Någon frågade – varför brinner det i Husby, Tensta eller Rinkeby med flera förorter och inte i Djursholm, Waxhom, Täby eller Lidingö? Kan statsministern ge oss svaret? Han vill inte!!! För då skulle sanningen om moderaternas sorteringspolitik framträda som neon i nattens mörker. Då är det bättre att nattens mörker lyses upp av bränder och luften tjocknar av röken från brinnande däck på alla de bilar som stuckits i brand av ungdomar i just de förorter som statsministern och övriga politiker ogärna bosätter sig i. Journalisterna – gamar – ger sig ut i förorterna för att beskåda och delge alla andra det förfärliga som sker i de områden där man normalt inte sätter sin fot – bara när det är upplopp och skadegörelser för det säljer bra. Få journalister försöker beskriva de bakomliggande orsaker som legat och pyrt i åratal egentligen. En som ändå gör det är Anders Lindberg som mycket träffande skriver hur högern gör sig dum om Husby. Han åskådliggör verkligheten och beskriver resultatet av moderaternas klasskrig där den fattiga förortens invånare reduceras till en samling kriminella våldsverkare eller arga unga män och ropar på att det behövs ännu mer poliser för att stävja våldet och förstörelsen – kanske det är så för våldet och den materiella förstörelsen är oacceptabel – men fortfarande måste man förstå bakgrunderna – inte lämna dessa bakom sig när bränderna slocknat och röken skingrats och förorten slagit sig till ro. Reinfeldt och hans moderater ser inte att deras sociala nedrustningspolitik får konsekvenser – ett gigantiskt misslyckande. Den liberala pressens journalister beskriver istället  de invandrartäta områdena som ett exotiskt utflyktsmål där man kunde handla billiga grönsaker – ett annat land ett ställe vi känner igen oss i på semester utomlands. En annan journalist beskriver den journalistiska exalteringen synnerligen klockrent vilken jag citerar här nedan;

För många journalister är detta tillfället som de har väntat på – att få åka ut till den mytomspunna förorten och glufsa i sig av det smörgåsbord som erbjuds. För i den brinnande förorten frodas den journalistiska drömmen. Här hittar man snabbt drabbade butiksägare, oroliga boende, svettiga poliser och fritidsledare som kan leverera några citat om vikten av fler fritidsgårdar. Äntligen ska de få betrakta de där kriminella invandrarkillarna i utanförskap, som de hittills bara läst om eller sett i tv-reportage. Väl på plats håller de sig på behörigt avstånd. De ställer några snabba frågor till den där butiksägaren som precis har fått samma frågor av tio andra journalister. De klarar av en inplanerad intervju med den polischef som fått i uppdrag att hantera medieuppbådet. För att eventuellt spetsa till det slänger de några frågor till en orolig tant som blickar ut över spektaklet från en balkong och undrar vad som händer med Sverige. Därefter åker de hem till redaktionerna där upphetsade och nyhetstörstande chefer kräver snabb leverans av tv-inslag och nyhetstexter. De skriver, redigerar och kör ut resultatet snabbt som attan, med rädsla av att vara sist med det senaste i mediehetsen. Efter en stressig dag åker de hem till sina innerstadslägenheter, ser över sin örtagård på balkongen och somnar med gott samvete, i tron att de har gjort en god journalistisk samhällsinsats. Tidningsupplagorna säljer som smör och antalet klickningar på webbtv-tjänsterna slår rekord. Pengarna rullar in till mediebolagen. Reportrarna är glada och får fett med cred av sina arbetskamrater. De klarade eldprovet och kan nu gå vidare i sin journalistiska karriär. (Joacim Lamotte)

I krig finns aldrig några vinnare inte heller i de brinnande förorterna – men är det inte en sanning med modifikation? Det finns vinnare i det kriget och det är nyhetsmedia. Resten är förlorare en del mer än andra. Det känns som en återkommande repris med rapportering om skrikande poliser med dragna batonger och pistoler – barn, ungdomar och unga vuxna som springer – stenar som viner genom luften, bilar som står i brand, fönster som krossas. Vi vänjer oss  - vi har accepterat att vissa stadsdelar har degraderats till ett andra klassens Sverige. Där ambulanser och brandbilar försenas i sina livsviktiga insatser för att de måste invänta eskort från polisen. Människors liv står på spel och det finns redan alltför många exempel på vad det innebär när vi som samhälle misslyckas. Husby är resultatet av ett gigantiskt misslyckande – jag skriver det gång på gång och skälet är den utsorteringspolitik som förts och förs. Tro nu för all del inte att högern är ensamma att lastas för sitt obefintliga ansvar för detta gigantiska misslyckande. Tidigare regeringar får ta sin beskärda andel av detta misslyckande – högerns politik har fått gnistan att tändas slutligen. Klasskillnaderna har under högern accentuerats på ett tydligt sätt genom – för en stor andel av befolkningen – förändrade villkor i socialförsäkringarna, förändrade skatteregler eller en arbetsmarknadspolitik som inte ens går på tomgång. Det är nitlotterna som dragits av just de boende i dessa segregerade områden – eller så kallade miljonprogramområden – där endast den fattige har råd att bo. Arbetslösheten i dessa områden är skyhög – ungdomarnas kreativitet och engagemang stryps eller begränsas helt av lokalpolitikerna där fritidsgårdar, kulturevenemang och andra sociala inrättningar flyttas eller helt sonika dras in av ekonomiska skäl. Varför satsa på dessa områden där det växer upp ungdomar utan framtidstro utan hopp om att någonsin få bidra till samhället eller tjäna en egen slant. I Husby – som ett av många exempel – är förvärvsfrekvensen omkring 40%. I landet som helhet är den 65%. Det är i den först angivna siffran man speglar detta misslyckande – det onda för att ge uttryck åt alla som bara ser en yta av problemen. Och den enda slutsats denna regering förmår är att som Reinfeldt uttrycker det ”Jag ska understryka att kärnan utgörs av unga arga män som tror på våld som metod” och hukar sig därefter när frågan om vilket ansvar regeringens politik har för uppkomsten av dessa arga unga män.

Husby Järva regeras av Stockholms stadshus politiker där Alliansen med Sten Nordin (M) sitter vid styrspakarna. Han är således lokalpolitisk ansvarig för stadsdelen Husby ingående i Västerort. Har Sten Nordin – som ansvarig för alla de nedskärningar som skett i stadsdelen ännu uttalat sig? Eller har också han drabbats av den – uppenbara – genetiska åkomma som hans partikompis Reinfeldt lider av? Det är nämligen lokala politiska beslut som drabbat Husbyborna också – bland annat. En sedan tidigare social misär har förstärkts av Alliansens beslut att dra ner på bland annat ungdomsverksamheten, nedläggning av skolan, förflyttning av vårdcentralen, minskat anslagen för kulturevenemangen i stadsdelen bland mycket mer – och detta i ett område som är starkt förknippat med en företagarkultur där Ericsson är den största. En strukturplan för Husby skulle genomföras över huvudena på de lokalboende som protesterade vilt vilket slutligen fick moderaterna att ändra sig – ”Vi ser ingen anledning att gå vidare med förslaget efter det motstånd vi mött” - men det var endast tomma ord – man lyckades avslöja att moderaterna hade för avsikt att smyga igenom hela förslaget med så lite information som överhuvud taget tänkas kan. Frågan lyftes därefter under den spektakulära ockupationen av Husby träff på vårvintern 2012. Husbyborna har gjort mycket för att komma till tals vad avser utvecklingen inom deras område men man har mött hårdnackat motstånd från politiker som tar besluten över huvudena på de lokalboende. Är jag förvånad över att ett sådant föraktfullt beteende från politikerna i stadshuset mot de lokalboende slutligen utmynnar i frustration och som tar sig uttryck i de våldsamheter med materiell förstörelse som en följd? Svaret är nej!

Sverigedemokraterna blåser liv i debatten med ny retorik – ”invandrarvåld”  och pekar ut invandrare som mer våldsbenägna än svenskar vilket kravallerna i Husby är ett tydligt tecken på enligt dom – och en anledning att underblåsa främlingsfientligheten och främja rasismen för att vinna stöd för deras absurda invandringspolitik. Förslag från ledande Sverigedemokrater att utfärda undantagstillstånd och utegångsförbud bör införas i invandrartäta områden för att förhindra upplopp, skadegörelse och våld enligt dom.  De anser att polisen ska få ”använda de hårda tag som krävs” vilket betyder att polisen skall ges rätt att skjuta människor med gummikulor, använda tårgas och vattekanoner. De som bryter mot utegångsförbudet ska omgående frihetsberövas och ”försättas med handfängsel och placeras i bussar. Icke-svenska medborgare ska prövas för utvisning”. Den som gett uttryck för detta är partiets rättspolitiske talesperson Richard Jomshof – en skrämmande och synnerligen populistisk tanke och förslag – sen när har man lyckats stävja våld med våld? Kan vi inte utfärda både undantagstillstånd och utegångsförbud för alla Sverigedemokrater istället? Det om något skulle kunna linda in en del av de rasister och fascister som får härja fritt i allehanda medier och uttrycka sin oftast mycket ytliga åsikt. Åsiktsfriheten har en tydlig baksida och den har Sverigedemokraterna skickligt utnyttjat.

Vad bryr sig ungdomar om demokratiska spelregler när demokratin skiter i dom? Det som skedde nu senast i Husby strax norr om Stockholm kan vara just ett utlopp för frustration – ingen ser oss ingen lyssnar på oss. Händelser som det inträffade i Husby är egentligen ingen ovanlighet. Ungdomar protesterar på  det sätt som ger mest uppmärksamhet – inte alla naturligtvis men allt för många – och är ett sätt  att visa att vi finns också.  Jag försvarar inte våldsamheter eller materiell förstörelse som så ofta blir resultat av dessa upplopp – inte bara i Husby utan – Tensta, Rinkeby, Rosengård med flera andra platser – lika ofta invandrartäta bostadsområden – tvärtom polisen måste ingripa mot all sådan materiell förstörelse och visa att samhället inte accepterar sådana protester. Men dessa rop och dessa upplopp kommer inte att upphöra förrän den politiska utvecklingen inkluderar alla, även våra ungdomar – ett slut på ”vi och dom” tänket som främst denna högerregering infört.  Att samhällsklimatet har förändrats är det nog få som inte inser – ett hårdare klimat där grupper ställs mot varandra. För Sverigedemokraterna drar man sig inte för att dra paralleller mellan en dålig utveckling i skolan eller vanvården på en del vård- och omsorgsföretag kopplat till – som de uttrycker det – massinvandringen. Moderater och deras ”hangarounds” tar naturligtvis avstånd från sådana kopplingar officiellt, men verkligheten talar ett annat språk. Reinfeldt med flera moderater drar sig inte heller för att exkludera grupper i samhället som en förklaring till vissa samhällsproblem – hörde vi inte Reinfeldt minimera massarbetslösheten som ett problem som inte existerade hos svenskar mitt i livet, eller hans migrationsminister som ansåg att det var inte gamla blonda damer som gömde flyktingar, eller Moderaternas partisekreterare som ansåg att vi har Sverigedemokraterna att tacka för att invandringen ställts i fokus. Alliansen säger sig vara för att arbeta för ett sammanhållet samhälle men de politiska åtgärder man genomfört och har för avsikt att genomföra – om de får fortsatt förtroende, vilket Gud förbjude – har i allt väsentligt alienerat samhället och det blir i det sammanhanget synnerligen patetiskt att – som främst moderaterna gör – vurma för en minimering av utanförskapet i arbetsmarknadspolitiska termer. Det är knappast ett samhälle – där grupper skall definieras som ”vi” och ”dom” som vi behöver.

Det blir inte heller hållbart när statens myndigheter – som i fallet Husby såväl som på många andra platser – kallar ungdomarna – och i förekommande fall också vuxna människor – för allehanda förnedrande och rasistiska invektiv som står att finna. Sådant beteende spär bara på det redan tidigare främlingsfientliga attityder och selektering av människor som sker i samhället. Polisen blir i det fallet statens – läs regeringen –  förlängda arm och ungdomarna tar sig rätten att protestera genom att finna direkta orsaker som kan tända den gnista som pyr. I Husby skulle orsaken vara fallet med den gärningsman som hotat andra och gjort utfall mot polisen varvid polisen ansett sig föranledd att skjuta mannen så olyckligt att han senare avled. Jag kan inte tro på att detta skulle vara en huvudsaklig anledning – möjligen en anledning att tända den pyrande gnistan men inte att man av den anledningen skulle ställa till med ett upplopp med sönderbrända fordon och rena gatlopp i avsikt att förstöra så mycket som bara är möjligt.  Nej jag tror man får finna andra grundläggande orsaker. Det är naturligtvis en lätt väg för myndigheter och media inklusive politikerna att förklara dessa upplopp på ett sätt så att det samhällsklimat som vuxit fram genom successiva sociala neddragningar – till högerns fromma – inte kritiseras i dessa sammanhang. Jag håller med Peter Johansson så som han skriver på bloggen ”Röda Berget” ett mycket klokt konstaterande;

Så länge stora delar av svenskarna och folk som lever i Sverige är marginaliserade och lever i ett verkligt utanförskap (inte Schlingmann-hitte-på) kommer upplopp av den typen vi såg i natt att flamma upp med ojämna mellanrum.

Ungdomar vill ofta se snabba resultat, de har åsikter och framförallt vill de känna sig inkluderade i samhället. Det duger inte att hävda i olika sammanhang att våra ungdomar är det viktigaste vi har eller att säga att våra ungdomar är vår framtid för att sedan ”skita” i dom när det kommer till politiska beslut. Ungdomar kräver kräver lika mycket respekt – som vi själva kräver. Att inte lyssna på ungdomarna och deras åsikter kommer att skapa problem i framtiden – det har redan skapat problem och problemen kommer att växa om inget görs för att förändra samhällsklimatet. Vad avser Husby – som är en arbetarstadsdel och  sorterar under Stockholmsalliansen – har åderlåtningen av den samhällsservice för de lokalboende varit märkbart synlig – och inte helt utan protester –  under Alliansens korståg mot allt som betecknas som ”offentlig” verksamhet. I Husby och Järva har Stockholms Alliansen i stort raderat all slags samhällsservice för de boende i Husby och Järva  - lokala postkontor, Försäkringskassan, vårdcentraler och skolor för att bara nämna några. Politikerna beslutar över huvudena på lokalbefolkningen och det medborgarhus där lokalbefolkningen skulle kunna träffas och föra fram synpunkter och förslag på förbättringar inom stadsdelen överläts på Röda Korset av någon för mig okänd anledning. Röda Korset insåg snart att de inte hade ekonomi för att fortsatt bedriva verksamheten varför man ville återföra medborgarhuset på Stockholms stad – som nu vägrar att befatta sig med det – varken nu eller framdeles.  Inte särskilt konstigt att detta sammantaget föder frustration när man stryper medborgarnas möjligheter att komma till tals – till slut tänds den pyrande gnistan som får sådana olyckliga följder för många boende. Husbyborna själva slår ifrån sig när talet om en våldsam gärningsman attackerade polisen och – som enligt media – skulle vara orsaken till upploppet. Media har en förmåga att se det enkla och rapportera det som ett problem förorsakat av kriminella ungdomar utan andra krav på bakomliggande orsaker – när sedan mediarapporteringen upphör – ja då har allmänheten fått sitt önskemål tillgodosett men de bakomliggande orsakerna består. Kravet hos Husby och Järvaborna har sedan lång tid varit ett önskemål att få till stånd en verklig dialog mellan de lokalboende och ansvariga politiker i stan. Kraven är inte orättfärdiga, man vill bevara samhällsfunktioner och samhällsnyttiga verksamheter, satsningar på kultur och skola måste få större resurser – menar man – för att kunna skapa en hoppfull generation. Allt vad Alliansen gjort är att sänka skatter, se till att högavlönade får möjligheter att göra än större avdrag och till sist finns inga pengar kvar. Leo Ahmed, ersättare i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd för Vänsterpartiet uttrycker följande tänkvärda slutsats;

Staden borde räkna ut vad en  kvälls polisinsatser kostat det gemensamma och imorgon kväll istället för att satsa de pengarna på föreningar ute i området.

Men istället för respekt för kraven bemöter man de boende - via polismyndigheten – med allehanda rasistiska invektiv och media finner orsaker som bättre säljer lösnummer.  Detta är slående i samtliga fall av de upplopp som skett och med stor sannolikhet kommer att fortsätta främst i områden där fattigdom och hopplöshet breder ut sig. Det här är ”gödsel” för Jimmie Åkesson och hans parti. Det är ungdomarna som tar stryk, det är ungdomarna som till slut tappar framtidshoppet och inte ser någon annan utväg än att ställa till skadegörelse genom dessa upplopp. Det är en tragisk samhällsutveckling. Sedan undrar vän av ordning hur Sverigedemokraterna lyckats få så mycket stöd i väljaropinionen när media och myndigheter letar efter syndabockar istället för att se de verkliga bakomliggande orsakerna. Nedmontering av välfärd göder och föder sådana partier och högerpolitiker och media krattar manegen för fascism och rasism i samhället. Hurra vad vi är bra!!!!!!!!

Statsministern som tar ansvar utan ansvar för sitt ansvar…………. Kan man inte ta ansvar så brukar den ansvarsmedvetne delegera till närmast överordnad – men det kan ju inte Reinfeldt då han inte – i motsats till Göran Hägglund Kristdemokrat – inte har  någon överordnad därovan. Däremot är Reinfeldt väldigt duktig på att säga ”ansvar”. I sin sjätte regeringsförklaring nämnde Reinfeldt ordet ansvar hela 26 gånger i det tal han höll och som tog 23 minuter. Drygt en gång i minuten således – inte illa. Reinfeldt tycks gilla just själva ordet ansvar – ju mer ansvar han kan trycka in i sina tal-texter dess mer visar han att han är en ansvarstagande statsminister. Har man inga ambitioner eller förslag på ett framåtskridande arbete i riksdagen då kan man istället tala om hur mycket ansvar man skall ta. ”Det är tid för ansvar.” brukar han ofta säga eller ”Det är nu det är tid för ansvar”  och när det skall bli riktigt högtidligt då involverar han alla medborgare med följande slagkraftiga uttryck ”Det är upp till hela Sverige att ta ansvar.” Ansvar i ljuset av en mängd indragna utskottsmöten det är också en sorts ansvar – ansvar att inte arbeta fram förslag som kan föreläggas Riksdagen det är då mer ansvarsfullt att minska utskottens ledamöters arbetssituation.

Sällan brukar Reinfeldt säga att han själv tar ansvar – det är som sagt förbehållet andra. När den så kallade REVA-debatten var som hetast och där kritiken mot både polisens arbetsmetoder och regeringens regleringsbrev utfärdad för polismyndigheten tolkades som att polisen skall jaga misstänkta illegala invandrare med de metoder som gav upphov till kritiken då trädde en ansvarsmedveten statsminister och förklarade kort och koncist ”Inte mitt ansvar att säga vad som är rätt eller fel”. Att Ullenhag migrationspolitisk talesperson för Folkpartiet helt riktigt kungjorde att det var ytterst regerings ansvar  klargjorde Reinfeldt att han har inget ansvar i frågan. Att ta ansvar är inte bara att säga ordet ”ansvar”, det måste vara att se verkligheten. Pensionärer utsätts för orättvisor, infrastrukturen förfaller, bostadsbyggandet är på noll, resultatet i skolan sjunker och arbetslösheten är högre än när Reinfeldt tillträdde. Men likt tjuren Ferdinand som återvänder till sina älskade blommor under eken för att njuta dess dofter återvänder Reinfeldt till sitt älskade uttryck ansvar och tycks njuta varje sekund han får nämna ordet.

Men ibland läxar han upp sina egna ministrar när dom uttrycker sig oansvarigt. Minns Tobias Billströms offentliga klavertramp som bestod av en  formulering som väckte associationer till förkrigsvokabulären och rasbiologiska institutet och deras bild av de blondas finare egenskaper jämfört med de där andra – de som inte är blonda och blåögda. Efter ett par dagars tystnad eller betänketid kommenterade statsministern sin ministers omdömeslöshet –  han gjorde det hårt och skoningslöst för att visa att han är den borne ledaren som tar ansvar – där klargjorde han bestämt att han inte hade något förtroende för sin migrationsminister. Utgången var given – en ny migrationsminister skulle komma att presenteras. Men slutsatsen blev aningen chockartad – istället för avsked på grått papper skulle migrationsministern nu få börja bygga upp sitt förtroende igen!!!!! Att en minister kan sitta kvar trots att statsministern offentligt förklarat att han inte har något förtroende kvar – det är för mig en häpnadsväckande konstitutionell innovation. Detta har aldrig inträffat tidigare. Det var som om statsministern inte ville ta ansvar för innebörden av de ord han yttrade – som om orden levde ett eget liv vid sidan av regeringschefens ansvar att leda regeringsarbetet. Men jag förstår Reinfeldt – ministrar skall officiellt avgå av till exempel familjeskäl eller andra icke relevanta anledningar och på presskonferenserna skall den ”sparkade” ministern naturligtvis hyllas för sina insatser – särskilt om han eller hon är moderat.

