Pandoras ask – I den grekiska mytologin var Pandora den första kvinnan, skapad av Hefaistos som en del av ett straff för att Prometheus hade avslöjat eldens hemlighet för människorna. Av Hermes fick Pandora en ask som hon aldrig fick öppna. Pandora gav dock efter för sin nyfikenhet och öppnade asken. Det visade sig att den innehöll en mängd olyckor och sjukdomar som flög ut över världen. När Pandora stängde asken hade nästan hela dess innehåll redan flugit ut. Det enda som fanns kvar på botten av asken var hoppet. Apropå ett förtydligande av rubriken.

Jag är bestört – med betoning på bestört. Igår har jag ännu en gång fått det bekräftat. Det fria ordet – åsiktsfriheten och yttrandefriheten – är på tillbakagång. Alexandra Pascalidou – välkänd och mycket uppskattad samhällsdebattör, skribent, författare samt programledare och inte minst kvinna samt av grekiskt ursprung – har nu meddelat att hatet hon möter av pöbeln dagligdags har krävt sin attribut. Hon tvingas nu – av fullt förståeliga skäl – ge upp sin röst i etern.
Alldeles oavsett vad man tycker om hennes åsikter så är hennes röst lika viktig som din och min röst.
Näthatet sprids av nätpöbeln likt en pandemi och kryper fram ur sina hålor för att smitta ner sociala medier med sitt vidriga och vedervärdiga hatbudskap.
Sociala medier har blivit ett monster vi själva skapat men som vi inte längre kan hantera – tycks det. Det spelar ingen roll om vi vet vem avsändaren är – det finns inga reella konsekvenser att få för sitt tvivelaktiga agerande på internet. Alexandra Pascalidou är inte ensam om att drabbas.
Rasism, antifeminism, homofobi och främlingsfientlighet frodas på nätet av pöbeln och de som oftast blir utsatta är de som är av annat ursprung än svensk – i synnerhet kvinnor drabbas särskilt hårt. Men också män blir utsatta om man inte har en åsikt som sammanfaller med vissa som använder yttrandefriheten som ett argument för att nätmobba och spy ur sig sitt vidriga hat mot andra åsikter än deras egna.
Som bloggare har jag själv blivit utsatt ett flertal gånger och varje gång har jag polisanmält hoten – och inte förvånande –  alltid då jag beskriver det rasistiska parti som lyckats prångla sig in i demokratins yttersta rum. Men Polisen tycks inte prioritera dessa brott särskilt högt dessvärre.

Ett ytterligare exempel på hur rasist- och högerextremistmobben – som agerar på åsiktsfrihetens bakgårdar är det faktum som igår meddelades på journalisternas egen tidning – Journalist.se – att Sajtkoll.se tvingas lägga ner sitt välbehövliga initiativ och projekt. PETTERSSONBLOGG.SE – en av flera oseriösa bloggar på nätet försöker ge sken av en oberoende granskning av journalistik och politiska partier exklusive Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti men inkluderar Feministisk Initiativ som i likhet med SVP inte finns representerad i Riksdagen – är naturligtvis bekymrad över att Sajtkoll.se bedömde bloggen som myt- och hatsajt. Inte på något sätt märkligt då denne bloggägare utan vidare källkritik länkar från källor som har allt annat än ljusa syften.
Sajtkoll.se drevs av några journalister som såg behovet av att undersöka trovärdighet och seriositet ur ett publicistisk journalistisk  perspektiv. Sajtkoll.se skulle granska olika sajter på nätet samt bloggar för att dels hjälpa nätanvändare att ta reda på vilka sajter som går att lita på och inte – samt göra en bedömning av om sajten eller bloggen kan kategoriseras som en hat- eller rasistsajt med uppenbar desinformation i syfte att sprida påståenden utan grund på nätet – framförallt sådant som syftar till att diskriminera olika etniska grupper i vårt samhälle.
Tre dagar var Betaversionen igång och grundarna fick utstå en strid ström av vedervärdigt vidrigt hat och mordhot mot dom själva men också mot deras familjer. Att man väljer att lägga ner projektet efter detta är fullt förståeligt – men dessvärre ett ytterligare svårt nederlag för vår demokrati.
Fyra av tio journalister som svarat på Svenska Journalistförbundets undersökning om kränkningar och hot uppger att de själva har blivit drabbade av all sköns kränkningar bestående av allt från styckning av deras kroppar och konkreta mordhot mot dom själva eller mot deras barn och familjer.
Det är inte svårt då att förstå vad dessa journalister till sist väljer för att först och främst skydda sina egna familjer genom att lägga munkavle på sig själva. Fullständigt oacceptabelt och borde rendera i polisiära åtgärder per omgående.

Hela vårt demokratiska samhälle kommer att krackelera fullständigt om man inte gör något åt detta vedervärdiga hat på nätet – oftast för att inte säga alltid – anonymt vilket kan förstås att de som ägnar sig åt den här formen av hat och mobbing är väl medvetna om det oetiska och omoraliska i deras beteende.
Det är dags att sätta ner foten och bekämpa nätpöbeln på allvar.
Det initiativ grundarna av Sajtkoll.se tog är ett alldeles utmärkt sätt att låta var och en på ett enkelt sätt avgöra om den sajt man besöker kan anses vara trovärdig och seriös utan att för den skull begränsa yttrandefriheten.
Att nätpöbeln har en annan åsikt kan jag förstå då initiativet motverkar deras grumliga och unkna syften.
Privata initiativtagare har knappast den säkerhetsorganisation runt dom som uppenbarligen erfordras för att hålla igång ett sådant projekt. Därför borde projektet tas upp och användas av exempelvis Polisen, Säpo eller annan myndighet med erforderlig säkerhetsorganisation bakom sig.
Den myndigheten måste också få resurser att kontakta och lagföra de personer som nyttjar nätet å det grövsta med syfte att kränka och mordhota journalister och övriga.
Inte alls länge sedan som Expressen fick besök av delar av den pöbel som står bakom den nazistiska organisationen ”Svenska Motståndsrörelsen”  där Polisen beslagtog flertalet knivar när tre nazister uppgavs försöka ”kartlägga” de Expressen journalister som avslöjat – i en rad artiklar – den pöbel som stått bakom flertalet hot och kränkningar på nätet mot enskilda officiella samhällsdebattörer samt påvisat de anonyma patrask som officiellt representerade Sverigedemokraterna.
Nätet har blivit ett laglöst land där det fria ordet riskerar att begränsa demokratin. Det är allvarligt……………..oerhört allvarligt.

Såvitt jag kan bedöma har denna nätpöbel vuxit i takt med att högerextrema fått luft under vingarna. Sverigedemokraternas fotsoldater är inte oskyldiga. Inte ens de som är representerade av Sverigedemokraterna som dess politiska företrädare i kommuner och Landsting är oskyldiga till detta vanvett som drabbar hela det civila samhället. Inte ens Facebook som det i särklass största forumet för sociala kontakter är oskyldiga. Gång på gång har det uppdagas oseriösa hemsidor på Facebook där rasister, homofober, antifeminister och främlingsfientliga samlas för att kräkas på hemsidans huvudsyfte. Facebook har ett väl utvecklat regelverk vad som passar och inte passar på forumet. Men man åsidosätter sitt eget regelverk när dessa hemsidor blir anmälda för bland annat förtal, rasistiska skriverier, hat och hot med mera och den allena respons anmälaren får är att man inte hittar något som strider mot dess eget regelverk trots att det är uppenbart.
Frågan är om sidan överhuvudtaget granskas och man sänder endast ut ett standardsvar till anmälaren. Oseriöst i allra högsta grad vilket jag påpekat för Facebooks svenske representant – utan genmäle vill jag understryka.
Att överhuvudtaget komma i kontakt med Facebook är inte svårt. Det är i princip omöjligt. Det tog mig åtskillig tid och till slut fick jag hjälp av en god vän tillika journalist på en av våra större tidningar. Utan henne hade jag som privatperson aldrig lyckats.
Facebooks svenska representant är Jan Fredriksson som arbetar på företaget Text 100 och sköter all policyrelaterad kommunikation för Facebook i Sverige. Jan Fredrikssons mailadress är  jan.fredriksson@text100.se  För övrigt kan du nå flertalet svenska representanter för Facebook här.
Urban Swahn, kriminalinspektör vid polisen i Göteborg och chef över den grupp som jobbar med it-relaterade brott säger följande citerat till GP:s redaktion;

