Sölvesborg hedrar Per Albin med ett inramat foto på sitt skrivbord – sannolikt för att Per Albin förknippas i stor utsträckning för vårt svenska folkhem – läs välfärd.
Men det var inte Per Albin som uppfann definitionen ”det svenska folkhemmet” utan en helt annan figur vid namn Rudolf Kjellén samtida med Per Albin Hansson.
Rudolf Kjellen var vid tiden Allmänna Valförbundets medlem nuvarande Moderaterna och reaktionär nationalist som ville framhålla det svenska folkhemmet ur ett nationalistisk och rasbiologiskt perspektiv medan Per Albin Hansson talade om folkhemmet ur ett mänskligt perspektiv för alla som levde och verkade i landet oavsett etnicitet oavsett kulturella betingelser.
Rudolf Kjellen blev till slut en börda för det parti han var medlem i och föll så småningom i glömska.
Men definitionen ”folkhem” levde vidare genom Per Albin Hansson.

Rudolf Kjellén, professor i statskunskap i Göteborg och senare Uppsala, var en av den svenska nationalismens förgrundsgestalter i början av 1900-talet.
Kjellén, professor redan vid 24 år ålder, hade länge fascinerats av Afrikas vita som han kallade boerna.
1898 höll han en föreläsning vid Göteborgs högskola: ”huruledes denna ras av vita infödingar vuxit upp i trängseln med färgade infödingar, huru den tillkämpat sig plats över eller vid sidan av dem”.
Vad gäller det svarta Sydafrika däremot var Kjellén mindre imponerad.
De representerade för honom en bortdöende ras.

När så Åkesson med flera refererar till Per Albin Hanssons folkhem så är det uteslutande Rudolf Kjellen man har i åtanke och jag finner i det sverigedemokratiska principprogrammet ett flertal påståenden som en direkt kopia av Kjellens många referat och tydliga nationalistiska ståndpunkter.
Det till yttermera visso är påståendet att Åkesson studerat statsvetenskap – dock utan att ha tagit examen – vid Lunds Universitet och bör då ha varit väl påläst om Rudolf Kjellens nationalistiska och rasistiska drag där det övergripande var vid den tiden den rasprofilering som var inom vetenskapen allmänt rådande och påverkade den tidens politiker som sedermera tog initiativet att upprätta ett rasbiologiskt institut till gagn för den vid tiden ihärdigaste rasbiologen Herman Lundborg som blev dess chef.

Apartheid och nazismen är också två ståndpunkter som är förknippade med varandra.
Bägge definitioner bygger nämligen på etnisk nationalism och rasbiologiskt arv.
Dragen till sin spets innebär etnonationalismen en tro på etnicitet som något ursprungligt och oföränderligt.
Detta sätt att betrakta verkligheten speglar en essentialistisk eller primordial världsbild, och de människor som delar den världsbilden menar att det inte går att bli en del av den etniska gruppen om man inte fötts inom den – läs Björn Söders (SD) om våra minoriteter.
För mig och många blir det obegripligt hur en så stor andel av vår etnicitet – när vi nu är inne på det för Sverigedemokraterna så viktiga epitetet – med hängiven entusiasm ansluter sig till det sverigedemokratiska doktrinerna utan att någon enda en av dessa hybrider ifrågasätter deras ståndpunkter.
När vi pålästa gör det möts vi av en hatmobb som inte finner sin like.
Vi kan kritisera andra partiers ståndpunkter och till och med få till stånd en saklig dialog med företrädare för det parti vi kritiserar.
Men gud nåde om du fäller en enda kritisk kommentar om Åkesson och hans parti då skall du tagas av daga.

Publicerad 2020-01-26.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt att beskriva den infantila ekonomiska politik som bedrevs av den moderatledda alliansen under åren 2006 – 20214.
Jag förstår att det ligger inom det allt för komplexa området där många konstaterar men inte bryr sig utan koncentrerar sig på enskilda sakpolitiska frågeställningar.
Alla är inte ekonomer förvisso, även om många av oss har god ordning på vår egen ekonomi och där den så kallade köksbordsekonomin självklart inte går att jämföra med statens ekonomi.
Dock har man i akt och mening systematiskt slagit sönder solidaritetsbegreppet till förmån för egoismen, delvis genom att hävda världens högsta skattetryck vilket ånyo är en exempellös lögn.
Därmed är det givet att högerns ständigt utlovade skattesänkningar i valrörelserna attraherar den individuella medborgaren – resultatet förmår man inte se eller ens förmoda förrän det är försent.

Regeringen med finansminister Magdalena Andersson sade i somras att det kommer saknas 90 miljarder i välfärden fram till år 2026.
Och att detta förväntades fortsätta år efter år.
“Detta kommer att kräva tydliga prioriteringar” ville hon mena, och jag vill hålla med henne trots att jag bara kan konstatera att förlusterna under åren 2007 – 2008 var 50 miljarder i minskade skatteintäkter så förutsatte jag ytterligare det tredubbla efter de efterföljande så kallade jobbskatteavdragen.
Det har skett kolossalt och genomgripande förändringar i vårt skattesystem de senaste 13-åren.
Vårt land är nu det land inom EU:s kärnländer som har det minst omfördelande skattesystemet.
Detta är i huvudsak något som kan belastas Reinfeldts och Anders Borgs skattepolitik 2006 till 2014 – men också inkluderat det idag av moderater och kristdemokrater med erforderligt stöd av sverigedemokraterna söndertrasade budgetprocesser där man emot praxis allt sedan 90-talet överenskom med syfte att minoritetsregeringar skall klara av att leda landet på en statsbudget som accepteras som en helhet.

Alliansen sänkte den generella skattekvoten mellan åren 2006 till 2014 från 45.9 procent till 42,5 procent.
Man avskaffade förmögenhetsskatten och införde en kommunal fastighetsavgift istället för en statlig fastighetsskatt.
Ytterligare stora sänkningar i beskattningen av fåmansbolag, enligt de så kallade 3:12-reglerna.
Totalt genomfördes skattesänkningar på drygt 140 miljarder kronor och Magdalena har rätt när hon vill hävda att vi idag har 96 miljarder – cirka en niondel av hela Sveriges statsbudget – i förluster varje år.
Förluster som blev till vinster för marknadskapitalet och nitlotter för medborgarna..
Jobbskatteavdragen skulle ge mest till de lågavlönade vilket man med emfas fortfarande vill hävda men har istället blivit en klassmarkör och en utstuderad lögn vilket inte minst Katalys genomgång 2014 påvisar och där de högavlönade fick cirka 25/30 gånger mer än de lågavlönade.