När ministrar i hans regering godkänner – eller godkände bakom lykta dörrar – affärer likt den skandalomsusade NUON-affären på nära 100 miljarder då har helt plötsligt ingen något ansvar – jo – en kunde ju Reinfeldt skylla på. En sedan lång tid tillbaka avgången näringslivsminister – som tack och lov inte var moderat – fick ikläda sig ansvaret för den olyckliga affären. Reinfeldt som den ytterst ansvarige undanbad sig alla spekulationer om ansvar. Det är att ta ett ansvarsfullt ansvar det.

Reinfeldt har lyckats behålla höga popularitets - tillika trovärdighetssiffror – vilket förefaller smått otroligt mot bakgrund av alla misslyckanden, affärer och skandaler.  som fått ministrar att tvingats avgå så har statsministern lyckats på ett kort sagt ansvarsfullt sätt hålla sig utanför eller ovanför detta. Senast i Saudivapen-skandalen där Reinfeldts – ånyo – uttalande om att förvaret är ett särintresse. Vid den utrikespolitiska debatten krävde Urban Ahlin (S) att statsministern tar ansvar för de beslut regeringen fattat, som gjort ÖB både utbränd och därvid ifrågasatt den svenska försvarsförmågan. Men som en ansvarsfull statsminister är det otänkbart att erkänna fel och brister det är ju ett svaghetstecken som man naturligtvis inte kan visa då det kan slå hårt mot honom och hans självbild av att vara en stor statsman. Försvaret blir därmed klassat som ett särintresse – punkt slut.

Men det finns en annan talang som Reinfeldt besitter – selektiv minnesförlust. Den används särskilt i fall då ansvaret inte kan åläggas någon annan – och då förutsätter jag att alla möjliga varianter har gåtts igenom – även möjligheten att skylla på ärkefienden Socialdemokraterna som ju fått det föga smickrande uppdraget att stå för Reinfeldts regerings misslyckanden i snart sagt alla samhällsfrågor. När Konstitutionsutskottets årslånga granskning av Saudiaffären nådde fram till Reinfeldt då erkände han – sin vana trogen – inga fel och brister hade begåtts. I en intervju efter utfrågningen meddelade han den församlade journalistkåren att han överhuvudtaget aldrig varit inblandad i diskussioner eller förhandlingar om vapenaffären vilket tycks synnerligen märkligt med tanke på att avtalet med Saudiarabien varit uppe till beslut tre gånger under Reinfeldts regeringperiod. En känslig handling plockades bort ur diariet på regeringskansliet. En försvarsminister och en statssekreterare har avgått. Det förefaller orealistiskt att statsministern inte har informerats om en av de största vapenaffärerna på senare tid. Förnekelser, minnesförluster och diverse lögner står som spön i backen – det är att ta ansvar. Den selektiva minnesförmågan har här använts på ett för Reinfeldt ansvarsfullt sätt.

Reinfeldt det är du som regeringschef som har det yttersta ansvaret för myndigheterna och regeringens ministrar. Det är beklagligt att man skall behöva påminna om en sådan sak. Du kan inte komma undan ansvaret hur mycket du än försöker. Ansvaret för hur regeringskansliet följer landets grundlag och offentlighetsprincipen ligger också på ditt bord Reinfeldt. Annie Lööf blåljög inför KU och tvingades be om ursäkt för detta.  Reinfeldt tar inte ansvar för det heller utan bollar tillbaka det till Lööf. I diffusa ordalag lovade Reinfeldt dock bättring efter den hårda kritiken från JO om att regeringskansliet förhalar utlämnandet av offentliga handlingar och därmed försvårar medias granskning. Att människor ljuger eller serverar halvsanningar och sist men inte minst tar till  selektiva minnesförlusten i akt och mening att undandra sig ansvar är inget ovanligt hos ansvarslösa människor. Men när landets högsta ämbete besitts av en person som utövar samma talanger då är det allvarligt – och det som förvånar mest är att Reinfeldt intar ett högt förtroende hos medborgarna.

Läs gärna denna blogg som beskriver hur Reinfeldt skyller på alla andra – inget är hans fel.

Aftonbladet har de senaste veckorna bjudit på en rad reportage angående bidragsjobben och den bristande kontroll man bevisligen har vad avser de anordnare man skickar arbetslösa till. I reportage efter reportage visar AB hur enskilda arbetssökande drabbas, förnedras och systematisk kränks av både Arbetsförmedlingen och dess anordnare. Kreativiteten finner inga gränser då det avser kränkningar snarare än att finna adekvata medel för att förhindra kränkningar av de slag som rapporteras. Om detta vittnar många arbetssökande. För varje reportage sitter den ytterst ansvarige ministern Hillevi Engström och hytter fingret i ett försök att slå ifrån sig det ansvar hon själv har i det åtgärdsträsk hon medverkat i. Hur in i helvete får detta fortgå – det ena fallet efter det andra och de moderata politikerna – svansen efter Reinfeldt och Hillevi Engström tycker samfällt att det är upprörande.  129 000 arbetslösa sysselsätts i dessa bidragsjobb till en kostnad av 18 miljarder – i sammanhanget hutlös kostnad som inte leder till något annat än att de arbetslösa systematiskt kränks och utnyttjas. Svenska skattebetalare betalar dyrt för Arbetsförmedlingens nöje. Man läser den ena skräckhistorien efter den andra och kan sammanfatta det med ett enda GRATTIS moderater ni har lyckats i er strävan att förnedra alla arbetslösa, sjuka och handikappade. Det duger inte att – som Hillevi Engström gör – ständigt påpeka att Arbetsförmedlingen har ett regelverk att följa och att man själv tar avstånd från den behandling som de arbetslösa utsätts för. Det är ytterst regeringens ansvar att ge Arbetsförmedlingen de resurser som är nödvändiga för att upprätthålla en lika nödvändig respekt för varje enskild individ som är inskriven på Arbetsförmedlingen.

I generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist har regeringen fått sin perfekta GD för att utnyttja de arbetslösa. Hon gör som Reinfeldt – håller sig helst ur vägen för att undslippa sig obehagliga frågor om sin verksamhet hon är satt att sköta. När sen journalisterna lyckas få tag på damen tillåts endast 3 frågor av de tusentals som borde finnas. Svaren på dessa 3 frågor liknar i stora stycken de som brukar serveras av Hillevi Engström! Av svaren att döma kan misstänkas en kollationering mellan Svankvist och Hillevi Engström i avsikt att utåt vara överens om åtgärderna och argumenten för dessa kränkningar. Verkligheten talar dock ett annat språk. Jag skrev redan den 15 juli 2012 och ansåg att generaldirektör Angeles Bermudez Svankvist var en katastrof – en tragedi  som inget annat gjorde än att snärja in sig i rena lögner. Hon borde därmed ha tagit sitt ansvar och avgått redan då. Det kravet har knappast avtagit – snarare förstärkts.

Empatilösheten lyser allt mer igenom vad avser moderaterna och dess arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag har vid skilda tillfällen både läst och hört hur empatilösa moderaterna är i sin syn på människor. Trots det har jag inte sällat mig till den mycket generella uppfattningen. Men jag har svårt i dagsläget att se något annat än just empatilöshet hos dessa moderater. Det ena kränkande utfallet efter det andra har stått att läsa och höras – inte minst i riksdagsdebatter där de fått fritt utlopp för sin syn på sina medmänniskor. Synen på människan accentueras dessutom genom de vidriga åtgärder och förslag som hostas upp med jämna mellanrum. Det senaste meddelades av lägenhetsfifflaren tillika socialförsäkringsminister Ulf Kristersson som anser att psykisk sjuka skall ut i arbete för att bota  sjukdomen. Häxjakten fortsätter och drabbar de sjukskrivna arbetslösa. De stämplas utan urskillning som samhällsparasiter och fuskare indirekt av moderaterna. De utförsäkras och förvägras sjukersättning, rehabilitering och vård. Trots att en rad omfattande undersökningar visat att fusk var och är mycket sällsynt så har man inte frångått uppfattningen. Att dessa åtgärder leder till svåra depressioner, ökad sjuklighet, mer smärta och tragiska självmord är uppenbarligen inget som bekymrar Ulf Kristersson. Enligt moderaterna finns inga sjukdomar endast hypokondriker. Istället för att inse den verklighet som tornar upp sig och bli aningen insiktsfulla väljer man istället att kritisera oppositionen – det är deras fel allting. Men låt mig tydliggöra skillnaderna mellan Moderater och Socialdemokrater tillika Vänstern som i mångt och mycket har samma inställning vad avser individens rätt och skyldighet i samhället.

Under den höga arbetslösheten på 90-talet – förorsakad av den dåvarande borgerliga regeringen Bildt – satsade den Socialdemokratiska regeringen på ett omfattande Kunskapslyft. Många vuxna fick möjlighet att studera och läsa en gymnasieutbildning vilket bland annat innebar att språkkunskapen ökade i landet. Det utvecklades kvalificerade yrkesutbildningar och högskolan byggdes ut, till och med de utskällda Datorteken förberedde för ett totalt genombrott av datoriseringen i arbetslivet. Även denna gång kunde den besvärliga situationen med tusentals varsel och hög arbetslöshet använts till att rusta för framtiden. Sverige hade kunnat satsat på utbildning – spetskompetens och på omställning. Företagen uppvaktade regeringen och bad om stöd för att behålla personal så de kunde utbilda under tiden. Uppvaktningarna gav inget som helst resultat. Den borgerliga regeringen med statsminister Reinfeldt lät inte bara bli att ge tillfälliga stimulansmedel för kompetensutveckling inom arbetslivet – en bevisligen bra åtgärd för att möta konjuktursvackor. Istället genomförde den  moderatledda regeringen kraftiga försämringar. Utbildningsplatserna inom både Komvux och Universiteten minskade samtidigt som möjligheterna för vuxna att studera försämrades kraftigt. Arbetsförmedlingen är statens myndighet för att underlätta matchningen på arbetsmarknaden och under samma tid som varslen haglar då minskade högern resurserna till arbetsmarknadsutbildningarna. ”AMS-trams” som en – inte helt okänd – moderat döpte det till en gång i tiden.

Utanförskapets bannstråle drabbar allt fler. Gapet mellan överhet och undersåte vidgas och samhällsförtroendet minskar. Rädsla och otrygghet leder till stagnation i landet. Ingen vågar lita på någon. Sunt förnuft och medmänsklighet har inget utrymme i moderaternas Sverige. Att förlora detta för landet ovärderliga samhällsförtroende blir på sikt oändligt mycket mer kostsamt än de besparingar man nu tror sig göra genom neddragning av sjukvård, omsorg, utbildning och genom att med allt mer resurser jaga fiktiva bidragsfuskare. Man har gått så långt att handläggare på Försäkringskassan belönas med bonus för varje person de kan få bort ur sjukstatistiken. På Arbetsförmedlingen bjuder man ut arbetslösa i en synnerligen marknadsanpassad reklamslogan ”Ta emot en arbetslös och få ett generöst bidrag” ett i alla avseenden sjukt tilltag och inte minst kränkande för individen. En lokal Arbetsförmedling använder sig av ett ”godissystem” för att föra statistik för att synliggöra hur många arbetslösa som kom ut i praktik och utbildning. Elisabet Fyhr – handläggare på den avsedda lokala arbetsförmedlingen skrev följande;

Vi ska tom 4 juni fylla på med 95 nya beslut, för varje nytt beslut som skrivs läggs en godis i burken som finns i fikarummet. På eftermiddagen den 4 juni ska burken innehålla minst 95 godisar och då kan vi kanske börja äta av dem. Jag tror att de flesta tycker att det här är en rolig grej.

En rolig grej!!! Det är roligt att förminska arbetslösa individer till godis som man kan äta upp!!! Den moderata arbetsmarknadspolitiken och dess syn på människan smittar av sig i rakt nedstigande led genom en Arbetsförmedling som saknar både resurser och styrning – resurser som regering skall tillföra och en styrning som skall genomföras av en kompetent ledare som utses av regeringen. Man har misslyckats med allt. Angeles Bermudez Svankvist agerande är ett resultat av en moderatledd regerings fiaskobetonad utnämningspolitik förutom en lika fiaskokobetonad arbetsmarknadspolitik. Men vem skulle vara bättre skickad att leda en Arbetsförmedling med obefintliga resurser – eller felaktiga resurser – än en katastrof som Angeles Bermudez Svankvist.

Konstaterar att OECD återigen bekräftar de allt mer ökande inkomstskillnaderna i Sverige. Egentligen inte så konstigt utan snarare förväntat. Allt sedan högerregeringen tillträdde har detta varit en målsättning från första stund. Från det att man införde det första jobbskatteavdraget slog man i ett enda slag fast att öka skillnaderna i inkomstklyftor. Att inkomstskillnaderna ökat under hela 90-talet och fram till och med idag har varit allmänt känt – men skillnaden är att de ökar i rasande takt allt sedan 2006 eller med början då man riktade skattesänkningar till medelklassen och de däröver som är de som tjänat bäst på denna regerings klasskillnadspolitik. Det är framför allt sedan den borgerliga regeringens tillträde som andelen i relativ fattigdom har ökat. Ökningen sker också betydligt snabbare än under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. En viktig förklaring är jobbskatteavdraget, eftersom höginkomsttagare har tjänat mer på avdraget. Under 70-och 80-talen var inkomstfördelning i Sverige stabil, men sedan mitten av 90-talet har inkomstskillnaderna ökat och sedan 2006 har det ökat snabbare i Sverige än i  OECD-länderna. Från att ha varit ledande i jämlikhetsligan har vi nu rasat ner till att vara sämst inom hela OECD. Men det är inte bara inkomstskillnader mellan grupperna som har arbete och arbetslösa, sjuka, pensionärer och handikappade. Inkomstskillnaderna ökar markant mellan kvinnor och män som har arbete också. Kvinnor har lägre inkomster än män. Efter många års minskning av inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har de allt sedan 2006 återigen ökat. 2010 beräknas 14 %  av den svenska befolkningen ha en låg ekonomisk standard. 1991 var samma siffra 7,3 %. LO varnade redan 2011 för att näringslivseliten skulle förlora sin legitimitet som samhällsaktör och skriver följande i sin rapport;

Näringslivseliten har en orimlig inkomstutveckling. En genomsnittlig vd i de 50 största börsbolagen tjänade 2009 lika mycket som 41 industriarbetare. Den ekonomiska eliten i Sverige – de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen – står inkomstmässigt i en klass för sig. Under 2009 hade de en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, vilket motsvarar 41 industriarbetarlöner. Förändringarna i skattesystemet under 2000-talet – slopad förmögenhets-, arvs- och gåvoskatt med mera – kommer med stor sannolikhet att leda till att den ekonomiska eliten ytterligare kommer att öka inkomsterna jämfört med industriarbetarna. Näringslivets elit måste börja ta ansvar för den här orimliga inkomstutvecklingen.

I litteraturen finns huvudsakligen två hypoteser om kopplingen mellan inkomstskillnader och ohälsa. Den första är att inkomstskillnader i sig skapar ohälsa, oberoende av individens egen inkomstnivå. Det har framförts flera förklaringar till varför ojämlikt fördelade inkomster skulle ha betydelse vid alla inkomstnivåer. En sådan förklaring är att individer med högre inkomster också har större benägenhet att engagera sig i den politiska processen – givet att dessa individer driver en politik för sänkta offentliga utgifter i form av transfereringar och skatter kan deras engagemang – till exempel – leda till en försämrad sjukvård. Ytterligare en förklaring som förts fram är att inkomstskillnader urholkar det sociala kapitalet, det vill säga människors tillit till varandra. Den minskade tilliten har i sin tur hälsoeffekter genom ökad psykosocial stress, självdestruktivt beteende och ett minskat civilt samhälle.  Och sedan läser man i braskande rubriker Ulf Kristerssons motmedel mot det inom ohälsotalet angivna  - psykiskt sjuka – skall i princip tillbaka i arbetet!!!!!

Tidsgränserna i sjukförsäkringen fungerar för de somatiska sjukdomarna, men de senaste månaderna har jag (Ulf Kristersson min anmärkning) verkligen stärkts i tron att frånvaro från jobbet är en mycket större riskfaktor för dem med psykiska diagnoser än för dem som har brutit ett ben. Det finns naturligtvis undantag, men i väldigt många fall är det direkt farligt för dessa personer att inte ha dagliga rutiner och att inte känna sig behövda.

En person som är psykiskt sjuk – deprimerad och med ångest – gör knappast ett bra jobb. Man blir fanimej inte friskare av att tvingas till saker man inte klarar av. Slutsatsen är dock typisk för ett borgerlig nyliberalt tankesätt - sänkta ersättningar och mer ekonomisk press skall få positiva ekonomiska effekter – ohälsotalet vad bryr sig en socialförsäkringsminister om det, vad bryr sig högern överhuvudtaget om de svaga i samhället? Tyvärr har sjukförsäkringen vållat så mycket skada att det idag är svårt att överblicka vad Moderaterna – med benäget svansviftande från bland annat Kristdemokraterna, mänsklighetens parti – ställt till med. Det krävs en grundlig omarbetning av hela socialförsäkringssystemet och jag är synnerligen tveksam till om Moderaterna någonsin kan komma att klara av det.  Jag tänker bland annat på hur man våldfört sig på begreppet ”rehabilitering” som man har klumpats ihop med begreppet ”behandling”. En mycket tydlig strategi för att överföra systemfel till individens ansvar – en strategi inom hela den så kallade arbetslinjen. Läser en mycket klokt skriven artikel på Solrosupprorets hemsida ”Orsaken Kristersson orsaken”.

Sjukskrivna med psykisk ohälsa ökar och Ulf Kristersson går ut och meddelar att sjukförsäkringen ska ses över för att få den bättre anpassad till psykiska diagnoser. Hans recept till det är att psykiskt sjuka ska arbeta. (Läs hela artikeln här – rekommenderas)

Självmord och självmordsförsök bland unga ökar, värst är det bland unga med funktionshinder och nedsatt arbetsförmåga. Det är dessa grupper som Ulf Kristersson nu vill sätta åt. Många oroas nu av högerns planer på att ändra sjukskrivningsreglerna vid psykisk ohälsa. Oroas över att de nya reglerna kan bli tvingande för dem som inte kan jobba alls. Sjukskrivningarna har minskat under ett par års tid. Nu ökar de och främst sjukskriver man sig för psykisk ohälsa. Högerns målsättning har som bekant varit att minska sjukskrivningar helt. Det blir lite som ”black om foten” för dom nu när sjukskrivningarna återigen ökar – och detta är ju inte målet med arbetslinjen. Att sjukskrivningarna minskat visar sig snarare i andel ökad belastning på kommunernas försörjningsenheter istället. Utförsäkringarna har som bekant ökat lavinartat under denna regering. Det har blivit vanligare att personer med psykiska besvär får socialbidrag. Nästan var sjätte av dessa hade fått socialbidrag i minst sex månader ett år efter sin utförsäkring. Totalt utförsäkrades 41 000 personer bara under 2010. Antalet utförsäkrade som meddelar Försäkringskassan att de tänker ta sitt liv har ökat med över 3 000 procent sedan 2008, då de nya sjukreglerna infördes. Hur många som realiserar sina hot finns det ingen statistisk över – den torde bli rent ut sagt förödmjukande för högern i så fall.

Men åter till de allt större inkomstskillnader som nu redovisas genom OECD:s rapport. Ökade inkomstskillnader och ökade ohälsotal hör nämligen ihop. Efter att ha konstaterat att jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen inte gett några nya jobb – i vart fall inte i den utsträckning som Reinfeldt ville hävda – så ger vi oss på nästa påstående – nämligen ”minskade inkomstskillnader” De ekonomiska klasskillnaderna är större i dag i Sverige än någon gång tidigare under de senaste 20 åren. Höginkomsttagare har fått det bättre medan arbetarklassen inte har hängt med. Arbetslöshet,  ock de som är sjuka gör att människor får rejält försämrad ekonomi. Jobbskatteavdraget har som bekant inte omfattat dessa grupper varför deras köpkraft sjunkit i förhållandet. Men även de med låga inkomster har halkat efter under de senaste sex åren vilket kommer att redovisas under nettoeffekter av jobbskatteavdragen. Att klasskillnaderna ökar torde vara mer en sanning än hur Moderaterna försöker skyla över detta faktum. Vi kunde för inte så länge sedan höra Reinfeldt själv hävda att under hans regeringsperiod har inga ökade klasskillnader kunnat konstaterats, ock förklaringen förbluffade säkerligen mången vän av ordning – genom att ta bort den fattigaste tiondelen samt detsamma för den rikaste andelen kan man således inte notera någon nämnvärd skillnad, men den som studerar grafen här invid kan själva se att det finns märkbara skillnader. Mer pengar till de redan rika samtidigt som fler familjer får dålig ekonomi. Så ser den ekonomiska utvecklingen ut i Sverige  under Alliansregeringen. Det visar dessutom preliminär statistik från Statistiska Centralbyrån.