-Om det är ett akutläge, då är det inte svårt för oss att komma i kontakt med Facebook. Är det fara för någons liv så har polisen den kontakten att man snabbt kan komma intill, annars är det den vanliga vägen och då går det inte direkt fort.
Vad tycker du om privatpersoners utgångsläge?
– Personligen kan jag känna en väldig frustration. Man skulle kunna kräva att det går smidigare och snabbare. Amerikanare är nonchalanta kan man tycka.
Hur påverkar det ert arbete, att det kan ta sådan tid?
– Microsoft (MSN) är ännu värre. Ibland får vi vänta ett halvår, ett år, och då hinner vittnen glömma och åklagaren lägga ner fallet. Men vi är tvungna att gå den vägen eftersom servrarna fysiskt står i USA.

Svårt eller inte! Nätpöbeln som nu tycks diktera villkoren för demokratin och svenska journalister och andra medlemmar av det civila samhället måste få ett slut. Vi kan inte acceptera att det finns grupperingar i samhället som använder yttrandefriheten som sitt eget slagord för att begränsa densamma för seriösa aktörer på nätet.
Hat och mordhot eller hot om våldshandlingar är redan straffsanktionerat. Inkludera nätet i dessa lagstiftade sanktioner också.
Publicering av till exempel namn och foton på personer på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåten så länge man inte kränker personen.
Att ”hänga ut” och skandalisera en privatperson är ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande. I vissa situationer kan kränkande uppgifter publiceras med stöd av undantaget för journalistiska ändamål.
Det här gäller inte bara etablerade medier utan även bloggare som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Dock kan det finnas begränsningar i annan lagstiftning – till exempel reglerna om förtal – som innebär att en publicering av kränkande personuppgifter ändå kan var olaglig.
Dock – vill jag understryka – att kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.

De senaste dagarna har media med stora rubriker annonserat både Anders Borgs och Reinfeldts nya förhållanden. Inte för att jag förstår vari det kan finnas något intresse i vad dessa två herrar har för sig på sin fritid men media har väl några reservplaner för att öka upplagorna då det tycks i övrigt råda någon form av politisk torka på den mediala fronten – inte ens Lena Mellin är på hugget. Det intressanta dock är Reinfeldts val av partner. Vill minnas att Roberta Alenius – som nu uppges ha löst av Filippa Reinfeldt på kärleksfronten – arbetade som presschef tillsammans med Reinfeldt och som sådan skulle försvara Reinfeldt med alla till buds stående medel. Försvarade Reinfeldt gjorde hon också med en verbal konst som skulle göra vilken Flashbackdemokrat som helst avundsjuk när det upptäcktes att Reinfeldt inte betalade TV-licens för TV-innehavet i Sagerska palatset – inget ovanligt vad avser moderata riksdagsledamöter förvisso. Upptäckten föranledde dock Roberta Alenius att adressera mordhot mot Radiotjänsts tjänstemän. Men dessförinnan skulle hon ”skära ballarna” av någon för att därefter mörda någon på Radiotjänst. Snyggt jobbat av en presschef för Moderaterna som förväntas kunna föra en sund dialog. Jag förstår att Reinfeldt föll i farstun för en kvinna som visade sådana psykopatiska drag. Man brukar säga att lika barn leka bäst. Nåväl – jag önskar både Reinfeldt och Borg lycka till med sina nyvunna förhållanden. Något skall väl även de lyckas med. Och media kan mycket väl bespara oss vidare kåserier om deras privatliv.

Vad som dock är mer intressant att konstatera är  Moderaternas allt igenom genuina – närmast löjeväckande – kärleksförhållande till USA – landet som vill hävda demokratins vagga. Hur demokratisk USA verkligen är kan säkert diskuteras i all oändlighet.
I den borgerliga världen är det nästan enbart Vänsterpartiet – och i någon mån Socialdemokraterna då argumenten tryter – som ständigt måste dras med sin ”Kalla kriget-historia”. Moderaternas och folkpartiets stöd till apartheid på sin tid samt diverse högerdiktaturer nämns dock aldrig. Till skillnad från Vänsterpartiet har inte högerpartierna i Sverige lärt sig av sin historia utan fortfarande stödjer diktaturer och dessutom helhjärtat försvarar USA-imperialismens massmord och krig varhelst i världen dessa pågår – dess främste förespråkare idag är som bekant den förre utrikesministern Carl Bildt. Moderata ungdomsförbundet har till och med en förening som enbart går ut på att stödja och försvara USA.
Det som är mest uppseendeväckande är det öppna försvar av USA-imperialismen från våra högerpartier och dess unghöger ännu idag. Där är inte bara historien full av miljontals döda och lemlästade människor på grund av USA – utan fortfarande härjar USA:s imperialistiska korståg världen runt. Och fortfarande ser vi högern försvara USA:s invasioner av Irak och Afghanistan.

Aldrig har högern fått stå till svars i TV, radio eller tidningar i Sverige för sin historiska och samtida stöd till diktaturer, terrororganisationer och krig. Till skillnad från Vänsterpartiet har varken Moderaterna, Folkpartiet eller Kristdemokraterna behövt genomgå någon självkritik eller skrivit någon vitbok.
Medan världen firade Berlinmurens fall stödjer västvärlden i tystnad staten Israels mur gentemot palestinierna. En mur som både är högre och längre än den som fanns i Berlin. Perspektiven lyser med sin frånvaro.
Att hela borgerligheten stödjer Israels så kallade frihetskrig förvånar mig föga och god hjälp har det fått av Kristdemokraterna som kanske är det parti som minst av alla behöver skriva någon vitbok – den får möjligen författas lite längre fram i tiden – åtminstone om Ebba Bush Tor lyckas knipa partiledarposten.
Att Socialdemokraterna var emot det grymma Vietnamkriget baserades inte på något försvar av den kommunistiska regimen i Nordvietnam utan snarare på grund av de grymheter USA ägnade sig åt och som slutligen fick Olof Palme att i sitt berömda tal fördöma USA och dess grymheter – Bohman och högern rasade naturligtvis och ansåg att Palme hade uttryckt sig synnerligen omdömeslöst.
Moderaterna ansåg istället att USA skulle bomba ännu mer i Vietnam.
Jag lyssnade på Palmes tal då vi just lämnade Nha Trang i Sydvietnam för Sydney på min kortvågsradio – ett i sanning mästerligt tal som föranledde frostiga relationer under ett antal år med USA.
Moderaterna fortsatte dock på den sedan decennier inslagna vägen. Man försvarade militärkuppen i Chile 1973 och ingick dessutom i samma högerinternational som Pinochet och en rad andra diktatorer som ingen i dag vill kännas vid. Tänk när man hittade Allendes sönderskjutna kropp – några hundra kulor i ryggen – där Pinochetkramarna inklusive den svenska högern på fullaste allvar hävdade att det var självmord. Ungefär som när nazisterna förnekade judeutrotningen.
Det var högern som hade kontakt med de europeiska militärjuntorna på 70-talet – Portugal, Spanien, Grekland för att nämna några.
När skall de göra avbön i likhet med vad Vänsterpartiet tvingades göra?