Alliansens medvetna strategi var att kapitalister, superrika och investerare skulle kunna driva välfärdsinstitutioner som företag med syfte att effektivisera samhällsinstitutionerna.
Privata företag började köpa vård- och omsorgsföretag och skolor för att därefter  strunta i kvaliteten samt stagnera lönerna för att sedan sälja ut och göra vinst.
Detta är vad vi kallar förlust för medborgarna och vinst för marknaden.
Frågan om vinster i välfärden har funnits sedan 1980-talet, då var det borgerliga politiker som 1984 ville att privata aktörer skulle få verka inom skattefinansierad barnomsorg.
Men riksdagen sa nej.
Men så fort Carl Bildt installerat sin moderatledda regering efter valet 1992 avskaffades lagen emot vinster i välfärden – en lag som instiftades av Ingvar Karlsson och den socialdemokratiska regeringen – och rullningen var igång.
Vi är idag pinsamt medvetna om effekterna av högerns medvetna utförsäljningsstrategier – det ena efter det andra går i konkurs, skolor lämnas med låsta dörrar inför förvånade elever efter sommar- och julledigheter med förtvivlade föräldrar och kommunerna tvingas hitta lösningar medan kapitalägarna firar med champagne och vinstportföljer på uppemot en halv miljard.

Den moderatledda alliansen bröt fullkomligt sönder den svenska välfärden och hela vårt samhällssystem samt – vill jag hävda – beredde vägen för de nazianstrukna Sverigedemokraterna.
De drog undan mattan för majoriteten av arbetarklassen  genom massiva skattesänkningar och därutöver attackera facken.
Resultatet gjorde att de ekonomiska klyftorna skenade, jämställdheten minskade drastiskt.
Och nu är Moderaterna missnöjda!!!!!!!!.
Har dom drabbats själva av sin helvetesspiral månne?
I januari innevarande år stod deras ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson och beklagade sig över hur dåligt välfärden går.
Kan det bli mer surrealistiskt?
Jag tror att Svantesson och hennes partikamrater lever i en drömvärld väsensskild från den verklighet de skapat.
Och därutöver har man lyckats med konststycket att skylla allt på den socialdemokratiskt ledda regeringen medan man själva hycklar och är beredda att till och med dra in både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som stöd för sina nu plötsliga insikter.

Med detta nedanstående redovisade diagram kan vi se hur mycket som satsades på välfärden under alliansåren samt under de av högern påtvingade statsbudgetar.
Och jag instämmer med Magdalena Anderssons redovisning här nedan citerat;

”Många högerpolitiker påstår till och från att de bryr sig lika mycket om välfärden som vi socialdemokrater gör. Det där får mig alltid att haja till lite, med tanke på hur det ser ut verkligheten. Jag gillar ju att läsa in mig på budgetar och siffror och ofta är det väldigt långt mellan ord och handling när det kommer högerns välfärdspolitik.
De här två diagrammen är ett exempel på skillnaden. Det nedre diagrammet visar hur mycket man satsade på välfärden under den Moderatledda regeringen som Ulf Kristersson var minister i.
Det övre diagrammet visar hur mycket som satsades på välfärden under Stefan Löfven första fyra år som statsminister.
Vi kan se att år 2014 hade den moderatledda regeringen ökat resurserna till välfärden med 20 miljarder jämfört med åtta år tidigare. Under samma period satsade de 140 miljarder kronor på att sänka skatten.
Den socialdemokratiskt ledda regeringen har däremot ökat resurserna till välfärden med 35 miljarder kronor jämfört med bara fyra år tidigare. Oavsett hur man räknar, i genomsnitt eller totalt, kommer man fram till samma svar: Under den socialdemokratiskt ledda regeringen har välfärden tillförts nästan dubbelt så mycket resurser jämfört med den moderatledda.
Men precis som många människor berättar för mig både här och när jag är på verksamhetsbesök så måste vi fortsätta skjuta till mer resurser till välfärden. Sjukvården, äldreomsorgen och skolan behöver många fler medarbetare de kommande åren. Vi socialdemokrater har visat att vi prioriterar välfärden före skattesänkningar och det kommer vi fortsätta göra de kommande åren.”

Publicerad 2020-01-25

Måndagen den 27 januari är det den internationella dagen till åminnelse av förintelsen.
Den 23 januari höll talman Andreas Norlén ett anförande vid en minnesstund i riksdagen för offren för Förintelsen.
Bakom arrangemanget, som hölls i Bankhallen i riksdagen, stod Riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen.
Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna står bakom det nätverk som arrangerar minnesdagen för förintelsen.
Trots det var även Sverigedemokraterna inbjudna av nätverket trots massiva protester av ett flertal riksdagsledamöter av olika ideologisk bakgrund och inte minst av det idag återstående överlevarna så som Heidi Fried och Emerich Roth med flera som ägnat sitt liv åt att upplysa oss, lära oss av fascismens fasor.

Uppenbarligen finns det hos ett flertal riksdagsledamöter som inte lärt sig något när man tycker att nazismens arvtagare genom Björn Söder (SD) – för första gången – blev inbjuden som representant för sitt parti.
Mikael Oscarsson (KD) är ordförande för riksdagsnätverket ”Minnet av Förintelsen” som vill mena att överlevande från nazisternas fasor missförstått meningen med att låta Söder stå som medverkande till arrangemanget.
Normaliseringen fortgår med oförminskad kraft trots att Sverigedemokraterna gång på gång påvisat dels genom Björn Söder själv samt flertalet riksdagsledamöter och en stor andel av lokala politiska företrädare en utstuderad rasism mot de som av partiet betraktas som icke värdiga.