Sammantaget kan sägas att den moderatledda regeringen, förutom att man nu åker land ock rike runt för att sälja in modifierade Socialdemokratiska förslag som sina egna via en kortlek – när man inte håller korvmöte i Maramö, systematiskt har försämrat livsmöjligheterna för mer än en tredjedel av befolkningen samt gynnat den rikaste andelen och – som någon sa till mig härförleden –  slängt ett dåligt avgnagt köttben till medelklassen och resterna till de fattigaste. Att denna högerregering inte förstår att hela deras politik genomsyrats av klasskillnadsåtgärder – trots att all tillgänglig statistik visar just på detta faktum – är obegripligt. Och det enda försvar man har är ”vi har trots en global ekonomisk kris lyckats få 200 000 i arbete” . Man jollrar på med sina 200.000 nya jobb och nya jobbskatteavdrag som om detta var den allena sanningen trots att regeringens egen utrednings-myndighet motsäger detta faktum eller förhåller sig mycket tveksam.  Moderaterna har manipulerat och siffertrixat för att dölja sina ambitioner att återskapa det gamla klassamhället. Men med de ”nya” moderaterna har vi också fått en ny generation, en generation som ideologiskt från första början är skolade i det nyliberala verklighetsfrämmande utopierna. De är programmerade med dessa världsfrånvarande idéer, de har inte fått någon annan kunskap till livs. Detta samtidigt som Moderaterna – med hjälp av Socialdemokraterna  - fått erforderlig argumentation och gratis slagord för att locka medelklassen med lite lindrigt avgnagda köttben för att berika de allra mest bemedlade i samhället. Vilket självbedrägeri egentligen!

Det är Moderaterna som höjer den extrema systemskiftesparollen och tar upp kampen mot det ”sosse­fiera­de” Sverige som Schlingmann en gång sa. Det är från högern och MUF som kraven hörs på plattskatt, på ”grundtrygghet” i stället för a-kassa och sjukpenning och på ett avskaffande av arbetsrätten. Precis som Ulf Adelsohn på 1980-talet pratade om att endast en marknadsliberal ekonomisk politik ska sätta fart på svenska folket. Det tröga folkhemmet som är fullt av matade fågelungar ska med Moderaternas hjälp bli ett land av flitiga arbetare – eller ett land av flitiga bävrar, för att använda den nu avgångne partiledaren Maud Olofssons bildspråk. följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. …

Moderaterna säger sig vara ett parti för alla och för hela Sverige och som står för verklig rättvisa. Hur jag än försöker så har jag inte hittat något rättvist med Moderaternas politik – men jag tillhör förstås inte överklassen.

Petter Larsson, född 1968, är politisk redaktör på veckotidningen Efter Arbetet i Malmö och medverkar sedan många år på Aftonbladets och Helsingborgs Dagblads kultursidor. Han har tidigare skrivit boken Proteststormen – Seattle, Prag och revolten mot en orättvis världsordning samt Till frihetens försvar : samlade texter 2001-2010.

Nedan artikel skrev han för Magasinet Arena om Medelklassens självbedrägeri som röstade på Alliansen. Artikeln är mycket läsvärd och informativ och visar på ett tydligt sätt hur många lurades att tro på högerns så kallade jobbskatteavdrag med mera. Jag har lagt ut den på min blogg för de som önskar läsa honom vilket varmt rekommenderas. Mycket Nöje!

”Medelklassen har gått i allians med de rika. I utbyte mot kortsiktiga fördelar – skattelättnader, rut-avdrag, chansen till ett bostadsklipp – röstar man fram ett samhälle som de själva förlorar på.

När regeringen 2010 mätte det samlade utfallet av fyra års politik konstaterade man att de som tjänar över 52 000 kronor i månaden fått 3 900 kronor extra varje månad. Medelsvensson, med en inkomst på kring 25 000 fick 1 800 kronor.

Samtidigt presenterade Socialdemokraterna en egen rapport, som tog sikte på landets 50 000 personer med en inkomst över en miljon. De fick i genomsnitt nätta 6000 kronor mer i månaden. De riktigt rika har vunnit ännu mer. När förmögenhetsskatten avskaffades fick de tre procent av befolkningen som överhuvudtaget betalade denna skatt dela på över sex miljarder. Så slapp till exempel finansmannen Fredrik Lundberg betala 39 miljoner om året, Ericssons Carl-Henric Svanberg kammade hem närmare 6 miljoner medan Jacob Wallenberg fick en skattelättnad på en miljon. Och så fastighetskatten. För många husägare blev det ingen större skillnad. Men för de rika var det en jackpott. Den som i det gamla systemet exempelvis ägde en bostad taxerad till fyra och en halv miljon betalade 45 000 om året i skatt. Nu kommer man undan med en avgift på 6 000.

Ni får förlåta sifferexercisen, men poängen är att övertyga om att många medelinkomsttagare i praktiken har sålt sin röst för småpotatis – bara för att se höginkomsttagarna casha in det mångdubbla.

På köpet har de fått en a-kassa de inte kan leva på och en sjukförsäkring som inte fungerar, vilket gör att de av dem som har råd kommer att tvingas betala privata tilläggsförsäkringar i framtiden. De kommer också att få bära kostnaderna för de mer svårmätbara effekterna av ett mer ojämlikt samhälle, som mer kriminalitet och försämrad hälsa.

De måste vara galna. Tillsammans är de ju så många att de styr landet. Ingen kan vinna val utan att erövra en stor andel av dessa breda löntagarskikt. Så varför i hela friden röstar de fram en politik som gynnar eliten mycket mer än dem själva?

En som försökt besvara denna den europeiska socialdemokratins ödesfråga är den tyska journalisten Ulrike Herrmann. I sin bok Hurra, wir dürfen zahlen (betyder hurra, vi får betala) drar hon sig inte för att tala om ett slags självbedrägeri, som drivs fram av viljan att klättra och rädslan att falla. Jag tror att samma logik är i svang här hemma. Kanske är vi på väg att få en medelklass som å ena sidan inbillar sig att den har hängt på eliterna och som samtidigt är vettskrämd för att halka ner i utanförskapets helvete.

En parentes för er som studsar inför mina slarviga begrepp: Med medelklass menar jag ett brett skikt av arbetare och tjänstemän, ofta med fasta jobb och en inkomst från sådär en 23 000 och uppemot 45 000 i månaden eller så. Det är väldigt oprecist, men jag tror det stämmer ganska bra med hur vi använder ordet i vardagsspråket.

Socialdemokratins historiska bedrift var att förena de fattiga med medelklassen. Det skedde, i korthet, genom att man byggde ihop dem i gemensamma välfärdssystem. Det gav länge en stabil maktbas.

Denna klassallians håller nu på att bryta samman, för att ersättas av en allians av medelklass och rika mot de fattiga. Eller med borgerligt språkbruk: mellan de som är innanför och de som är utanför.

Ett ”vi” byts mot ett annat ”vi”.

För att en sådan förändring ska kunna ske krävs två saker: att skillnaderna mellan de rika och medelklassen döljs och att klyftan mellan medelklassen och de fattiga förstärks. Paradoxalt nog, kan man säga att det är välfärdsstatens framgång som bäddat för skiftet. I botten ligger idén Sverige som ett jämlikt land, där det inte är skillnad på folk och folk och vem som helst kan bli vad som helst. Ja, vi har till och med lagt oss av med den fjompiga kontinentala ovanan att nia varann i tid och otid.

Det är en oerhört stark föreställning. Dels därför att den sociala mobiliteten verkligen är stark, och inkomsterna jämförelsevis jämna. Dels eftersom den förs fram både från en kritisk höger likaväl som en stolt vänster.

Här finns så klart en peppande dimension: det är möjligt för medelklassens söner och döttrar att upptas i samhällseliten. Tröskeln är så låg att det räcker med flit, begåvning och smarta utbildningsval. Vi är ju redan nästan jämlika med dem, sparar till och med i fonder och bor i villa. Denna illusion av rikedom och möjligheter har de senaste åren smekts medhårs av rut och rot-avdrag. Äntligen har medelklassen råd att anställa tjänstefolk. Klyftan till eliternas liv tycks med ens liten. Det som döljs i jämlikhetsmyten är just det ohyggliga avståndet mellan medelklassen och eliterna. I själva verket har ju de rikaste fem procenten av befolkningen lagt beslag på hälften av den samlade nettoförmögenheten. Det innebär om man får tro Luxemburg Wealth Study att de ekonomiska resurserna i Sverige är mer ojämlikt fördelade än i länder som Storbritannien, Tyskland, Kanada och till och med USA. Dessutom är flera av samhällseliterna mycket socialt slutna. Forskarstudien Maktens Kön från 2 006 visar exempelvis att inte alls vem som helst kan upptas i den akademiska eliten, bli makthavare i statsförvaltningen och än mindre i näringslivet – den mest slutna gruppen av alla. Man ska ha rätt föräldrar, rätt födelseort (storstad), rätt kontakter, rätt utbildning, rätt kön (man) och rätt härkomst (svensk).

En pikant detalj är att samma studie visar att eliterna själva inte tror att deras bakgrund spelar roll.

Att medelklassen nu är på väg att alliera sig med de rika i stället för med de fattiga beror både på aktiv politik och på ett antal mer grundläggande förändringar av samhällsinstitutioner.

Det helt centrala är hur man lyckades få begreppet utanförskap att bli vägledande inte bara för borgerligheten, utan även för socialdemokratin. Mycket snabbt ersattes vänsterns förståelse av Sverige som ett vertikalt skiktat samhälle med idén om en horisontell uppdelning. Antagligen gick det så enkelt dels just på grund av jämlikhetsmyten, dels därför att begreppet knöt an till teorier om tvåtredjedelssamhället, som varit i svang länge även inom vänstern.

Det är grunden för det nya vi som aktivt skapats: ”alla som arbetar” är en del av Vinnarsverige, vare sig man tjänar 22 000 i snabbköpskassan eller två miljoner på aktieägande. Det lilla fåtal ”som befinner sig i utanförskap”
är Förlorarsverige.

Det gjorde det möjligt för borgerligheten att tala till folkflertalet, och dessutom tilltala dem positivt: vi ska vara kraften för dem som jobbar, vårt jobbskatteavdrag är riktat till er, landets starka ryggrad.

Eller som Ulrike Herrmann uttrycker det: ”Den som vill genomdriva en minoritets intressen, måste beröra majoritetens känslor.”

Samtidigt intensifierade man hetsen mot den utpekade fienden, de tärande utanförskaparna som dränerar Jobbarsverige på pengar, som nu skulle tvingas, kontrolleras och skambeläggas. För i det jämlika Sverige, där alla har samma chans, måste det vara något moraliskt galet med dem som hamnar ”utanför”. Detta försök att med politiska medel iscensätta en ny tudelning underbyggts av mer grundläggande förändringar, som förstärkt alliansen mellan eliten och medelklassen och försvagat de gamla banden till de fattiga.

Urholkningen av socialförsäkringarna är en sådan. Bara en minoritet av löntagarna får ersättning från a-kassa, sjukförsäkring med mera i proportion till sin inkomst. Enligt en färsk rapport från Arbetslöshetskassornas samarbetsorganisation är det i dag fyra procent av de öppet arbetslösa som tidigare heltidsarbetat som får ut 80 procent av sin tidigare lön.

Det ger bilden att sociala skyddsnät är något dessa hårt arbetande människor ständigt pröjsar för, men som bara de fattiga har verklig nytta av.

Men det finns ett annat område där det klassdrama som nu spelas upp blir särskilt tydligt: skolan.

Här föds och dör drömmarna om barnens framtid. Och med det fria skolvalet – skolpeng plus friskolor – ökar pressen att välja rätt. För med rätt utbildningsval öppnas dörrarna, inbillar man sig, till makt och pengar, med fel öppnar sig en fallucka mot utanförskapet. På så vis är det en valfrihet som påminner om när flygvärdinnorna demonstrerar flytvästar och andningsmasker. Det är tänkt att lugna, men är också en skrämmande påminnelse om att olyckor sker.

Medelklassen får nu för första gången en chans att placera barnen i vad man tänker sig är elitens skolor. Som Samskolan i Göteborg, vilken, berättar journalisten Björn af Kleen i Expressen (25/3 2011), skolat barnen till flera av Göteborgs Postens kulturredaktörer, redarfamiljen som äger Stena, tidningsfamiljen Hjörne och ett par Volvodirektörer. Och visst, en handfull medelklassbarn får förstås plats där. Men de flesta får det inte. I själva verket underskattas också på skolområdet avståndet till eliten. Ska man in på de verkliga höjdarskolorna, som Sigtuna och Lundsberg, får man hosta upp 100 000 per termin. Vilken mellanchef gör det? Men framförallt försöker medelklassen, rejält uppskrämd av skolminister Jan Björklunds skräckbilder av en skolans ordningsproblem, hitta en flyktväg som gör det möjligt att avskärma sig från de fattigas bråkiga och störande barn. Enligt siffror från Skolverket 2 003 var mellan 60 och 70 procent av dem som valt en annan skola än den närmaste åt sina barn högskoleutbildade.

Bostadsmarknaden är ett tredje område med samma dubbelverkande logik som skolan.

Hyreslägenheter omvandlas till bostadsrätter i raketfart. De allt färre hyreskontrakten svarthandlas. Vanliga dödliga löntagare får med en ombildning sitt livs enda möjlighet att tjäna en miljon. Det är en nästan oemotståndlig chans för den som strävar efter att närma sig de besuttnas skara, ja frågan är om inte många av dem som gjort ett bostadsklipp rent av inbillar sig att de mer eller mindre tillhör eliten redan. I praktiken är det förstås bara en försvinnande liten del av medelklassen som får chansen till ett klipp. Alla vi andra får bara problemen. Pengarna stänger ju inte städerna bara för de fattiga, utan också för stora delar av medelklassen. Ett välbetalt par i karriären kan då knipa den fyrarummare som en bara något mindre välbeställd barnfamilj hade behövt. En 23-årig ingenjörsdotter har inte en chans att få en lägenhet på Stockholms Söder eller ens i Göteborgs Majorna. Men drömmen om klippet är stark, och den dröms av många fler än av dem som faktiskt kan förverkliga den.

Förstå mig rätt, jag menar inte att en massa föräldrar och bostadsspekulanter sitter vid köksborden och kalkylerar kring framtida klasspositioner när de fattar sina beslut. De resonerar säkert i termer av en trygg skola för barnen, eller ett respektabelt boende i ett trevligt område med goda grannar. Men effekten av deras beslut blir ändå på strukturell nivå en flykt från fattigare människor och ett sikte inställt på en mer besutten värld, från vilken ens barn löper så liten risk som möjligt att falla.

Ett problem är att en del av de institutionella förändringarna får ett eget liv när de väl satts i rullning. Många kan till exempel stötta idén om att det ska finnas gott om hyresrätter, också i de attraktiva delarna av staden eller att alla ungar borde gå i samma skola. Men få är beredda att sätta sina egna barns utbildning på spel och kan de säkra sig plats i solen själva genom att ombilda, så kommer de att göra det. Vi får en situation där också folk som önskar jämlikhet förbereder sig för ojämlikheten och därför i handling driver på den. Särskilt eftersom det verkar saknas alternativ, eftersom Socialdemokratin i vissa fall – som friskolorna och många av skattesänkningarna – bejakat utvecklingen.  Därför tror jag inte vänsters första uppgift är att övertyga folk om att välfärdsstaten vore toppen, utan om att den är genomförbar.  En del kan göras retoriskt, genom att man helt skippar pratet om utanförskap, bidragsfusk och bortre parenteser, som bara förstärker gränsdragningen mot de fattiga. Men man ska nog inte inbilla sig att det skulle gå att mobilisera ett solidariskt ”vi”, utan en motståndare, någon grupp utanför vi:et. Subjektet, de breda löntagarskikten, är detsamma, men om högerns fiende är de fattiga och Sverigedemokraternas är invandrarna så kan vänsterns uppdelning bygga på ett vi som blir friare av att försäkringar och offentlig service fungerar, mot ett de som kan köpa sig fria.

Och då måste vi börja tala om de rika, synliggöra dem som osynliggjorts. Vi behöver bourdieuska kartläggningar av hur näringsliv, stat, universitet och medier styrs och av hur till exempel medieelitens och den politiska elitens barn nu är på väg att ta efter sina föräldrars karriärer, så att folk inser att de allra flesta av oss – lärarnas, pappersarbetarnas eller psykologernas barn – aldrig kommer att bli jämlika med dem. Men framförallt måste vänstern visa att framtiden kan vara solidarisk.

Tidigare gav ju till exempel socialförsäkringssystemen de flesta ett bra skydd. För att göra dem breda igen måste taken höjas rejält och trösklarna sänkas. Eller, för att ta ett exempel som redan finns: i Malmö är det kommunala bostadsbolaget MKB inte bara förhindrat att sälja sina lägenheter, utan ska också köpa på sig nya. För många av oss som bor i hyresrätt i Malmö är det en garanti för att innerstaden kommer att hållas öppen. Så stärks tron att solidaritet och jämlikhet är det som kommer att gälla. Lyckas vänstern inte med att mobilisera en sådan tillit så går vi mot det tvåtredjedelssamhälle som alla säger att de inte vill ha – till ljudet av en hurrande medelklass.”

Petter Larsson 

Ibland ger ungdomarna mig hopp. På Facebook tog jag del av denna insändare skriven av S-studenter i Dalarna.

Vårt politiska arv inkluderar också rätten att öppet få ha en åsikt – en politisk vilja och ambition. Den rätten är kompromisslös. Vår politiska historia vilar på en grund – en Socialdemokratisk grund. Att inte inse det är att förneka sin historia. Att förneka sin historia kan bli dyrt för oss i framtiden – för det är genom vår historia vi kan se och förbättra vår framtid. Men – och motsatserna finns – inte minst vad avser våra politiska motståndare.

Jag är själv arbetargrabben som fick chansen och tog den. Den chansen hade aldrig förmenats mig om vi haft en annan politisk utveckling. Jag var den förste i min släkt – en arbetarsläkt – som fick förmånen att – utöver enhetsskolans alla årskurser och därutöver realskolan – studera på högre nivå. Det var många i min generation som tog den chansen. Jag tog det inte för givet, jag såg det istället som en förmån – en förmån skapad och genomförd genom decennier av politiskt hårt arbete. Det var min och mina förfäders representanter – Socialdemokratiska arbetarpartiet – som lade grunden till de möjligheter vi idag har. Motståndet har dock varit hårdnackat och är det fortfarande och kommer så förbli. Det är helt i sin ordning. Och nej – det är ingen uppgivenhet – det är så det skall vara. För trots min politiska färg och min inriktning inser jag att alla politiska åtgärder som Socialdemokratin genomfört inte alltid varit det bästa för alla – därför behövs det också andra infallsvinklar i det politiska arbetet. Risken för hegemoni blir därvid mindre.

Men – och det måste sägas – nyliberalismen kommer aldrig att erkänna vår politiska historia. Tvärtom den försöker i möjligaste mån demonisera Socialdemokraternas långa kamp för att ge alla samma rätt och möjlighet att utvecklas individuellt. Moderaterna är ett sådant parti som med en svekfull – närmast lögnaktig – agenda försöker och har försökt i decennier att demonisera vår politiska historia. För dem räcker det inte med att ”inte erkänna socialdemokratin” utan man vill förlöjliga och i all väsentlighet förmena de faktiska framgångar som Socialdemokratin medfört för vårt land. Per Schlingmann accentuerar detta på ett tydligt sätt när han i en intervju för Dagens nyheter fick frågan om Sverige är ett Socialdemokratiskt land och svaret blev ett nej – ur hans perspektiv. Schlingmann och alla inom moderaterna anser att den svenska statsindividualismen bygger på att Sverige i själva verket är ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism. När valet närmade sig valde moderaterna att använda ”Föregångslandet Sverige” som sitt huvudbudskap – vem minns inte Reinfeldt när han hyllade Tage Erlanders politiska gärning och hur han själv ville fortsätta hans gärning – i det talet blev den nostalgiska upplevelsen så påtaglig att Reinfeldt utan att darra på rösten sade sig ha landsfaderambitioner. Valet 2006 blev en framgång för Moderaterna. Detta faktum måste ha gett Moderaterna ett euforiskt spel och att historierevidera högerns erbarmliga historia tog fart inom partiet. Det fanns en grund för det. Man är – trots allt – väl medveten om sin historiska bakgrund allt sedan Arvid Lindman – som tillhörde den moderata delen av högern – den vid tiden så kallade andra kammarhögern – i motsats till den av godsägare och gulaschbaroner dominerande första kammarhögern – tvingades införa  allmän rösträtt som ansågs vara oundvikligt – han ville dock kombinera det med ett proportionellt valsystem som skulle garantera högerns fortsatta existens – det var här Schlingmann, Borg, Reinfeldt med flera moderater i modern tid fick uppslaget att det var moderaterna som införde den allmänna rösträtten – att Arvid Lindman tvingades – mot sin vilja – inse att det var en oundviklig utveckling ingick uppenbarligen inte deras sinnesvärld.