Reinfeldt var en av alla posörer med truten full av demokrati och som med jämna mellanrum krävde att Vänsterpartiet –för femtioelfte gången – ska göra upp med sitt förflutna. Hur vore det om de riktar kravet mot sig själva och sitt eget parti.
Det räcker knappast att lägga huvudet på sned inför en reporter och säga att man kanske gjort sig skyldig till en ”otydlig formulering” när man försökte sig på en historierevision utan motstycke  i nutid genom att hävda man var det parti som införde rösträtten eller att man var aktiv motståndare till apartheid. Majoriteten av oss som växt upp i det här landet är uppfostrade och lärda att det är fult att ljuga. Lögner blir nästan alltid genomskådade – den som ljuger får i slutändan ofta gå hem med svansen mellan benen. Men av någon outgrundlig anledning så kan man som politiker tydligen ljuga, skönmåla och förvanska verkligheten helt utan att ställas till svars för detta. Moderatstämmorna är till synes en orgie av ryggdunkande – där twittrande sympatisörer går för högtryck livligt uppvaktad av hela mediekåren. Budskapet är som oftast att man projicerar problemen över till andra för att få den egna politiken att framstå i bättre dager. Det är patetiskt att se hur man kan få uppenbara lögner och falsarier att framstå som
något positivt och eftersträvansvärt!
Trots att förmodligen fler än hälften av åhörarna vet hur fakta ser ut applåderar man partiprostituerat och ler medan partipiskan viner i bänkraderna! 

Högern har varit duktiga på att mörklägga. Säger en sak och gör tvärt om. Uppfinner nya ord som inte är så värdeladdade och istället upplevs positiva men betyder något helt annat i realiteten. Att man också varit mycket flitiga på att vägra lämna ut offentliga handlingar och/eller förhalat att offentliga handlingar kommer till pressens kännedom när de begärt att få den. Till sist har Moderaterna varit synnerligen duktiga på historieförvanskning av sin tidigare politik. Demokrati och Moderat är två diametrala motsatser.

Och nu till något mycket bättre!

Till sist vill jag gratulera allas vår egen Charlotte Kalla som så totalt krossade sina motståndare  – klippet kan ses hur många gånger som helst – och erövrade den åtråvärda guldmedaljen samt titeln VÄRLDSMÄSTARE  på VM i Falun. För de som inte vet var Falun ligger så är det i de svenska fjällen – har jag från säkra källor 😉   Vilken GULD tjej!!!!!

Kristdemokrater? För vad är detta parti bra för? Att jag anser att det finns lika litet behov av kristdemokratisk politik som det finns behov av sverigedemokrater kommer jag inte att hymla med.
I media läggs just nu stort fokus på det förestående partiledarskiftet. Göran Hägglund höll redan nu sitt avgångstal – nostalgiskt gråtande – inför en samlad kår av partivänner samt till tonerna av 80-talshiten ”The final countdown” vilket kan ses ur minst två perspektiv. Det ena avser Hägglund själv och hans förestående avgång och det andra – vilket är det alternativ jag själv föredrar – är partiets resa bort från rikspolitiken. Fyra kandidater har ställt sig till förfogande. Fyra ointressanta kandidater så länge de förestår en väljarkår som balanserar på kamrat fyra och inte sitter i en regering. De fyra kandidater som nu officiellt ställt sig till förfogande torde Ebba Busch Thor vara den mest värdekonservativa av dom övriga. Men den värdekonservatismen väger lätt just nu när partiledarfajten står för dörren. Inte minst Tuve Skånberg – pastor och riksdagsledamot för Skåne läns norra och östra valkrets – som företräder falangen värdekonservativa i partiet har tappat tron på sin partikamrat efter att hon meddelat sagt sig stå oreserverat bakom den svenska abortlagstiftningen och att homosexuella och ensamstående ska ha rätt att adoptera barn – ur kristelig värdekonservatism är det ju förfärligt att homosexuella skall få skaffa sig barn. Det är en kraftig gir i 180 grader och kan endast tolkas som att hon är mer intresserad av partiledarposten än att förestå sina värdekonservativa ideer. Att hon därutöver valt att ställa sig på Israels sida i konflikten mellan Israel och Palestina där hon poserar – gemensamt med sin kollega i KD Sara Skyttedal – tillsammans med israeliska pansarfordon på en resa till Israel 2009.  Ebba Busch Thor tittar sig näpet om över axeln – klädd i en israelisk militär t-shirt – i en klassiskt modeposé. Sett i sitt sammanhang är detta ett mycket tydligt politiskt ställningstagande. Och ett synnerligen blodigt sådant dessutom. En annan sak som kan vara intressant att ta med i sammanhanget, att liksom tidigare arbetsmarknadsminister – Elisabeth Svantesson – en person som är så iskall, hård och känslokall, som jag sällan skådat inom svensk politik, så har dom två de gemensamt att de båda är skolade på och hos Livets Ord. Kanske mer än bara en tillfällighet?

Den andra kandidaten är Acko Ankarberg Johansson – i dag partisekreterare – och står för samma politiska linje som Göran Hägglund. Hon  betraktas som en idealist och duktig debattör, men håller gärna en låg profil. Reklamkampanjen i valspurten där Hägglund poserade mot hyenor och gorillor under sloganen ”ett mänskligare Sverige” var verkningslös. Nog så förståeligt då KD tvingats av Moderaterna att spela på deras planhalva under de åtta år de fått stoltsera med ministerposter i en alliansregering. Med Acko Ankarberg Johansson som partiledare hålls de Hägglundska traditionerna vid liv med undantaget av epitetet Riksdagens meste ståuppkomiker. Att  Acko Ankarberg Johansson under en stor del av 90-talet – gemensamt med pappa Curt Ankarberg – arbetat som begravningsentreprenör kan komma väl till pass om hon blir vald som partiledare. De övriga två synes vara så ointressanta att det inte är mödan värt att skriva om dem. Jakob Forssmed en av de två vars chanser tycks vara närmast obefintliga på grund av att han är man och partiet har sett att behovet av en kvinnlig partiledare nu är överhängande då både Moderaterna och Centerpartiet lyft upp sina respektive kvinnor. Bra så men tyvärr synes det som att de värdekonservativa får en ännu högre status i detta tjejgäng om nu allianssamarbetet fortsätter vilket det tycks råda delade meningar om.

De senaste åtta åren har vårt samhälle präglats av en alltmer galopperande ojämlikhet. Arbetarklassen har lämnats på efterkälken i den samhällsomvandling där privatiseringar och avregleringar stått som spön samt varit ett nyckelbegrepp för den samlade borgerligheten. Den typiske borgaren vill verkligen ha välfärd – men vill inte betala för någon annan än sig själv och sina närmaste. ”Solidaritet; vad hette det sa du”? ”Solidaritet; vad betyder det”? ”Ah, glöm det, jag vill inte veta”. ”Det låter otrevligt”. ”Och nu  värkte det till ordentligt i min plånbok”. Dock har borgerligheten en sak gemensamt –  nämligen att fortsätta bygga upp skillnader mellan dem som har arbete och dem som inte har arbete. Tanken är tydlig för den som vill se. De generella välfärdssystemen skall urholkas så att de inte ger tillräcklig trygghet för individen. Den solidariska finansieringen ska ersättas med ett personligt risktagande – helst på börserna. Och om försämringen av den gemensamma sjukförsäkringen blir tillräckligt stor ska vi förmås att teckna privata försäkringar för att skydda oss. Enkel borgerlig matematik. Man tjänar på att inte betala ut och tjänar på att medborgaren betalar in…Smart affärsidé. Överskotten går till de som redan har.
En borgerlighet som representerar en salig röra av allt från liberalism till nyliberalism toppad med religiös värdekonservatism och influenser av högerextremism. Finns det någon gemensam definition? Jodå den kallas för närvarande Alliansen – eller den blåbruna sörjan.