Vad är egentligen rasism?
Det enkla svaret på frågan är – att demonisera människovärdet baserad på en annan etnicitet än den som uttrycker sig rasistiskt.
Det inbegriper även svenska minoriteter som exempelvis vår ursprungsbefolkning samerna.
Ulf Kristersson tillhör den andel som normaliserar arvtagarna och inte minst påvisat av hans samtal med förintelseöverlevare Heidi Fried som blev ett signum för att löften inte betyder något i den process som normaliserar Sverigedemokraterna.
Det var Heidi Fried som missförstod, inte herr Kristersson och närmast avfärdades som ”trams” och ”etiketter” när Sverigedemokraterna beskrevs som rasister och fascister som inte lämnat eller tagit avstånd från sitt ursprung, ett ursprung som är högst levande ännu idag.

Hur skapas normalitet, och hur skapas det diskursivt för att upprätthålla politiska
gränsdragningar?
Sedan partiet blev invalt i riksdagen 2010 har de fortsatt växa och efter valet 2014 blev de det tredje största partiet.
Trots sin storlek har partiet inte fått igenom sin politik i större utsträckning, däremot har Sverigedemokraterna haft en stark diskursiv inverkan på det politiska diskussionsklimatet.
Oftast förkommer begreppet kultur för att beskriva etniska grupper i samhället.
Och för att poängtera vad som egentligen menas med begreppet vill jag hävda att det i grunden handlar om rasifiering, det vill säga fysiska utseendemässiga skillnader som kopplas samman med sociala och kulturella skillnader och på så sätt delar in människor i olika grupper.

När det så kommer till kultur och etnicitet som framställs som statiska och i vissa fall
nedärvda, betraktas dessa företeelser som socialt och historiskt konstruerade.
Genom att undersöka kvinnor och migranter som är medlemmar i Sverigedemokraterna belyses paradoxen i hur ett antifeministiskt och rasistiskt parti söker stöd hos just dessa
grupper.
Bland annat att det går att se hur den biologiska rasismen har förändrats till kulturrasism.
Med detta menas att istället för att föra en rasistisk diskurs som baserar sig på biologiska skillnader, förs istället en rasistisk diskurs som grundar sig i att tala om kulturella olikheter mellan olika kulturer, som då skapar ”den kulturella skillnaden” som Sverigedemokraterna mycket och gärna talar i termer av.
Dessvärre är det många – allt för många – som inte inser eller förstår Sverigedemokraternas rasism som betraktar den som ickeexisterande eller som just Ulf Kristersson (M) uttrycker det – trams och etiketter.
Somliga lär sig ingenting!

Publicerad 2020-01-24

Moderatledaren Ulf Kristersson gör anspråk på att vara den vuxne i rummet men agerar själv som den minst vuxne i rummet.
Löften som bryts!
Insikter om det egna haveriet förorsakad av den moderatledda alliansen inom i stort samtliga sakpolitiska områden är det som vi idag lever med.
Och vad värre är när man lyssnade på Kristerssons jultal som ägnades skolan och klassresor!!!

Visst är det magstarkt – rent ut sagt bisarrt – att höra Ulf Kristersson ta åt sig äran för de förbättrade PISA-resultaten i skolan och prata om hur hemskt det är att skolan fungerar sämre för arbetarklassens barn – något som sådana som Ulf Kristersson ägnar minst tanke åt – vilket av honom också anses vara Socialdemokraternas fel.
Det är lite typiskt Ulf Kristersson att öppet och i total avsaknad av såväl insikt och moral skylla sina egna tillkortakommanden på andra.
Hela hans person genom hans agerande andas en total avsaknad av moral och insikt där det överskuggande allt annat är maktbegäret för att ytterst förgylla sitt CV med en statsministertitel, då får det kosta.

Januariöverenskommelsen består av ett antal kravpunkter – de flesta närmast och bättre beskrivet som tankevurpor – närmast dikterad av både liberaler och centern som krav för att stödja Stefan Löfven och en socialdemokratiskt ledd regering där endast miljöpartiet bereddes plats.

Kravet innehöll inte bara skriftliga krav, utan allt samarbete med – i enlighet med Centerpartiet och Liberalerna – det ”vänsterextrema” Vänsterpartiet skulle upphöra vilket föranledde stor indignation av för mig fullt förståeliga skäl när den debatten kom att handla om höger- vänsterextremism.
Man kan fråga sig berättigat vilket av dessa två partier som är mest extremistiska.
För mig är den frågan redan, och på ett tydlig sätt besvarad sedan åratal tillbaka, och det är sannerligen inte Vänsterpartiet, återstår således Sverigedemokraterna och möjligen i vissa sakpolitiska frågor även moderater och numer också det parti som till och med vår herre övergett om man nu är religiöst lagd.

Jag inte förlika mig med det som blev ett faktum genom just januariöverenskommelsen som jag till skillnad mot Stefan anser vara en dolkstöt i ryggen på vårt partis grundläggande värderingar.
Centerpartiet med Annie Lööf stod upp för sina värderingar och ville på intet sätt låta Sverigedemokraterna få något som helst inflytande på en eventuell alliansregering.
Liberalerna med Jan Björklund var lika kategoriska som Centerpartiet – gott så, men knappast till vilka krav och villkor som helst.
Och dessa krav och villkor är en stor anledning till vårt stora tapp i opinionen.

Låt oss nu spekulera lite!
Vad hade hänt om man i förhandlingsgruppen sagt nej till de i januariöverenskommelsen som bryter så totalt mot våra värderingar.
För att Centerpartiet och Liberalerna skulle få behålla någon form av trovärdighet kan man tänka sig att de givit upp exempelvis det haveri som nu står klar vad avser Arbetsförmedlingen och LOV – lagen om valfrihet – som ett av ett flertal punkter i överenskommelsen som strider mot vad Socialdemokratin vill åstadkomma.

Lagen om LOV tillkom under alliansregeringen 2009 och skulle sjösättas inom hela välfärden, inte minst inom Arbetsförmedlingen som redan nu visar på en total katastrof vilket föranleder Ulf Kristersson protestera trots att han och hans vänner inom både det religiösa och fascistiska partierna samt även Centern och Liberalerna gav bifall i riksdagen och påtvingade regeringen att anta den så kallade ”servettbudgeten” som statsbudget vari ingår minskade anslag till Arbetsförmedlingen utöver ytterligare skattesänkningar och därmed minskade skatteintäkter då arbetslösheten också förväntas öka.

Sverige har med få undantag styrts av minoritetsregeringar.
Och grunden och förutsättning för att sittande regering skall kunna styra och leda landet är att den statsbudget som presenteras inför vart år under mandatperioden skall antas som en helhet.
Processen för att fastställa statsbudgeten kan ses som ett institutionellt ramverk för
att hantera prioriteringskonflikter inom regeringskansliet
I budgetprocessen måste man hantera oenighet mellan olika delar av regerings- kansliet, mellan myndigheter samt olika väljargrupper och partier.

Det började med den så kallade decemberöverenskommelsen initierad av Kristdemokraterna och accepterad av de övriga allianspartierna som – anmärkningsvärt – sedermera bröts av just Kristdemokraterna.
Det som då skedde och därefter har drivit på fler och djupare konflikter om frågan: vad är acceptabelt att inkludera i ett förslag till statsbudget?
Vilka utgifter och inkomster är tillåtna?
Varje regering kommer att vilja vidga mängden ”skyddsberättigade” utgifter och intäkter medan oppositionen vill dra in i strid mot den praxis som tidigare gällt om än inte glasklara i varje enskilt fall.
Att bryta den praxis som säkerställer att valresultaten respekteras kommer att innebära ytterligare svårigheter för en minoritetsregering att leda landet på den statsbudget som Riksdagen godkänt och resultatet har visat sig genom decemberöverenskommelsen och nu senast den så kallade ”servettbudgeten” där den valda regeringen av oppositionen tvingas regera på just oppositionens budget – det är trots det givna valresultatet inte vad väljarna förväntat sig.

Sverige är ett utmärkt välfärdsland.
Friheten är omfattande och grundlagsfäst.
Men dagens politiker, myndigheter och framförallt journalisterna talar alltmer om vad och hur medborgarna får tycka och säga – och framförallt vad vi inte får tala om.
Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap.
Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiska moralvärderingar.
Moral-lärans bas är de mänskliga rättigheterna och från dessa rättsregler flödar nu knippen med moraliska värderingar i form av subjektiva normer som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik med mera.
Och etablerade partier så som Moderaterna och Kristdemokraterna har anammat denna morallära som främst initierats av – deras numer allierade – Sverigedemokraterna.

Men det är inte bara morallära som predikas från Riksdagens präststol utan i hög grad också hur välfärden skall utvecklas – eller avvecklas.
Medborgarna är väl medvetna om de förluster eller åderlåtning inom främst vård- och omsorgen, skolan, sjukvården, som handhas av regionerna där inte minst Stockholmsregionens sjukvård som moderaterna haft ansvar för i nu snart 14 års tid får utgöra ett avskräckande exempel.
Förlusterna kan kort och gott stavas jobbskatteavdrag och privatiseringar där jobbskatteavdragen minskade skatteintäkterna med motsvarande 50 miljarder bara under 2007 och 2008.
Under resterande år av minskade skatteintäkter kan antas en tredubblad minskning utan att arbetskraftsutbudet ökat nämnvärt som ju var högerpartiernas motivering.

Jobbskatteavdraget fick också till effekt att mellan 92 och 99 procent av de som hade sina huvudsakliga inkomster från socialförsäkringssystemen – inklusive pensionärskollektivet – fick se sina inkomster försämrade med 6-7 procent.
Jobbskatteavdragets utformning, med stora skattesänkningar för personer med
förhållandevis stora inkomster, samtidigt som utbudseffekterna för dessa är små eller negativa, gör att reformen blev mycket dyr.
Jobbskatteavdragen gav en försämring av ersättningsnivåerna i inkomstförsäkringarna,
eftersom skatten på dessa inkomster blir högre än för arbetsinkomster.
Men så länge man kan skylla sina egna tillkortakommanden på andra än sig själva må det vara hänt att påvisa hur den då moderatledda alliansen skyfflar dagens olägenheter på denna regering.
Inte minst vad avser de resurser till sjukvården som nu gör sig påmind.

Regeringen överenskom med Centern och Liberalerna att öka statsanslagen till kommuner och sekundärkommuner med 5 miljarder utöver vad som anges i årets statsbudget – främst för att täcka de enorma hål som uppstått i välfärden där – som nämnts – sjukvården befinner sig i akut kris.
Moderaterna, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna kom på onsdagen överens om en extra ändringsbudget med 2,5 miljarder till landets kommuner och regioner.
Och under torsdagens möte i riksdagens finansutskott lade de tre partierna också fram ett utskottsinitiativ som fick erforderlig majoritet eftersom SD gav sitt stöd.
Detta innebär att Sverigedemokraterna nu uppnått vad de eftertraktat under de tio år man suttit i Riksdagen och nästa steg kan vi sluta att spekulera i – detta steg vet både Ulf Kristersson och Ebba B. Thor redan men hålls i det dunkla.
Det innebär också att flera av regeringens aviserade reformer nu också stoppas för att finansiera satsningen.
Man kan inte leda ett land under sådana omständigheter där den givna praxis som gällt allt sedan 90-talets ekonomiska kris vartill samtliga partier – främst moderaterna – ställt sig bakom väl medveten om hur viktigt det är att bringa ordning och reda i statsfinanserna.

Publicerad 2019-11-11

När strukturomvandlingen sveper fram i samhället har den ofta ett dramatiskt förlopp.
De många misstag som gjordes i den ekonomiska politiken i Sverige under 90-talet och för all del även 80-talet hade vi i Sverige det närmaste man kan komma full sysselsättning.
1,3 procent var arbetslösa, varav 0,3 procent bara i Stockholm.
Detta ändrades från och med 1992 till följd av omfattande nedläggningar och driftsinskränkningar i näringslivet och under 90-talet ökade arbetslösheten till som värst 11 procent.
Carl Bildt som ansåg sig själv som den okrönte statskonstens mästare gick till val på den ”enda vägens politik” – ”Vi kan lova en bättre budgetutveckling än vad socialdemokraterna kan göra.” (citat Carl Bildt i valrörelsen 1991)
Vi blev pinsamt medvetna om den utvecklingen när mandatperioden led mot sitt slut och de offentliga finanserna påvisade ett minus om hiskeliga 162 miljarder samt att under hela mandatperioden var skatteintäkterna mindre än utgifterna för att slutligen landa i ett minussaldo om 172 miljoner budgetåret 94/95.
Statskonstens okrönte mästare hade agerat!
Eller citerat ”Denna regering är den mest kompetenta regering vi någonsin haft.” (Carl Bildt)

Efter regeringsskiftet hösten 1994 presenterades ett mycket omfattande
konsolideringsprogram för de offentliga finanserna.
Programmet utökades något 1995 och omfattade
slutligen en permanent förstärkning av det offentliga
sparandet med 125,5 miljarder kronor som genomfördes successivt från 1995 till 1998.
De sammanlagda utgiftsminskningarna blev nu till skillnad åren 91/94 ungefär lika stora som de sammanlagda inkomstökningarna.
Ungefär hälften av utgiftsminskningarna på 71 miljarder kronor bestod av minskade
transfereringar till hushållen: Ersättningsnivåer sänktes, pensioner räknades inte upp i takt med inflationen med mera.
På inkomstsidan bestod en stor del – ca 24 miljarder kronor – av höjda egenavgifter
för sjukförsäkring och pensioner.

Som exempel kan nämnas statsbidragen till kommunerna – där tidigare en stor del automatiskt följde volym- och prisutvecklingen.
Ett centralt finanspolitisk mål utöver att utgiftstaken ska hållas är att det offentliga sparandet ska uppvisa ett överskott – det så kallade överskottsmålet – motsvarande 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel.
Detta bidrog till att utgiftstaket som överskottsmålet bidrog till sunda
offentliga finanser – till skillnad mot Carl Bildts ”det rutinartade förvaltandets till den skapande statskonstens nivå.”
Konsolideringsprogrammet och den nya stramare budgetprocessen, överskottsmålet och den förhållandevis höga tillväxten 1997 och 1998 resulterade i en mycket stark förbättring av det offentliga sparandet.
År 1998 blev det finansiella sparandet äntligen positivt och statsskulden hade reducerats till ca 73 procent av BNP.
Ekonomisk ingenjörskonst ala Socialdemokratin vilket Carl Bildt senare såg sig föranledd instämma i om än aningen motvilligt.

Men 2006 råkade väljarna rösta ånyo på en borgerlig regering med ett negativt resultat inom många områden – inte minst vad avser statsfinanserna.
Denna gång handlade det om skattesänkningar i miljardklassen – ett sedan Bo Lundgrens (M) hett önskemål men som blev en verklighet först efter valet 2006.
Inom svensk borgerlighet finns en vida spridd förhoppning om att sänkta skatter leder till ökade skatteintäkter.
Som bevis förs ofta fram att skatteintäkterna ökade under den borgerliga regeringen trots stora skattesänkningar.
Men för att veta hur skatteintäkterna egentligen har utvecklats måste man ta hänsyn till befolkning och prisnivåer.
Skatteintäkterna ökar både med inflationen och när befolkningen växer – utan att det egentligen säger något om den underliggande utvecklingen.
Och resultatet av dessa gigantiska skattesänkningar om totalt 140 miljarder kronor resulterade i att den offentliga sektorns skatteintäkter i fasta priser minskade med 9.000 kronor per invånare i Sverige.
Slutsatsen av detta är enkelt.
Det är inte är gratis att sänka skatter – någonstans måste pengarna tas ifrån.
Man kan också formulera det så här – det går inte att samtidigt utlova välfärd och moderata skattesänkningar – man måste välja.

Ett för moderaterna viktigt syfte med jobbskatteavdragen var att medelklassens ökade konsumtion till följd av minskade skatter ska stimulera den svenska ekonomin. Fredrik Reinfeldt brukar säga att medelklassen numera har fickorna fulla av ”hoppande femkronor” som bara väntar på att konsumeras.
Men när medelklassen står där på perrongen för att ge sitt bidrag till en konsumtionsledd tillväxt och upptäcker att tågen slutat att gå, att ungdomar har svårare att få utbildning, jobb och bostäder, sjukvården står underbemannad och kommunsektorn och Landstingsregionerna lider av ekonomisk kris, polisens minskade resurser såväl ekonomiskt som resursmässigt och att skattesänkningarnas otvivelaktiga syfte varit att producera ekonomiska klyftor i landet med en därtill ökad våldsrelaterad kriminalitet.

Anders Borg utsågs 2011 av prestigetidningen Financial Times till världens bästa finansminister.
Ekonomer världen över imponerades över bedriften att sänka skattekvoten snabbare än i något annat land samtidigt som jobbskatteavdragen stimulerade den ekonomiska tillväxten.
De var också imponerade över hur regeringen minskat statens utgifter i socialförsäkringssystemen genom försämringar eller övervältring till kollektivavtalen. Statens utgifter för välfärdens kärna – vård, skola och omsorg – har samtidigt övervältrats på kommuner, landsting och inte minst anhöriga.

Men Financial Times och andra beundrare – främst inte minst de egna moderata partikamraterna – av alliansregeringens politik såg inte politikens baksidor.
De noterade inte att politiken ledde till ökade klyftor mellan medelklassen och de sämst ställda, att den sociala oron bland fattiga i förorterna ökade med kriminalitet som en följd.
Att rasismen och främlingsfientlighet håller på att växa i Sverige på samma sätt som i Europa och USA.
De noterade heller inte att en betydande del av moderaternas skattesänkningarna har tillkommit genom att investeringarna i infrastruktur och bostadsbyggande hållits på sparlåga.
Och rodnaden borde synas på moderaternas och de borgerliga stödpartiernas ansikte när vi ännu idag och under 5 år efter ser följderna av det systemskifte vi sett inte minst under alliansregeringens två mandatperioder.
Men detta tar man inget ansvar för utan använder deras egna monumentala misslyckanden till att anklaga denna regering.