Efter 37 år – 1932-1969 – med undantaget avbrott 1936 då den så kallade semesterregeringen ledde landet med bondeförbundets Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister – är det ofrånkomligt så att det är det Socialdemokratiska arbetarpartiet som satt sin prägel på landets politiska historia. Och det skall vi nog vara glada för.

Moderaternas mycket medvetna och strategiska omformulering av sitt politiska budskap innebar att man omdefinierade arbetarrörelsens begrepp samt gjorde dem till sina egna. Därtill har Moderaterna gjort sig till de ”Nya Moderaterna” genom sin högst framgångsrika, kampanj för att lansera sig som ett ”arbetarparti”. De använde samma begrepp som Socialdemokraterna – dock inte i syfte att emulera deras politik utan för att få människor att ändra sitt synsätt, så att de basala definitionerna av ord och uttryck som förknippats med röd politik förändras. Ordet ”arbetare” och allt som förknippas med det fick nya associationer. Hur man inte formade politiken efter väljarna eller anpassade sig efter samtiden, utan snarare formade samtiden efter partiet. Hur  partiet och dess nye partiledare – Reinfeldt – betedde sig i offentligheten kom att forma synen på partiet.  Vi blev knuffade i en viss riktning – en riktning som var medveten. Trots allt var det en i alla mått mätt  lyckad kampanj. Och när Moderaterna har oss där de vill är vi beredda att tro på vad de säger om sig själva – vi inser inte själva att det budskap vi finner oss yttra om partiet är en bild helt skapad av dem själva. Vi – den äldre generationen – får svårt att anamma denna revision av historien. Vår politiska kunskap – oavsett partifärg – motsäger en sådan förvanskning av den politiska historien – så varför genomförde moderaterna den nu? I idéprogrammet vandrar Reinfeldt som rakryggad förkämpe för allt det Moderaterna i verkligheten var emot, som gemensam välfärd, kvinnors rättigheter, kampen mot apartheid, miljökampen med mera. Att man nu kan göra detta är till stor del beroende på den nyliberala våg som sköljt över oss allt sedan 80-talet. 70, 80 och 90-tals ungdomen har – generellt sett – liten kunskap om den politiska kamp som Socialdemokratin tvingats göra för att vi idag har den välfärd vi idag har. Hur våra förfäder fick slå sig blodig – bokstavligt talat – för att uppnå de trygghetssystem som moderaterna nu tagit som sin uppgift att decimera till stora delar. Ändå är det vare sig historia eller nutid som är det bärande elementet i de ”nya” Moderaternas ideologi, utan visionslösheten. I deras idéprogrammet skriver man vackert om människans frihet, hur de vill förbättra för individen. Men ingenstans talas om hur samhället skall utvecklas till det bättre. Visionen om ett bättre samhälle är lika utrensad som moderaternas egen politiska historia genom dess förvanskning. Det är ingen tillfällighet. Fredrik Reinfeldt & Co anknyter till den liberalkonservativa idétradition som Stig Strömholm på sin tid formulerade som ”de frias visionslöshet”. Fria individer behöver inga samhällsvisioner. De har bara att söka sin egen lycka. Så framträder Fredrik Reinfeldt som ”hela svenska folkets terapeut”, han lyssnar på folket, han vet hur folk har det och han gör sitt bästa för att lösa folkets vardagsproblem - allt för många går på det.

Jag blir därför varm om hjärtat när jag läser ovanstående artikel av S-studenterna i Dalarna – Deni Beslagic och Jessica Halén – som försöker bemöta revisionen som tycks vara rotad inom moderaterna och dess ungdomsförbund. Jag förmenar inte det moderata ungdomsförbundets existens – tvärtom – de liksom övriga partiers ungdomsförbund behövs för att samhällsutvecklingen skall fortskrida mot bättre villkor för alla i landet inte minst för ungdomarna själva. Men man kanske borde börja med att lära känna sin historia först istället för att helt sonika revidera den att passa den nutid vi lever i. Detta gäller naturligtvis alla partiers organisationer. Inte minst viktig är det för moderpartierna att inse sitt ansvar därvidlag vilket knappast Moderaterna kan beskyllas för.

Jag kan inte låta bli att släppa Björklunds fadäs i Agenda-debatten förra söndagen – fadäs för många andra som lyckades avslöja honom men knappast för Björklund själv för annars hade han kollat upp sin Hjelte innan han refererade till honom för att bevisa hur bra den sänkta restaurangmomsen tillika arbetsgivaravgiften var för just hans hjelte. Jo – Björklunds kompis hette Hjelte – om någon undrar. Han lär äga hela 9 Mc Donalds restauranger och det gör honom till landets i särklass största franchisetagare inom koncernen Mc Donald. Eftersom det numer är mer regel än undantag för politiker att tala om individen då det finns något för politikern positivt att säga – annat blir det då individen råkat illa ut  då kan man inte uttala sig i det enskilda ärendet – så skall vi kolla upp Björklunds hjelte. Den Björklund talade med heter Hjelte Restaurang AB och redovisar antal anställda 2010 till 175 stycken –  2012 hade den siffran ökat – inte med 150 ytterligare anställda som Björklund skamlöst upplyste oss med – utan bara 2 stycken!!!  Vinsten för Hjelte efter finansnetto ökade dramatiskt under angiven period med totalt drygt 7 miljoner från lite drygt 1,5 miljoner – sänkt arbetsgivaravgift och bolagsskatt? Det kan mycket väl vara så att Hjelte anställt totalt 150 stycken under perioden – det mest troliga är att dessa eventuella anställningar har ersatt anställda som slutat och detta syns inte i årsredovisningen. Vi vet att den verksamhet som Hjelte bedriver är ett genomgångsyrke för ungdomar och det gäller för alla snabbmatsrestauranger där ungdomar i huvudsak arbetar. Så det blev fel – nej det blev en lögn i ett försök att få lyssnarna tro att bidragen – för det är inget annat än bidrag – gynnar ungdomar. Vore man snäll skulle man kunna hänföra uttalandet till väldigt dåligt uppdaterad. Statistiska centralbyråns kortperiodiska sysselsättningsstatistik visar dock något annat. Enligt den har antalet anställda minskat med 6,4 procent tredje kvartalet i år, jämfört med förra året. Men sådana undersökningar läser väl inte Björklund – eller för den delen hans övriga Allianskompisar  - utan matar ivrigt snabbmatsrestaurangerna med våra skattepengar.

Sänkningen av arbetsgivaravgiften blev en generell sänkning som även omfattade redan anställda ungdomar. Den har knappast hjälpt de ungdomar som verkligen vill jobba. Företagen gratulerar högern för gåvan medan skattebetalarna får betala 1,5 miljoner kronor för varje ungdom som – mot förmodan – blir anställd. Företagen själva får dela på 14 miljarder. Och varför i hela friden skall företagen anställa ungdomar när det finns hur mycket som helst att plocka från sysselsättningsfasen – tidigare Fas3 – företagen tjänar även där en hacka eftersom staten subventionerar den verksamheten med 5000 kr och sysselsatt. Liknande är halveringen av restaurangmomsen till en nätt liten kostnad av 5.4 miljarder – den som Björklund hyllade i SVT Agenda – den kostar då  ca 1.5 miljon per anställd om man får tro Anders Borg som ville hävda att åtgärden skulle ge minst 3.500 jobb – förutsatt att krögarna anställer vilket är synnerligen tveksamt. Två åtgärder till en kostnad av drygt 20 miljarder om året som skattebetalarna står för. Det skulle vara lätt att här räkna upp åtgärder som verkligen gav ungdomar arbete. Men bara för att göra ett enda exempel så skulle dessa 20 miljarder räcka till att anställa 60.000 ungdomar med en för ungdomar hygglig lön om ca 20.000 kr i månaden. Det är naturligtvis inte någon framtidsåtgärd utan bara för att visa på denna regerings orimliga hantering av våra skattepengar. Alldeles uppenbart är ju att högern slänger pengar på åtgärder som inte tillför arbetslösheten ett enda dugg.

Vi skall smula sönder både Reinfeldt, Borg och Hillevi Engströms ständiga tjatande om 200.000 nya jobb som högern skapat genom jobbskatteavdraget. Många tycks tro att det finns ett akademiskt, vetenskapligt stöd för att jobbskatteavdraget har skapat runt 200 000 nya jobb. Så är det definitivt inte. Även om det skulle vara en sanning så förminskas den sanningen av det faktum att befolkningsökningen under den perioden varit större. Det finns ingen vetenskaplig studie som visar att det har haft den effekten, eller ens någon effekt alls. Roger Mörtvik - samhällspolitisk chef på TCO – skriver följande i TCO bloggen utredarna;

Det finns teorier, modellskattningar och utländsk empiri som visar att det kan ha effekt. Det finansdepartementet har gjort är att utgå ifrån vad som är förväntade effekter av jobbskatteavdrag lagt in det i en modell som utgår från vad som har hänt på arbetsmarknaden. Sen har man ”konstaterat” att de jobb som skapats har gjort det genom jobbskatteavdragen, helt enkelt för att modellen utgår ifrån att så borde vara fallet, inte för att studien visar att så är fallet.  Regeringen skriver själva i sin egen rapport (sid 36) ”Modellskattningarna är dock inte signifikanta, vilket medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet”. Någon sådan försiktighet gick inte att spåra under seminariet eller i regeringens tolkning av rapporten.  Min slutsats från seminariet är att det inte finns något stöd för vilken effekt jobbskatteavdragen har för sysselsättningen. Det finns indicier, men tio studier som bara ger indicier och inte är signifikanta bildar inte en stor signifikant studie tillsammans.

Även  IFAU konstaterat i en rapport att ”vår slutsats efter en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Mörtvik skriver vidare följande;

Tänk om regeringen vågade tänka nytt kring jobbskatteavdraget och istället för ett generellt femte avdrag införa ett riktat, dubbelt, jobbskatteavdrag till den som har varit långtidsarbetslös eller beroende av försörjningsstöd men som börjar arbeta. Det skulle kunna trappas ned till det vanliga avdragets nivå under en treårsperiod för att undvika starka marginaleffekter. Det intressanta som då skulle inträffa är att jobbskatteavdraget riktas just till dem som vi vill få in i jobb, samtidigt som vi får en relevant kontrollgrupp för att verkligen kunna kontrollera om avdraget har någon större jobbeffekt.

Men tänka är inte högerns skarpaste kniv i lådan. Man jollrar på med sina 200.000 nya jobb och nya jobbskatteavdrag som om detta var den allena sanningen trots att regeringens egen utrednings-myndighet motsäger detta faktum eller förhåller sig mycket tveksam. Jag vill hävda att bilden som regeringen ger är enbart ideologiskt betingad eller  ”skruvad” om man så vill och är något av ”kejsarens nya kläder” –  förmodligen för att alla ser att det inte har gett så många jobb och arbetslösheten sjunker inte tvärtom den ökar. Varför vågar inte regeringen inse att jobbskatteavdragen inte gav alla dessa 200.000 nya jobb eller är det bara en önskedröm som moderaterna fortsätter drömma om. Inte helt ovanligt är att när företrädare för moderaterna ställs mot väggen – hänvisar man till en global finanskris som drabbar oss hårt och under väldigt lång tid. Men det som motsäger det faktum är att 11 nordeuropeiska länder har en gynnsammare tillväxt på arbetsmarknaden än vi själva. Varför har inte dessa länder drabbats i samma utsträckning som vi själva? Dessutom är inte vår export riktad – i någon större utsträckning - mot de sydeuropeiska länderna där finanskrisen är ett faktum. Vår största exportmarknad i Europa är Tyskland och England och utom Europa är det USA. Så inte ens dessa argument är hållbara.

Hillevi Engström säger ”Ligger i mina gener att ta fajten” Fajten för vad? En i alla stycken obegriplig arbetsmarknadspolitik som inte leder någon stans – är det den allt ökande kritiken emot dessa åtgärder hon tänker ta fajten emot?  Fler och fler arbetslösa hamnar i så kallade åtgärder. I år är  det  fyra gånger så många som ingår i arbetsmarknadspolitiska program idag, jämfört med 2007. Detta trots att alliansen gick till val på att ”sluta gömma undan” arbetslösa, som man sa. Antalet arbetslösa i arbetsmarknadsåtgärder har ökat från 40 000 till 160 000 mellan oktober 2007 och oktober 2012. Men Hillevi Engström babblar på. Det är lågkonjukturens fel eller Socialdemokraternas. Att människor skyfflas runt under allt längre tid i dessa åtgärder och att de inte leder till arbete bekymrar henne bara när det finns en mikrofon eller kamera i närheten. Centerpartiets valfilm beskriver väl hur det blev snarare än vad man önskade – något så infantilt tror jag mig aldrig sett förr. Nu helt plötsligt har hon dessutom yrvaket kommit på att det kan misstänkas bidragsfusk hos arbetsgivarna. Något som varit väl känt och dokumenterat sedan lång tid. Själv har hon givetvis en förklaring och förklaringen beror inte på regeringens åtgärder;

Det finns alltid risker när vi hanterar stora summor pengar. Vi tar ett samlat grepp och ser hur kontrollen kan göras bättre. Det är ett led i ett ständigt förbättringsarbete.

Att det ju är hon själv och moderaterna som genom dessa åtgärder snedvrider konkurrensen med dessa anställningsstöd och har gjort svenska arbetsgivare bidragsberoende existerar inte i hennes sinnesvärld. Företagens bidragsberoende växer sig stark som en farlig drog och de som gjort sig bidragsberoende förutsätter att Hillevi Engström tar fajten för dom naturligtvis. Och det gör hon med bravur och alltid när kamerorna är påslagna då rinner förklaringarna som rinnande vatten ur kranen.

Den moderata arbetslinjen är ett gigantiskt fiasko utan motstycke. Att arbetslösas jobbchanser i huvudsak styrs av deras kvalifikationer och hur attraktiva de är för arbetsgivare är något som är välbelagt både i vår och andras forskning. Detta gäller både i hög- och i lågkonjunktur. Arbetslösas välmående har varit intressant som ett redskap för att få dem att ändra sökbeteende. Kort sagt regeringens huvudsakliga motiv till alla dessa åtgärder har varit en inställning att arbetslösa är lata och obenägna att söka arbete – även om man inte talar högt om det så går det inte att undkomma. Istället talar man om ”öka drivkrafterna”  eller ”sänka trösklarna” där det först nämnda handlar om att göra livet som arbetslös så jävligt som det bara är möjligt så överlevnadsinstinkten vaknar samtidigt som man stimulerar företagen genom allehanda skattesänkningar. På köpet får den arbetslöse utstå allehanda kränkningar spott och spe. Anders Borg vill pressa ner jämviktsarbetslösheten säger han. Alliansens politik för att uppnå detta har varit att ”öka drivkrafterna”  genom att sänka skatten på arbete och införa tuffare villkor i arbetslöshets- och socialförsäkringarna. Utöver detta tillkommer  riktade skattesänkningar som hushållsavdrag – riktade till den övre medelklassen  - och halverad restaurangmoms i avsikt att öka efterfrågan på arbetskraft. Enligt Borg ska det räcka med de åtgärder som  ”genomförts och dem som föreslogs i vårbudgeten för att nå målet om 5 procents jämviktsarbetslöshet” Men tar man en blick på det diagram 3 som vice riksbankschef Barbro Wickman-Parak upprättat och visar att Riksbanken  och Konjunkturinstitutet definitivt inte delar Borgs floskler. Enligt  diagrammet bedömer Riksbanken att jämviktsarbetslösheten år 2020 blir marginellt förbättrad jämfört med när Reinfeldt och Borg tog över i Rosenbad år 2006.  Konjunkturinstitutets bedömning visar på en förmodad  förbättring på cirka 0,5 procent. Både Riksbanken och Konjunkturinstitutet anser att regeringens åtgärder inte får den effekt som Anders Borg önskar och således ser man på regeringens politik som ett misslyckande. När skall väljarna vakna? När skall man inse att vi har nått vägs ände för länge sedan med högerns politik.

Om man är moderat kanske det låter så här vid fikabordet när Kent Persson tar fram sin kortlek och föreslår en ny kampanj för sitt ”riktiga arbetarparti”;

Jag tror att det är välgörande för arbetslösa och sjuka att de fråntas sina ekonomiska möjligheter för att överleva. Jag tror att det skapar arbete inte misär. Jag tror att det är bra för familjer att splittras på grund av den nya arbetslinjen. Jag tror att det är bra att de som redan har det bra får det bättre på bekostnad av ålderspensionärerna, de sjuka, de arbetslösa och våra barn. Jag tror att det är bra att vår infrastruktur läggs i händerna på privata aktörer utan samhällsansvar med endast profit som målsättning. Tänk så bra det är med hypnoskurser och jobbcoacher, alla borde ha rättighet att gå dem – inte bara arbetslösa.

Inställningen hos regeringen är att ”icke produktiva individer” bara parasiterar, och har i princip inget existensberättigande. De skall straffas hårt och skoningslöst för sitt tilltag att bli arbetslös eller sjuk – sådant går inte för sig i ett moderat modernt samhälle.

Lär gärna SOM-institutets undersökning  ”Ökat missnöje med socialförsäkringarna”

”Reinfeldt vill fortsätta som statsminister eftersom Löfven har fel.” Så skriver Aftonbladets politiske expert Lena Mellin om partiledardebatten i Agenda söndagen den 5 maj. Inte helt förvånande hade alla både rätt och fel alldeles beroende på vilken partiledare man frågar. Vilken klarsynt analys Lena! Jag kan drista mig till att utnämna den som var tröttast i debatten och vinnaren i den kategorin går utan tvekan till statsministern. Ibland undrade jag om han verkligen medverkade i debatten överhuvudtaget – de få gånger jag såg honom slog mig tanken – vad den karln behöver är ett vilorum för det är långt kvar till semestern – en semester som varar för evigt förhoppningsvis. De få gånger han dök upp var när han skulle försvara sin arbetsmarknadspolitik. Och det gjorde han inte ens halvhjärtat. Det eviga mantrat om 200.000 jobb – hur många år har vi hört detta nu? Har någon hört en moderat tala om arbetslöshet i procenttal? Alltid i absoluta tal och arbetslösheten växer. Ja – sen ansåg han vid något tillfälle att jobben var det allra viktigaste – ingen nyhet – det delar han med samtliga partier. Jobben har varit viktiga i snart 7 år för Reinfeldt och hans parti och en rad ”meningslösa” åtgärder har genomförts – samtliga utan undantag just meningslösa. Snart 7 år i regeringsställning och Reinfeldts arbetsmarknadsminister tillsätter en utredning för att kartlägga konsekvenserna av hennes arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skall bli klar under valåret!!!! Det finns uppenbarligen fler som är trötta i regeringen.

Något som jag uppskattade i debatten var Björklunds påstående att Sverige är ett bättre land med våra invandrare – det gick onekligen hem hos mig – men självklart inte hos Sverigedemokraterna om nu någon undrade. Däremot ogillade jag Björklunds argument där han menade att han tidigare talat med en näringsidkare inom restaurangbranschen som höjde Alliansen till skyarna för deras sänkning av momsen – på grund av den åtgärden kunde denne restaurangägare anställa så många som 150 arbetslösa. Det visade sig snart att nämnde restaurangägare var inget annat än en franchisetagare för Mc Donalds - kollar man hans årsredovisning så förefaller antalet nyanställda vara synnerligen marginellt och knappast de 150 som Björklund uppgav. Mc Donalds Alliansens lojala hamburgerkedja som har stående annonser hos Arbetsförmedlingarna landet runt och är alltid i behov av arbetslösa främst ungdomar. Svagt Björklund mycket svagt argument som jag i min enfald trodde man lämnat då argumentet är så förbålt genomskinligt. Att Mc Donalds applåderar argumenten är förståeligt men inte fan har åtgärderna minskat ungdomsarbetslösheten – Björklund!!! Något som förvånade mig dock var det faktum att även Björklund och övriga inom Alliansen insett att skolan blivit mer ojämlik - det kunde man till ock med förstå med skygglappar på. Men det fanns en brasklapp ansåg Björklund. Segregeringen i skolan berodde enligt honom på att samhället är segregerat!!! Jag var tvungen att kolla så jag inte hade öronproppar istoppade – nej då han sa så och att de minskade kunskapsnivåerna var Socialdemokraternas fel det har vi lärt oss nu så sluta med det . Då undrar vän av ordning varför skolan inte var lika ojämlik då staten hade huvudmannaskapet eftersom vi allt sedan 60-talet haft ett segregerat samhälle där invandrare lever ett liv vid sidan om svenskar i mycket hög utsträckning – nej Björklund det är ditt genomgripande experimenterande genom dina reformer – reformer som du själv säger är de största sedan 1800 talet. Du undantar barnfamiljer med knappa inkomster genom Alliansens läxhjälpsavdrag via RUT som direkt slår undan benen på de barn vars föräldrar inte har råd. Detta är inte i överensstämmelse med alla barns lika rätt till utbildning.  Nåja – det är ändå bra att Björklund tycker att Socialdemokraternas förslag är bra och ställer sig positiv till en blocköverskridande överenskommelse vad avser skolan. Björklund vill dessutom som enda parti återförstatliga skolan vilket jag själv förespråkar och på den punkten borde även Socialdemokraterna förändra sig och inse att kommunaliseringen inte var någon bra lösning. Därutöver anser jag att vi nått en punkt i utvecklingen att göra gymnasiet obligatoriskt och Björklund det är inte fel att göra eleverna behöriga till högskolorna – de som anser sig vilja fortsätta sina studier på högskolor och universitet skall kunna få det på sina gymnasiebetyg.