Jag har tidigare skrivit artiklar om hur Moderaterna – tillsammans med sina allierade kumpaner – tappat all sans och balans vad avser arbetsmarknadspolitiken. Idag när jag läste en debattartikel publicerad i den anrika Göteborgs Posten – liberal dagstidning vars främsta spridningsområde är Göteborg med omnejd – med rubriken ”Vi har idéerna för nya jobb i Göteborg” författad av den förre handlingsförlamade arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson (M) samt hennes partikompis kommunstyrelsens andre vice ordförande Jonas Ransgård (M) – blir jag alldeles förbluffad. Artikeln är inget annat än ett eko av den arbetsmarknadspolitik som Moderaterna gemensamt med sina dörrmattor i Alliansen genomförde på riksnivå. En politik som var fullständigt misslyckad. En arbetsmarknadspolitisk ”hittepåpolitik” som inte gav ett enda dugg mer än ett helvete för de som drabbades. Låt oss först som sist konstatera att Moderat arbetsmarknadspolitik har aldrig varit Moderaternas starka gren. Här bevisar Svantesson – det som betecknas som religiöst sektbeteende – en tro som skapats först som sist av de två som smet ut bakvägen efter valet och som argumenterade för ansvar och en ödmjuk ton i argumenten officiellt men grävde gravar för de arbetslösa genom alla absurda politiska förslag. Det är minst sagt upprörande att konstatera att Moderaterna inte lärt sig ett vitten av sina egna misslyckanden.

”340 000 nya jobb tillkom under alliansregeringens åtta år.” Att man fortsättningsvis ”gapar” om all dessa nya jobb är inget annat än ett rent lurendrejeri. Vad Svantesson gärna glömmer bort är den befolkningsökning som skett under de 8 år man hade möjligheter att genomföra en acceptabel jobbpolitik. Under dessa år ökade vår befolkning med totalt 410 000 – enligt dagsfärska siffror från SCB. Den befolkningsökningen innebär i egentlig mening att 340000 av dessa 410000 är sysselsatta i någon form av anställning. Arbetslösheten säsongsrensat var i januari 7.8% en massivt hög siffra för vårt land som bibehållits med vissa smärre förändringar allt sedan Bildtregeringens katastrofala regeringsperiod med hiskeliga underskott i de offentliga finanserna och en arbetslöshet ovärdigt vårt samhälle. Svantesson och hennes kumpaner talar aldrig eller sällan om arbetslöshet – ett ord som uppenbarligen framkallar kräkreflexer hos Moderater.

Arbetslösheten är högre och socialbidragskostnaderna har ökat.
Moderaterna gick till val 2006 på fler jobb och minskat utanförskap. Trots detta är arbetslösheten idag högre än vad den var 2006 och nästan tre gånger så många är långtidsarbetslösa. Resultatet av löftena om minskat utanförskap har i stället blivit mer socialbidrag. Ungdomsarbetslösheten har ökat från 19,5 till 23,6 procent och är nu så hög att Sverige tillsammans med länder som Spanien, Grekland och Italien nu får krisstöd från EU:s strukturfonder. Som ett led i att få ner den höga ungdomsarbetslösheten gapade Fredrik Reinfeldt två år i rad i Almedalen och lovade hela 30 000 så kallade YA-jobb. Det är en bra anställningsform som bygger på att ungdomar under 25 jobbar 75 procent av tiden, till 75 procent av lönen, och utbildar sig de resterande 25 procenten. Men av dessa löften om jobb hade man i maj 2014 bara tillsatt 93.  Alliansen lovade fler jobb och minskat utanförskap – resultatet blev i stället
mer socialbidrag. Riksdagens utredningstjänst – RUT – ombads av Socialdemokraterna att redovisa utvecklingen av socialbidraget mellan 2006 och 2013. Det visar sig att kostnaderna för försörjningsstödet har ökat i nio av tio kommuner i Sverige. Det här är ett resultat av Moderaternas misslyckande och innebär en stor förskjutning av kostnader för kommunerna. Kostnader som tränger undan viktiga investeringar i skolan, vården och omsorgen. Sådant undviker Svantesson och Moderaterna att tala om överhuvudtaget utan talar i bedräglig retorik om hur duktiga man varit när man skapat 340000 nya jobb som de i egentlig mening inte skapat överhuvudtaget utan har skapats av befolkningsökningen. Det här är inget annat än ett rent lurendrejeri en skojarverkstad vi inte sett liknelse till i modern tid.

Jobbskapande reformer skriver Svantesson högtidligt i artikeln. Vad består då dessa jobbskapande reformerna av? Jo en massiv förflyttning av förutsättningar från arbetslösa och sjuka – här räknas också pensionärerna in – genom gigantiska sänkningar av arbetsgivaravgifter och sänkta skatter för företagen och medelklassen där de med högst inkomst fick mest av sänkningarna. Allt detta kallade man för att öka ”drivkrafterna” i namn av arbetslinjen. Eller rättare sagt sparka de arbetslösa och sjuka i arslet så arbetsgivarna kan öka sin förtjänst. Resultatet har jag redovisat. Dessa drivkrafter har inte sänkt arbetslösheten utan inom vissa grupper har arbetslösheten till och med ökat. Offentliga välfärdsjobb har försvunnit i rasande takt och borde ersättas tämligen omgående för att undvika fler kvalitetsförsämringar i vården – här handlar det om patientsäkerhet något som Alliansen försummat å det grövsta. Svantesson och hennes gelikar borde komma till insikt och sluta med att förmedla desinformation på tidningarnas debattsidor.

Facebook och de grupper som bildas utifrån individuella sakpolitiska frågor är ett alldeles utmärkt forum för våra politiker att närma sig gräsrötterna i samhället. Tyvärr är det sällan jag ser våra folkvalda beblanda sig med gräsrötterna. Att resa land och rike runt må vara en sak för att lyssna in vad medborgarna önskar och vill se och Facebook är därvid ett utmärkt forum att följa – inte bara att följa utan också ta debatten i de olika grupperna. Själv har jag deltagit i sådana debatter dels för att informera men också råda bot på missförstånd och framförallt ta till sig av en mängd potentiella förslag till åtgärder. Något som flertalet av mina partivänner underskattar i allt för hög grad är den vanlige medborgarens funderingar och olika förslag till adekvata lösningar. Därför kommer jag uppmana mina partivänner att öka sitt engagemang i det media som växer i rasande fart och avsätta tid för det engagemanget för att konfronteras med våra medborgare. Hur man än föredrar att se på sitt uppdrag så kommer alltid klokheten underifrån.

Den senaste tiden har debatten – i skymundan av integrationsdebatten – handlat om huruvida det skall eller inte skall införas betyg för våra 10-åringar i grundskolan. Den förre skolministern – Jan Björklund (FP) – har genom ett maktspråk – som närmast kan tillskrivas en välkänd diktator i Nordkorea – satt sin egen prägel på den svenska ”flumskolan” som ingen annan förmått. Både forskning och en närmast enig lärarkår har försökt förmå Björklund att avstå från kravet på att införa ytterligare betyg utöver det som han och Alliansen gemensamt med Sverigedemokraterna införde senast. Sanningen är att den svenska skolan har präglats allt sedan mitten av 80-talet av borgerlighetens all sköns reformer än vad Björklund vill tillstå – Socialdemokraternas flumskola borde egentligen vara borgarnas flumskola. Redan LGR-80 – som trädde i kraft 1982 – avskaffades betygen i låg- och mellanstadiet och behölls för elever i årskurs 8 och därefter. Det var då en borgerlig allians under ledning av Torbjörn Fälldin som avgick redan 1981 och ersattes med en Folkparti/Centerparti regering ledd av Ola Ullsten (FP) som var skyldiga till detta och inte en Socialdemokratiskt regering. Men……enligt internationella erfarenheter brukar sådana förändring ta cirka 3 till 4 år innan resultaten kan utläsas av reformen. Björklund har – naturligtvis – helt andra bedömningar som står i strid mot all vetenskap och forskning samt bedömer att genomförda reformer tar minst 10 till 12 år varför Björklunds genomförda reformer skulle kunna ge ett resultat först långt in på 2020-talet. Och då står fortfarande PISA-tornet på plats medan skolan rasat ihop totalt vilket knappast Björklund behöver bekymra sig om på aktiebolaget vårdhemmet.

Nåväl – låt oss strunta i erfarenheterna och hålla oss inom den tid som Björklund anser det tar. Då skulle de sedan 1982 avskaffade betygen visa resultat vid nästa regeringsperiod som – förbluffande nog – blev en borgerlig regering. En regering som leddes av Carl Bildt och för skolfrågorna av Per Unckel och Beatrice Ask samtliga Moderater. Under den regeringen genomfördes ytterligare skolreformer. Bland annat infördes nu det fria skolvalet och likvärdighetsprincipen – som allt sedan början av 50-talet varit så viktig avskaffades för nu skulle det konkurreras på barnens bekostnad. Dessförinnan hade den Socialdemokratiska regeringen kommunaliserat skolan och det blev således kommunerna som fick det övergripande ansvaret för skolan. Betygen talades det inte mycket om i de reformer som genomfördes. Däremot rasade nu resultaten i varje PISA-undersökning som presenterades för en skola som präglats av borgerliga reformer allt sedan 1980. Socialdemokratisk flumskola gapade Björklund. Vilken eftertänksam insikt den karln är begåvad med.

Nu – mer än 30 år efter betygens avskaffande – står betygens återinförande på tapeten igen. Björklund vill införa från 4;e klass. Moderaterna redan vid 3:e klass. Centerpartiet och Kristdemokraterna håller med oavsett om det blir betyg i 4:e eller 3:e klass för tänk om det kan uppfattas vara en splittring i den kärleksrelation som uppstod 2006. Att den samlade vetenskapen baserad på den forskning som finns sedan decennier tillbaka avråder från införandet av betyg avfärdar skol(professor) Björklund helt och stödjer sig på en forskning som upprättades på 30-talet. Därmed har Björklund sällat sig till den skara som är direkt livsfarlig för framtidens ungdomar. Björklund har lyckats att utmåla hela skolan med nedsättande begrepp som för tankarna till någon som springer runt planlöst i haschdimmorna – som av borgerlig hävd och främst förorsakad av Socialdemokraterna. Svartmålningen har dessutom skrämt bort ambitiösa personer från läraryrket, ­vilket förvärrat situationen än ytterligare. Men det som framförallt orsakat Sveriges ras i PISA-undersökningarna är införandet av en konkurrensutsatt, marknadsstyrd skola. De aktiebolagsägda skolorna plockar ut elever med välutbildade föräldrar så att de kan hålla en låg lärartäthet med bibehållna resultat. Samtidigt tappar förortsskolorna sina starka elever. Kvar blir de svaga och när botten rasar ut sänks det samlade resultatet. Det fria skolvalet ökar skillnaderna mellan skolor – likvärdigheten som varit en av skolans viktigaste komponenter sopade Björklunds företrädare bort. Kunskapsraset i skolan skall åtgärdas med att lärarna ska ta ifrån elevernas mobiltelefoner och kepsar eller att lärarna ska stå vid katedern när de undervisar. Björklund misstror lärarna och att de inte gör sitt jobb.  Att sådana uttalanden sänker lärarnas status och lämnar skolan bekymrar inte herr överhöghet Björklund som inte stödjer sin egen uppfattning på erforderlig forskning eller den samlade erfarenheten från lärarnas egna organisationer som  – och inte oväntat – istället rasar mot Björklund och hans påståenden.

Skådespelarens roll och politikerns roll ligger inte så långt ifrån varandra. Jag skulle vilja säga att skillnaden är obefintlig – åtminstone vad avser vissa borgerliga politiker. Det senaste valresultatet medger en del – rent utav – absurda överenskommelser. Ett är den kompromiss som nu ingåtts mellan regeringen och Alliansen vad avser betyg för våra 10-åringar. Ett försök! Som skall resultera i vad? 100 skolor av totalt 5000 kan efter ansökan på frivillig basis införa betyg för 10-åringar!!!!! Att överenskommelsen är – underförstått – en total eftergift för Björklund och hans allianskompisar står ju helt klar. Forskning och vetenskap kommer ju knappast att påvisa några andra plötsliga skillnader vad avser betyg för mellanstadieelever under den tid detta försök skall pågå. Det vore ju i så fall uppseendeväckande. Och jag är tämligen övertygad om att någon rusning av ansökningar 2016 – då överenskommelsen skall ta sin början – lär vi knappast se – vad vi kommer att se är möjligen en övervikt av ansökningar ingivna av borgerligt styrda kommuner och skolaktiebolag – och hur skall man – med 2% av skolorna om det ens blir så många – värdera resultatet? Jag ser hela denna överenskommelse som ett stycke dåraktig teater där den allena avsikten är att bibehålla anseendet och inget annat. Regeringen hade inget val. Risken vore i så fall att borgerligheten gemensamt med sitt systerparti Sverigedemokraterna hade röstat ner alla andra möjligheter att förbättra skolan. Svensk skolpolitik präglas av en önskan att rädda ansiktet på varandra – det är för ömkligt. Vad skolan behöver är en skolminister som inte uteslutande förnekar all forskning samt inkompetensförklarar en hel lärarkår. Det måste bli ett slut på den borgerliga flumskolan som naturligtvis är Sossarnas fel!!!!! Det var många under 90-talet som bävade för den dag Björklund skulle få något som helst inflytande över skolan. Men så plötsligt hände det. Resultaten har inte uteblivit. Man kan inte kommendera fram goda skolresultat och inte heller hota med buren. Det handlar om förtroende och motivation, att skapa möjligheter att växa och lyckas. Det handlar om tillit till lärarna men också om att ge skolan goda förutsättningar att klara sitt uppdrag – alldeles för främmande för Björklund som åtminstone kommer att gå till historien som den i särklass sämsta utbildningsministern Sverige haft. Ett underkänt betyg med råge således.

Mitt förslag är att vi väljer Malte till skolminister…………..eller vad säger ni som kan skola? 😀 😀

Jag hade inte tänkt att skriva om det övergrepp som skedde på Malmö tågstation där en väktare ansåg sig ha rätt att tillgripa ett våld som knappast motsvarar det våld som erfordras för att gripa en blott 9 år gammal pojke, ett barn – men efter att ha tagit del av alla absurda ursäkter som skulle anses motivera detta osannolika övergrepp så kunde jag inte hålla fingrarna i styr. Ja – det var ett regelrätt övergrepp och inget annat. En man – som viktmässigt var åtminstone tre gånger pojkens – sågs sittande över pojken dunka hans huvud i golvet ett flertal gånger – ja man både ser och hör hur huvudet dunkar i golvet – samt med sina handskbeklädda händer trycker till över hans mun. Pojkens liv syntes inte vara det minsta värt. Det som upprör är just det övergrepp som sker omotiverat. Men så finns det människor som måste finna någon form av motiv till varför väktaren begick detta fruktansvärda övergrepp – en motivering som underförstått berodde på pojkarnas etnicitet – det var ju gud bevars inte svenska rågblonda ynglingar som hade begått lite oantastligt bus med glimten i sina blå ögon. Rykten – obekräftade – cirkulerar hur pojken och hans kamrat skulle både ha spottat och bitit andra samt varit vulgära verbalt mot sina medpassagerare på det tåg man tycks ha åkt gratis med – de var också efterlysta från det hem de tillhörde. De skulle därmed vara berättigat att tillgripa samma våld som man brukar när man griper en grovt kriminell bankrånare. Jag kan inte låta bli att tänka på att detta övergrepp genomfördes just för att pojken inte var svensk. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med det allt mer ökande våldet mot de tiggare vi ser sitta utanför galleriorna i våra städer. På det våld som kvinnor utsätts för som bär sin sjal över huvudet. Ett allt mer ökande våld mot våra invandrare.

Jag kan inte låta bli att fundera på orsakerna till allt detta våld som det skrivs om. På något sätt har vissa människor släppt sina spärrar och anser det vara mer eller mindre legalt att visa sin avsky mot allt som stör det fina – vårt vackra – vårt oskyldiga lilla paradis där som nu blandas upp med allsköns terrorister, svartingar, muslimer, förlåt min Flashbackterminologi – ja allt som inte passar in i vårt svenska goda samhälle med sina underbara traditioner där barnen sjunger så vackert i kyrkorna på skolavslutningarna medan den svenska fanan vajar lojt i den svenska sommarbrisen och där något så avskyvärt som muslimer eller andra opassande inslag inte får förekomma eller finnas – det är mitt land inte ditt, här anpassar vi oss. Jag blir uppriktigt förbannad över dessa människors inskränkthet, sin totala brist på empati så fort det är något som stör deras bild av den svenskhet som dessa Flashbackdemokrater sprutar ur sig i tid och otid. De skall anpassas genom våld.

Sverige världens mest humanistiska land där mer än 1400 barn bara försvinner ut i tomma intet. Där tiggare får utstå spott och spe samt i vissa förekommande fall får utstå fysiskt våld och övergrepp beordrade av politiker och myndigheter – stick var du vill men i vår kommun vill vi inte se er. Kvinnor som inte klär sig som svenska modedockor blir verbalt och fysiskt misshandlade – men de får ju skylla sig själva som inte anpassar sig!!! Ett Sverige som gör skillnad på svenskar och invandrare allt från myndigheter till det lössläppta spärrarnas ”demokrater” som anser sig inte vara rasister men som ändå vill göra skillnad på vi och dom. Hur in i helvete kan mer än 1400 barn under en femårsperiod bara försvinna från myndigheternas förvar? Och vart försvinner dom? Låt mig gissa – sexindustrin är säkert ett hål som gödslas för att tillgodose pedofilernas till synes omättliga behov. Sverige är inte världens mest humanistiska land. När inte ens myndigheterna förmår att ta hand om de barn som kommer till oss – ofta svårt traumatiserade av de fasansfulla händelser det tvingats åse i sina hemländer. Kan någon förstå hur föräldrarna till dessa ensamkommande barn väljer att sända iväg sina barn till ett okänt land för att de skall slippa se och uppleva de fasansfulla tragedier som utspelas runt dom? Kan någon svensk förälder tänka sig in i en sådan situation där man till slut inte ser någon annan utväg för sina barn än tvingas skicka iväg dom till något okänt men förhoppningsvis något tryggare tillvaro än den i sitt eget hemland? Har vi någon gång ställt oss frågan – vad betyder det att bo i ett land där krig och terror inte förekommer? Där barn – generellt sett – får vara barn. Traumatiserade barn! Ja det är hemskt att se men de finns bara på tv:n och dessutom så långt bort från oss. De allra flesta av oss har aldrig träffat på eller mött ett traumatiserat barn och det skall vi vara glada för – jag är inte helt säker på att det skulle lämna någon oberörd – möjligtvis med undantag av de allra värsta rashatarna. Händelsen i Malmö är ett symptom på att något håller på att gå sönder i vårt land.

Finns det någon som minns Lafferkurvan? En kurva på var moderats läppar för att visa en ekonomisk teori med tillhörande snitsigt diagram –  namngiven efter Reagans ekonomiske rådgivare Arthur Laffer och oftast använd för att ”bevisa” varför det är bra att sänka skatter.  Till och med Anders Borg hänvisade till den vid några tillfällen för att bevisa hur lägre skatter skulle ge mer klirr i statskassan, inte mindre. Det var de så kallade ”dynamiska effekterna” som skulle rycka in och rädda statsfinanserna. Alliansen var inte sen att hoppa på det ”dynamiska” tåget. Fast man undvek att kalla det sänka skatter utan mer av de attraktiva sötebrödet jobbskatteavdrag – allt för att attrahera medelklassen. Cirka 140 miljarder blev det under välfärdens slaktarregering – och får man tro högern så anser man att detta inte räcker. Hade man fått väljarnas förtroende fanns planer på ytterligare 60 miljarder att sänka. Mest har såklart gått till kärnväljarna på solsidan – Lidingö och Danderyd bland annat – där främst moderatväljare är bosatta tillsammans med sina vänner – nutidens gulaschbaroner. Men det var ju inga problem. Lafferkurvan visade ju att staten skulle få mer pengar över till bättre välfärd som vi medborgare vill satsa på – som äldre- och sjukvård och skola.

En vanligt förekommande myt som den svenska borgerligheten skickligt har etablerat är att höjda skatter skulle leda till minskade skatteintäkter. “Sänkt skatt gör att intäkterna till statskassan ökar” är grundfilosofin som då i praktiken ska innebära att skattelättnader gör att staten får in mer pengar som sedan kan spenderas på offentlig verksamhet. Det är onekligen frustrerande att den här teorin är precis som en uppblåst ballong. Det spelar ingen roll hur många gånger man försöker dränka den – den studsar alltid tillbaka – såvitt man inte släpper ut luften. Resonemanget är nämligen inte nytt. Det gjordes känt av ekonomen Arthur Laffer som ritade en kurva på en servett under ett cocktailparty för Dick Cheney och Donald Rumsfeld redan under 70-talet. Laffer blev också senare ekonomisk rådgivare åt president Reagan och resonemanget gick ut på att staten kan maximera sina skatteintäkter genom att sätta skattenivån på en så kallad “optimal nivå”. Det innebär alltså att staten ska kunna öka sina intäkter genom att minska skattesatsen. Detta illustreras med en kurva här intill vänster. Utöver kurvans funktioner som en ren ekonomisk teori – så saknas det empiriska bevis för att den är sann. Det är en ren hypotetisk idé som helt saknar stöd i verkligheten – således inget annat än en villfarelse. Laffer-kurvan och liknande teorier fick sin renässans  under Reagans “Supply-side economics” och med facit i hand kan man konstatera att den ekonomiska teorin istället ledde till en ökad statsskuld och ett gigantiskt budgetunderskott som USA än idag kämpar med att få ordning på. Den fungerade således inte. Logiken – eller avsaknaden av densamma – är bara ett rent önsketänkande och ett svepskäl från högern att få sänka skatterna – utan att behöva erkänna att det får konsekvenser på annat håll. Laffer teorin saknar förankring i både fakta och verklighet. Det är just sådana villfarelser som fick nobelpristagaren i ekonomi 1981 –  James Tobin – att uppgivet kalla dessa nationalekonomiska teorier för ”the dismal science” eller fritt översatt ”den dystra vetenskapen”. Men det har inte hindrat högern från att finna sådana teorier som en ursäkt för att sänka skatter – numer kallat jobbskatteavdrag. Kurvmannen själv – Arthur Laffer spinner säkert som en belåten katt över republikanen och pizzakungen – starkt involverad i tea-partyrörelsen – Herman Cains skatteplan – den så kallade 9-9-9-planen. Plattskatt är vad det handlar om. I praktiken en enorm skatteväxling i omvänd Robin Hood-stil, där de fattigare får överta de rikastes skattebörda. Men ”Once the dynamics take hold, many of those below the poverty line will find good jobs and thus will rise above the poverty line and start paying taxes.” Så håll i hatten bara. Snart kommer de ”dynamiska effekterna” som en sandsäck i kistan – läs magen – om man uteslutande skall tro på magi-professorerna inom högern. Vi väntar otåligt.

Valåret september var vår statsskuld 1216 miljarder – ett resultat som hängde med från åren med Carl Bildt 90/94. Valåret 2014 var vår statsskuld 1319 miljarder. Statsskulden hade således ökat med 103 miljarder trots att man sålt ut statliga företag – bland annat Vin Och Sprit för hela 55 miljarder. Valåret 2006 hade vi ett överskott i våra offentliga finanser på 65 miljarder – ett resultat av Göran Perssons hårda nypor som dessvärre – och som alltid – drabbar de med sämst inkomster. Men det var nödvändigt och oåterkalleligt att sanera statsfinanserna efter åren med den dåvarande Bildt-regeringen. Valåret 2014 redovisade Alliansregeringen ett minus om 87  miljarder i de offentliga finanserna. Om de offentliga utgifterna överskrider de offentliga inkomsterna, så redovisas   ett underskott i de offentliga finanserna och den offentliga sektorns skuld ökar – detta är vad som skett under alliansregeringen. Högern har också slagit sig för bröstet vad avser BNP och tillväxten. Vad man i det sammanhanget gärna utelämnar är befolkningstillväxten under motsvarande tid. BNP (Bruttonationalprodukt) är värdet på alla varor och tjänster som produceras i ett land under en viss period. Även om BNP inte är ett perfekt mått ger det ändå en grov bild av hur rikt ett land är. Tittar man på den reala utvecklingen av BNP  så har i själva verket BNP per capita inte stigit sedan alliansregeringen tog över 2006 – det som hänt är att de rikare har blivit rikare för att andra blivit fattigare. Det här är alltså den största illusoriska bluff som Anders Borg och högern lurat i det svenska folket och omvärlden – att vi skulle fått det bättre eftersom BNP vuxit.

Den nyliberala perversa finanskulturen. En propaganda och villolära som sprids där falskt blir sant och vice-versa med cirka 80% av media som välvilliga megafoner. Men tack och lov brukar verkligheten visa den rätta sanningen även om det kan ta outhärdligt lång tid särskilt för de grupper som drabbas hårt av de politiska åtgärderna. För de som drabbas är siffror oväsentliga. Det känns in i märgen att det blivit hårdare och kallare. Men siffror kan ibland vara det enda som hindrar en från att kasta något hårt i väggen. Grymhet och likgiltighet – den politik som skapar större klyftor mellan människor och drar isär samhällen – kanske bara kan förklaras med siffror och statistik för de som inte drabbats själva för att förstå verkligheten. Den tiondel av befolkningen som har lägst inkomster har fått sju procent lägre disponibel inkomst efter skatt och transfereringar. Denna tiondel har fått se sin köpkraft minska med 2 000 kronor medan den högsta tiondelen har ökat sin nettoinkomst med hela 79 000 kronor eller med 55 procent. Andelen i befolkningen med låg ekonomisk standard har ökat under 2000-talet. Från 8,4 procent till 15 procent fram till 2014. Andelen är högst bland unga ensamboende och bland ensamstående kvinnor med barn. Den krassa verkligheten som inte går att undvika hur gärna man än försöker med allehanda illusorisk retorik. Minns vad Reinfeldt sa när han chattade med Expressens läsare 2009 – ett påstående som inte bemöttes av en enda journalist;

”Vi sänker i kronor lika mycket för metallarbetaren som för direktören – för sjuksköterskan som läkaren.”

Eller illusionsprofessorn Anders Borg själv när han försökte motivera jobbskatteavdragens genomförande redan 2007;

”Vi vill ju sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Det har ju varit ett viktigt vallöfte från alliansens sida. Nu lägger vi ett skatteförslag med tyngdpunkt på dem med låga och normala inkomster.”

Summerat således fick alla inkomstgrupper ungefär lika stor procentuell förändring av sin tidigare inkomst. Men räknat i kronor får de med högst inkomster mycket större inkomstökning till följd av regeringens reformer, jämfört med låg- och medelinkomsttagare.  Och då skall vi ha i åtanke att sänkta ersättningar vid sjukdom – sänkta företagsskatter, borttagen förmögenhetsskatt med mera med stor sannolikhet visar att höginkomsttagare gynnas ytterligare i relation till låginkomsttagare.

Resultaten av jobbskatteavdragen – läs skattesänkningarna – har – precis som i USA sänkt välfärden till förmån för den rika klassen i samhället – som president Obama utan större framgång förmått ändra på. Också vi brottas med stora underskott i de offentliga finanserna och en ofantlig statsskuld – om än inte i samma storleksordning som USA men det är ju också väsentliga skillnader mellan våra bägge länder. Att Anders Borg blev den finansminister som fick mest stöd av svenska medier på decennier är fullständigt obegripligt mot bakgrund av den verklighet vi idag ser. Men…….är det egentligen så obegripligt? Anders Borg hade förmågan att lämna det ideologiska resonemanget på hyllan när medierna intervjuade honom. Han talade istället i termer av vetenskap och forskning när han ville förklara statsfinansiella förslag och åtgärder – framförallt när det handlade om medelklassens vinster. Ytterst få journalister ifrågasätter ekonomisk vetenskap och forskning varför Borg fick härja fritt med sina illusoriska finter – som inte alltid gick hem men allt som oftast. På frågan varför man sänker skatter mest för höginkomsttagarna blev svaren rejält svajiga och skulle nog definiera det som ett sagolikt nyspråk och snömos som skulle få vilken journalist som helst att börja fundera på om man valt rätt yrke för att inte tala om de som skall läsa skiten. Reinfeldt själv försvarade de ökade klyftorna med dessa ord;

Det har visat sig att både den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader.

Återigen ”dynamiska” effekterna helt i enlighet med – lite cyniskt –  ”the dismal science” eller Arthur Laffers ovetenskapliga skrivbordsteorier skulle minska inkomstskillnaderna – i verkligheten ökade de. Varför skriver jag nu allt detta? Vi har ju en Socialdemokratiskt ledd regering! Varför ägna tid åt den tid som gått? Jo – för att vi inte skall glömma bort vad högern egentligen siktar på. Vi har förvisso en Socialdemokratiskt ledd regering – men med ett synnerligen svagt mandat – vilket i sak är rätt obegripligt egentligen då effekterna av alliansregeringens åtta år knappast är obekanta för den breda allmänheten. Många – allt för många – har drabbats. Att över 100 000 fler är arbetslösa i dag så har statens kostnader för såväl arbetslöshetsförsäkring som sjukförsäkring sänkts med cirka 30 procent. De skattesänkningar – som främst gått till höginkomsttagare – har krasst finansierats med resurser vanligt folk lagt undan för att trygga sin försörjning i sämre tider och har lett till försämringar för de som har det sämst. Och Moderaterna har ytterligare skattesänkningar som ett mål – skattesänkningar är ett genetiskt drag hos Moderaterna – man bara omdefinierar retoriken så den skall appellera till medelklassen – den åtråvärda medelklassen som inte förstått att även de blev lurade.

Integrationsdebatten går nu i höga vågor. Det ena politiska förslaget efter det andra präglar debatten och inte utan kritik. Någon sa att hela havet stormar och det är nog ungefär vad det gör just nu. Jag noterar att allianspartierna näst intill är redo att kölhala varandra för att inte tala om hur illa det står till inom Folkpartiet. Carl B Hamilton – som uppenbarligen företräder den socialkonservativa andelen av Folkpartister – riktar kritiken mot Socialdemokraterna och undrar varför inte de också ger sig in i stormen. Som sjökapten med mångårig erfarenhet av stormar väljer jag en annan säkrare väg för att i görligaste mån undvika trassel med Sjöberg (ett vanligt namn på sjön av sjömän). Därför är det också klokt att den grupp inom partiet som arbetar med förslag om en förändrad integration inte låter sig påverkas och blir ännu en del av hela havet stormar genom flera otillräckligt genomarbetade förslag. Det kan därför finnas skäl för Carl B Hamilton att istället medverka till att hans eget parti gjuter olja på vågorna och intar en genomarbetad insikt innan stormen utvecklas till rena orkanen. Man hade trots allt åtta år på sig och omvärldsbevakning innebär inte bara allt som rör sig inom riksdagshusets trygga skott mot omvärlden.

Är det en ”Grand final i skojarbranschen” – den allianspolitiska branschen – vi nu åser där både Folkpartiet och Kristdemokrater lever farligt. Mitt emellan står Annie Lööf – till synes lugnt och tryggt – med sina ständigt återkommande floskler medan moderaterna rabblar arbetslinje in absurdum. Kontroversiell är frågan om en nyanländ invandrare ska få lägre bidrag om hon bosätter sig i en kommun där det är hög arbetslöshet medan KD vill se generellt lägre bidrag. Debatten är en balansgång i det politiska pusslet med ett i huvudsak att isolera Sverigedemokraterna. Det tycks vara den generella inställningen men ingen är intresserad av blocköverskridande överenskommelser – missförstå mig inte, överenskommelser mellan blocken behöver inte inkludera rasister. Märkligt! Man föredrar istället att integrationsdebatten splittrar partierna internt och det förefaller rena huggsexan om vem som vet bäst och kan mest vad som är humant och vad som inte är humant. Balansgången framkallar rent av absurda förslag för att undvika sammankopplingar med en SD assimileringspolitik grundad på följande inställning;

Nu drunknar snart Sverige i våg efter våg av obildade, barbariska, ojämställda huliganer som inte vet vad jämlikhet och alla människors lika värde är. Det är vår uppgift att som upplysta rakryggade svenskar banka in vett i dessa våldsverkare genom att sätta ett kontrakt under näsan på dom där de står hur riktiga svenskar minsann beter sig. Och vår kristna Gud nåde dom om de inte följer det till punkt och pricka. Det är självfallet inget kontrakt vi ska tvinga alla invånare i vårt hederliga land att skriva på, alla vet väl att det är invandrarpacket som är problemet och det är minsann dom som ska ”anpassa” sig efter oss. Mångkultur och integration? Skitsnack! Varför ska vi leva i ett land med en mångfald av värden, kulturer och traditioner? Det är ju svenskar som ändå har rätt och alla andra ska vara som oss. Passar det inte kan du ta dit pick o pack och dra tillbaka till ditt terroristland, eller stanna och möt konsekvenserna av ditt ickesvenska agerande.

Debattklimatet har tagit en hemskt fördomsfull och trångsynt vändning. Att allianspartierna tävlar om att vinna Sverigedemokraternas röster är ingen större nyhet. Vi adopterar populistiskt främlingsfientliga idéer, ompaketerar dom och kallar det för att ta ”krafttag mot invandringen”. Det är inte bara föraktfullt och nedlåtande, det är dessutom fullständigt absurt att skapa en form som alla invandrare ska stöpas i för att bli ”riktiga” svenskar. Jag trodde att integrationsdebatten passerat stadiet om att minoriteten ska diktera villkoren för majoriteten. Jag trodde att vi började se värdet i det mångkulturella samhället. Jag trodde att vi började förstå att integration är ömsesidigt och att vi har oändligt mycket att lära av varandra. Media har också en stor skuld i att det blivit som det blivit – att det officiella Sverige inte vågar se sig själv i spegeln och erkänna att det förekommit och förekommer strukturell diskriminering. Under flera decennier har man – exempelvis – inpräntat i folks medvetande att det är ”muslimska fundamentalister” som stått för det ena eller andra dådet runt om i världen. När IRA sprängde sina bomber talade man däremot aldrig om ”kristna fundamentalister”. Deras förkärlek för att skildra invandrartäta problemområden och deras ointresse för den väletablerade majoriteten av invandrarna, ger en felaktig bild av invandringens positiva betydelse för Sverige – sällan eller aldrig skriver man om det. En del av orsaken är naturligtvis sensationslystnad. Det är knappast särskilt spännande att skildra hur vanliga invandrare går till jobbet och lever ett ur vårt perspektiv normalt Svensson-liv.

Sverige tjänar på att det förs en saklig debatt om integrationen. Den har varit i stort frånvarande under allt för många år. Men Sverige tjänar definitivt inte på en debatt som i vissa delar lägger skuldbördan för invandringen på invandrarna själva. Men det tycks vara en linje som både Folkpartiet och Kristdemokrater valt – att slå nedåt och slicka uppåt. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har ännu inte presenterat några förslag om förbättrad integration. Och detta torde Carl B Hamilton vara pinsamt medveten om men väljer att dölja sitt eget partis turbulens och ge sig på Socialdemokraterna men utelämnar Moderaterna. Det säger en hel del om Hamilton. Men också Annie Lööf – Centerpartiet – bröstar upp sig efter att ha presenterat sitt 20 punktsprogram och menar att Socialdemokraterna bör också integreras i debatten – insiktsfullt påstående när Centerpartiet också lever i ett yrvaket tillstånd efter åtta regeringsår där man nu i ett sömndrucket tillstånd tävlar om vem som har den bästa integrationspolitiken.

Medan jag sågar både Folkpartiets och Kristdemokraternas integrationspolitiska utspel så finns det några godbitar i Centerpartiets förslag – kan man tänka sig. Några av förslagen är inventering och validering av av kompetens samt underlätta kompletteringsutbildning i kombination med Svenska redan från den första tiden då den asylsökande fått positivt besked. Att låta Migrationsverket driva egna boenden för flyktingarna ser jag positivt på då det borgar för en enhetlig standard till skillnad mot hur det ser ut idag där allsköns oheliga entreprenörer gör allt de kan för att tjäna pengar på varje flykting. Att erbjuda sysselsättning på asylboenden låter ju bra men vad det skall bestå av är oklart. Jag är rädd för att det blir ett utnyttjande istället för konkret sysselsättning som kan bestå i dels arbete av olika slag på asylboenden men också undervisning i det svenska språket och vilka skyldigheter och rättigheter medborgarna generellt har i det svenska samhället. Att kommunerna behöver kompenseras torde vara en självklarhet vilket sannolikt skulle öppna upp för att fler kommuner visar en större samarbetsvilja än vad som förevarit – en tidig samverkan mellan kommunerna och Migrationsverket är också ett bra förslag som borde diskuteras – men det räcker givetvis inte. Ett rejält förhöjt bostadsbyggande av främst hyresrätter för att minska den obalans som idag råder mellan hyres- och bostadsrätter är nödvändigt och också ett bra förslag – dags att återinföra det statliga stödet för bostadsbyggandet. Ett aber dock vad gäller Centerpartiets förslag vad avser hyresrätter är att man vill införa fri marknadssättning vilket direkt skulle slå mot både invandrare utan fast etablering på arbetsmarknaden samt också våra unga som vill få sitt förstaboende. I övrigt vill också Centerpartiet integrera den svenska arbetsmarknadslagstiftningen i integrationspolitiken genom försämringar i LAS, sämre ingångslöner och ett gammalt förslag att införa jobbpeng för arbetssökande. Ett idiotiskt förslag som borde skrotas per omgående. Som sagt flertalet av förslagen är bra medan andra borde sågas per omgående och signifikativt för allianspartierna inklusive Centerpartiet är att man nu riktar krav på regeringen som suttit lite drygt 4 månader att uppfylla alla de krav och förslag man i ett nymornat tillstånd levererar och som man själv underlåtit sig diskutera under de åtta år man själv regerade landet. Insikt saknas totalt och självkritik över sin egna tillkortakommanden existerar inte. Däremot en radda av kritiska omdömen som inte innefattar deras egna tillkortakommanden.

Hur skall vi ha det? Ett Folkparti som med piska och nedvärderande förslag skall sätta åt invandrarna som man gjort mot den svenska skolan eller ett Kristdemokratiskt parti som gör det mesta fel men tror sig göra allt rätt i Guds anda och genom okristliga förslag närma sig ett okristligt parti eller så gör vi som Moderaterna rabblar ”arbetslinje och bidrag” in absurdum där arbetslinjen fått en totalt negativ klang av misslyckade förslag som sänkta a-kasse-ersättningar, sjukersättningar med stupstockar och evinnerliga jobbskatteavdrag som i allt väsentligt har inneburit en obalans mellan välbärgad och fattig. Inte undra på att det råder krigsstämning inom ett numer krackelerande alliansbygge.