När den socialdemokratiskt ledda regeringen tillträdde var ett av de viktigaste målen att städa upp det stora underskottet och samtidigt börja laga revorna i välfärden.
Man har bedrivit en stram finanspolitik som i kombination med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark konjunktur bidragit till att 300.000 fler går till jobbet idag – till skillnad mot alliansens fiktiva siffertrixande – sedan regeringen tillträdde. Underskotten har vänts till stora överskott – samtidigt som statsskulden som andel av BNP är på sin lägsta nivå sedan 1977.
Resultatet talar sitt tydliga språk.
Den offentliga sektorns skatteintäkter bedömdes av Konjunkturinstitutets rapport mellan 2014 och 2018 ha ökat med 19.000 kronor per invånare – i fasta priser.
Detta har otvivelaktigt  inneburit att resurserna till välfärden ökat med 35 miljarder kronor.
Sedan 2014 arbetar också 100.000 fler inom vård, skola och omsorg.
Det är synd och skam att man inte på ett bättre sätt offentliggjort genom argumentation över de ökade resurserna utan har låtit den borgerliga pressen och moderater samt dess anhängare fått diktera villkoren genom allehanda populistiska propåer där ingen nämnd men ingen glömd bland borgerligheten.

Publicerad 2019-11-03.

Vart fjärde år har vi val till kommuner, Landsting och Sveriges riksdag under demokratiska former.
Demokratiska former och ideologiska förslag som basuneras ut så de röstberättigade skall rösta rätt och riktigt.
Vi sväljer korta och arga påståenden utan källhänvisning snarare än att studera en resonerande text om den komplexa tillvaro vi faktiskt lever i.
Här finns ett av de stora skiften som skett de senaste 10-15 åren med hjälp och bistånd av den konservativa högern och fascismens hatpremierande företrädare som med algoritmer styr tonen på sociala medier som hårdnat och polariseringen ökar betänkligt.
Det har blivit allt viktigare att gapa och skriva hatiska tillmälen till den som inte köper individens – läs företrädare – upplevda världsbild än att ta in de relevanta och nyanserade fakta som är tillgängliga och väl presenterade.

När blockpolitiken nu tycks vara uppbruten och det högernationalistiska extrempartiet växer – trots ogenomtänkta politiska förslag som gränsar till det bisarra förenat med i stort dagliga skandaler är det lätt att tro att gamla sanningar inte längre gäller.
Inom världspolitiken upplevs det allt mer som en galen värld – med ledare som skulle, utan särskild erforderlig vetenskap, kunna diagnostiseras som rena psykopater – twittrar oförskämdheter, i förekommande fall rent nationalistiska påståenden som överger allt vad mänsklig empati och rättigheter inbegriper, handelskrig som trappas upp och en Brexitprocess som inte liknar något vi tidigare sett.
Här hemma är vi sannerligen inte förskonade – fråga Jimmie Åkesson, fråga Ulf Kristersson, fråga Ebba Bush Thor – idag, utan inbördes rangordning, landets ledande populister.

Låt mig ta ett av ett hundratal exempel på ren och skär populism med tydlig hänvisning till vad jag inledningsvis skrev om vad avser den konservativa högern och fascismens hatpremierande företrädare lyckas genom att populistiskt lasta sina politiska motståndare för sina egna tillkortakommanden.
Det gäller de sex Imamer som av SÄPO klassats som ett säkerhetshot mot landet och som nu släppts trots att regeringen beslutat att de skall utvisas.
Men utvisningen kan inte verkställas på grund av en inhumant förklarad situation i deras hemländer – och stödet för detta beslut står att finna i gällande utlänningslag.

I en av bestämmelserna i utlänningslagen – UTL 2005:716 –  innebär att Migrationsverket kan stoppa en utvisning trots att den är beslutad av domstol.
Det kan vara medicinska, humanitära eller praktiska hinder eller att det uppstått något nytt skäl som gör att det finns skyddsbehov.
Den här paragrafen kan Migrationsverket använda på EGET initiativ, för att den sökande själv eller ett ombud påtalar hindret eller av något annat skäl, till exempel att polisen eller en läkare skickar in något.
Det kan också ha hänt något i hemlandet som gör att alla utvisningar dit stoppas.
Den här bestämmelsen kallas 12:18 efter paragrafen i Utlänningslagen.
Utvisning kan ske av hänsyn till allmän ordning och säkerhet – 8 kap. 7 a § samma lag -eller om den utländske medborgaren döms för ett brott som kan leda till fängelse  –
8 kap. 8 § samma lag.

Utlänningslagen har reviderats ett antal gånger mellan 2015 och 2019 – bland annat reviderades och skärptes terrorlagstiftningen – 2016:514  från den ursprungliga terrorlagen – 2003:148 – om straff för terroristbrott, den största förändringen på 20 år – med ett syfte att dels förbättra och bättre klargöra i detalj möjligheten att avvisa och utvisa asylsökanden och dömda för terrorbrott.
Detta borde Ulf Kristersson ha kännedom om men döljer sin kunskap särskilt mot medvetenheten att den moderatledda alliansen inte gjorde ens ett kommatecken för att förändra varken terror-  eller utlänningslagstiftningen.
Nu plötsligt vill Ulf Kristersson framstå som den som verkligen är ”ansvarsfull” i sina argument och glömmer givetvis att Stefan Löfven INTE kan förekomma gällande lagstiftning såvitt han inte medvetet vill försvara sig i ett konstitutionellt utskott – dit han skulle med all önskvärd tydlighet och säkerhet kallas av Ulf Kristersson i egen ”hög” person.
Populism i sin mest bedrägliga form då Kristersson är väl medveten om att hans ”ansvarsfulla” argument går hem i stugorna.

På detta bedrägliga sätt som framförallt Moderaterna med stöd av både Kristdemokrater och Sverigedemokrater  försöker man påvisa att vi Socialdemokrater inte längre är ett självklart val för dem som kallar sig arbetare.
Det motstånd som vi som parti – utan att tillgripa samma metoder av populism –  har vi misslyckats kapitalt med och det hotar hela arbetarrörelsens existens.
Det finns partikamrater som efterlyser ”Den Stora Reformen” som skall göra oss till ett fyrtioprocentsparti igen.
Det låter bra, men jag tror inte på att sådana enkla lösningar existerar – i många stycken vilar den på nostalgiska lösningar som inte är nutidsrelaterade och det beror inte på att jag har ett kluvet förhållande till en av upphovsmännen bakom reformprogrammet.
Det låga förtroende som många människor har för politikens möjligheter att påverka utvecklingen gör att enskilda reformer, hur bra och välbehövliga de än är, inte kommer ge fler kärnväljare.
Mot oss har vi också hela den så kallade januariöverenskommelsen som i valda stycken – inte oväsentliga – skapar misstro mot oss Socialdemokrater som kommer att vara negativa för oss under mycket lång tid – särskilt som vår egen politiska reformagenda göms och glöms bakom överenskommelsen.

Publicerad 2019-10-30

Nationalistiskt och socialkonservativt riksdagsparti – bildat 1988.
Sverigedemokraterna grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.
Socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn?
En mer korrekt beskrivning av deras officiella ideologi ur ett internationellt perspektiv torde snarare vara extrem nationalkonservatism.
Men inofficiellt – inom partiet och bland företrädare – finns drag av mer extrem radikalkonservatism och etnonationalism.

Det här vet vi upplysta sedan länge – undantagna Sverigedemokraterna själva och kanske främst dess anhängare som med all uppbådad kraft finner möjligheter och anledningar att försvara partiet – alldeles oavsett avslöjade oegentligheter och incidenter som vida överstiger vad som sker i andra partier.
Deras världsbild leder till en polariserad konflikt mellan pluralism, humanism och upplysning – och traditionella identiteter, normer och strukturer. Radikalkonservatismens utgångspunkt – ett homogent folk med en enhetlig nationell identitet och en metafysisk koppling mellan ”blodet” och ”jorden” – saknar all verklighetsförankring.
Alla har olika uppfattningar och olika syn på sin identitet.

Det är inte bara bekymmersamt utan rent av farligt för vår demokratiska samhällsutveckling alldeles särskilt då partiet växer i opinionen vilket medför att vissa partier med konservativa och nyliberala värderingar ser möjligheter att tillskansa sig makten i tron att deras egna ideologiska ståndpunkter kan vinna mark genom ett samarbete eller rent av en anpassad ideologisk agenda.
Vi har sett det genom historien – vi har sett det allt sedan de lyckades ta sig in i maktens boningar – vi ser det dagligdags.
Och ingen tycks vara bekymrad över den utveckling som sker – inte minst de av oss folkvalda politiker som anses vara demokratiskt etablerade  tycks varken vilja se eller höra.

Före valet 2018 var Ebba Bush Thor kategorisk vad avser Sverigedemokraterna – inget samarbete med Sverigedemokraterna inom de närmaste 10 åren.
I en intervjuserie som Göteborgsposten genomförde med partiledarna före valet där de fick svara på hur de vill att Sverige skall se ut om 20 år fick Ebba Bush Thor frågan – och svaret blev följande;

”Inte ens om 20 år ser jag ett samarbete med Sverigedemokraterna som rimligt.
Jag ser inte att den utvecklingen kommer ske så som läget är i SD nu”

Sen dessa har Ebba Bush Thor förändrat sin kategoriska ståndpunkt.
Bara några månader efter valet – närmare bestämt i mars 2019 – deklarerade Ebba Bush Thor att hon och Kristdemokraterna öppnar nu upp för att förhandla med Sverigedemokraterna.
Och att hon och partiet nu såg sig ”tvingade” berodde på Liberalerna och Centerpartiets vägval att stötta en Socialdemokratisk ledd regering som det avgörande skälet.
Hennes kategoriska ståndpunkt blev till något klentroget argument utan motstycke.
Hennes ståndpunkt före valet vilade på tron att samarbetet med de övriga borgerliga partierna skulle bestå – så blev det som bekant inte.
Det är inte utan att det förändrade ställningstagandet efter valet var uteslutande beroende på maktintresset och inget annat.
Krävs det ett samarbete med djävulen för att vinna makt så må det vara hänt – och kan man dessutom rikta sitt eget klentrogna ställningstagande på andra – i detta fall Liberaler och Centerpartiet – så är det ur ett Kristdemokratiskt perspektiv inte bara saliggörande utan berättigat i tron på att Ebba Bush Thor och hennes parti skall anses vara utan skuld.

Moderaterna däremot med Ulf Kristersson som partihövding spelar på det politiska hyckleriets yttersta gräns där anständighet och maktberusning ställs mot varandra.
Otaliga är de gånger jag hört företrädare för Moderaterna säga att de ”frimodigt” vill lägga fram sina egna förslag i riksdagen.
Det var Ulf Kristerssons främsta argument i förhandlingarna om en ny regering.
Han skulle minsann inte bli beroende av Sverigedemokraterna då han skulle lägga sina egna förslag – förslag ”lika för alla”!!!!!
Men Ulf Kristersson och Moderaternas strategi skiljer sig på väsentliga punkter och man står fast vid sitt ställningstagande som man strax efter Ebba Bush Thor deklarerade inför valet 2018 – att Moderaterna kan föra samtal med alla partier – men det är inte aktuellt att förhandla med Sverigedemokraterna – dock var han positiv till att de borgerliga partierna driver igenom förslag med Sverigedemokraternas stöd.

”Moderaterna kommer inte bli del av något nytt nationalkonservativt block i svensk politik eller bilda regering med Sverigedemokraterna”
”Vi moderater kommer inte bidra till att dansen runt Sverigedemokraterna fortsätter.”
(Ulf Kristersson på Facebook)
Nej – det är uppenbart när man ser den utveckling som sker inom Moderaterna att man hellre ”dansar med” snarare ”dansar runt” Sverigedemokraterna.

Moderaternas strategi är istället att i avgörande frågor närma sig Sverigedemokraterna med det huvudsakliga syftet att tillförsäkra sig röster i de sakpolitiska frågor som anses vara viktiga för Moderaterna utan ett officiellt samarbete.
Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson har stundtals vridit sig som maskar på metkroken när frågan tagits upp av journalister eller politiska motståndare – ett påfallande bevis för hur splittrade man är i frågan.
Fredrik Reinfeldt var ju länge den politiker som gick längst i att brännmärka allt samröre med Sverigedemokraterna – och att Ulf Kristersson nu säger att han vill gå till val på sin egen politik utan formella bindningar till Sverigedemokraterna öppnar han i sina retoriska argument att någon form av samverkan eller samarbete kan bli möjlig om man vinner valet 2022.
En anpassning till den idag parlamentariska situationen där Sverigedemokraterna ibland spelar rollen som det största oppositionspartiet vilket i sak torde vara förmenande för Ulf Kristersson.

Sverigedemokraterna driver på ett utstuderat sätt gamla unkna heteronormativa, patriarkala och kulturrasistiska synsätt – och samtidigt försvarar kapitalismens dominerande ställning – det senare gör även Moderaterna.
Sverigedemokraterna motsätter sig progressiv social ingenjörskonst och omfördelning – men vill också återupprätta de traditionella könsrollerna och bekämpa feministiska framsteg – från aborträtten och pappamånaderna i föräldraförsäkringen till genusforskning och pedagogik – avseende aborträtten har man i dagarna bytt fot som man förvisso gjort i ett antal andra frågeställningar.
En regering som gör sig beroende av ett parti som vilar på rasistiska tankegångar kan inte stå upp för ett pluralistiskt samhälle.
Sverigedemokraternas rasistiska tankebanor återfinns i formuleringarna i principprogrammet om ”nedärvd essens” bland mycket mer i programmet bland annat den tydliga kulturrasismen som direkt står emot allt vad pluralismen förespråkar – och inte att utesluta de många rasistiska uttalanden från partiets företrädare – både lokalt såväl som centralt – som sker närmast dagligdags på sociala medieplattformar och som ofta offentliggörs medialt.

Det blir i sammanhanget och relaterat obegripligt osannolikt sanningsenligt att ett sådant parti växer i opinionen.
Än mer obegripligt blir det när etablerade partier som säger sig tro på demokratins grundläggande värderingar, bortser från Sverigedemokraternas konfrontativa retorik som gör debatten råare, mer hat- och hotfull samt som ett resultat öppnar för populistiska politiska förslag.
Radikal- och nationalkonservatismen pekar inte bara ut islam och invandring som sina fiender – utan även upplysning, liberal demokrati, mångfald, mänskliga rättigheter – samt också ”det vänsterliberala etablissemanget” – inte förvånande – men synnerligen paradoxalt – att Sverigedemokraterna gör vad de kan för att förskjuta sin egen oanständighet och sin egen uppkomst mot dess främsta motståndare Socialdemokratin, samtidigt som man hyllar en av vårt samhälles främste folkhemsbildare – Per Albin Hansson.
Partiledningen för dessutom en krigsliknande retorik om en omfattande existentiell kamp för vår kulturs överlevnad  samt att det bara är att ”segra eller dö” som gäller.
Synen på det mångkulturella samhället utgör förvisso en skiljelinje mellan Moderater och Sverigedemokrater men att Moderaterna gradvis närmat sig Sverigedemokraternas retorik i frågan.
Bland annat vill bägge partier i princip avskaffa den individuella asylrätten.
Moderaterna vill på sikt – likt Sverigedemokraterna – inte heller att man ska söka asyl inom den Europeiska Unionen – man kräver att asylrätten sker utanför Unionsländerna samt hantera de sökande inom ramen för det tänkta kvotsystemet som man har så svårt för att genomföra inom Unionen främst beroende på att varken Ungern eller Polen – Sverigedemokraternas drömsamhälle – säger nej av protektionistiska skäl.

Den överhängande frågan som inte besvaras – men som bör besvaras – är hur i glödheta hel%&te kan man utöva samarbete med ett sådant parti som Sverigedemokraterna?
Den normalisering som sker och skett är ytterst oroande inte minst mot bakgrund av Sverigedemokraternas farliga retorik och tydliga rasism och främlingsfientliga attityder – kort sagt den etnonationalism man förespråkar gemensamt med den kulturrasism som man inte minst förespråkar för att nå etnonationalismens ideologi.
Ulf Kristersson anser också att etikettera Sverigedemokraterna som ett rasistisk parti är fel och det är knappast svårt att förstå varför han inte vill se Sverigedemokraterna för vad de egentligen är – det skulle naturligtvis minska skämsfaktorn betydligt för honom och hans partivänner och göra det rumsrent att samarbeta med Sverigedemokraterna..
Antingen är man blind och döv eller så spelar man blind och döv – i det senare fallet lyser makthungern fram på ett påfallande sätt.

Att de politiska partierna ändrar ståndpunkter i olika sakpolitiska frågeställningar är varken fel eller ovanligt.
Det kan bero på samhällsutvecklingen i sig, det kan bero på vetenskapliga utredningar som kräver en anpassning i olika frågeställningar och en mängd av andra orsaker.
Viktigt dock är att man tydligt kan argumentera för sina förändrade ståndpunkter.
Men något grundläggande för varje demokratiskt parti är att verka för samhällets utveckling som gynnar individens utveckling – här handlar det uteslutande om de mänskliga värderingarna en grundtanke där alla människor skall betraktas lika mycket värda samt ha samma rättigheter.

När vi sedan talar om ett jämlikt samhälle betonas behovet av att alla medborgare ska ha samma faktiska möjligheter – inte bara formella – att delta i samhället och utnyttja sina politiska rättigheter.
Detta innebär också en strävan efter en mer jämlik resursfördelning i samhället.
Det senare är dock svårt att se hur detta skall kunna ske med konservativa partier oavsett de benämner sig som nationalkonservativa, liberalkonservativa eller värdekonservativa.

När vi sedan talar om kommunikation och öppenhet betonas behovet av ett rationellt och förnuftsbaserat politiskt samtal i den offentliga sfären.
Det handlar alltså om respektfulla samtal, öppen debatt samt öppet beslutsfattande.
Den drängstugeretorik som framförallt Sverigedemokraterna men också i viss mån Moderater och Kristdemokrater ägnar sig åt kan knappast betraktas som varken rationell eller förnuftsbaserad.