Annie Lööf!!!! Denne ständige Don Quijte – en småföretagarnas riddare som hon delar med sin manlige kollega Hägglund och hans familjer. Vad tillförde hon i debatten egentligen? Hon tyckte – skamlöst – att Löfvén borde ge sig ut i verkligheten. Om jag inte hört detta skulle jag inte tro på det för ingen kan vara så förbålt korkad att använda det som ett argument vad avser Löfvén – inte ens Annie Lööfs egna allierade har någonsin uttryckt sig så korkat. Hon ansåg dessutom att Socialdemokraterna jagar småföretagarna som hon kallade ”jobbskaparna”. Till saken hör att småföretagarna var emot den hiskeliga sänkningen av bolagsskatten och ansåg att pengarna kunde komma  till bättre nytta för att utbilda ungdomar eftersom man har svårt att finna utbildad arbetskraft. Jag undrar vem som behöver komma ut i verkligheten.

Jag tycker att oppositionen missade många frågor. Avregleringen av Apoteken borde man ansatt Hägglund på ett bättre sätt. Socialförsäkringarnas konsekvenser en annan viktig fråga. Det är ju öppna mål för oppositionen. Kanske det var en anledning till Hägglunds återhållsamhet i debatten. Han var rädd för att frågan skulle komma upp. De gånger han dristade sig att föra talan då blev det mer av predikantens tal på altaret. Hur mycket man gjort för kvinnojourerna och vilka HISTORISKA satsningar man gjort på järnvägen. Klimatfrågorna skulle han inte överhuvudtaget nämnt för där är Alliansen erkänt urusla.

Kvällens avgjort klatschigaste kommentar fälldes av Jonas Sjöstedt Vänsterpartiet när han ansåg att Jimmie Åkesson befann sig i en flaska och undrade hur han kommit in där.  Förövrigt tycker jag att Jonas gjorde bra ifrån sig under debatten och förde fram sina frågor retorisk bra. Nu håller jag inte med Jonas i allt som Vänstern står för men icke förty kan jag ge honom ett gott beröm för sin insats utifrån hans perspektiv. Förövrigt föreföll det som om regeringen var i opposition där man försvarade sina tillkortakommande och avslutade oftast med att det var Socialdemokraternas fel allting. Lööf bad till högre makter dessutom att Socialdemokraterna inte skulle återkomma i regeringsställning. Stefan Löfvén högg till understundom men kom inte alltid till sin rätt. Stefan är ingen vältränad retoriker trots sin långa erfarenhet inom fackföreningsrörelsen – han är golvets man och det är absolut inget fel i det. Tids nog blir Stefan också en slipad politiker men jag hoppas han behåller sin folkliga touch. Man behöver sannerligen inte svänga sig med fina ord för att bli en bra statsman och jag är övertygad om att han klarar den uppgiften galant.

Grundskolorna i Sverige håller inte måttet. Förra året gjorde skolinspektionen kontroller på 745 skolor och 715 fick bakläxa. Svensk skola är – trots flera – för Björklund viktiga  skolreformer – mitt uppe i en mycket svår kris. Stora brister i likvärdighet. ­Sjunkande kunskapsresultat. Lärar­lönerna släpar ­efter. Statusen på läraryrket ­sjunker. ­Lärarnas förutsättningar att fokusera på undervisningen har ­försämrats. Roten till detta är kommunaliseringen av skolan som genomfördes under kraftiga protester från i princip samtliga inblandade parter. En fortsatt förändrad lärarplan och en skolpeng som skall följa eleven under hela skoltiden. Resultatet av detta ser vi idag där den svenska skolan utmärker sig främst genom att vi har den mest marknadsliberala skolsystemet i världen istället för den bästa skolan där kunskapsnivån ligger på topp bland utvecklingsländerna. Ingen annan stans har man låtit skolan underordna sig marknadsliberalismen så totalt som i Sverige. Vem som helst kan starta en skola där vinstintresset är överordnat leverans av kunskap till eleverna. För det andra utmärker sig skolan genom att kunskaperna i matematik och läsning sjunker snabbare än i något annat land inom OECD. För det tredje – från att ha varit ett föredöme i hur vi kompenserade för olika socioekonomisk bakgrund – ligger vi nu på en nivå under genomsnittet. Vi har en skola som numera är  lika lite likvärdig som USA:s. Anders Trumberg – forskare och doktorand vid Örebro universitet – har forskat på de fria skolvalets effekter och skriver bland annat följande i sin rapport;

Skillnaderna mellan skolor ökar dramatiskt liksom segregeringen vad gäller socioekonomiska faktorer och etnicitet. Det vi ser är en ”white flight” -problematik. Den svenska medelklassen flyr de skolor där deras barn behöver beblanda sig med ”de andra”.

Familjer vars barn som kommer från en stabil socioekonomisk bakgrund gör ofta bättre val än de som kommer från en ”sämre” miljö. Och ja – det är ofta ett bra val för just den enskilda individen att skapa avstånd mellan sin egen tillvaro och de problem som en ogynnsam socioekonomisk bakgrund för med sig. Resultatet blir ökad segregering sämre möjligheter och ett skapande av ett ”vi och dom” . Men så länge som alla har samma rätt att fatta beslut och har samma tillgång till information angående sin egen skolgång – det fria skolvalet – så ser inte Björklund – eller vill inte se – de allt mer ökande skillnaderna. Tyvärr måste jag konstatera att regeringen driver en medveten segregationspolitik och att man har sina väljare för den politiken. Eventuella åtgärder som Alliansen påstår sig vidta är bara läpparnas bekännelse. Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen till skillnad mot vår egen. I reportage efter reportage sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad är det den finska skolan har som inte den svenska har? Jo – den är baserad på den svenska skolan – före 1990-talet. Före början av 1990-talet hörde också svensk skola till de allra bästa. Men så bestämde sig politikerna – ironiskt nog – för att skapa ”världens bästa skola” istället, förändringarna kom slag i slag och det har bara gått utför ända sedan dess. Man plockade fram giljotinen, Björklund fick oss att tro den svenska skolan var en ”flumskola” och den liberala pressen hängde på – det som var en lögn blev en sanning för väljarna. De gamla myndigheterna, Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna, skulle bort. När kommunerna tog över ansvaret för skolan – och dessutom fick hela friskolereformen i knäet – fanns i princip inget av den gamla stödstrukturen kvar. Staten släppte kontrollen över lärarlöner, behörighetskrav, resurser, läromedel och timplaner. Det som skulle ge lärarna större frihet och inflytande lämnade dem istället skyddslösa inför besparingsivriga kommunpolitiker och vinsthungriga friskolekoncerner. Läromedel fanns förvisso men såg ut som något katten släpat in.

Högstadieelever som inte förstår vad de läser och lärare som sätter betyg för att behålla skolpengen. Hur hamnade vi här? Maciej Zaremba skriver utmärkt om verkligheten i den svenska skolan. Det brinner under fötterna på utbildningsminister Jan Björklund. Den svenska skolan befinner sig i kris och tappar stadigt i resultat i jämförelse med andra länder. Björklund skuttar vilt och skyller i falsett på den ”flumskola” han fick i arv men som hans parti egentligen medverkat till genom högerns under 90-talets stora reformer. Jan Björklund talar ofta och gärna om Finland, som numera ligger i topp i alla internationella jämförelser av skolresultat. Det gör också Kungliga Vetenskapsakademien. Men i andra banor. För vad är det som skiljer skolan i Finland från den i Sverige. Jo, fram till slutet av 1980-talet for finska skoldelegationer till Sverige för att studera vår enhetsskola, som ett efterföljansvärt exempel. Men efter kommunaliseringen och det därpå följande friskolesystemet slog finnarna bakut i pur förskräckelse. Så oansvariga experiment ville inte ens finska liberaler veta av. Så Finland fortsatte på enhetsskolans väg. Med erkänt goda resultat.

Att våra barn är det viktigaste vi har erkänner nog de allra flesta sig till. Att våra barn – oavsett socioekonomisk bakgrund – skall ges samma förutsättningar är det få som motsäger sig. Men Björklund såsom varande skolminister och en fullfjädrad demagog gör precis tvärt om och med stöd av moderaterna både på riks- såväl som på lokal nivå. Det fria skolvalet är överordnad allt annat – marknaden skall vara vägledande för vem och vilka som får ta del av kunskaperna. Christian Norlin – Socialdemokrat från Värmland skriver på sin blogg med rubriken ”Sluta experimentera med våra barns skolgång” mycket klokt;

Som om inte sex år med utbildningsminister Jan Björklunds (FP) politik varit till tillräckligt mycket skada för den svenska skolan, så fortsätter borgerliga politiker att bedriva experimentverkstad med den svenska skolan och därmed barnens och de ungas framtid! I sex år nu, har skolresultaten varit sjunkande i den svenska skolan. Det i sig ett tydligt bevis på att Jan Björklunds skolpolitik inte fungerar. Nu har de borgerliga politikerna i Stockholm bestämt sig för att ge högre löner till skolor, där elever presterar bättre än genomsnittet! Det i sig, skulle kanske, för en del, kunna tolkas som att en duktig lärare också får eleverna att prestera bättre. Vilket i och för sig, mycket väl skulle kunna vara ett korrekt antagande. Men samtidigt så bortser man då från det faktum att det finns elever som av olika anledningar behöver betydligt mer stöd för att kunna prestera lika bra som genomsnittet. Detta faktum väljer dock de borgerliga politikerna i Stockholm att ignorera. I mina öron låter det ungefär som mantrat i USA, ”The land of the free” eller varför inte den svenska ”Lyckans egen smed”. Ett mantra som bygger på att alla har vi lika förutsättningar och därmed också alla möjligheter att ”lyckas”, att ”bli något”! Inget kunde vara mer fel än sådana påståenden, och inget kan heller komma att skada utvecklingen i vårt land mer, om vi tror att alla barn startar från samma utgångspunkt när de träder in i skolans värld. Vissa barn har särskilda behov. Det i sig behöver inte betyda att de har någon form av begåvningshandikapp, den kan lika gärna bestå i att de har problem i hemmet, problem med språket, eller någon form av alla dessa bokstavskombinationer som i flera fall inte är ett hinder för att lära, om man får lära på sitt sätt! Vad de borgerliga i Stockholm nu gör, genom att bedriva en experimentverkstad i skolan, det är att riskera, att en hel generation slås ut. Att de inte ges de förutsättningar de behöver för att känna sin inkluderande i samhället. Fundera en stund på varför bildäck ibland brinner i förorterna och fundera på om det inte kan vara känslan av utanförskap, känslan av att samhället sviker och känslan av vanmakt som är den egentliga orsaken. För om samhället inte bryr sig, varför ska man då själv som enskild individ bry sig?

Jag håller med ”STOPPA BJÖRKLUNDS VANSINNE” och gör det NU!!!!! Våra barn är viktigare än högerns ideologiska experiment.

Läs gärna Eva Franchells artikel i Aftonbladet ”Om Alliansen premierar lärare i ”Fina” skolor”

Ta gärna del av debatten mellan Vänsterns partiledare i debatt med Björklund

Första maj har firats som den internationella arbetarrörelsens dag i Sverige sedan 1890. Dagen har dock varit helgdag i flera omgångar –  i Sverige har första maj funnits med länge ock så här skriver Nordiska Museet bland annat;

Under Sveriges katolska medeltid var 1 maj en kyrklig helgdag tillägnad apostlarna Filippos och Jakob. Dagen hade hög festgrad och föregicks av en vigilia (vaka) med fasta. Under 1400-talet fick 1 maj i många stift en lägre festgrad som en helgondag tillägnad Sankta Valborg.

Den 1 maj 1890 var således första gången som det av arbetarrörelsen organiserades demonstrationståg runt om om världen – bland annat i Sverige.. Första maj blev dock helgdag så sent som 1939. Men det var 1889, på den andra internationalens möte i Paris, som 1 maj fick den betydelse den har idag – som arbetarrörelsens främsta dag. Bakgrund och  upprinnelsen till första maj-firandet var dock en blodig och skrämmande – för många – okänd historia. Den 4 maj 1886 när strejkande arbetare demonstrerade för åtta timmars arbetsdag på torget Haymarket USA gick 200 poliser till attack och började upplösa demonstrationen när plötsligt någon kastade en bomb från en sidogata. I det kaos som följde började polisen och några arbetare beskjuta varandra vilket ledde till sju polisers och minst fyra arbetares död. Hur många arbetare som dog vet man dock inte exakt eftersom en del arbetare dog senare på grund av skador som de åsamkats vid demonstrationen. En del av poliserna blev också beskjutna av andra poliser i det kaos som rådde efter bombexplosionen. Dagen innan hade två demonstrerande arbetare också skjutits ihjäl av polisen. Flera arbetare och strejkledare arresterades och dömdes till hängning för att ha medverkat till att en bomb kastades mot polisen.  Guvernören i Illinois omvandlade två dödsstraff till livstids fängelsestraff. När processen några år senare ånyo granskades blev det uppenbart att ett justitiemord hade begåtts – inga bindande bevis för brott fanns. De tre överlevande släpptes ur fängelset, medan de redan avrättade blev martyrer för arbetarrörelsen. Till minne av Haymarketmassakern antogs första maj som arbetarrörelsens internationella kampdag på Andra internationalen i Paris. August Spies  – en av de som avrättades genom hängning – sista ord vid galgen blev ”vår tystnad från graven blir mäktigare än våra röster som ni dödar i dag” blev besannade. För det blev till just minne av händelsen vid Haymarket i Chicago som arbetarrörelsen runt om i världen firar 1 maj som arbetarnas dag.

Att de blev 1 maj beror alltså på amerikanska socialister  – på samma sätt som internationella kvinnodagens ursprung kan spåras till amerikanska socialister – och datumet valdes således för att hedra minnet av  Haymarketmassakern som inträffade den 4 maj 1886. Den 1 maj 1890 var således första gången som det av arbetarrörelsen organiserades demonstrationståg runt om om världen – så också  i Sverige. Första maj har alltid betecknats av borgerligheten som något som borde avskaffas. Men icke förty brukar allt fler partier ansluta sig och genomför egna demonstrationer på första maj. Intet av dessa demonstrationståg har något ursprung till arbetarens dag utan snarare för att föra ut sitt eget politiska manifest som en motvikt till arbetarrörelsens partipolitiska budskap. Kristdemokraterna har traditionsenligt – sedan 9 år tillbaka – firat första maj som de kallar  ”Familjemanifestation” i Uppsala. 2011 samlade Kristdemokraterna ett större deltagande än Socialdemokraterna i Uppsala. Till och med Moderaterna har firat första maj vid två tillfällen i Trelleborg dock med ett tämligen undanskymt firande i sina egna lokaler med öppet hus bland annat. Kommunalrådet tyckte inte det var så märkligt att fira en dag som är så förknippad med socialdemokratin och uttryckte sig på följande sätt;

”De flesta av våra medlemmar är personer som arbetar, och det är genom arbete som den gemensamma välfärden finansieras”

Annars är många borgerliga anhängare för att avskaffa helgdagen första maj. Sverigedemokraterna vill också avskaffa arbetarnas dag och motivationen är – som sig bör då förslagen kommer från detta träskparti – att helgdagar skall vara institutioner som knyter an till vårt lands gemensamma historia, till det allmänna och sammanhållande. De skall således  inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande. Tänkbara dagar – för Sverigedemokraterna – är  att ersätta första maj med Engelbrektsdagen, Valborgsmässoafton, statschefens födelsedag eller Annandag pingst. Förvånande dock är att man inte föreslagit Karl den XII:es födelsedag också.

 Ut och demonstrera emot högerpolitiken

Antingen kan inte Anders Borg läsa innantill eller så har han väldigt svårt för matten. Lika illa vad det än är. Om jag vore finansminister skulle jag definitivt inte sammankalla till presskonferens för att betygsätta Socialdemokraternas budgetmotion om jag inte var väl införstådd med vad budgeten egentligen innehöll. Men nu är jag inte finansminister och kommer sannolikt inte heller bli det – vilket på intet sätt förhindrar mig att recensera Anders Borgs synnerligen pinsamma utspel. Att han totalsågar Socialdemokraternas budgetmotion är förståeligt – om man inte är Socialdemokrat och än mer om man är moderat. Hans sågning bestod mer av det som kännetecknat Borg under de senaste åren nämligen att på ett – i enlighet med Borg – adekvat sätt  utmåla Socialdemokraterna som ett bidragsparti. Hur många gånger har vi inte delgetts den svadan?

Det Socialdemokraterna som vanligt väljer att inte tala om är naturligtvis att det handlar om att bygga ut bidragssystemen.

Det moderaterna – och då främst Anders Borg – inte gärna talar om är att det han kallar bidrag – A-kassan och sjukförsäkringen – medfört för en stor andel av befolkningen att de lever i och ofta under existensminimum och ännu mer pinsamt blir det när han försöker få det till att S-budgeten slår ut människor från arbetsmarknaden. Man undrar just var Anders Borg varit någonstans de senaste 7 åren. Låt oss påminnas om hur den moderata trojkan – bestående av Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, Hillevi Engström samt inte minst Ulf Kristersson – med gemensamma krafter slagit sönder stora delar av den välfärd som byggdes upp efter krigsåren. Anders Borg – spindeln i nätet – är den som anger anger ribban. Var den befinner sig är i dagsläget obekant men en sak kan vi torrt konstatera –  för honom är det lika naturligt att kraxa som en kråka som det känns onaturligt när han kritiserar andras bidragssystem. I synnerhet som han själv ägnar sig åt det kanske mest gigantiska och samhällsskadliga bidragssystem landet någonsin skådat i form av jobbskatteavdrag och andra bidrag som väl uppfyller företagens vällustiga pengahysteri på andras bekostnad.  Därför Anders Borg – kraxa inte om andras bidragssystem om du är värst själv. Att den moderatledda minoritetsregeringen inte haft förmågan att hålla arbetslösheten i schack allt sedan de stapplade in i Rosenbad är ingen hemlighet – utom möjligen för dom själva. Att man parkerat ungdomarna på en signifikativ arbetslöshet på 25% med allt vad detta innebär för ungdomarnas framtidstro med mera tar man med viss återhållsam ro. Åtgärd: Åk till Maramö och grilla korv eller spela ”bluffpoker” med svenska väljare eller gör som Anders Borg – sammankalla till presskonferens för att såga Socialdemokraternas förslag att åtgärda både ungdomsarbetslösheten och arbetslösheten i övrigt.

Räknekunskaperna tycks det vara lite si och så med hos Anders Borg. Hans kritik blir till ett problem och slår tillbaka på honom själv då han uppenbarligen mixar ihop årtal och månader. Det Socialdemokraterna har skrivit i sitt förslag – 2013 ekonomiska vårmotion sidan 54 - är 10 000 kronor i månaden för en heltidsanställning – således 120 000 kronor per år. Höjer man arbetsgivaravgiften – som inte gett några som helst utslag på arbetslösheten – med Socialdemokraternas förslag 15 % hamnar det på 35 000 kronor mer per år om lönen ligger på cirka 200 000 kronor. Anders Borg har inte haft förmågan att räkna rätt här. Men som om detta inte var tillräckligt spottade han ur sig på presskonferensen siffror från i höstas där han – i likhet med Socialdemokraternas höstbudgetmotion påstår skattehöjningar på 30 miljarder. Socialdemokraterna föreslog en sänkning av bolagsskatten med 8,8 miljarder, medan regeringen ville sänka med 16 miljarder. Anders Borg gör en egen tolkning där han påstår att Socialdemokraterna ville höja med 7,2 miljarder. I vårens budgetmotion föreslår varken  regeringen eller Socialdemokraterna någon förändring av bolagsskatten – men Anders Borg vore inte moderat finansminister om han inte siffertrixade lite i eget syfte. 30 miljarder i skattehöjningar låter så bra för att vinna lite väljare. Att han räknar fel här behöver han inte stå och förklara. Journalisternas ekonomiska kunskaper tycks vara av noll och intet värde när man ställer frågor tagna direkt ur förslaget varpå Borg med en självsäker min konstaterar exakt det han tidigare sagt och journalisten nöjer sig med det svaret. Skicka fram ekonomiskt kunniga journalister nästa gång som kan ifrågasätta istället för att avsluta med – hrmmm och okay! Att Anders Borg kritiseras för sina räknefel och prognoser är inte obekant – men den kritiken tycks han ta med ro och svarar på ett för den normala människan mycket märkliga påstående enligt följande:

Socialdemokraterna vill ”trycka” in människor i bidragsberoende

Karin Pettersson skriver i AB på ett utmärkt sätt möjliga konsekvenser av Anders Borgs politik följande citerat:

Ekonomerna har för länge sedan slutat sjunga Anders Borgs lov. Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och tidi­gare ordförande för Borgs eget finanspolit­iska råd, skriver numera flammande appeller om problemen med jobbskatteavdragen, a-kassesänkningen och finanspolitiken. Till och med bankekonomerna, knappast några vänsterprofeter, anklagar Borg för passivitet. Inte för att Anders Borg verkar bry sig. Ekonomerna var viktiga i början, för att bygga Borgmyten och bekräfta lögnen om att politik kan vara värderingsfri. Men ­inte längre. Borg har sålt in sig hos medier och väljare som ”expert”, och litar på att det kommer bära hela vägen till valseger. I takt med att ekonomerna lämnat Borg, har han helt gett upp ambition­erna att tala begripligt. Får han kritik om jobbpolitiken svarar han med att tala om världskonjunkturen. Han analyserar och kommenterar och berättar anekdoter från EU-toppmöten. Men han svarar ­inte på frågor. I går kom vårbudgeten. I ett land där bostadsbristen hotar tillväxten och ungdomsarbetslöshet är på skam­liga nivåer. Hela tolv länder i Europa har lägre arbetslöshet än Sverige. Anders Borg har inget att säga, för­utom det där med ”energigivande”. Det är lätt att bli fnissig när Borg pratar. Men egentligen är det sorgligt. För ­finansministern är ju varken ekonom ­eller rosenterapeut. Han är en politiker med en agenda.

Då Anders Borg talar om reformer så handlar det oftare om att sänka skatterna, salig allena för vår ekonomi. I själva verket så har skatterna sänkts mest för dem som har högst löner men för normalinkomsttagarna så har sänkningen varit måttlig och i vissa fall till och med negativ. Vad som följer i spåren på hans tal om reformer talar han mindre om. Skattesänkarhysterin bland moderaterna brukar innebära kraftigt minskade resurser till A-kassa, sjukförsäkring och välfärd där har – de jag inledningsvis talade om ”moderattrojkan” – varit rörande överens. Att moderaterna bara besväras av arbetslösheten är när densamme kommer på tal i riksdagen men innerst inne tycks man inte ta den  på fullt allvar. Några offensiva eller aktiva satsningar för att möta en nedåtgånde trend presenterade inte Anders Borg vid sin budgetmotion tidigare. En vild gissning – den får vänta till valåret. Det bådar inte gott för de som varslats och som ser orderstocken krympa. Varför vänta till 2014? Sparar Borg i ladorna för att kunna bjuda väljarna på köttben inför 2014 års riksdagsval? Detta medan arbetslösheten växer, Antal arbetslösa växer Fas3 och slår nya rekord varje dag. Hundratusentals drabbas av försämringarna i sjukersättningarna. Men trojkan sitter nöjda och presenterar bolagsskattesänkningar på 16 miljarder och kastar som i förbigående småsmulor på utbildningsinsatser. Går det riktigt illa kommer kanske Sverige att gå samma väg som andra krisande ekonomier i Europa. Där har den nyliberala åtstramningspolitiken mitt i pågående recession skapat depression och skördat offer redan. I Anders Borgs vårbudgetmotion uppenbaras en hel del mardrömssiffror . Dagens Arena har gått igenom tre tunga delar i regeringens vårbudgetproposition. Att Anders Borg tillåts bygga luftslott och erhåller ett obegripligt högt förtroende hos allmänheten är märkligt.

Var god attackera inte Sverige mellan klockan 17:00 – 08:00 alla vardagar för helg. Lunchstängt mellan 12:00 och 13;00. Inleds attacken under all övrig tid var god meddela det svenska försvaret skriftligt och i god tid före den planerade attacken. Ja så skulle man ytligt och utan perspektiv på någon slags insiderkunskap kunna se det svenska försvarets beredskap inför ryssarnas – för svenskt försvar – förnedrande målövningar mot våra militära mål – det som till äventyrs finns kvar. En inte helt oberättigad fråga man ställer sig är hur ser vår beredskap mot incidenter – till exempel möjliga kränkningar av luftrummet – ut ? Är vi omedelbart tillgänglig för att visa att vi har koll på dessa fingerade attacker? Försvarsminister Karin Enström (M) konstaterade senast under årets upplaga av Folk och försvars rikskonferens i Sälen följande;

Säkerhets- ,krisberedskaps- och försvarspolitiken syftar till att hela tiden, dygnet runt, vara förberedd på att det oförutsägbara kan inträffa?

Under långfredagen genomförde två ryska bombplan med jakteskort fingerade anfall mot svenska militära mål. Någon kränkning av det svenska luftrummet förekom inte men övningen sänder signaler om att Sverige betraktas som en eventuell framtida fiende. Dessutom kan man anta att anfallet mer än något annat hade ett syfte – nämligen att pröva den svenska incidentberedskapen – eller helt enkelt förlöjliga svenskt – uppenbarligen obefintliga – försvarsberedskap. Hur väl stämmer Karin Enströms konstaterande överens med verkligheten?  Detta – som jag ser det – är mycket allvarligt. Kritiken har heller inte uteblivit. Försvarsmakten kunde alltså inte uppfylla en av sina mest grundläggande uppgifter. Att som utrikesminister Carl Bildt – tätt följd av försvarsministern – negligera hela händelsen som tämligen vanlig och att någon hotbild inte finns mot Sverige. Nej det måhända en sådan hotbild inte finns i dagsläget men vad vet vi hur det ser ut imorgon – det är väl en av anledningarna till att vi har en incidentberedskap då vi också vet att ett säkerhetspolitisk läge kan snabbt förändras.  Tidigare har bland annat den förre överbefälhavaren Bengt Gustafsson varnat för just detta. Och nuvarande överbefälhavare Sverker Göransson som slog fast att svenskt försvar har kapacitet för en veckas försvar. Det säkerhetspolitiska budskapet blir därmed att Sverige inte kan freda sin alliansfrihet – ens under relativt gynnsamma omständigheter. Det är allvarligt nog i sig, men innebär också en illavarslande koppling mot bakgrund av det ökande terroristhotet. Terrorhotet finns även i luftrummet upplysningsvis Carl Bildt och Karin Enström – vilket inte minst 9/11 attacken visade tydligt samt en mängd andra incidenter som kunde ha slutat illa om underrättelsetjänsterna inte varit vaksamma i tillräcklig omfattning. Det är – i anledning därav – oacceptabelt att vi inte kan få upp flyg i luften och ”visa flagg” och hävda vår integritet i fall som detta. Försvarsministerns uttalande är märkliga och hon påhejas av utrikesministern. Insatschefen Anders Silver’s diffusa förklaring följer inte devisen ”tala är silver men tiga är guld ”. Det är obegripligt att Flygvapnet stod med ”byxorna nere” när denna incident inträffade. 

Nu höjs rösterna istället för ett medlemskap i NATO – kanske detta var och är en målinriktning och händelsen skulle gynna moderaterna genom att svenska folket ställer sig mer välvilliga till ett framtida medlemskap. Moderaterna var förr en garanti för ett starkt försvar men nu nedrustas det så att vi  istället blottar vår oförmåga att hävda vår integritet. Ett medlemskap i NATO kommer dessutom kräva en rejäl upprustning av vårt eget försvar – för ingen skall väl i ärlighetens namn tro på att NATO skulle vara villiga att ansluta Sverige som ett medlemsland med materiel och manskap som räcker för en veckas försvar. Den förre ambassadören Sven Hirdman uttryckte det väldigt klokt och med följande argument emot ett svenskt medlemskap i NATO;

Bör Sverige söka medlemskap i Nato? Mitt svar är nej. Det är en illusion att tro att Nato-länderna skulle vilja betala för ett starkare försvar i ett land som har högre BNP/capita än de flesta Nato-länder. Det potentiella amerikanska kärnvapenparaplyet torde vi ha utan Nato-medlemskap. Ett svenskt – och ett finskt – medlemskap i Nato skulle förmodligen leda till att ökad spänning mellan stormakterna snabbare skulle få genomslag i Östersjöområdet, vilket vore till vår nackdel. Sverige och Finland vetter österut till skillnad från Norge och Danmark, som vetter västerut. Natos utomeuropeiska insatser är inte heller ett svenskt förstahandsintresse. Våra fredsbevarande insatser bör kanaliseras genom FN och EU.

Men för att återgå till incidenten som inträffade – så har mängder av så kallade experter uttalat sig. Huruvida det finns relevans eller ej i alla dessa uttalanden om vår incidentberedskap tänker jag inte recensera utan konstaterar att den som lyst mest frånvarande i debatten är vår statsminister – som förvisso i ett tidigare uttalande gett uttryck för hur han ser på försvaret. Försvaret är ett ”särintresse” för honom. Han betraktar ett flertal organisationer som särintressen i vårt land och till det kan nu också försvaret läggas till. Men när det eskalerande våldet inom idrotten och då främst mot den händelse som skett i Djurgårdens IF då dyker Reinfeldt upp som ”guben i låddan” och kallar till presskonferens dessutom för att visa sitt engagemang. ”Jag står här för att det är viktigt att markera när samhället passerar gränser, och det gjorde vi i dag, sa statsministern.”  När ryska bombplan tangerar våra gränser då är det mindre viktigt att uttala sig. Principiellt tycker jag det är alldeles utmärkt att Sveriges statsminister tar ett tydligt avstånd mot allt våld och hot – det är bra, men tycker nog samtidigt att det borde vara minst lika angeläget att tala om det ökade näthatet som drabbar kvinnor inte minst. Men vad som är mindre bra är att statsministern prioriterar sitt engagemang oberoende av vilka händelser som sker – som den nu sist inträffade händelse med de ryska bombplanen som tangerade det svenska luftrummet. Där finns inget engagemang alls uppenbarligen. Reinfeldt är en inbiten supporter till Djurgårdens IF – så mot bakgrund av detta kan jag förstå hans upprördhet när huliganer och andra våldsverkare hotar ledningen för nämnda fotbollsklubb. Landsfaderambitionerna kommer återigen på skam och jag skulle kanske mer vilja ge honom definitionen som en ”rikspajas” som har svårt att göra de rätta prioriteringarna.

Kritiken kommer inte bara från oppositionen.  Inom de egna leden pyr missnöjet mot de ”nya” moderaterna.En mycket tung före detta moderat politiker som uttryckt svidande kritik är Anders Björck – tidigare försvarsminister i den borgerliga regeringen 91 – 94.  Han säger följande i ett godmorgon program i SVT som svar på Karin Enströms utspel att hon är nöjd med försvarets förmåga;

Detta är väldigt allvarligt naturligtvis. Och det är också väldigt allvarligt att en moderat försvarsminister säger att det här är okej. Gösta Bohman skulle ha roterat i sin grav om han hörde det här. Ytterst är ansvaret naturligtvis Fredrik Reinfeldts. Man har inte prioriterat försvaret under ett antal år. Det har skett en systematiskt försvagning av försvaret och det är nog mycket allvarligare än vad ÖB säger

Anders Björk menar att detta kan bli en ödesfråga för Reinfeldt och Moderaterna framledes när människor kommer underfund med hur illa ställt det är med försvaret. Nåja – han har flera ödesfrågor att ta tag i än bara försvarsfrågorna. Uppenbart är att det slirar mellan Anders Borg och Fredrik Reinfeldt mot resten av moderaterna. Försvarspolitiken har utvecklats till att bli en av Alliansregeringens svåraste och mest konfliktfyllda frågor, vilket är oväntat eftersom försvaret alltid varit en profilfråga för moderaterna. Men för några år sedan avgick Mikael Odenberg (M) som försvarsminister efter en konflikt med finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt om hur mycket pengar som skulle gå till försvaret. Odenberg beskrev Borgs och Reinfeldts besparingar som de största enskilda nedskärningarna sedan mellankrigstiden. En sådan genomgripande förändring av det svenska försvaret kunde Odenberg inte acceptera varför han avgick och ersattes med ”vapenvägraren” Tolgfors allmänt kallad ”tomhylsan” som också fick avgå på vaga grunder. Att Tolgfors kom ifråga som försvarsminister kan bero på Tolgfors erkända vägran att ta till vapen. En sådan försvarsminister passade naturligtvis både Anders Borg och Reinfeldt – inget gnäll när man effektivt och medvetet skär ner på försvarsbudgeten. Moderaterna har gjort svenska försvaret till en budgettekniskt fråga och inte längre en fråga om landets  säkerhet.  Sist är det väl ändå tur att svenska folket gillar fotboll för fan vet om inte vi haft fotbollen hur många hade då känt till att vi har en statsminister?

”Vi kommer att fortsätta bekämpa utanförskap. Det gör vi genom att rusta dem som är arbetslösa, och sänka trösklar in på arbetsmarknaden. Det kan vi göra på grund av en välskött ekonomi. Sverige står sig väl i krisen.”

Så säger Elisabeth ­Svantesson
moderat ­ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Vi känner väl igen meningen – den är väl inövad sedan nära nog 7 år av alliansstyre. Jag är benägen – Gud förbjude – tro att om denna alliansregering får förnyat ansvar för den allt igenom havererade arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitiken så lär vi få höra samma ramsa igen och igen och……………………………..Om ekonomin är så välskött varför satsar man inte mer på på skolan som ett av flera exempel som bevisligen rustar oss bättre för att möta en kommande högkonjuktur?

Borgerlig politik handlar inte om att utjämna klassklyftor, inte heller om bra utbildnings- och bostadspolitik åt medborgare i allmänhet. Däremot handlar det om sänkta skatter och privatiseringar som lösning på samhällsproblemen. För en del betyder detta ökat inflytande och större möjligheter. För andra får det motsatt effekt. Trygghet och välfärd säljs ut till privata intressen – en sorts välfärsprodukt med aktieägare som hoppas på vinster. Då sjukdom eller arbetslöshet drabbar den människor då saknar samhället ett skattefinansierat skyddsnät. Försämrade anställningsvillkor – i förekommande fall en ren provokation mot fackföreningarna – och minskat utrymme för personlig utveckling har blivit möjligt genom bland annat bemanningsföretag. Det finns en inbyggd motvilja från borgerliga politiker att den vanlige löntagaren och medborgaren ska känna trygghet i livets olika situationer. Privatiseringar inom skola, vård och omsorg är en omfördelning av skattemedel till privategendom. Valfriheten blir en illusion då stora koncerner – ofta verksamma utomlands  med välvilligt riskkapital – köper upp de mindre vårdbolagen som arbetar främst med kooperativ eller ideell verksamhet och etablerar sig – utan den för högern så viktiga konkurrensfaktorn vari ingår valfrihet för medborgarna . Med privatiseringar följer också förlorare. De som valde fel eller de som aldrig gavs någon valmöjlighet.

Men visst har Alliansen lyckats. Man har lyckats öka det privatekonomiska utrymmet för många svenskar i den  övre medelklassen. Moderater har alltid sett skatter som ett orimligt hot mot sina kärnväljare – ingen nyhet. Medelklassen har i decennier klagat på det höga skattetrycket – ofta utan att se vad det gett i utbyte för den enskilde. De som drabbats är naturligtvis glada att slippa betala en skyhög operationskostnad eller betala en skyhög läkemedelskostnad för sin sjukdom. Alternativen – som ofta framförs av borgerligheten – är privata försäkringar. En minskad offentlig sektor innebär inte att behoven minskat – behovet ersätts istället av marknaden som i sin tur avgör vilka behov medborgarna har och inte har. Kostnaderna för vård kan minimeras genom tecknade försäkringar istället. Försäkringsföretagen blir då de som avgör ditt behov utifrån någon form av mall för  riskfaktor eller din historiska sjukdomsbild. Man kan lätt tänka sig vilka försäkringsbolag är villiga att teckna ett försäkringsavtal med en cancersjuk – det kommer man naturligtvis att göra men försäkringspremien kommer att mätas utifrån risken att patienten inte blir frisk eller att patientens behov av vård ökar och därmed ökar också kostnaderna för försäkringsgivaren.

Moderaterna har dock förstått att man vinner inga val på skattesänkningar av den dignitet som skett under deras regeringsperiod. Därför talar man ogärna i termer skattesänkningar och hellre om jobbskatteavdrag som kommer medborgarna till del – särskilt om jobbskatteavdragen redovisas tydligt i din deklaration. Att jobbskatteavdragen därtill måste finansieras talar man också ogärna om. Frågan är vad hade väljarna tyckt om de förstod att pengarna kom från arbetslösa, sjuka, pensionärer, föräldralediga som drabbades av högre avgifter och fick betala en högre skatt på pengar som kom från socialförsäkringarna. Att det var den ensamstående arbetslösa kvinnan/mannen vars A-kassa skars ner som fick bidra till medelklass familjens bilresor med barnen till hockey träning med mera tror jag få har förstått i det nya svenska 2/3 dels samhället. Eller något annat som den övre medelklass inkomsttagarna fått råd att unna sig.  Majoriteten har ju aldrig haft det bättre ekonomiskt. Vem bryr sig då om de som aldrig fick del av dessa skattesänkningar?   Det blev ett ”vi och dom” samhälle där stora grupper fått det rejält mycket sämre. Ett delat Sverige helt i enlighet med de planer Alliansen redogjorde för 2006. Arvet efter Alliansen kan redan nu beskrivas. Sverige kommer att stå med 500000 arbetslösa inom ett år. Det är västanfläkten moderaterna nonchalerar. Moderaterna med sina ”hangarounds” har sänkt skatterna för löntagarna med åtskilliga miljarder utan att åstadkomma en enda förändring av arbetslöshetssituationen som kan betecknas som positiv. Nyföretagande är uruselt. Det finns snarare tendenser till arbetskraftsbrist för att moderaterna struntat i omställningsutbildningar genom att skära i bland annat Kom Vux eller minskat platserna på universitet och högskolor. Med konsekvens att svenska industriföretag desperat letar efter kvalificerad arbetskraft. Visst finns de fler som står till arbetsmarknadens förfogande. Bara från sjukförsäkringen friskförklarades 70.000 – enligt moderaterna så kallade ”hypokondriker eller arbetsovilliga” och skickades ut till arbetsmarknadens förfogande. Kunde man röra en arm eller ett ben eller blinka med ett öga fanns ju arbetsförmåga. Och det gick ju att arbeta med cancer intill dess det var dags att lämna jordelivet. Det ökande fattig Sverige är Moderaternas – med sin svans av högerpartier – arv till svenskarna. Fler socialbidragstagare, fler fattigpensionärer, fler som lever på existensminimum eller under, ökade löneklyftor främst mellan män och kvinnor. Fler som lever på en inkomst närmast ekonomisk ruin. Och ett land som beskriv som det nya låglöne- och rikemans paradiset i Europa – något som man vill utveckla genom införande av så kallade ”frizoner” där företag förväntas etablera sig för att slippa betala de avgifter man normalt betalar.

Individen är ny huvudperson i den svenska samhällsdiskursen. Ofta hör vi ord om rättvisa och utanförskap men orden har fått en ny innebörd. Moderaternas politik handlar om auktoritet, lydnad, disciplin och konkurrens. Under Fredrik Reinfeldts ledning har partiet fått stort genomslag med sin kommunikation och det svenska folket använder allt oftare den konservativa ramen när vi resonerar om världen och samhället. Moderatpolitik, ny eller gammal spelar ingen roll den följer den konservativa nyliberala ideologin och man har lyckats få med de andra allianspartierna på sitt synsätt – mot väljarna har man valt en trianguleringsteknik  - ett sätt att ta över en del av motståndarens ideologiska profilfrågor och använda dessa i en argumentation som appellerar till en bredare väljargrupp i samhället och är inget annat än en del av en marknadsföringsmetod som är väl utvecklad i Moderaternas föregångsland USA. Alliansens profilfrågor utgår ifrån att en stark ledning avgör vad som är bra för folket och förser dem med detta – sådant ger ett gott intryck hos väljarna vilket inte minst opinionsinstitutens undersökningar över partiledarnas popularitet bekräftar. Kontrollen över systemet finns alltså hos en auktoritet – inte hos medborgarna. Det är partiledningarna som dikterar villkoren för hur politiken ska bedrivas – inte på gräsrotsnivå eller genom medlemsomröstningar. Folkpartiet och Centerns attitydförändringar har medfört en hel del frustration bland dess gräsrötter och medlemmar. Maud Olofsson – före detta partiledare för Centern – fick utstå mycket kritik när hon fattade beslut över medlemmarnas huvuden i kärnkraftsfrågan och i FRA-frågan. Medlemmarna, som såg Centern som ett folkrörelseparti, såg sig överkörda av partiledningen. Medlemsaktivitet handlar – ur ett konservativt perspektiv – om att genomföra ledningens direktiv – mindre om medlemmarnas egna åsikter eller synsätt.

Plånboksväljare! Finns dessa? Ja om man utgår från högerns ideologiska trams så finns dessa och förutsätts dessutom avgöra valet 2014. I Anders Borgs argumentation över det budgetförslag som skall delges riksdagen samt allehanda budgetprognoser i sammanhanget så finns ofta uttalade ambitioner om ytterligare sänkta skatter för löntagarna om ekonomin så tillåter. Lite ”grädde på moset” för att inge förhoppningar för de väljare som inte är att betrakta som kärnväljare. Den rena plånboksväljaren får tänkas strunta i allt vad ideologi heter, liksom alla vagare känslor om man känner sig som konservativ, liberal, socialist, miljövän eller något annat, och också strunta i frågor om t.ex. utrikespolitik, och han/hon känner ingen som helst solidaritet med några andra utom sig själv – åtminstone inte så mycket så att det påverkar vad han/hon röstar på. Att människors beteende går att förklara med deras materiella egenintresse är en nationalekonomisk grundsats. Flera teorier inom politisk ekonomi utgår från att egenintresset även förklarar politiskt beteende – bland annat genom antagandet att väljarna röstar på det parti som har mest positiv påverkan på den egna privatekonomin. Grundsatsen styr således moderaternas och då främst Anders Borgs argument i budgetprognoserna där det gäller att hålla liv i och möjliggöra ytterligare politiska åtgärder som får en direkt följd i väljarens plånbok – senast med en brasklapp om ekonomin så tillåter. Om den inte förväntas göra det under mandatperioden så kanske den gör det vid en förnyad mandatperiod.

När jag tar del av den undersökning som SOM-institutet genomfört konstaterar jag att missnöjet ökar bland svenskarna vad avser socialförsäkringarna bland annat. Förvånande? Nej inte alls. Det har varit en huvudinriktning allt sedan den borgerliga regeringen tillträdde att – och mot bakgrund av den desinformation som föregått valet 2006 – med nit, triangulering och ofta rena lögner skapa just den oro som undersökningen nu bekräftar. Huruvida undersökningen oroar socialförsäkringsministern vet jag inte, men en vild gissning är att nog – som i de flesta fall av åtgärder som denna regering åstadkommit – sitter nöjda, eller vi är på rätt väg nu fast det finns naturligtvis en del kvar att göra, eller för att ta till det verkligt bekymmersamma artilleriet – en långvarig och djup ekonomisk kris i världen utan att nämna varför det går sämre för oss än våra grannländer. Känns retoriken igen? Det som är mest oroande är att Moderaterna har uppenbara svårigheter att förstå sin samtid. Man negligerar verkligheten – i förekommande fall också förnekar – den verklighet som drabbar de hundratusentals arbetslösa, sjuka och inte minst barnen som en följd av det systemskifte som skett och sker i samhället. Undanflykter och motargument saknas aldrig när moderaterna och företrädare för marginalpartierna försöker sig på att förklara varför och hur man har svårt att lyckas. Då saknas inte idérikedomen eller kreativiteten. Vi har lärt oss att arbetslösheten i Sverige är Greklands fel, ungdomarnas fel, invandrarnas fel och sist men inte minst Socialdemokraternas fel – även trots snart 7 år i regeringen. De förväntade skolresultaten är också de Socialdemokraternas fel och ”flumskola” är ett flitigt använt vokabulär när Björklund skall försöka förklara varför nivån på elevernas kunskaper ständigt försämras. Men en ytterligare anledning till den stora massarbetslösheten - som sagt kreativiteten är stor – är psykisk ohälsa enligt moderaterna. Jag som gått och trott att psykisk ohälsa kan drabba de som tvingas arbeta under slavliknande förhållande eller i övrigt dålig arbetsmiljö.

Arbetslinjen är det allestädes övergripande i argumentationen – därefter kommer åtgärderna i ett evigt ”plotter” som inte – varken förstärker – eller leder till de resultat som avses. Ibland – egentligen ofta – undrar jag om det inte är avsikten att tillämpa en metodik som inte leder till något annat än en signifikativ arbetslöshet. Klart att människor blir oroade när inget sker och resultaten uteblir. Men Moderaterna misströstar inte – man har lösningen. Lösningen är att åka land och rike runt och spela bluffpoker med väljarna och avsikten är tydlig. Man vill få medborgarnas förtroende att fortsätta det man påbörjat, att låta folket inlemmas i det nyliberala systemskiftet där det onda skall bytas mot det goda. Offentlig sektor – det onda – skall minimeras till förmån för marknadskrafterna. Under lång tid har kampen om välfärden rasat mellan vinst­förespråkare och de som inser att vinsterna i välfärden knappast blir till den frihet som är argumenten förtäljer. Sextiotre procent av dem som röstar på moderaterna, kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet var skeptiska till vinster i välfärden. Pengarna skulle återinvesteras, till och med borgerliga väljare ogillade vinst. En tydlig vink där man anser att privatiseringarna har gått för långt. Fast högern viftade med en annan undersökning. En demoskopmätning från maj, som visar att en stor majoritet av både moderaternas och social­demokraternas väljare tycker det är rätt att få välja äldreboende, vårdmottagning eller skola – då blir helt plötsligt alla andra undersökningar kastade i papperskorgen och förklaras som icke tillförlitliga. Det intressanta är att företagen, representerad av Svenskt Näringsliv – som tycker att valfriheten är viktigast – tar numer sikte på kvalitetsmotsättningarna istället. Att man pratar mer om kvalitet än om valfrihet och lägger fokus på det som de som inte vill se vinster – eller åtminstone begränsade vinstuttag – i välfärden som mest angeläget. När den privata driften ifrågasätts försöker de bevisa att att vinstintresset och kvaliteten inte alls står i konflikt med varandra. Valfriheten är den stora frågan för nyliberalerna. Men stämmer det att valfriheten ökar med privata intressen? När multinationella företag med hjälp av riskkapital köper upp de små kooperativen eller småföretagen inom vårdsektorn var finns då valfriheten till slut? Förslagen om att välfärdsföretag ska drivas enligt kapitel 32 i aktiebolagslagen – Särskild vinstutdelningsbegränsning – heter bolagsformen som togs fram av regeringen Persson strax före maktskiftet och används av omkring fyrtio företag i välfärdssektorn. Enligt paragrafen får företagen plocka ut vinst som motsvarar statslåneläntan plus en procentenhet på det insatta kapitalet. Miljöpartiets förslag – som älskas av företagen – beslutade - efter lång debatt på deras kongress – att företag måste skriva in i bolagsordningen att de inte har vinst som sitt primära syfte. Förstår mycket väl att vårdföretagen älskar den beskrivningen då inget av dom säger sig ha som primärt syfte att tjäna pengar – givetvis. Naivare än så blir det inte. Statistiska centralbyrån mäter ­företagens avkastning på totalt kapital till femton procent i genomsnitt och jämfört med genomsnittet för hela näringslivet ligger det på åtta procent. Även enligt andra mått – som likviditet, soliditet och rörelsemarginal – ser det bättre ut hos välfärdsbolagen. Vem vill tro då på att vårdföretagens primära syfte inte är vinsten? Socialdemokraterna ser inte vinstuttagen som det primära utan snarare att vinsten skall återföras i verksamheten. Fortfarande är en majoritet av svenska folket emot vinster i välfärden – hur skall partierna tackla den opinionen?

En ökad oro i samhället ger luft under vingarna för sådana partier som Sverigedemokraterna. Deras insats i samhällsdebatten handlar om invandrare och till viss del försvars- och polisfrågor. Inte oväntat brukar populistiska partier fokusera på sådana frågor som har betydelse för svenska folket när etablerade – då främst Moderaterna – partier lämnar dessa frågor oberörda. Reinfeldt har till och med – sedan Reinfeldt blev partiets ordförande – klassas försvaret som ett ”särintresse”. Hur många moderater håller med Reinfeldt i den bedömningen? Att man hitintills gjort det beror mer på hans starka ställning i partiet som naturligtvis – och för mig obegripligt – beror på hans höga popularitetssiffror i opinionen. Går det bra för Moderaterna så ropar man inte hej och hå om försvarsfrågorna fått en minskad betydelse för dom. Att vårt försvar fått en minskad betydelse har bekräftats i flera sammanhang. Vår överbefälhavare Sverker Göransson chockade de flesta när han kungjorde att vår försvarsförmåga inskränkte sig till som högst en veckas försvar av vårt territorium  och därefter behöver vi hjälp – hjälp av vem?  Under långfredagen utanför Gotska Sandön –  avslöjar Svenska Dagbladet i dag – att ryska bombplan övade attacker mot svenska mål. Inget svenskt stridsflyg fanns att tillgå däremot rapporterades det att danska Natoplan hade lyft från Natobaser i Litauen för att bevaka det ryska bombplanen – 6 till antalet. Aftonbladet skriver hur den svenska försvarsdebatten sett ut det senaste åren. Det är därför inte oväntat att Sverigedemokraterna stulit Moderaternas hjärtefråga. Att de får vatten på sin kvarn – dels av ÖB:s uttalande dels den nu inträffade händelsen blir en så kallad ”smash hit” för populisterna.

Många frågar sig idag – vad har Alliansen lyckats med? Man ville komma till bukt med det man kallade utanförskap och man ville lösa massarbetslöshetens gissel. Massarbetslösheten löste man genom att undanta arbetslösheten bland våra invandrare och enbart utgå från ”etniska svenskar”. Utanförskapet ökade istället för att minska. Landet har sedan 2006 utvecklats i en högst deprimerande riktning där – den massarbetslöshet som inte finns – ökat dramatiskt från 6.1% till 8.4%. Klassklyftorna ökar, jämställdsarbetet har gått i stå där utvecklingen inte ens stagnerat utan ökat skillnaderna mellan män ock kvinnor. Ungdomsarbetslösheten ligger konstant parkerad som den avgjort största i hela Europa.  Skolan har i Sverige blivit ett nyliberalt experiment som slagit fel. I stället för att utveckla en modern skola som inte bara rustar våra ungdomar inför vuxen – och arbetslivet utan också bildar dem i en vidare bemärkelse så har Björklund infört ett ”sorteringssystem” som får allt mer groteska och bisarra resultat. Sverige halkar efter i internationella jämförelser, skolsystemet är spretigt och ojämlikt och den socioekonomiska bakgrunden får en allt större betydelse för hur ungdomarna skall lyckas. Bästa sättet att som ung kille eller tjej krångla sig igenom Björklunds skola med hyggliga resultat är att se till att ha föräldrar med akademisk bakgrund. Har man inte det så möter man en brant uppförsbacke. Följden för de sämre bemedlade eleverna är krossade drömmar och hopplöshet. Följden för samhället är att alla människors potential inte tas till vara och stora svårigheter för arbetsgivarna att rekrytera kompetent och utbildad arbetskraft i framtiden. I min värld skall politiken ge alla människor samma förutsättningar att lyckas med sina drömmar – inte alla lyckas men då beror det på andra orsaker. Bokslutet för regeringen Reinfeldt efter snart sju år är inte någon upplyftande betraktelse. Rekordhög arbetslöshet, klyftor som ökar snabbare än någonsin, krisande välfärdssystem, ökande otrygghet, ökande bostadsbrist och en skola som är söndermanipulerad. Så frågan måste ställas berättigat – vad har egentligen alliansen lyckats med? SOM-undersökningen ger svaren. INGENTING annat än att bjudit favörer för den bättre bemedlade befolkningen samt ökat oron i samhället.

I en debattartikel i Expressen – skriven av trojkan runt Alliansen – vill man satsa på så kallade ”nystartszoner” i segregerade områden i avsikt att bekämpa utanförskapet. Man bekänner ett problem som varit allmänt känt sedan tidigare men som förnekats av inte minst den ansvariga utbildningsministern från Folkpartiet. Enligt honom är Sveriges skolor – genom de reformer han genomfört – på rätt väg. Jag tror mig veta att varken lärarnas fackförbund eller ens skolverket håller med om denna skönsång som Björklund målar upp. Men att sjunga skönt är knappast Björklund ensam om i den regering som knappast kan stoltsera med att ha lyckats med de föresatser man gick till val på redan 2006 – nämligen att radera ut utanförskapet. Man blir aningen betänksam när företrädare för Alliansregeringen talar om utanförskap. Visserligen har man rätt i sina antaganden att utanförskapet berövar människor att fullt ut delta i samhället och känna den trygghet ett arbete medför för egen försörjning. Och för att accentuera sina bedrövliga insatser för det man kallar sitt övergripande mål ”full sysselsättning” kan man inte låta bli att påtala att genom sina arbetsmarknadspolitiska åtgärder har 200.000 nya arbetstillfällen skapats – och detta trots en ekonomisk kris utan att nämna var den ekonomiska krisen i egentlig mening kan härledas till. Ser vi till länderna i vår nära omgivning är samtliga dessa bättre rustade än vi själva. Vi kan dessutom stoltsera med att vara sämst i norden. Utanförskapet – det vill säga massarbetslösheten den man så ogärna talar om inom Alliansregeringen – har därigenom minskat med dessa 200.000 hävdar man. Man vill dessutom hävda att man startade från en redan hög nivå. En fråga jag ofta ställer mig – var hämtar dessa icke verklighetsanknutna högerpolitiker sina uppgifter som skall ligga till grund för deras lika mycket overkliga politiska åtgärder som hitintills inte gett det resultat man gick till val på 2006? Det är väl gott och väl om 200.000 fått en sysselsättning – om den siffran nu verkligen stämmer – men man glömmer givetvis att tala om att folkmängden ökat i en större takt under samma period. Man vill måla en bild som inte stämmer med verkligheten genom att ständigt tala i termer av absoluta tal istället för det gängse andel av befolkningen. Arbetslösheten var 2006 6.1 procent idag är den 8.4 procent vilket innebär i absoluta tal en massarbetslöshet på hela 427.000. 427.000 som inte har ett arbete att gå till. Vad denna regering gjort är att skapa massarbetslöshet inte raderat ut utanförskapet som man generöst lovade.

”Sverige ska vara ett sammanhållet land. En gemensamt finansierad skola, sjukvård och omsorg av hög kvalitet är viktigt för att motverka stora skillnader människor emellan.” Hur väl stämmer detta med de politiska åtgärder man infört? När högern talar om sammanhållning vad menar dom då? Kan det vara förutsättningar – genom politiska åtgärder – för att ge alla människor samma förutsättningar att lyckas? Om så vore fallet varför finns då Fas3 där förutsättningarna är – minst sagt – omöjlig för de som vill få ett arbete och egen försörjning. Eller kan det vara de – totalt sett – ökade klyftor som en följd av regeringens så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Eller vad menar man med gemensamt finansierad skola? Kan det vara i gemenskap med riskkapitalisterna och skattebetalarna där de först nämnda är de som förgyller sina resultaträkningar – ofta också på bekostnad av elevernas möjligheter att införskaffa sig den kunskap som erfordras för att själva skapa sig goda förutsättningar inför det vuxenliv som väntar bakom hörnet? Nåja – man införde ju ett RUT-avdrag för de föräldrar vars barn inte riktigt hänger med i skolarbetet – de barn vars föräldrar som är arbetslösa eller sjuka kan däremot se sig i himlen efter en sådan ynnest. Det är ett sammanhållet samhälle där alla ges samma förutsättningar enligt högern. Jag reagerar starkt negativt när jag läser alla de floskler som serveras i artikeln. ”En inkluderande arbetsmarknad och en likvärdig skola med en stark kunskapslinje är de två långsiktigt viktigaste prioriteringarna för att minska utanförskapet.” Var finns denna inkluderande arbetsmarknad någonstans? Var finns denna likvärdiga skola någonstans? Uppenbarligen finns den i huvudet på en samling allianspolitiker som inte ser den verklighet man skapat. Att författa artiklar i kvällspressen i avsikt att lura svenska folket – ingjuta ett förtroende för dessa högerpolitiker – med allehanda falska och lögnaktiga påståenden är nog det bästa de kan.

Nej jag tror inte på ”nystartzoner” Massarbetslösheten breder ut sig över landet, ungdomsarbetslösheten är rekordhög och antalet långtidsarbetslösa har mångdubblats de senaste åren. Och det enda denna regering talar om är 200.000 nya arbetstillfällen. Skattesänkningar för att få ner arbetslösheten i segregerade bostadsområden har prövats förr med dåligt resultat. Ska man lyckas tvinga tillbaka arbetslösheten måste staten och regeringen samarbeta med kommuner, län och regioner för att den negativa trenden ska kunna vändas. Det finns redan en rad utvärderingar av liknande försök runt om i världen. Tar man del av dessa finner man tämligen omgående att dessa försök inte slagit väl ut. Ett liknande försök genomfördes i Norrbotten på 80-talet – också detta utan bestående effekter på arbetslösheten. I Frankrike försökte man genomföra liknande metoder men resultatet man såg var att de företag som nappade på idén med lägre skatter, lämnade dessa  områden så fort det statliga stödet upphörde. Effekterna lämnades utan några bestående resultat för invånarna. Även i England införde man nystartzoner men avvecklades eftersom det inte gav det resultat som man hade förhoppning om. Skattesänkarzoner snedvrider dessutom konkurrensen mellan företag inom och utanför dessa zoner med en extremt dålig träffbild eftersom arbetsmarknadsområdena inte följer stadsdelsgränser utan är mycket större än så. Två argument som borde fått regeringen att avstå från att ens fundera på denna idé. De borde i stället lägga sin energi på att göra något åt landets strukturella problem. Det handlar inte om några konstigheter, utan om rejäla satsningar på skola och utbildning samt bostäder och arbete åt alla som både kan och vill. Allt vad denna regering ägnar sig åt är ett ”plottrande” av åtgärder med den allestädes motiveringen att ”sänka trösklar”. Vad det handlar om egentligen är att sänka avgifter för företagen inte sänka trösklar in på arbetsmarknaden – man vill införa regionala skatteparadis. Inte ens Svensk Näringsliv är positiva till högerns föreslagna nystartzoner och menar att dessa måste utredas mer innan de sjösätts.

Frågan är om det verkligen är så – såsom högern vill hävda – att högt skattetryck, stark arbetsrätt och hög A-kassa är orsak till den höga arbetslösheten? Nej svarar man från forskarhåll. Högern brukar ofta hävda att ett starkt välfärdsystem är dels för dyrt och dels driver upp arbetslösheten. För dessa antaganden finns ingen som helst empiri. Istället beror den numera ständigt höga arbetslösheten på en alltför stram penningpolitik i kombination med alltför lite satsningar på produktionen, och ett alltför högt vinstuttag. Satsar man pengar i offentlig sektor och i det privata näringslivet minskar arbetslösheten och tillväxten ökar. För de som orkar scrolla till sidan 53 i forskarrapporten ”Full sysselsättning och ekonomisk politik”  kan där själv ta del av forskningen. Rapporten rekommenderas starkt för noggrann genomläsning. Något som – enligt mig – skulle vara värt att lyfta fram i de diskussioner som sker är att det offentliga alltid väljer arbetslöshetsnivån. Det offentliga har makten att till humana villkor – för en socialt acceptabel lön – anställa alla det känner för. En sådan policy kräver förvisso en noggrann planering och ett robust utförande eller design, men den kan absolut genomföras. Kunde detta vara något för Socialdemokrater som nu vill vara ett framtidsparti att ta del av måhända? Det är också värt att lyfta fram att den privata sektorn har anställt ungefär så som man kan förvänta sig allt sedan 1990. Anställningsbehovet är alltid lika med  efterfrågan för dess produkt är. Men inte den offentliga sektorn som istället förlorat många jobb sedan 1990. Det vore ärligare att bara medge att förhållandet de facto är så? Samma sak har ju skett så gott som överallt i hela Europa för att inte säga i hela västvärlden. Jag vill mena att högern genomför sina åtgärder – inte mot bakgrund av att ha en full sysselsättning – utan mer av ideologisk grund. Man sätter alldeles för stor tilltro till marknadskrafterna som ”löser” allt. Vår offentliga sektor skall inte vara en tummelplats för borgerlig lekstuga – i klartext betyder det att sjukvård och skola skall stå utanför riskkapitalisternas giriga tentakler som endast kommer att utarma statens finanser. Artikeln som  Anders Borg (M), Annie Lööf (C), Erik Ullenhag (FP) samt Stefan Attefall (KD) gemensamt skrivit under är således en enda räcka av politiska floskler som snarare hör hemma i sagornas värld än spegla verkligheten. Att be dessa skämmas är sannolikt att be om det omöjliga.

När det gäller att vända kappan efter vinden måste denna alliansregering med Reinfeldt i spetsen aspirera på rekordet. Den som seglat till sjöss – eller bara vistats mycket ute i naturen – vet att vindarna kan vända snabbt och till och med snurra runt 360 grader inom loppet av endast några timmar eller till och med minuter. Om man som Reinfeldt snurrar med vinden blir man till sist så yr i mössan att det blir svårt eller omöjligt för väljaren att se ens konturerna i den förda politiken. Anders Borg sa i samband med att han presenterade sin vårbudget – Borgs budgetar svänger för vinden än hit än dit och inte i något fall har den stämt med verkligheten - ”regeringen har gjort väldigt mycket för att arbetsmarknaden ska fungera bättre” . Hur fungerar den bättre? Sedan 2006 har A-kassan förändrats radikalt, inte minst genom att avgiften till A-kassan ökade kraftigt och differentierades utifrån arbetslöshet i den enskilda A-kassan. Åtgärderna skulle medföra att det blir fler jobb och en bättre fungerande lönebildning, men i själva verket lämnade hundratusentals försäkringen och följden blev att många  arbetslösa är oförsäkrade.För Borg och alliansen fungerar den som varit avsikten från första början. Man var snar med att införa differentierade avgifter till A-kassan – en åtgärd som enligt högern skulle ge fler jobb och bättre lönebildning. Att tanken från högern var att den försämrade A-kassan skulle ge en jobbeffekt genom att påverka lönebildningen genom sänkta löner framgick ganska klart i 2007 års finansplan. ”De förändringar i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen som infördes 2007 förbättrade incitamenten till återhållsamhet i lönebildningen. Regeringen avser att stärka dessa incitament ytterligare”.  Man sa vidare att  ”Kostnader som är förknippade med höga löneökningar som leder till högre arbetslöshet… måste bli tydligare…”. I klartext betyder det att kostnaderna för arbetslösheten förväntas bäras av de fackliga organisationernas medlemmar genom  högre avgift som i förlängningen skulle göra att de fackliga organisationerna sänkte kraven på löneanspråken. Avsikten och åtgärden är väl så tydlig som det bara går för gemene man – en lightversion av thatcherismen. Avsikten har varit att decimera fackens betydelse på arbetsmarknaden. Att i det sammanhanget kalla sig för ett arbetarparti luktar unket så det förslår.

Enligt Reinfeldt har vi alldeles för lite låglönejobb i Sverige!!!! Ett uttalande han gjorde vid det ekonomiska stormötet i Davos – kanske det mest revolutionerande som nämnts vid årets möte som i övrigt varit tunnsått med uttalanden och mest ett konstaterande över en usel ekonomisk utveckling i Europa. Men något som denne demagog inte räknat med – när han vill hävda att vi behöver mer låglönejobb – är det faktum att vi är på väg mot en balansräkningsrecession, de överskuldsatta hushållen kommer att gå på sparlåga och betala av sina skulder över en längre tid. Likaså företagen som kommer att effektivisera mer för att skära kostnader och betala av sina skulder. Man frågar sig hur skall svensk ekonomi lyftas av Reinfeldts avsaknad av låglönejobb? Det är högerns logik att det är låglönejobben som skall föra Sveriges in i framtiden. Moderaterna vill inte låta arbetsmarknadens parter  avgöra vad som är låglönejobb eller ej. Vad är ett låglönejobb? Det anses vara ett jobb som kan utföras av personer utan utbildning, och vars resultat inte betalas särskilt högt av arbetsgivarna – ser vi ett samband här med avvecklingen av studieplatser? Minskade platser på Komvux, minskade platser på högskolorna allt motiverat med ”att alla vill inte bli akademiker”. Nu satsar man några miljarder och kallar det storsatsning när det i själva verket är en återställare – . Vad moderaterna inte förstår är att individen alltid strävat mot att förbättra sin egen ekonomiska status allt sedan människan insåg att vi börjar ta betalt för att utföra ett arbete åt någon annan. Människor  skulle nämligen ”rata”  låglönesektorerna för bättre betalda arbeten och arbetskraftsbrist uppstår på Reinfeldts låglönemarknad. I en ”schlingmannifierad” politisk debatt pratar regeringen om arbetslinjen. Genom lägre löner, och en sänkt A-kassa om man blir arbetslös, säger man sig skapa incitament för människor att jobba mer. Incitamentet för höginkomsttagare ser dock helt annorlunda ut, där handlar det om större jobbskatteavdrag och om skattesubventioner som ska få dem att konsumera mer. Den närande andelen av befolkningen. Den sänkta A-kassan och slaktade sjukförsäkringen är tillsammans med jobbskatteavdraget ett led i regeringens strategi för att skapa en låglönemarknad. När det knappt går att leva på våra gemensamma försäkringar – i dag är det exempelvis bara några få procent som får ut 80 procent av den tidigare lönen om man blir arbetslös – kommer människor bli tvungna att ta jobb till lägre löner och sämre villkor. Steg för steg slits samhället isär – klyftor och ojämlikheten byggs in i systemen av högerregeringen.

På grund av datorhaveri ligger bloggen vilande några dagar. Men håll ut redan på torsdag den 18 april kan jag vara igång igen.

Till dess får ni mer än gärna ta del av övrigt innehåll som ni får dela hur mycket ni vill.

Njut också av den analkande vårvärmen så länge.

Mvh
Bjorn Alvebrand

Läste något intressant om att man inom Moderaterna bestämt sig för att – med hjälp av en kortlek böna och be väljarkapitalet – det som är så oerhört viktigt understundom – att förlika sig med moderaterna. Detta skall ske medelst dörrknackning hos 900.000 för moderaterna potentiella väljare. Och det bästa av allt,  de som drabbas av dörrknackningen får en kortlek för besväret – av vad? Öppna dörren? För mig personligen är det mer av en löjeväckande och desperat handling  eftersom opinionssiffrorna är på väg ned för moderaterna. Men löjeväckande och mer eller mindre löjeväckande handlingar är inte moderaterna ensamma om egentligen – den drabbar alla partier mer eller mindre fast då betydligt närmare valet än 17 månader. Att man beblandar sig med allmogen har jag däremot inget emot – tvärtom det skulle man göra i en större utsträckning än vad man tillåter sig göra i normalfallet – det vill säga under valtider. Jag kan föreställa mig vad som kan tänkas stå på dessa kort – 52 politiska åtgärder eller 52 politiska floskler – såsom vi tar krafttag mot  ”utanförskapet” – nymoderat definition på massarbetslöshet – genom att sänka trösklarna. Man skall vara försiktigt och oerhört uppmärksam när en moderat talar i termer ”sänka trösklar” då vet vi att man ånyo kommer att gynna någon i samhället som inte stavas medborgare.

Men som alla vet – åtminstone de som spelar poker – krävs det vissa talanger. En sådan är att hålla masken och plötsligt förstår jag vilken genial snilleblixt det är – vem det än är som kommit på idén – med att använda sig av en kortlek för att locka väljare. Och lika plötsligt förstår jag att – det här med kortleken – är egentligen i linje med moderaternas sätt att indoktrinera, siffertrixa och i förekommande fall till och med ljuga för väljarna – inom spelbranschen kallas det bluffpoker. Men en kortlek innehåller inte bara 52 kort. Där finns också några jokrar. Vilka jokrar tänker sig moderaterna? Kan det vara Miljöpartiet? Eller kanske Sverigedemokraterna eller rent av bägge? Kristdemokraterna och Centern tycks ju ha gjort sitt i rikspolitiken om man utgår från opinionsläget. Det hade enligt mig varit bättre om de presenterade en politik som löser ungdomsarbetslösheten istället för att jaga land och rike runt och spela ”bluffpoker” med väljarna. Har föreslagit Kent Persson – moderat partisekreterare – ett annat kortspel som jag tycker låter mer sannolik mot bakgrund av hur det skött arbetsmarknadspolitiken och inte minst socialförsäkringspolitiken istället och som drabbat så många människor i landet. Kortspelet heter Svälta räv.

Apropå socialförsäkringsministern – också moderat – och hans utspel häromdagen avseende pensionsåldersutredningen där hans uttalande om att ”individerna har ett ansvar av att hålla sig i trim” för att de skall orka arbeta fram till den föreslagna ålder då pensionen först får tas ut.  Uttalandet förorsakade en Twitterstorm och flera fackföreningsledare protesterade kraftfullt mot – vad det anser vara – kränkande och förnedrande vokabulär mot alla de som arbetar i tunga yrken där kroppen slits ut lång innan den i dag ordinarie pensionsåldern 65 år. En kvinna som ringde in till SR/Vakens studio och var arg – måste bara få dela den med er kära läsare – hon var arg på regeringen. Hon var arg för att man skulle tvingas arbeta längre än till sextiofem, och hon var urförbannad för att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har sagt att det är de enskildas ansvar att sköta sin kropp så att de orkar jobba längre än idag. Mycket bra radio och jag rekommenderar er att lyssna på kvinnan – hon sätter ord på hur många tycker och tänker om socialförsäkringsministern.

Ta vara på er därute kära läsare – bistra tider stundar om denna högerregering får fortsätta efter 2014. 

När någonting händer i världen av den art som till exempel terrordåden i USA i september 2001 eller de i London i juli 2005, är internet en av de snabbaste och mest effektiva informationsspridarna både på gott och på ont. Av det positiva slaget är förmodligen nyhetsflödet, som obehindrat når människor runt om i världen. Den negativa aspekten av nätet som ohämmad och oreglerad informationsspridare är den mer odemokratiska och olagliga information som mycket enkelt sprids. I och med sin globala prägel är internet okontrollerbart. Det man inte kan publicera på en svensk sajt kan publiceras på en server i ett annat land. Rasistisk och främlingsfientlig propaganda är exempel på information som kan vara svår att stoppa. Internet har förändrat möjligheten att sprida åsikter, idéer och information. Numera finns så gott som varje parti, organisation och religion i cyberrymden. Möjligheten att delta i en demokratisk debatt är större än någonsin och antalet tillgängliga debattämnen närmast oändliga. Det enda som krävs är en dator och en internetuppkoppling. Men vad händer när antidemokratiska, rasistiska, främlingsfientliga eller rent av nazistiska grupper använder nätet för att föra ut sitt budskap? Sådana organisationer och grupper har sedan mitten av 1990-talet lyckats anpassa sig till den nya tekniken på ett bättre sätt än demokratiska organisationer.

En grundtes bland dessa främlingsfientliga grupper är att det pågår en slags kamp mellan folkgrupper, raser eller kulturer. Som ett exempel bedriver Sverigedemokraterna en kamp mot invandring och det mångkulturella samhället eftersom svenskarnas livskvalitet och överlevnad som folk anses vara hotad. Sverigedemokraterna anser att ett mångkulturellt samhälle innebär att den svenska statsbärande kulturen försvinner vilket i sin tur leder till ett instabilt samhälle. Militanta nazistiska grupper driver liknande teser men drar dem till sin spets. Man hävdar i termer av att svenskarnas överlevnad som folk är hotad, vilket de anser bero på att vårt ”nordiska rasmaterial” går förlorat på grund av uppblandning med andra raser. Bland Sverigedemokrater har man en föreställning att svenskheten raderas ut i en stegvis process där kulturen förringas och nedvärderas samtidigt som invandrare och deras kulturer premieras. Svenskarna trängs undan bland annat genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder där invandrare uppges få förtur till arbeten och där diskrimineringslagstiftningen tvingar företagare att rätta sig i ledet. Bakom dessa skeenden påstås ett vagt formulerat ”etablissemang” av makthavare, politiker och media i en ohelig allians ligga. Det är den av dessa grupper formulerade ”sjuklövern” som är orsaken till att samhället – enligt Sverigedemokraterna och generellt bland främlingsfientliga organisationer – degenereras av mångfalden. Med konspirationsteorier som bakgrund befinner sig de främlingsfientliga, rasistiska och nazistiska grupperna i ett slags belägringstillstånd där en extrem situation kräver extrema lösningar. I praktiken innebär det förslag som invandringsstopp, repatriering eller förespråkande av ett slags apokalyptiskt raskrig. De berörda grupperna lever i den yttersta tiden där undergången är nära. Något måste hända nu innan situationen helt går överstyr. Denna inställning framstår tydligt i både den islamofobiska och antisemitiska retoriken på internet – främst förmedlad genom det alltmer växande nättidningssajter såsom Avpixlat, Realisten, Nationell idag, Dispatch International med flera.

Muslimerna utmålas av Sverigedemokraterna som en ockupationsmakt som bedriver kamp mot det västerländska samhället och mot demokratiska värderingar. Följden blir ett slags krig mellan muslimer och resten av samhället. En av Sverigedemokraternas insändarskribenter skriver under rubriken ”Islamister går till attack i hela Europa” och inleder med mordet på den holländske filmaren Theo van Gogh, för att sedan fortsätta att räkna upp olika ”attacker”. Men kriget förs inte bara med vapen – detta är förbehållet muslimska terrorister enligt dessa konspirationsteoretiker som främst återfinns hos alla dessa främlingsfientliga organisationer. Insändare av det följande slaget är inte ovanliga i de forum som främst nyttjas av rasister och främlingsfientliga konspirationsteoretiker som får sin spridning på nätet;

Jag har hört uttrycket att det nya kriget inte sker med vapen utan med barnvagnar, och jag måste då säga att jag upplever det kriget varje dag. För överallt ser man kvinnor i slöja: en i magen, en i famnen, två i barnvagn och två som går bredvid

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson uttryckte sig i ett pressmeddelande redan 2005 på följande sätt;

Jag är ingen religionshistoriker …. Islam är inte bara en religion utan fungerar i många fall också som en antidemokratisk ideologi, som i flera avseenden är jämförbar med nazismen och kommunismen. Alla muslimer är givetvis inte terrorister, men däremot tycks de flesta terrorister vara muslimer och det borde stämma till eftertanke bland dem som okritiskt lovordar den muslimska expansionen i Sverige.

Men hur skall vi motverka främlingsfientligheten? Ja knappast genom att införa en form av ”ligthversion” av främlingsfientliga politiska åtgärder i samhället. Eftersom Sverigedemokraterna har så mycket stöd så måste resten av partierna röra sig åt deras håll för att undvika att folk missnöjesröstar på SD. Med den här logiken kan det vara bra – eller i alla fall oskyldigt –  att driva en restriktiv invandringspolitik – tycks vissa politiker tro, eftersom alternativet skulle vara värre. Grunden för detta resonemang är att folk kommer rösta på SD om inte något annat parti tillfredsställer väljarnas behov av minskad invandring. Att det gynnar rasismen överlag att även etablerade partier anammar detta och får SD:s absurda politiska yttringar att bli legitima  tänker man inte på. I deras värld finns det en given mängd främlingsfientlighet i samhället och politikerna kan inte göra annat än att anpassa sig. Slutsatsen av detta resonemang är således att vi ska motverka rasism och främlingsfientlighet med någon slags  lightversion av densamma. Jag tror inte att de etablerade politikerna generellt  är ideologiskt främlingsfientliga, däremot tror jag att de är opportunister som saknar strukturanalys, vilket i mina ögon inte är särskilt mycket bättre då det också bidrar till rasismens utbredning. Uppenbarligen sitter antirasismen inte särskilt djupt att den inte enkelt kan kompromissas bort i tron att det gynnar och motverkar rasism och främlingsfientlighet.

Tydliga tecken på denna så kallade ”Ligthversion” av främlingsfientlighet och tillmötesgående av Sverigedemokraternas åsikter har gång efter varandra – och främst utövats av moderaterna som är ansvarig för integrationspolitiken i regeringen – förestått. Det mest remarkabla är moderaternas uppgörelse med Miljöpartiet och de så kallade ”papperslösa” flyktingars rätt att få samma sjukvård och skolundervisning som legitima invånare har. Här gick man bara halvvägs istället för att utfärda amnesti för att legitimera de papperslösa i samhället. En adekvat antimetod emot främlingsfientlighet och rasism där politikerna i ett enda slag skulle visa att främlingsfientlighet och rasism aldrig får företräde före mänskliga och humanistiska värderingar. Andra uppmärksammade uttalanden av moderaternas främsta presidium är tydliggjorda skillnader mellan etniska svenskar och invandrare som en orsak till bland annat den höga arbetslösheten, dåliga skolresultat med mera. Uttalanden som hyllas av och legitimerar främlingsfientligheten som representeras främst av Sverigedemokraternas i riksdagen.

Sverigedemokraterna är ett motsägelsefullt parti. Man förespråkar en omänsklig och förnedrande syn på grupper i samhället. Tror aldrig jag har varit med om ett partipolitiskt program som har varit så motsägelsefullt och förvirrat som Sverigedemokraternas partiprogram. Partiet förespråkar en särställning av deras egna intressen. Vad händer då med demokratin? I sitt partiprogram förespråkar man religionsfrihet i likhet med vad de flesta etablerade partier gör. Men läser man mer ingående finns anmärkningsvärda restriktioner som begränsar den så kallade religionsfriheten rejält. När det kommer till utövandet av religionen måste det dock finnas tydliga begränsningar skriver man. ”Religionsfrihet innebär enligt vår mening inte någon absolut rätt att få säga eller göra vad man vill i en religions namn” Särskilt gäller det alla som utövar islamistisk tro där man skriver följande;

”Islamismens inflytande på det svenska samhället bör i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder bör vara mycket starkt begränsad”

Man anser inte heller att religiös tillhörighet skall utgöra grund för positiv särbehandling. Men det gäller inte den kristna värderingen som tvärtemot skall inta en särställning gentemot alla andra religioner. I partiets nyligen antagna arbetsmarknadspolitiska handlingsprogram går det också att läsa att man är positiva till den svenska modellen på arbetsmarknaden. Men längre ner i programmet  föreslår man åtgärder som i praktiken skulle slå sönder den svenska modellen. Flera undantag från LAS, särskilda ungdomslöner utanför kollektivavtalens ramar är några av förslagen. Men den allvarligaste attacken mot det fackliga löftet är de hatkampanjer partiet driver mot invandrare och muslimer. Det vittnar om en djupt rasistisk och främlingsfientlig intolerant politik vars enda mål är att fördriva eller assimilera svenska medborgare med utländsk härkomst. Detta är ett direkt hot mot hela samhället och inte minst mot fackföreningarnas alla medlemmar med utländsk eller muslimsk bakgrund. Samma inkonsekvens återfinns i varje kapitel av Sverigedemokraternas  partiprogram. Det är egentligen inte särskilt förvånande då alla frågor – förutom intoleransen och det utpräglade hatet mot invandrare och särskilt muslimer – är ointressanta för partiet. Motståndet mot invandringen är deras enda ideologiska konstant vilket innebär att de senaste landsdagarnas beslut om att antagandet av en ny socialkonservativ ideologi ekar ihåligt. Sverigedemokraterna kan i princip fortfarande ändra ståndpunkt i vilken fråga som helst – förutom invandringen –  från den ena dagen till den andra.

Den numer så – välbekanta nolltoleransen – som Jimmie Åkesson utfärdade likt en ”banbulla” över alla de partimedlemmar som såg sig ha ett stöd – genom sitt medlemsskap i just Sverigedemokraterna – för sina främlingsfientliga åsikter tycks vara av noll och inte värde. En del slipper igenom andra utesluts. Partiledningen balanserar på en synnerligen slak lina. Samtidigt som man har ett behov av att begränsa den rasistiska tonen i partiet och etablera sig som ett seriöst parti som kan vinna politisk legitimitet kan man inte utesluta alla av två skäl. Det ena är av ren praktiskt natur – man förlorar mandat ute i kommunerna och det vill man naturligtvis inte göra – det andra skälet är att decimerar man sina medlemmars åsikter genom uteslutningar kors och tvärs kommer man sannolikt decimera sitt eget väljarstöd då de som valt att stödja partiet gjort detta just på grund av invandringsfrågan. Dessa väljare kommer med stor sannolikhet att söka sig längre ut på den extremistiska flygeln än där Sverigedemokraterna parkerat sig. Men det finns också en andel så kallade missnöjesröstare som kommer från de etablerade partierna – främst Socialdemokraterna och Moderaterna. Jag skulle tro att dessa väljare strömmar runt bland dessa tre partier och väljer inte Sverigedemokraterna för dess främlingsfientliga politik utan snarare för den populistiska politik man föreslår i olika sakfrågor. Missnöjet har naturligtvis sin grund i den oro som regeringen skapat i en mängd politiska åtgärder – främst misslyckandet och avsaknaden av en adekvat arbetsmarknadspolitik men också den socioekonomiska politiken som försämrat människors möjligheter att försörja sig. Således borde en ansvarsfull och effektiv arbetsmarknadspolitik samt en välfärd som tillkommer alla medborgare på ett rättvist sätt – decimera sådana partier som har som sin främsta uppgift att sprida antisemitiska, rasistiska och homofobiska tendenser i samhället genom en populistisk agenda på sina menyer.

Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting”