Arbetarna som blev arbetarrörelsens värsta fiende!

Publicerad 2019-03-26

evangeliumEller den historielösa generationen.
En dryg miljon har lagt sin röst på skandalpartiet och frågan är om denna dryga miljon vet vad det är de har röstat på?
Enligt Valu 2018 röstade 24 procent av LO:s medlemmar på SD vilket var 7 procentenheter högre än valet 2014. Samtidigt tappade Socialdemokraterna röster inom LO-gruppen, från 53 procent 2014 till 41 procent 2018.
Detta talas det vitt och brett om i medierna men…………..något man inte skriver om eller debatterar överhuvudtaget är den förskjutning som indikerar att SD de facto gick kraftigt fram bland företagare anslutna till Svenskt Näringsliv (SN).
Sören Holmberg är landets mest kända valforskare – tjänstgör för Göteborgs universitet – som konstaterar att skandalpartiet i stort sett stått still bland arbetare, medan den stora nyheten istället var förändringen bland företagare vilket borde borde föranleda fortsatta analyser.
Men istället har det varit tyst – och man frågar sig varför.

Vi som följer utvecklingen kan konstatera skandalpartiets omsvängningar allt sedan valet 2014 och den fortgår – nu senast vad avser den förändrade ståndpunkten om EU där partiet förordade ett swexit men nu inför EU-valet intagit en motsatt ståndpunkt.
Att SN är positiv till vårt medlemskap i EU har naturligtvis en anledning i att företagen är för frihandel och öppenhet med ett utbyte med omvärlden.
Man menar att ta Sverige ur EU, som Sverigedemokraterna tidigare förespråkade, skulle vara ett dråpslag mot alla svenska företag, arbetstagare och medborgare.
Det skulle försvaga svensk konkurrens och urholka den svenska välfärden på ett förödande sätt.
Och ja – detta kan jag väl instämma i och medborgarna generellt är också mer positiva än negativa till vårt medlemskap.

Sverigedemokraterna-för-vanligt-folkAtt sverigedemokraterna är ett rasistiskt och främlingsfientligt – sprungen ur vitmaktmiljön med nazistiska influenser – parti det vet vi och de flesta som har förmågan att se igenom partiets ”floskler” ståndpunkter, ställningstaganden och inte minst deras svajande än hit och än dit.
Men skandalpartiet är också ett genuint högerparti – nationalistiskt konservativ och i allra högsta grad kulturrasistiska – som i nästan varje viktig löntagarfråga ställer sig på högerns och arbetsgivarnas sida.
I över åtta av tio omröstningar i riksdagen har de röstat med den tidigare borgerliga koalitionen.
Med deras stöd har riksdagen exempelvis sagt nej till en nollvision mot dödsolyckor på jobbet, nej till förstärkt företagshälsovård och nej till meddelarfrihet för de anställda i privata välfärdsföretag några av de 20-tal sakpolitiska frågor som berör arbetarnas ställning i arbetslivet.
Det är också med sverigedemokraternas stöd som de borgerliga kunnat driva igenom de enorma skattesänkningar som nära nog förlamat hela välfärden.
De som vill fördjupa sig i hur skandalpartiet röstat i enskilda sakpolitiska frågor kan använda sig av Riksdagens öppna data.

Men för att återgå till det statistiska underlaget för Valu 2018 visar det sig vidare att Sverigedemokraterna och Moderaterna numera är i stort sett jämnstora bland företagare.
Orsaken är inte bara att Sverigedemokraterna gått fram utan också att Moderaterna tappat mellan var fjärde och var femte företagare.
Idag påstår flertalet av näringslivets företrädare att de inte har en aning om varför skandalpartiet tredubblats bland företagare.
Andra tiger eller menar att det är fel på statistiken.
Sanningen är dock en helt annan.
Det är näringslivets egna grova propagandaorgan som i bästa Trump-stil bäddat för SD:s framgång.

Naturlig-mansroll-5Den allestädes fråga man bör ställa sig – hur i all sin dal kan arbetare lägga sin röst på ett sådant parti som Sverigedemokraterna?
Partiet som förklarar att de är inte ett rasistiskt parti genom att använda sig av en ”nollvision” som egentligen bara är en pappersprodukt för att lura de naiva och okunniga.
Kan det vara deras syn på arbetsrättsliga frågeställningar?
Kan det vara deras ståndpunkter på den ekonomiska politiken?
Eller deras jämställdhetsambitioner?
Eller kan det vara uteslutande invandringen som bestämmer deras val och skandalpartiets vägval att sortera människor i enlighet med de normer som gällde för apartheidpolitiken?
Vi och dom?
Eller är det så att många av näringslivets egna kampanjorgan som under lång tid trummat ut en hätsk kverulantisk hållning riktad inte bara mot arbetarrörelsen, utan också generellt mot det politiska systemet, burit frukt hos de som valt att rösta på skandalpartiet?
Missnöjet!
Vet de som väljer skandalpartiet egentligen vad det är de röstar på?

 

 

Apartheid och Sverigedemokraterna.

Publicerad 2019-03-23

vikaren_3Under min mer än 40-åriga karriär inom den reella sjöfarten kom jag i kontakt med många människor i många länder världen runt.
Sydafrika var ett land jag kom att besöka ett flertal gånger på 60 och 70-talet och den erfarenhet jag rönte då var att Sydafrika utmärkte sig som ett land där färgen på din hud var av avgörande betydelse hur du skulle och blev behandlad.
Rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika har en lång historia och dess ursprung kan ledas tillbaka allt sedan kolonialtiden.
Rasåtskillnadspolitiken var således systematiserad och blev sedan under efterkrigstid känd som apartheid då nationalisterna vann överhöghet.

Nationalistpartiet, Nasionale Party van Suid-Afrika  – ett etnonationalistiskt konservativt parti som regerade landet från 1948 till 1993 – yrkade på att Sydafrikas folkgrupper skulle ha olika typer av rättigheter och utvecklas separat.
Den diskriminering som redan existerade i praktiken upphöjdes till nationell norm med övergripande syfte att garantera de vita befolkningsgrupperna, i synnerhet afrikanderna (boerättlingarna) i Nationalistpartiet, fortsatt makt.
Jämförelsevis kan sägas att både moderater och sverigedemokrater eftersträvar samma målsättning om än inte fullt ut.
Dessa två partier har en förunderlig syn på människor som inte är av svensk börd utan anses vara den svenska välfärden – den välfärd som socialdemokrater ock liberala partier byggt – ett tärande och destruktivt ”bidragsutnyttjande” som drabbar även obemedlade svenska medborgare.
Klassklyftor skall påbjudas för att skapa drivkrafter, drivkrafter som de bemedlade får på skattsedlarna.

Sverigedemokraterna erkänner öppet att de är konservativa med nationalistiska förtecken och just konservatismen är ett vidsträckt begrepp som å ena sidan tangerar liberala förtecken och å andra sidan hårdför extremism med fokus på det senare..
Jag har vid ett flertal inlägg och krönikor benämnt Sverigedemokraterna som ett utpräglat etnonationalistiskt parti där rasismen flödar ohämmat och där kulturella betingelser är avgörande för att upprätthålla en homogen etnonationalism.
Jag tror inte att skandalpartiets ideologer haft den etnonationalistiska apartheidpolitiken som en förebild när de författade sina politiska ambitioner i det principprogram som skall vara vägledande för skandalpartiet – det är snarare som av en händelse att man nu kan konstatera många likheter med apartheid när man dyker djupt ner i deras politiska ideologiska ambitioner.

250px-ApartheidSignEnglishAfrikaansSydafrika är ett mångfacetterat land utan några andra gränser än de till närliggande länder, ett land med många länder i samma land.
Med ett otroligt skiftande landskap, sin rika flora, spännande fauna och sina vänliga invånare blir man som besökare betagen var man än befinner sig.
Ur det perspektivet var det roligt att besöka Sydafrika.
Det som tog udden av besöken var just den utpräglade diskrimineringen, den etnonationalism som var förhärskande genom apartheidpolitiken.
Vi sjöfolk såg den och skrämdes av det vi såg och kunde konstatera.
Det var något overkligt för oss som levt under helt andra former i ett mångkulturellt samhälle där varje människa betraktas som människa oaktat hudfärg oaktat kultur oaktat ställning.
Sydafrika under apartheid var raka motsatsen.
Och man såg det överallt.
Många vita betraktade det som naturligt att de skulle styra landet, de svarta sågs som inkompetenta att klara av svårare uppgifter – än mindre att styra sitt eget land.
Apartheidpolitiken omfattade även kulturen och språket.
Många vita ansåg att apartheid var nödvändigt och då var apartheid ett sätt att bevara den ”västerländska” livsstilen i Sydafrika – hur västerländskt det var kan säkert diskuteras.
Det ansågs också oetiskt att socialt beblanda sig med den svarta befolkningen och därför var rasåtskillnadspolitiken real och påfallande synlig i hela samhället.
Det var, som ett exempel, straffbart att inleda ett förhållande med en svart kvinna där straffet kunde utgöras av ett antal piskrapp för mannen och för kvinnan kunde det sluta än värre.

Sverigedemokraterna talar mycket om kulturella skillnader som attackerar vår kulturella livsstil och talar med en etnonationalistisk tunga när de argumenterar i termer av ”nationen” istället för Sverige.
Att ur ett teoretiskt och diaspora argument säga att deras sökande och händelseutveckling inom den kollektiva identiteten inte är en slump utan snarare en systematisk process inom Sverigedemokraterna.
Nyckelorden är nationalism, etnicitet, identitet och diaspora.
Det är således inget förvånande när skandalpartiet talar om för sina väljare vem som är och vem som inte är svenskar.
Fredrik Reinfeldt (M) – och före detta statsminister – var ur just detta perspektiv inte moderat utan snarare liberal som på ett kraftfullt sätt tog avstånd från de etnonationalistiska argument sverigedemokraterna ägnade sig åt under debatterna i riksdagen.

Lösningen-på-alla-problemEtnonationalism är med andra ord ett sätt för sverigedemokraterna att hävda sig själva genom att använda, förstora och i förekommande fall förfalska rådande förhållanden och därmed utgå från dess ogynnsamma förhållanden som tillskrivs icke svenska etniciteter.
Etnonationalism är just en politisering av etniciteter där man med hjälp och utgående från etniska markörer kräver förändringar av hela samhällsstrukturen.
Minoritetsgrupper, samer, judar, romer, finlandssvenskar och tornedalingar kan inte bli svenskar i en ”nation” utropad av en nationalistisk rörelse som företräder en politiskt-kulturellt definierad folkgrupp.

Essentialismen förfäktas än idag av nationalistiska rörelser som exempelvis sverigedemokraterna och i än högre grad av de nazistiska organisationer som finns  – och utifrån essentialismen ska kultur och etnicitet ses som helt enskilda ämnen som har en fast relation till varandra.
Födelselandets egenskaper förs vidare i arv genom nationalitet som bestämmer ens kultur – se essenser i sverigedemokraternas ideologiska principprogram.
Kortfattat blir människans tillhörighet och identitet något som bestäms redan vid födelseplatsen, och återfinns exempelvis i Sverigedemokraternas partiprogram. Uppfattningen kontrasterar mot dagens mer vanliga vetenskapliga syn på nationen som social konstruktion, det vill säga utvecklad genom politiskt och militärt skapade gränser som har fått betydelse för befolkningens språk, religion och sedvänjor.
En nationalstat tenderar att utveckla en politiskt motiverad gruppidentitet i syfte att skapa lojalitetsband, som ofta bygger på relativt sentida men föränderliga nationalistiska föreställningar om gemensam kulturhistoria och gemensamma värderingar.

Att-mörka-sanningenDen dolda ambitionen, eller det som inte talas om existerar inte.
Tydligast i den argumentationen kan hänvisas till Nazitysklands misslyckade ambition att få icke etniska tyskar – främst judar och romer – att utvandra.
Ett misslyckande som utvecklades till ett av vår tids största mänskliga vidrigheter.
Att avrätta icke etniska minoriteter blev följden av Nazitysklands etnonationalism och fanns inte beskriven i offentliga programhandlingar även om man i mindre offentliga sammanhang talade om utrensningar och fängsligt förvar i avvaktan på en mer radikal utveckling för att främja den vita ”rasens” kulturella identitet.
Skillnaden mellan apartheidregimens etnonationalism och Nazisternas var att man kunde inte utvisa en befolkning som bestod av 85% svarta, därför inrättade man reservat och diskrimineringslagar som förpassade de som inte kunde förvisas till reservaten till i övrigt utpekade områden, segregation, där den vita minoriteten inte onödigtvis behövde beblanda sig med för nationalisterna utpekade lågbegåvade medborgare.
Sverigedemokraterna talar om återvandringsprogram och särskilt utmärkande är det sverigedemokratiska före detta ungdomsförbund som bildades efter uteslutningen ett ytterligare nationalistiskt parti (AFS) vars främsta ambition är just ett upprättat återvandringsprogram för utpekade etniska grupper i samhället.
Anledningen till att man tog beslutet att utesluta ungdomsförbundet kan härledas till att de identitetspolitiska ambitionerna och argumenten blev för besvärande för moderpartiet som ju själva sökte en normalisering och därmed en plats bland alla övriga.
Om vi spekulerar i förutsättningar där sverigedemokraterna lyckas få den makt de eftersträvar med de ambitioner man har och misslyckas – vad händer då?

Nationalism är ett svårfångat begrepp, ändå genomsyrar den vår tillvaro mer än vi kanske är medvetna om.
Att det finns en nationell identitet är självklart i dagens värld – till exempel om vårt landslag lyckats bra i den internationella idrotten eller om vårt land nämns i positiva termer utomlands, då har den svenska nationalismen blommat ut som något naturligt. Och vem vill missunna ett land som lyckats i en landskamp att fira, att vifta med flaggor, att ropa ut: ”Vi är bäst!”
Så gör de i alla andra länder också…
Men nationalism kan också missbrukas och leda till intolerans, krig och etnisk rensning.
Det finns det många exempel på där den aggressiva nationalismen breder ut sig och skapar främlingsfientliga attityder i samhället.
Nazismen står för den mest extrema formen av främlingsfientlig och aggressiv nationalism och ett av de i närtid mest skräckinjagande exemplen på den här typen av nationalism såg vi i det forna Jugoslavien.
Folk som tidigare levt sida vid sida hade nu i nationalismens namn blivit beredda att till och med utrota varandra.
I de länder/stater som utmärkts av aggressiv nationalism har ofta varit antidemokratiskt. Till denna aggressiva nationella inriktning kan man också inordna många av dagens rasistiska rörelser.
Etnonationalismen är således en förgrening av nationalismen som betraktas som aggressiv och som i sverigedemokraternas fall är grundad på kulturella betingelser där man anser att den egna kulturen ”skuffas” undan av andra etniska kulturella begivenheter – inte förvånande när man beskriver vårt land som ett ”multikultiland” i dess och för nationalister negativa termer.

Selektiv-perceptionAtt be en sverigedemokrat beskriva sitt eget principprogram är ofta liktydigt med att be ett barn beskriva Pytagoras sats – svaren blir lika obegripliga.
Pekar man därefter ut på ett pedagogiskt sätt de skrivningar som leder alla andra till etnonationalism, rasism och i förekommande fall rasbiologiska föreställningar uttryckt ur ett kulturrasistiskt perspektiv så blir svaret lika ofta att ingen förstår egentligen vad som åsyftas i deras principprogram samt att alla andra är minst lika besvärande om inte mer besvärande.
Sverigedemokraterna är inte omedvetna om kritiken.
Men istället för producerar man ett sammelsurium av argument med ett enda syfte att dölja deras verkliga ambitioner samt därtill normalisera sig själva som ett parti som värnar den för tiden nationalromantiska traditionerna.
Ett sådant exempel är den av sverigedemokraterna närstående nätsajten Samnytt – Avpixlats efterträdare – och den filmproducerade historiedokumentär man medverkade till och vars huvudsakliga syfte var att i tillrättalagda scener beskriva socialdemokraternas vedervärdiga historia och därmed försköna sin egen i den jämförelsen.
Jag har sett den, den är inte ens värd att recenseras, något mer falsifierat och skabröst sätt att bedriva opposition tror jag mig aldrig under min livstid erfarit men faller naturligtvis i god jord hos de som hyllar Sverigedemokraternas identitetspolitiska ambitioner.

screenshot-www-expressen-se-2018-09-13-04-52-06Det var – kan man säga – på 1800-talet nationalismen fick sin egentliga utformning. Under detta århundrade bröt industrialismen igenom i Europas länder.
Flykten från landsbygden började och det gamla bondesamhället gick mot sin nära nog upplösning.
Allt fler människor drömde sig tillbaka till landet, naturen och de gamla folksederna. Denna nostalgi blev en viktig del av den nationalkänsla som började växa fram i alla de industrialiserade länderna.
Den naturromantiska konsten avspeglade en drömsk försjunkenhet i stämningar och landskap, i folkdanser och hembygdsromantik.
Den sköna döden på slagfältet krigsromantiken visavi nationalismen – en hjältes död – Karl den tolftes likfärd och Sten Stures död på Mälarens is.
Sven Duva och den kula som blev hans död, den som träffade ”hans ädla tappra barm”.
Allt är exempel på krigsromantik och det sköna i att dö för nationen.
Inte oväntat var det just sverigedemokraternas ursprung som manade till den glorifieringen även om man efter att organisationen ”Bevara Sverige svenskt” uppstod i en ny skepnad i det vad som idag är sverigedemokraterna har man tonat ner den glorifieringen och den nationella romantiken även om tongångarna avslöjas understundom som när den så kallade chefsideologen Mattias Karlsson manade till kamp för nationen – ”segra eller dö.”

sd_54cfceb19606ee18c3f2232cDet nu av Ebba Bush Thor offentliggörandet att Kristdemokraterna är beredda att idka samarbete med skandalpartiet är mot bakgrund av det ovanstående beskrivet oerhört naivt och gränsande till en total aningslöshet.
Ebba Bush Thor och hennes partiledning tar makten som sitt främsta argument och det kan komma att kosta mer än det smakar.
Argumentet är enligt henne själv att det parlamentariska läget har förändrats och då måste hon överge den tidigare ståndpunkten att aldrig inlåta sig i någon form av samarbete med det nationalkonservativa skandalpartiet.
Ett annat alternativ är att sänka konfliktnivån en nivå hon själv frammanat under sin tid som partiledare.
När övriga partier – exklusive moderater och sverigedemokrater – talar om att begränsa högerextremismen i det kommande EU-valet så deklarerar hon en motsatt ståndpunkt och valet av tidpunkt var helt respektlöst – mot bakgrund av värdsamfundets deklarerade dag emot rasism och främlingsfientlighet – och var förmodligen tämligen övertygad om att moderaterna skulle följa hennes exempel och därmed möjliggöra det hon nu eftertraktar – nämligen ett nationalkonservativt regeringsalternativ inför valet 2022.
Ulf Kristersson uttrycker dock en positiv ståndpunkt men poängterar att hans sedan tidigare uttalande om att inte idka något som helst samarbete med sverigedemokraterna även om flertalet sakpolitiska frågeställningar överensstämmer med moderaternas.
Himmelen har ännu inte ramlat ner – det är dock bara en tidsfråga när den gör det och låt mig gissa – när opinionsmätningarna påvisar ett högre resultat än de nuvarande där sverigedemokraterna stoltserar med några procent mer än moderaternas då rasar himmelen ner då statsministerposten torde vara säkrad om ett nationalkonservativt alternativ skulle vinna valet 2022.
Då om inte förr lär vi få se och uppleva vad nationalkonservatism är inbegripet etnonationalism – allt det som vi eller Europa i övrigt inte behöver.

KD öppnar dörren för fascismen!

Publicerad 2019-03-21

Svekfulla-vännerIdag när vi högtidlighåller den av Förenta Nationerna påbjudna dagen mot rasism och främlingsfientlighet passar Kristdemokraternas Ebba Bush Thor på att ringakta dagen genom att deklarera att hon och hennes parti är beredda att idka samarbete med skandalpartiet Sverigedemokraterna!!
Historien upprepar sig!
Det var nämligen Kristdemokraternas föregångare som beredde vägen för Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland anno 1932.
Ett annat parti förvisso men stora delar av detta parti bildade det parti som idag är Kristdemokraternas systerparti i Tyskland.
En ytterst skrämmande väg hon och hennes partiledning nu valt för alla de som stödjer Kristdemokraterna som parti – det har dock förmälts mig viss oenighet i partistyrelsens men att det nu landat i det som Ebba Bush Thor offentliggjort.
Kritiken är inte nådig framförallt hos de som trott på att Allianspakten skulle kunna återuppstå i valet 2022.

imagesI och med denna nu deklarerade ståndpunkt som blivit offentlig kan sägas att den koalition bestående av moderater, kristdemokrater, centerpartiet och liberaler är stendöd och kommer ej att uppstå hur gärna man – främst från Ebba Bush Thor – förlitar sig på uppståndelsen från de döda.
Den framtida koalitionen torde snarare vara en nationalistiskt konservativt block alldeles beroende på moderaterna som idag valt att inte uttala sig.
Men även Ulf Kristersson har försökt övertyga både sina forna allianskolleger och väljare att något samarbete aldrig kommer att ske med skandalpartiet.
Återstår se hur lång tid det löftet omvärderas.

54516246_10158348036569816_1687063402976903168_nAtt Kristdemokraterna nu vill välja väg har jag anat länge men inte tydliggjort särskilt mycket främst mot bakgrund av att hon lealöst tagit avstånd.
Men redan 2017 påtalade hon att ett samarbete med skandalpartiet är uteslutet däremot kunde hon tänka sig ta stöd av dem – lite av dubbla budskap då för att få stöd måste man erbjuda något för att få något.
Året efter gav hon samma besked – gärna stöd dock ej samarbete – och redan då förstod jag det dolda i hennes retorik vilket nu tydliggjorts.
De tomma ordens innebörd vill jag kalla det.
Vi minns hur Ebba Bush Thor tydliggjorde vid ett flertal framträdanden att något samarbete med skandalpartiet är uteslutet.
Det höll i två månader och anledningen var just att övertyga både Annie Lööf och Jan Björklund att några parallellsamtal med skandalpartiet aldrig skulle ske.
Tack och lov förlitade sig varken Lööf eller Björklund på dessa falska förespeglingar vilket nu visat sig i all sin bedräglighet.

Att-mörka-sanningenSverigedemokraterna är ett kulturrasistiskt parti vilket inte minst deras eget principprogram klart påvisar.
Därutöver har ett flertal krönikörer och ledarskribenter inklusive jag själv granskat deras principprogram, bland annat den inte helt okände journalisten Erik Fichtelius som ingående studerat skandalpartiets kulturrasistiska ambitioner som sammantaget skiljer människor åt rent värderingsmässigt.
Inte ens Åkesson är så dum att han skulle använda sig av rasbiologin – för att göra den åtskillnad som exemplifieras i principprogrammet – i skrift eller muntlig framställan.
Detta gick an under den nazistiska skinnskallegängens era som drev omkring på gator och torg under 80-talet och kallade sig BSS (Bevara Sverige svenskt) och som under 1987 upplöstes och istället bildade gemensamt med andra personer med nazistisk förflutet det nuvarande sverigedemokraterna.
Man insåg att rakade huvuden och bombarjackor med kängor inte var en framkomlig väg varför man bytte klädsel och retorik för att ge ett mer städat intryck.
Jag och många med mig såg deras exempellösa och vidriga härjningar brölande nazistiska slagord under 80-talet.
Karl den XII:s staty i Kungsträdgården var varje år samlingsplatsen för att hylla den för dessa figurer vår hjältekonung
Ebba Bush Thor såg inte detta för hon var inte ens påtänkt – men förhoppningsvis kan hon läsa sig till hur de betedde sig om inte annat är hon välkommen att höra av sig till mig så ska hon få erforderlig lektion.

Kloakryttarna!

Publicerad 2019-03-20

En-insiktsfull-människa

Kloakryttarna på Facebook och Twitter samt på pressens öppna kommentarsfält förnekar sig inte i sitt hat och verbala vidrigheter.
Det man ger uttryck för ingår INTE i vår yttrande och åsiktsfrihet – något dessa ofta tillgriper när man på saklig väg försöker påtala en mer anständig ton.
Man blir fullständigt illamående när man ser hur vidrigheterna eskalerar som nu i anslutning till det fruktansvärda dådet på New Zeeland eller som när en ung flicka  kämpar för klimatet och röner uppmärksamhet för sin kamp.

Jag tog del av en debattartikel i Expressen den 19 mars skriven av en ytterst engagerad politiker ordförande i sin stadsdelsnämnd tillika Socialdemokraternas representant i socialnämnden i Stockholms stad.
Artikeln var välskriven och ytterst befogad samt att jag välkomnar varje ord varje ståndpunkt i artikeln.
Problemet för honom var att han inte hette Sven Svensson eller något annat för Sverige genuint namn, och värre än värst för dessa nätets ”kloakryttare” var att han inte var etnisk svensk och därför inte hade rätt att uttala sig.
Vidrigheterna var av det slaget att Expressen såg sig föranledd att radera hela artikeln inklusive kommentarerna.

Jag instämmer med Mohamed Nuur i det han ger uttryck för i sin debattartikel att dessa nätets kloakryttare som inte drar sig för att skriva det mest vidriga och rasistiska kommentarer – ibland av en karaktär man inte ens förmår tänka tanken på sittande på utedasset en kall vintermorgon i sin ensamhet – men som dessa figurer inte räds att öppet bakom sin dator eller mobiltelefon i all sin verbala oanständighet ger uttryck för.
Vad är dessa för slags människor?
Jag instämmer också med Mohamed att vårt rättssystem måste utvecklas även att omfatta nätet.
Ett slags administrativ patrullering på nätet av behörig myndighet.

Det finns ideella organisationer som tagit till sin uppgift att granska olika sajter på nätet och dess kommentarer.
Sådana ideella organisationer är Näthatsgranskarna eller Juridikfronten som bägge bevakar nätet anmäler hat och hot samt hets mot folkgrupp i enlighet med avsedd lagstiftning.
Man skulle kunna låta dessa två organisationer – som bevisligen äger de juridiska kunskaper som erfordras – bli underställda åklagarmyndigheten samt att allmänheten som uppmärksammar till synes brott mot erforderlig lagstiftning på nätet anmäla dessa brott till polisen som i sin tur remitterar ärendet till den under åklagarmyndigheten underställda organisationen granska inkomna anmälan samt därefter om brott föreligger låta åklagarmyndigheten väcka åtal mot den person eller de personer som avses.

Näthatet är omfattande och de idag ideella organisationer som tagit som sin uppgift att granska förehavanden på nätet har inte tillräckliga resurser att bevaka och granska mer än det mest vidriga.
Det bör därför falla inom ramen för statens engagemang samt ges de resurser som erfordras för att stävja brott som förekommer på nätet.
De som äger sociala medieplattformar tycks inte heller klara av att på ett tillfredsställande sätt stävja dessa begångna brott på nätet.
Och de sociala medieplattformarna kommer att bestå och därför är det viktigt ur många perspektiv att begränsa och patrullera nätet för att stävja de brott som pågår.
Hatbrotten utvecklas och eskalerar allt högre omfattning och rättssystemet hänger inte med i den utvecklingen dessvärre.

Brott som begås på grund av offrets härkomst, religion eller kön är vanligt inom hela EU. Bara fyra länder har omfattande datainsamling kring hatbrott.
Ytterst utgör dessa brott ett hot mot hela den värdegrund som demokratin vilar på, inte minst principen om alla människors lika värde.
Sverige ska ha en levande demokrati där individens möjligheter till inflytande stärks. Alla människor ska känna sig delaktiga och alla ska ha goda förutsättningar att komma till tals.
Detta är dock inte kloakryttarnas främsta målsättning den består av att tysta det demokratiska samtalet genom hat och hot framförallt vad avser journalister och övriga samhällsdebattörer.
Hat och hot på nätet kan dessutom leda till långtgående våldsamma handlingar.
Vi har redan sett exempel på individer och grupper, i Sverige och utomlands, som med sannolikhet gränsande till förvissning har radikaliserats på nätet till att utföra fasansfulla dåd.

Sist men inte minst Mohamad Nuur samt alla de som arbetar mot detta vidriga näthat har mitt fulla stöd.
Jag och min dotter har själva drabbats av det och var en anledning till att jag tog beslutet att låta min blogg vila under ett drygt år.
Jag vill dock understryka att de av mina följare på samtliga sociala medier där jag är verksam hyser stor respekt i mina trådar för det sakliga samtalet vilket jag är oerhört tacksam för.

Ska Socialdemokraterna avskaffa strejkrätten?

Publicerad 2019-03-16

Digitalt-avloppJodå – får de villrådiga bestämma verkligheten så kommer Socialdemokraterna avskaffa inte bara strejkrätten utan i stort allt det som arbetarrörelsen – vari socialdemokraterna ingår som en del – kämpat för i över 100 år nationellt såväl som internationellt dels genom de internationella åtaganden partiet deltager i dels med påverkan hos våra systerpartier i det internationella perspektivet.
På diverse sociala nätforum florerar det mest surrealistiska påståenden som görs till en sanning tillika verklighet.
Något ständigt pågående är Göran Perssons stöld av hela 258 miljarder som förklaras av att han och hustrun lyckades köpa sitt residens med kossor traktorer och allt i de sörmländska skogarna.
Och om dessa sägner inte är tillfyllest så toppar man gärna och mycket med Socialdemokraternas samarbete med Hitler och beviset har ju vederlagts i behörig ordning av den till skandalpartiet närstående kloaksajten Samnytt genom en i enlighet med den stinkande digitala kloakavloppets företrädare tillrättalagd och egenproducerade Youtubefilm vad avser samröret med nazisterna.
Att den produktionen sågades till fotknölarna av mig själv och inte minst behöriga historiker som ett försök att minimera skandalpartiets närstående historia samt dess målsättning och syfte sågades naturligtvis av hela det digitala kloakavloppets trogna tjänare som vänsterpropaganda.

Nåväl – det nu ytterligare påståendet att Socialdemokraterna vill avskaffa strejkrätten tycks främst vara kommet från just vänsteranhängare och det krävs ett förtydligande vad som egentligen avses och det handlar givetvis inte om att avskaffa någon strejkrätt.
Jag skall här nedan försöka reda ut påståendet som uppenbarligen blivit en sägen bland de troende i likhet med min inledande ingress.
Men först lite historik!

För den svenska arbetsrättens historia finns en viktig brytpunkt mellan det förindustriella och det industrialiserade Sverige.
Båda dessa epoker har haft en relativt omfattande arbetsrättslig lagstiftning, men åtskiljs av en liberal epok under senare delen av 1800-talet.
En för den förindustriella tiden central lag var legostadgan – instiftad 1664, gällande i modifierad form fram till 1926 – som främst reglerade förhållandena för jordbrukare och hushållsanställda.
För hantverkare och fabriksarbetare var de viktigaste lagarna skråordningen – 1720 samt respektive hallordningen år 1770.

Saltsjöbadsavtalet på verandan

På bilden ser man i främre raden direktör H.A.E Nilsson, Ockelbo, hr Gunnar Andersson. LO, direktör J.S.Edström, LO:s ordförande August Lindberg, direktör G. Söderlund och förbundsordförande Oscar Karlén. Stående fr.v advokat Arnold Sölvén, direktör Ivar O. Larsson, revisor Johan Larsson, direktör Wiking Johnsson, förbundsordförande H. Molander och jur.kand Nils Holmström.

En milstolpe i utvecklingen var kollektivavtalets uppkomst, strax efter det att de första moderna svenska fackföreningarna grundades under 1870-talet.
De första riksomfattande kollektivavtalen började gälla i början av 1900-talet, och 1906 ingicks decemberkompromissen mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Kompromissen – som gäller än idag – innebar att arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt i gengäld mot att dessa i sin tur erkände arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.
År 1928 infördes lagar om kollektivavtal samt inrättandet av en arbetsdomstol vars uppgift var och är att tillvarata arbetsmarknadens parter utifrån gällande lagstiftning. Men den i särklass viktigaste händelsen var överenskommelsen av Saltsjöbadsavtalet 1938.
Saltsjöbadsavtalet, som träffades mellan arbetsgivarparten – dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) samt arbetstagarparten LO, gick i princip ut på att parterna tog ett gemensamt ansvar för att stridsåtgärder genomfördes under vissa regler och att kollektivavtalsreglering var att föredra framför lagstiftning.
Avtalet fick till följd att staten i högre grad lät parterna på arbetsmarknaden avtala om viktiga frågor – en ståndpunkt som har kallats en ”programmatisk” eller dogmatisk passivitet från lagstiftarens sida.
Detta lite om arbetsrättens historia över tid.

tro-inte-pc3a5-andra-tro-pc3a5-migGrundlagen – regeringsformen kapitel 2 paragraf 14 – ger fackföreningar och arbetsgivarna en grundlagsskyddad rätt att vidta stridsåtgärder.
I medbestämmandelagen, paragraf 41-45, finns begränsningar av konflikträtten.
En fackförening får till exempel inte strejka för att slå ut ett annat förbunds kollektivavtal.
Ej heller bryta den fredsplikt som är ingående i ett upprättat avtal mellan parterna.
Det senare är särskilt viktigt ur ett globalt förtroendeperspektiv för både arbetstagare och arbetsgivare.
Internationella handelspartner knutna till respektive företag skall kunna lita på att upprättade handelsavtal uppfylls på ett betryggande sätt.
Och det skall tilläggas att Sverige hyser ur det perspektivet ett stort förtroende internationellt – just på grund av att arbetsmarknadsparterna påvisat ett mycket stort ansvar.
Och vad avser internationella konventioner avseende arbetsrätten är det trepartiskt sammansatta FN-organet för arbetsrelaterade frågor International Labour Organisation (ILO) där bland annat konvention 87 om föreningsfrihet och rätten att organisera sig en ytterligare garanti för att den felaktigt angivna rätten att parterna inte i en konflikt skulle få genomföra stridsåtgärder med det syfte som framgår av vår nationella lagstiftning.

Och nu vad avser påståendet att socialdemokraterna vill avskaffa strejkrätten så blir den allestädes frågan hur detta skall tillgå samt inte minst varför då socialdemokraterna som en del av arbetarrörelsen stått sida vid sida med arbetstagarorganisationerna under mer än hundra år och inte minst bekräftat av det faktum att det var  LO-organisationen som bildade den politiska gren av arbetarrörelsen som blev det Socialdemokratiska arbetarpartiet år 1889.
Upphovet till påståendet var den under 2 år ihärdiga hamnkonflikten mellan transportföretagen och hamnarbetarförbundet ett fristående förbund från både transportarbetarfacket och LO däremot medlemmar i organisationen International Dockworkers Council (IDC)  och genom denna organisation har de ett starkt kontaktnät över hela Europa och världen i övrigt.
Hamnarbetarförbundet är – till skillnad mot övriga hamnar där de har medlemmar störst i Göteborg och ytterligare 2 hamnar – i övriga hamnar är transportarbetarfacket störst.
Det skall understrykas att Hamnarbetarna har både laglig rätt att strejka och vara ett fristående fackförbund helt i enlighet med den fria föreningsrätten då de tidigare varit avtalslösa intill förrän alldeles nyligen då de tecknade avtal med Transportföretagen.
Jag är inte insatt i själva avtalet men antar de bygger på samma avtal som är rådande mellan Transportarbetarna och Transport med ett så kallat hängavtal.
De som är mer insatta får gärna rätta mig.

Att Hamnarbetarförbundet ville teckna avtal med arbetsgivarna torde vara självklart för de flesta men den utdragna konflikten skapade också oro hos inte minst Transport och även Transportarbetarfacket som ju var bundna av fredsplikten under hamnarbetarnas konflikt.
Det skapade också oro hos distributörer och även de utländska mottagarna.
Under dessa rådande omständigheter hamnade konflikten också på regeringens bord.
Att de under åren gjorts försök att begränsa strejkrätten ofta utifrån en så kallad proportionalitetsprincip som framförts av främst moderaterna där så kallade sympatistrejker genomförda från fackföreningar som inte har en direkt koppling till den aktuella konflikten vilket kan betraktas som en begränsning av strejkrätten.
Detta faktum talas det väldigt lite om – möjligen beroende på att det handlar om begränsning och inte ett avskaffande.

svenska-modellenRegeringen – genom Ylva Johansson arbetsmarknadsminister – tillsatte en utredning vars resultat beräknas kunna delges arbetsmarknadsdepartementet under maj månad innevarande år.
Att ambitionen att kunna presentera ett färdigt lagförslag att gälla från och med den 1:a augusti innevarande år betraktar jag som en omöjlig ambition mot bakgrund av det antal remissinstanser som måste delges för att därefter omarbeta förslaget utifrån de remissyttranden som inkommer samt att lagrådet därefter skall kollationera den eventuella nya lagstiftningen med övriga grundlagsskyddade lagstiftningar inom arbetsrätten.
Tveksamt om utredningsförslaget överhuvudtaget kan komma att genomföras då Hamnarbetarförbundet redan tecknat ett avtal med Transport – (Min egen tolkning).
Direktivet för utredningen om en till synes begränsning av strejkrätten har mötts – av förståeliga skäl – mycket kritik främst på grund av en rubbad maktbalans på arbetsmarknaden något som främst arbetsgivarparterna efterlyst gemensamt med högerpartierna under många år.
Men också för att man feltolkat Ylva Johansson som att hon förespråkat en lagändring som skulle innebära en försvagning av ovan nämnda lagstiftning tillika de internationella konventioner som är i rådande..
Det hon sagt är följande citerat;

”-Det jag har sagt är att jag inte utesluter en lagändring.
Jag tillsätter en utredning som tittar på frågan, som är svår.
Men det bästa är om parterna själva kan hantera frågan.
Och jag är socialdemokrat, jag kommer aldrig medverka till att vi ändrar maktbalansen på arbetsmarknaden”.

Vidare säger hon;

”Jag kommer inte gå med på en lagstiftning som öppnar för avtalsshopping eftersom det skulle få ganska allvarliga konsekvenser och förändra maktbalansen på arbetsmarknaden”.

ArbetskonkurrensVad åsyftas med ”Avtalsshopping”?
Konkret oroas många fackförbund att den av regeringens tillsatta utredning kan leda till ”avtalsshopping”: att arbetsgivare själva ska kunna välja vilket fackförbund som de träffar avtal med inom samma bransch.
Då skulle arbetsgivarna kunna ta det billigaste avtalet, som därefter inte går att tränga undan.
Var och en kan i sådant fall själva räkna ut hur arbetsrättsliga frågor skulle falla in i en konkurrenssituation där aktörer utanför och inom samma bransch med benäget bistånd av arbetsgivarna skulle försämra kollektivavtalen.
Och varför skall konflikträtten utredas?
Ska ett fack utan kollektivavtal få utlösa konflikt mot en arbetsgivare som redan har kollektivavtal med ett annat fackförbund?
Enligt en dom i Arbetsdomstolen 2004 så medges denna möjlighet.
Men vid närmare studium av samma dom konstateras att det är Transports avtal för hamnarna som gäller samt att man kan inte utlysa en konflikt med syfte att annullera ett annat giltigt kollektivavtal – även om jag inte tror att detta skulle vara Hamnarbetarnas syfte.

Rätten att vidta konfliktåtgärder är ett fundament för att balansera intressekonflikter på arbetsmarknaden vilket tydliggörs i avsedda arbetsrättsliga lagstiftningar.
När de fredliga metoderna fallerar återstår blott och enbart en styrkemätning och genom dyrköpt erfarenhet vet vi att det enda sättet att ta sig helskinnad ur en sådan styrkemätning är att ha stöd av andra löntagare – LO är en konsekvens av denna insikt.

Sist men inte minst – varken Socialdemokrater eller LO-anslutna fackförbund kommer att avskaffa konflikträttigheterna för arbetstagare och arbetsgivare – att detta är en våt dröm för särskilt Timbrohögern och de politiska partier på högerkanten som förespråkar den maktbalans som syftet med avtalsshopping innebär är en annan sak.
Om sedan den aviserade utredningen kallas begränsning av, eller korrigering av eller tillägg i avsedd lagstiftning för att säkerställa att så kallad avtalsshopping kan komma att ske eller ännu värre av arbetsgivarna understödda fackliga organisationer för att skapa splittring betyder inte att Socialdemokraterna förespråkar ett avskaffande av konflikträtten.
Det är inget annat än hutlösa påståenden i ren och skär populistisk anda för att ytterligare skapa förvirring och oreda.

 

Dödssynden!

Publicerad 2019-03-11

StödundervisningNågot som slagit mig under den regeringsbildningsprocess som tog för våra svenska förhållanden oerhört lång tid är att moderaternas partiledare Ulf Kristersson gemensamt med hans partiledning måste ha förstått i ett tidigt skede att processen inte gick den väg man önskade.
Centerns Annie Lööf tillika Liberalernas partiledare Jan Björklund hade redan innan valet uttryckt sin ståndpunkt nämligen att inte göra sig beroende av skandalpartiet.
De å sin sida såg en möjlighet att bilda i gemenskap med moderater och kristdemokrater ett konservativt block om än inte denna gång men med en förhoppning och alldeles tydligt inför valet 2022. Inledningsvis var detta inget alternativ för varken Kristersson eller för den delen  Ebba Bush Thor (KD) som de två återstående spillrorna av det nu kraschade borgerliga samarbetet.

Den i rubriken aviserade ”Dödssynden” består av hur olika vi ser på statens uppdrag att tjäna medborgarna i vad avser den ekonomiska fördelningspolitiken.
Grunden för en god välfärd för alla medborgare är beroende av hur skatterna fördelas i de ramverk för budgetarbetet som genomförs varje år oavsett regering.
Det är – och heller aldrig varit – ett signum för moderaterna att genom fördelning av inkomstskatterna tillgodose ett allmänt medborgarintresse, snarare ett av moderaterna utpekat samhällsintresse – kalla det gärna för ett särintresse, ett särintresse som oftast gynnar både marknad och väl bemedlade, inte oväntat i förbund med varandra.
Jag  brukar lite ironiskt ge uttryck för – ”Vill du orsaka andnöd och hjärtstillestånd hos moderaterna skall du bara nämna en enda höjning av skatten”  – så illa vill jag dock inte någon, inte ens moderaterna – dock en dödssynd att tala om rättvis fördelningspolitik i moderata sammanhang och då särskilt vad avser skatter.

Skattesubvensionerad-vinstUlf Kristersson är dock inte främmande för obstruktion.
Vi minns – eller några av oss i alla fall då det politiska minnet är kort, mycket kort och för vissa existerar det inte ens om den ideologiska ståndpunkten står i strid mot motsatsen – då Riksdagen 2012 beslutade om en återgång till de gamla reglerna i sjukförsäkringen, när sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas efter 180 dagar. Men dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson vägrade följa det beslutet.
Att statsråd obstruerar riksdagsbeslut är ytterst ovanligt och är synnerligen arrogant och provocerande inte bara vid ett utan i två riksdagsbeslut.
Gränsen mellan diktatoriska begrepp visavi demokratiska dito tycks gå igenom Ulf Kristerssons ståndpunkter.

Enligt lag ska en budgetproposition lämnas senast den 15 november.
Om en ny regering inte tillträder inom kort kommer det vara övergångsregeringen som lämnar en budgetproposition.
I regeringsformen, riksdagsordningen och budgetlagen finns bestämmelser om budgetpropositionen och dess innehåll.
De gäller även för en budgetproposition som en övergångsregering överlämnar.
Sverige hade en så kallad övergångsregering, eller ministär regering, vars huvudsakliga inriktning inte får vara politisk betingad.

Enligt riktlinjerna för en övergångsregering får den endast avgöra löpande eller brådskande ärenden och inte lägga fram propositioner som är politiskt kontroversiella eller som har en tydlig partipolitisk inriktning.
Av regeringsformen följer vidare att den senast beslutade budgeten ska fortsätta att gälla om riksdagen inte beslutat om en ny budget.
En övergångsregering som lämnar en budgetproposition den 15 november skall innehållet underlätta för en ny regerings möjlighet att föreslå de justeringar och kompletteringar av statens budget som den önskar i en ändringsbudget – normalt inträffar den under våren och kallas därför vårändringsbudget.
Övergångsregeringen – som företräddes av Stefan Löfven och i ekonomiska frågor av finansminister Magdalena Andersson försökte därför skapa en god praxis som ger en nytillträdd regering förutsättningar att forma sin egen ekonomiska politik särskilt mot bakgrund av att Sverige inte haft en så komplicerad regeringsbildningsprocess tidigare.
Den praxisen betydde inget för moderater, kristdemokrater eller skandalpartiet ej heller för de så kallade liberala partierna i riksdagen.

Köpt-politikerRiksdagspartierna enskilt eller i koalition i opposition har likaledes rätt i enlighet med ovan nämnda lagstiftningar att förelägga riksdagen egna budgetreservationer så kallade ”Skuggbudgetar”.
Man kan dock i det för vårt land så ovanligt vad avser månader av regeringsbildningsprocess samt mot bakgrund av hur ett så kallat ramverk för budgetprocessen avseende en övergångsregering samt som ett motbud kalla den budgetreservation – påpassligt döpt och stöpt till en ”Servettbudget” – som moderater, kristdemokrater – med stöd av sverigedemokraterna – lyckades vinna bifall för i Riksdagen kan kallas annat än en ren obstruktion då budgetreservationen antogs som en statsbudget för 2019 – en statsbudget som knappast är opolitisk utan vilar i väsentliga delar på det forna borgerliga samarbetet och den gemensamma värdegrund som man påstår varit så lyckosam för de borgerliga samarbetet.
Var det därför som både Liberaler och centerpartiet så okritiskt tillät sig trycka på den gula knappen?
En okritiskt acceptans som nu visar sig äga riktighet då främst centerpartiet riktar viss kritik mot servettbudgeten samt därtill vill mildra effekterna av de förestående neddragningar som avser Arbetsförmedlingen som initierats av den så kallade servettbudgeten.
Den gemensamma värderingsgrunden tycks även den krackelera.
Frågan är om man ens förstod vad man släppte igenom.

Tanken med ”skuggbudgetar” är att oppositionspartierna ska kunna visa sitt alternativ till regeringens ekonomiska politik.
Då är kortfattade resonemang och enkla kalkyler inget problem.
Om de däremot ska användas till att styra riket är bristen på detaljer ett stort bekymmer.
Det hade således underlättat för herr Kristersson om det mot den förmodan som var rådande skulle bli så att en moderatledd regering skulle tillträda istället för det som skedde.
Nu försäkrade man sig genom erforderligt stöd av skandalpartiet att stora delar av servettbudgeten och främst de enorma skattesänkningar som ingår kommer att genomföras och den Socialdemokratiskt ledda regeringen får naturligtvis bära hundhuvudet.

Djävulen kan vara klädd i olika kostymer!

 

Internationella kvinnodagen

Publicerad 2019-03-08

Naturlig-mansroll-5

Denna dag är i än högre grad att uppmärksamma då radikala högerpartier anstränger sig mer än någonsin att backa tillbaka kvinnors rättigheter i vissa förekommande fall mot 1800-talet.
Sverige är inte undantaget.
Starka bakåtsträvande krafter i Sverige och i vår omvärld vill att kvinnor ska tillbaka i traditionella roller,  begränsa kvinnors rätt till sin egen kropp.
Den svenska nationalismen är på frammarsch även i Sverige företrädd av främst det kulturrasistiska sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte prioriterar jämställdhet mellan kvinnor och män.
De är också ett parti som i hög grad består av män med en politik som tilltalar främst män.
Samtidigt satsar SD stort på att locka fler kvinnliga väljare, vilket mot bakgrund av deras subversiva ideer synes märkligt om de skulle lyckas.

Journalisten Anna-Lena Lodenius – som förövrigt var samarbetspartner till den nyligen uppmärksammade författaren Stieg Larsson och hans livslånga kamp mot högerextrema krafter som nu visas i totalt 4 avsnitt på TV4 – granskar skandalpartiets jämställdhetspolitiska ambitioner i rapporten Antifeministerna-Sverigedemokraterna och jämställdheten där hon konstaterar att de vill vrida klockan tillbaka till en tid då kvinnors frihet var mindre och utsattheten större.
Hennes närmare granskning – som jag tagit del av och instämmer i särskilt vad avser finansiering men också i övriga frågor hon lyfter fram – av partiets förslag visar sig många vara ofinansierade, ogenomförbara eller motsägelsefulla.
Rapporten visar också att skandalpartiet i praktiken förespråkar en politik som varken gynnar kvinnor eller för den delen den gemensamma välfärden.
Rapporten är läsvärd och kan rekommenderas.

Kvinnors kamp har en långt gående historia som sammantaget förbättrat kvinnors ställning i samhället över tid, dock återstår mycket för att vi kan klappa oss för bröstet.
Kvinnors kamp är dock inte förbehållet endast kvinnor, även vi män vinner mycket på att ta kvinnors hand i sin för att göra gemensam sak mot de explicita orättvisor som råder mellan könen.
Hela samhället vinner på denna gemensamma strävan.
Samtidigt är kvinnors kamp också en kamp mot högerextrema krafter i samhället.

378991b8-bf3c-4bcb-9a36-761f287f4e18Sist men inte minst skriver Aftonbladet/Inizio om en undersökning som utnämner klimataktivisten Greta Thunberg till årets kvinna.
Jag noterar också de efterföljande kommentarerna som i allt väsentligt fråntar henne utmärkelsen som årets kvinna då hon ju i egentlig mening inte är kvinna utan ett barn.
Ja – ur ett juridiskt perspektiv är hon ett barn intill hon uppnår en ålder av 18 år,
Men – och mot bakgrund av de vuxna, både män och kvinnor, som förmenar hennes engagemang och nu hennes utmärkelse – samt i jämförelse med mental ålder kan det ifrågasättas vem som är vuxen och vem som är barn.
Den ständigt återkommande rullningen genom alla trådar jag tagit del av är att hon är betald eller att hennes föräldrar har ekonomiska intressen av hennes aktivism och engagemang, detta trots en tydlig dementi samt att det är bättre hon befinner sig i skolan även trots att hon har ett medgivande från skolan varje fredag för hennes engagemang.
Och självklart vet dessa överstepräster bäst vad avser klimat och därtill hörande miljö, inget barn skall komma och tala om det för dessa bannande koryfeer.

 

 

 

Sinnessjukt vansinne!

Publicerad 2019-03-06

Ända-in-i-kaklet-1Ulf Kristersson (M) den som gett den bittre förloraren ett ansikte och som i sin iver att erövra makten försökte genom diverse argument få alla övriga inse att valresultatet var en seger för alliansen.
Att det var en seger för hela den borgerliga klanen inbegripet Sverigedemokraterna kan knappast förnekas, Ulf Kristerssons problem var att Sverigedemokraterna inte var inkluderade i den borgerliga koalitionen vilket – efter att han kraschat in i den numer berömda kakelväggen – förstod  först då hans liberala vänner vände honom ryggen just på grund av det han nu ger till känna. Att den inställningen han nu delger offentligt har varit underförstådd – allt sedan han utropade sig som segrare i valet – för alla andra dock inte för Kristersson själv uppenbarligen.

Det obegripliga – gränsande till osannolika – dock kanske inte ur hans eget perspektiv – är att han anser det vara för mycket fokus på skandalpartiet, sannolikt ett fokus han själv gärna skulle vilja se på sig och moderaterna, dock ur ett mer positivt  perspektiv förmodligen, om han har förmågan att förstå skandalpartiets ambitioner vilket jag förhåller mig ytterst tveksam till.
Att det riktas ett fokus på just skandalpartiet är i sig inte märkligt alls då de företräder en i många avseenden subversiv politisk reformagenda som skulle få varje normalt tänkande människa att rysa av förfäran.

Lösningen-på-alla-problemSverigedemokraterna saknar all väsentlig kunskap om psykologi och biologi, eller också försöker de mörka sina kulturrasistiska ideer.
Sociala mönster är inte en nedärvd egenskap – eller essens som de beskriver det i sitt principprogram.
Det finns naturligtvis inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och via den uppfattningen göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund – men detta hindrar dock inte sverigedemokraterna att hävda sina kulturrasistiska ideer om ett etnonationalistiskt homogent samhälle.

Sociala uttryck och former är något som människor utformar under hela livet i samspel med andra.
Om vi byter miljö och vänner så kan också våra sociala mönster förändras.
Därför kan man inte, som skandalpartiet påstår att det är de sociala mönstren och kulturen som partiet menar när de försöker förklara vilka nedärvda skillnader som man syftar på i sitt principprogram.
Att det är alldeles uppenbart att det är biologiskt nedärvda egenskaper som man avser och som skiljer sig mellan olika grupper av människor.
De gånger jag haft tillfälle att be en sverigedemokrat beskriva vad man menar med ”nedärvda essenser” har jag stämplats som oikofob – det vill säga ett hat mot min nationalitet, land eller kultur – ingenting kunde vara mer fel – ingenting kunde heller förvåna mig mer då det inte förstår eller vet betydelsen av sina egna grundläggande ambitioner.
Oikofobi klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot skandalpartiet – det är lättast så.

Men detta med ”nedärvda essenser” måste vidareutvecklas i enlighet med ambition, målsättning och syfte.
Som ett led i etnonationalism och därtill hörande kulturrasism vill man genomföra en repatriering – det vill säga ett av staten finansierat återvändarprogram för de som inte kan eller vill acceptera den svenska kulturen – vilken kulturell begivenhet som avses har de dock svårt för att förklara då varje landsända i vårt avlånga land har en egen kulturell tradition.
Den ”nedärvda essensen” måste ju förstärkas och i förening med skandalpartiets subversiva ambitioner blir frågan var man bäst börjar?
Skolan blir det givna svaret!
Om Sverigedemokraterna får bestämma över skolan vill de tillbaka till den tid vi nyss lämnat och som vi vet är fel. De vill inte att skolan ska bejaka individens särart och kulturella arv. Istället ska en övergripande odefinierad svenskhet målas över alla individer oberoende av etnicitet.
Att förbjuda språk, och att tvinga på individer kultur, historia eller religion, är inte förenligt med något som vi känner som vare sig demokratiskt, humanistiskt eller svenskt.
Hela idén om en svensk nation rimmar tämligen illa med den moderna världens utmaningar och med den öppenhet, tolerans, solidaritet och jämställdhet som vi så länge kämpat för i Sverige för att infria.

Att-mörka-sanningenIdén om den svenska nationen är som hämtad från 1800-talets nationalromantik. Sverigedemokraterna bygger sin ideologiska idé på en tanke om nationen och demokratin som härstammar ur den kulturella betydelsen av ordet nation, det vill säga att olika nationer består av olika folkslag, en nation – ett folk. En nation utgörs av det folk som delar samma språk, kultur, historia och religion. På så vis definierar Sverigedemokraterna även sin syn på demokrati. I den sverigedemokratiska ideologin bör nationer inte blandas då det vid sammanblandning av olika folk gör det svårt att upprätthålla en fungerande demokrati, skriver de i sitt principprogram.
De flesta av oss ser minoritetslagstiftningen som en bekräftelse på att det i Sverige finns fler språk än ett och att alla dessa språk, kulturella uttryck och historia ska anses vara en del av det svenska, en del av vår gemensamma historia.
Eftersom majoritetsbefolkningen också är de som besitter den yttersta makten, då de är fler, är minoritetslagstiftningen viktig för att främja minoriteternas rättigheter i Sverige demokratiskt.
Lagstiftningen talar överhuvudtaget inte i termer om nation eller nationstillhörighet.
Det är ett tankesätt som förkastades ihop med rasbiologin.

Det är detta parti som Ulf Kristersson inte vill tala om men gärna ta stöd av och ser möjligheter till framtida samarbete.
Han till och med tycker det är ”sinnessjukt” att fokusera på ett parti som söker subversiv omdaning av hela samhället – från ett öppet till ett homogent dito.
De som förstår och uppfattat och fokusera på skandalpartiets subversiva förändringar av samhället har en uppgift – nämligen att upplysa och informera alla de som inte förstår skandalpartiets målsättning och syften.
Att därvid säga att det ligger för mycket fokus på det partiet kan jämställas med en enda mening – håll käften och fokusera på mig.

Jag förstår Kristerssons bitterhet ur hans perspektiv dock inte ur ett demokratiskt perspektiv.
Jag delar inte alltid Liberalernas och Centerns politiska idereformer och jag är ingen större vän av den så kallade Januariöverenskommelsen i de delar som går på tvärs mot de för Socialdemokratin viktiga ståndpunkter – och för att nämna några är införandet av marknadshyror eller ett avskaffande av värnskatten två exempel.
Men det fanns mot bakgrund av valresultat och möjligheten för en för landet destruktiv politisk utveckling inget val.
Att gå i opposition skulle vara liktydigt med att överlämna makten till en moderatledd regering tillsammans med kristdemokrater och med välvilligt stöd av skandalpartiet – kanske till och med samarbete och vad är Kristersson villig att sälja för att få stöd för sina konservativa idereformer?
Därför var det bättre med januariöverenskommelsen då en socialdemokratiskt ledd regering har möjligheten att mildra effekterna av överenskommelsen.

StödundervisningHela det politiska debaclet med en regeringsbildning som tog mer än 4 månader kan ytterst lastas Ulf Kristersson och hans obefogade makthysteri även om nu Annie Lööf såg möjligheterna att skruva till det ytterligare till egen fördel så hedrar det ändå Centern och Liberalerna att de fullföljde det löfte som de tidigare givit uttryck för – nämligen att inte ge skandalpartiet mer utrymme att påverka än de har genom sin vågmästarroll tillika de fåtal gånger de orkar medverka i utskottsarbetet.
Sen får Ulf Kristersson ha vilka synpunkter som helst som talar för honom själv och hans parti.
Själv betraktar han sig som oskyldig till den borgerliga splittringen vilket antyder avsaknad om insikt och möjlighet att objektivt se sin egen roll i denna splittring.

Något som han och förövrigt alla övriga politiska företrädare måste lära sig är att politiska idereformer skall underlätta möjligheten för den enskilde människan att förverkliga och utveckla sig själv – inte tvärtom.

 

 

 

Det politiska hyckleriets överstepräster!

hemvacc88ndarelow-1 (1)Om det är möjligt att missförstå statsminister Stefan Löfvens uttalande vad avser hemvändande krigare från terrororganisationen Daesh eller IS (Islamiska staten) med svenska medborgarskap så föredrar självutnämnda (o)kunniga debattörer att presentera sina exklusiva ståndpunkter som en sanning ivrigt påhejade av andra lika (o)kunniga.
Makabert!
Extremismens högborg påvisar ånyo att  ”vitt är svart – jorden är platt” motbevisa det och du blir per omgående förklarad kommunist eller ännu värre islamistkramare!

Vad är då sagt?
Egentligen inget uppseendeväckande!
Det svenska medborgarskapet är skyddad i grundlagen oavsett du föds som svensk medborgare eller förvärvar ett svenskt medborgarskap senare i livet under de förutsättningar som anbefalles i nämnda lagstiftning.
Upprinnelsen till detta makabra skådespel som nu kan skönjas på sociala medier är direkt kopplat till moderaternas tillika Sverigedemokraternas lika makabra uttalande om att göra det möjligt att dra in det svenska medborgarskapet
Det ligger naturligtvis i kulturrasismens och nationalismens – och nu också konservatismens – intresse att skapa andrahandsmedborgare det vill säga att du som föds av svenska medborgare i Sverige samt av den anledningen per automatik erhåller ett svenskt medborgarskap torde sitta säker medan de som senare i livet blir svensk medborgare aldrig kan vara säker på att mista sina grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter.
Samtidigt har inga svar givits av nämnda partiers ledningar vad som kan vara ett skäl att skapa ett sådant andrahandsmedborgarskap även om det nu förstås som medverkan eller i övrigt samröre med terrororganisationer.
Vad blir nästa steg i att undergräva medborgarskapet?
Mycket kan man förvänta sig av sverigedemokraterna eller skandalpartiet som jag föredrar kalla dem – men moderaterna!!!

Det andra uppenbart upprörande är statsministerns uttalande om att Sverige har ingen som helst skyldighet att ekonomiskt hjälpa misstänkta deltagare i terrororganisationen Daesh.
De med svenskt medborgarskap får således ta sig hem på egna ekonomiska förutsättningar.
Vi kan inte förneka svenska medborgare att ta sig hem till Sverige och är återigen knutet till medborgarskapslagen.
Uttalandet grundar sig på det rekommendationer som brukar delges via UD vad avser resor till områden eller inom länder utmärkta områden eller i förekommande fall hela länder där stor risk finns att råka illa ut på ett eller annat sätt.
Besöker man något av dessa länder trots UD:s avrådan har man tagit ställning och kan således inte påräkna konsulär hjälp av den svenska staten via UD.
Så vad som är kontroversiellt med detta är obesvarat.

Terrororganisationen Daesh har utan tvekan begått sådana krigshandlingar som bryter mot alla mänskliga rättigheter och borde föregås av prövning i den internationella krigsförbrytardomstolen ICC.
En permanent internationell domstol som dömer krigsförbrytelser har länge ansetts vara länken som saknas i det internationella rättssystemet.
Världens första krigsförbrytardomstolar var Nürnberg- och Tokyo-tribunalerna efter andra världskriget.
Efter krigen i Rwanda och ex-Jugoslavien har tillfälliga krigsförbrytardomstolar upprättats.
Den 12 april 2002 tillkom dock världens första permanenta internationella brottmålsdomstol ICC verklighet.
Romstadgan började gälla ”domstolens lagbok” 2003 och kommer vara i full funktion i Haag i Nederländerna.
Det finns dock problem med ICC som internationell krigsförbrytardomstol vilket framgår av denna utmärkta redovisning.

Internationellt upprättad krigsförbrytartribunal genom FN:s säkerhetsråd är ett osäkert förfarande då Ryssland med sannolikhet kan komma att begära sin vetorätt.
Och att låta Syrien i detta fall – som angetts från flera håll – är tillika ett högst osäkert kort då framförallt rättssystemet i landet mer eller mindre kan betraktas som förfallet.
Återstår således – och särskilt mot bakgrund av president Trumps nyligen uttryckta ståndpunkt att de som hålls i fängsligt förvar under den amerikanska statens försorg kan komma att släppas fria om de europeiska länderna inte tar sitt ansvar för de cirka 800 som hålls fängslade – att EU upprättar en underorganisation av Haagdomstolen där de som saknar medborgarskap i något av EU:s länder men har en fast bostadsadress eller annan anknytning som binder dem till något av länderna genomgå en prövning i enlighet med Romstadgan som till dags dato ratificerats av 114 länder inklusive Sverige.

Svenska medborgare som misstänks begått brott mot internationell lagstiftning skall underställas svensk domstol.
Svårare än så är det inte – det svåra är att leda i konkreta bevis vilket den nya lagrådsremissen i tillägg till terrorlagstiftningen om samröre med terrororganisationer sannolikhet kan komma att underlätta prövningen.
Problemet är att den kommer långt för sent särskilt som den inte kan göras retroaktiv.

Återkomsten!

gud-bevareBloggen har legat i träda under ett drygt år och har nu tagit beslutet att återuppväcka densamme.
Anledningen är att bloggen fortfarande genererar besökare samt att man saknar densamme.
Glädjande naturligtvis att den var uppskattad-

Bloggen kommer som tidigare ventilera politiska händelser med faktabaserad information och eller åtföljande verifierbara länkar för de som vill fördjupa sig ytterligare.
De krönikor som skrivs kommer även nu publiceras på diverse sociala medier främst Facebook och Twitter.

Det är fritt att dela samtliga mina publikationer och vill i sammanhanget påminna om att i de åtföljande kommentarsfälten på såväl Facebook som Twitter inte får förekomma otidigheter eller i övrigt ett språkbruk som innefattar hatiska argument ej heller förklenande vokabulär riktat mot etnicitet, kön eller barn.
Detsamma gäller givetvis på bloggens egna kommentarsfält.
Sådana oanständiga kommentarer kommer per omgående plockas bort utan vidare förklaring.

I övrigt är alla välkomna oberoende av ståndpunkt, oberoende av partitillhörighet, kritik eller i övrigt för att stärka innehållet under sakliga och värdiga former.

VÄLKOMNA ÅTER!

Privatisera mera!

gratis-jobbAtt jobb skapas genom investeringar i samhället torde vara en självklar ståndpunkt för de allra flesta. En avgörande faktor för att öka efterfrågan på arbetskraft är att skapa arbetstillfällen. Det kan man göra genom att satsa på infrastruktur – ökat bostadsbyggande, möta underskotten på vårdpersonal inom vårdsektorn, järnväg och sjöfart med mera – en förutsättning i avseendet är en sammanhållen myndighet som en länk mellan arbetsmarknad, kommun och stat för att vid varje givet tillfälle samverka för att uppfylla behov av utbildning och kompetens som efterfrågas.

En sådan myndighet finns men som fungerar dåligt i de flesta avseenden. Att den fungerar dåligt kan sammanfattas av många olika orsaker, orsaker som politikerna inte förmått hantera på ett resursmässigt sätt. Ofta har det handlat om plockepinn – man har plockat förslag och åtgärder lite här och där utan att förmå sig se helhet och förståelse av betydelsen av denna länk mellan arbetssökande och arbetsgivarnas krav.

Arbetsförmedlingen har av och till varit i skottgluggen. Dess vara eller icke vara har debatterats flitigt och lika ofta har den debatten präglats av icke sanningsenliga påståenden främst av de som förutsatt sig inte tycka om denna av socialdemokratiska regeringar instiftade byråkratiska koloss som den kommit att bli – främst påvisad av alliansregeringen – genom diverse förslag och åtgärder som demoniserat och förvandlat myndigheten till något som kan jämföras med en såpopera. Bara för att nämna något av alla de misstag som högern införde var de så kallade jobbcoacherna som förespråkade diverse ovetenskapliga healingkonster i tron att det var detta som arbetsmarknaden behövde.

JobbcastingSvenskt Näringsliv (SN) har i flertalet rapporter inte dragit sig för att hantera sanningar på ett bedrägligt sätt. Bland annat att förmedling av arbete skett – genom fabricerad statistik – mindre än en gång i månaden! SN – som idag gemensamt med högerpartierna vill lägga ner Arbetsförmedlingen till förmån för privata intressen –  kan inte – eller vill inte – svara på hur deras uppgifter tagits fram. Att Arbetsförmedlingen stärkt sin betydelse påvisas främst av Statistiska Centralbyråns (SCB) arbetskraftsundersökningar för åren 2015-2018 som påvisar en rekryteringsandel med 20 procent i jämförelse med konjukturuppgången åren 2006-2009.

SN gemensamt med högerpartierna pekar ofta på att den offentliga Arbetsförmedlingen presterar sämre än de privata förmedlarna. En slutsats som är förvånande när man tar del av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som – påvisar motsatser – det vill säga privata förmedlare presterar sämre än den offentliga – genom den omfattande sammanställningen av internationell forskning som genomfördes 2016. Riksrevisionen slår också fast i sin granskning att privatisering av Arbetsförmedlingen inte är en lösning utan bör fortsatt stå under statlig kontroll för att lösa integrationen av nyanlända.

För högertrojkan handlar det uteslutande om en ideologisk reform som utesluter den offentliga Arbetsförmedlingen till förmån för privata intressen under fortsatt statlig ansvar. Det är inte svårt att förstå det ansvaret som kommer att bestå av att bistå privata arbetsförmedlare med skattemedel. Att medverka till att reformera och effektivisera den offentliga Arbetsförmedlingen finns inte på kartan.

Smörgåsbord-för-arbetsgivareVäljarna har en tendens att glömma bort vad som skedde under regeringen Reinfeldt.  Han utropade bombastiskt sitt parti – som aldrig gått hand i hand med arbetsmarknadens villkor såvitt det inte handlat om att tjäna de privata – det enda arbetarpartiet och slaktade a-kassan och gjorde Arbetsförmedlingen till en kontrollmyndighet som plågade de arbetslösa genom diverse bisarra arbetsmarknadspolitiska reformer varav en reform redan nämnts. Svantesson arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna meddelar nu i en överenskommelse med sina allianskolleger att då Arbetsförmedlingen fungerar så dåligt så är det en given påföljd att privatisera hela härligheten. Någon som är förvånad?

En Arbetsförmedling som främst skall inrikta sin verksamhet genom att förmedla arbeten via en aktiv och ansvarsfull arbetsmarknadspolik betyder bland annat fler och bättre – inte minst individanpassade – arbetsmarknadsutbildningar. Och ja det kostar initialt men återbetalas på längre sikt. Det är endast genom att rusta människor mot företagens krav på kompetenser vi kan nå långsiktiga lösningar på de problem vi har idag särskilt vad avser ungdomar och nyanlända. Det saknas inte arbetsuppgifter i Sverige – samhället ropar och skriker efter ett ökat bostadsbyggande, förbättrad kollektivtrafik, fler lärare i skolan och i vården bland många andra yrken. Dagens arbetsmarknad präglas av otrygghet främst för de som vill men inte ges möjlighet att ta steget in i vuxenlivet.

Högerns svar är privatisera mera! Fantasier löser dock inte problemen. De borgerliga föredrar att låna in dragen från privat sektor för att bli effektivare. Det fungerar varken på utbildning, kompetensutveckling  och matchning för nya arbeten. Högern har hejat på den marknadsekonomiska fundamentalistiska lösningarna på det mesta av våra samhällsproblem – de som klarar sig bäst är den privata företagsamheten som gynnas av lukrativa bidrag och avdragsrätter medan de arbetslösa febrilt söker arbeten de kan försörja sig på. Det bisarra med privata lösningar som betalas av det offentliga är att när den privata mischmaschen inte fungerar då förblir skuldbördan på det offentliga. Outsourcing till privata aktörer fungerar inte – många exempel kan nämnas – ett påfallande exempel är skolan där våra barn kan mötas av stängda skolportar och en lapp på dörren – ”nu är det kommunens ansvar för skolan har gått i konkurs” Vem tar hand om de arbetslösa när de privata förmedlingarna konkursar?

Slutsats:Ge f*n i att lägga ner Arbetsförmedlingen för privata intressen. Medverka istället till reformer som ger de arbetslösa en effektiv resurs för att lösa de arbetsmarknadsproblem som finns och lyssna lite mindre på näringslivets förljugna och nyliberala lösningar. Vi har nog av marknadsfundamentalistiska lösningar.

bloggarna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett gott nytt år eller eller ett ödesår!

Löna sig att arbeta2017 har varit det politiska spektaklets år och inget tyder på att nästkommande år kommer att förändra den bilden – snarare kommer det fördjupas intill rena skändligheternas år. Politik är att vilja myntades av Olof Palme en gång i tiden. Jag skulle vilja tillägga att politikens främsta ambition skall vara att utveckla och ge förutsättningar för individens frihet att själv forma sin framtid. Här skiljer sig konservatismen och socialismen åt – där den senare har ambitioner att verka för individens frihet verkar konservatismen för marknadskapitalets oinskränkta makt över individen. Något mitt emellan finns inte – inte om man vill förstå konservatismens och neoliberalismens främsta företrädare moderaterna. Att vi överhuvudtaget har partier som förespråkar neoliberalism i ett samhälle som under decennier verkat för ett utvecklat välstånd är obegripligt – lärde man sig inget under tatcherismens år i England vars sviter man ännu idag lider av?

Vad är det vi inte ser? Och vad är det vi inte förmår se? Ett samhällsbygge blir aldrig klart inte heller fulländligt – och än mindre verkligt när två diametralt skilda ideologiska uppfattningar skall mötas i viljan och ambitionen att förändra samhället. Det blir kaos – och kaos beskriver bäst dagens politiska situation – och tyvärr ser jag inga tecken på någon förändring under nästföljande år som också är ett valår. Medierna är översköljda av politiska ”experter” som skall tycka åt väljarkåren inte att objektivt förklara och granska som borde vara dess främsta uppgift. Det är inte märkligt att förhållandet mellan neoliberalism och socialism väger jämt i vågskålarna om man ser till alla opinionsundersökningar som haglar över oss och tycks vara mer ett styrmedel att förstärka de experter som valt att tycka för väljarkåren.

Frankenreins-monsterBlockpolitiken är inte bara skadlig för landet den är skadlig för de marginalpartier som ingår i sådana blockpolitiska konstellationer. Det handlar om allt för stora kompromisser till förmån för det största partiet som också påtagit sig ledarrollen inom konstellationen. Det som förvånar mest är att de partier som i all tid utgått från den socialliberala ideologin numer ställer sig oförbehållsamt bakom neoliberalismen eller moderaterna som i sin tur har en mycket paradoxal  inställning till Sverigedemokraterna där  man å ena sidan säger sig inte förhandla med dem och å andra sidan gärna räknar in deras röster. Steget mot ett samarbete underlättas naturligtvis genom att vara  så otydlig som det för stunden är möjligt. Moderaterna och det borgerliga samarbetet banade dessutom vägen för extremism och populism vars främste förespråkare är just Sverigedemokraterna som ställer till mer oreda än den redan befintliga. För mig framstår Sverigedemokraterna som politikens akilleshäl som med förljugen svada röstar emot sig själva i riksdagen – och jag kan omöjligt se något annat än att man utgår från att politiskt skapa oreda och turbulens som ett sätt att påvisa sanningshalten i de dystopiska domedagslitanior de understundom förmedlar samt rikta missnöje – inte bara emot de etablerade partierna – också mot invandringen som ju är dess profilfråga i huvudsak.

hitta-valjareAtt som regering navigera genom dessa blindskär är naturligtvis inte lätt med obehärskad kritik både från höger och vänster. En del av de kritiska rösterna har naturligtvis ett berättigande och jag tänker mest på att man inte lyckats begränsa den orättfärdiga behandlingen av våra handikappade – i en del fall är det rent av en rättsvidrig behandling som borde vara ur ett humanistiskt perspektiv ogörligt. Andra fall är behandlingen av främst de sjuka som efter sin period av rehabilitering ställs mot en i det närmaste obefintlig arbetsmarknad samt att Försäkringskassan i samråd med arbetsförmedlingen ställer orimliga krav lika ofta utgående från högst subjektiva synpunkter där man underprioriterar sjukdomsbilden. Det nyss utkomna regleringsbreven för både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skall förhoppningsvis råda bot mot dessa för de drabbade misshagliga effekter som förekommit. Det viktigaste är att arbeta för att uppdatera arbetsmiljön före att ställa krav på att nedbringa antal sjukfall. Det först nämnda blir resultatet av det andra och jag anser att regeringen därvid har ett fel fokus.

Men regeringen gemensamt med sin budgetpartner Vänsterpartiet har – trots blindskären lyckats hantera den globala uppgången på finansmarknaden på ett utmärkt sätt. Många av de grupper som åsidosatts av allianspartierna har fått viss upprättelse. Bland vinnarna i den sedan tidigare presenterade statsbudgeten får både pensionärer, barnfamiljer och studerande ordentliga tillskott för sina privata ekonomier från och med nästa år. Det läggs dessutom cirka 43 miljarder på sparande vilket inte var tillräckligt enligt moderaterna som naturligtvis hade velat se hela överskottet i de offentliga finanserna på sparkontot för att kunna finansiera skattesänkningar utifall de skulle vinna valet 2018. Man har dessutom haft en årlig tillväxt om cirka 3 procent till skillnad mot Alliansen som inte ens lyckades kravla sig över nolltillväxt. Det är tur säger oppositionen eftersom regeringen inte har någon större påverkan på den globala ekonomins uppgång. Och det är sant – men för att hantera dessa uppgångar krävs det en finansminister som förstår sig på att utnyttja den ekonomiska tillväxten och en sådan finansminister saknade de borgerliga. De överlevde finanskrisen på de överskott Göran Persson lämnade efter sig.

moderathistoria2018 är inte bara ett valår – det är i allra högsta grad ett ur ett politiskt perspektiv ödesår. Jag tänker inte spekulera i vilka politiska konstellationer som kan bli möjliga efter valet utan koncentrerar mig på att valarbeta med det huvudsakliga syftet att regeringen får ett förnyat förtroende de närmast följande åren efter valet. Allt annat vore en katastrof för landet. Vi har haft nog av dräneringsåtgärder på välfärden. Nog med tveksamma utförsäljningar av våra egendomar och nog med underskott i de offentliga finanserna samt nog med högerexperiment på arbetsmarknaden.  Att prestera underskott är en tradition vad avser borgerliga regeringar. Så låt denna regering fortsätta täppa till hålen efter åren med de borgerliga charlatanerna.

Och med det vill jag önska alla mina läsare ett Gott Nytt år och helst bättre än det föregående som knappast lär gå till historien.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sverige har inte råd med vänsterexperiment!

Publicerad 2017-11-08.

Köpt-politikerSverige har inte råd med vänsterexperiment – så lyder rubriken på dagens krönika. Och man behöver inte vara särskilt begåvad för att förstå varifrån rubriken är hämtad. Den är naturligtvis ett led i att ”dumförklara” Socialdemokratisk politik i generella termer samt låta dess väljare förstå att högerexperiment är så mycket mer realistisk politik. Men det är inte tillräckligt med detta. Man = Moderater – om nu någon tvivlade – har i många valrörelser haft en viss fabless över att påtala hur fel Socialdemokratisk – för att inte nämna Vänsterpartiets – politik är för väljarna och mer sällan vad deras egen politik kan komma att leda till. Det har man naturligtvis rätt att göra och att man gör det har definitivt en ur ett historiskt perspektiv viss substans. Många av oss är rätt hemmastadd i moderaternas ambitioner allt sedan de bildades som Valmansförbundet vars ursprungliga ambition och uppdrag var – just att motarbeta den vid tiden upproriska arbetarrörelsen på alla fronter och med vilka för var tid tillämpliga medel som stod till buds. Det genetiska arvet kvarstår och ambitionerna finns där ännu trots man bytt namn och argumenterar med en hel del nyvalsord samt försöker rentvå sig själva understundom genom att revidera sin historia. Hitintills har man lyckats dåligt – i vart fall hos medborgarna generellt. Hur det är i de egna leden kan jag bara ana.

moderathistoriaKrönikan kommer dock inte att ägnas åt moderaternas historia – det räcker gott med åren 2006/2014 för att påvisa vad högerexperimenten resulterat i och förorsakat både människor – som trots allt är den viktigaste faktorn i det politiska reformarbetet – och välfärden – den välfärd man i de nyliberala skrifterna sagt sig vara en omöjlig konstruktion – omöjlig för vem och vilka blir den stående frågan? Det är lätt att koppla frågan till det som många av oss redan anat men som nu presenterats svart på vitt – den växande ekonomiska klassens försök att undergräva skattemoralen genom och med hjälp av svagheter i lagstiftningen. Det har dessutom blivit en affärsidé där man riktar sig specifikt till de besuttna i samhället. I botten ligger det ett missnöje över vårt relativt höga skattetryck – en uppfattning som implementerats under decennier även hos den vanlige medborgaren. Det är mot den bakgrunden inte alls konstigt att högerpolitikerna argumenterar för rejäla skattesänkningar fast man väljer ett nyvalsord i argumenten istället för sänka skatter så använder man sig av avdrag som bättre appellerar och motiverar åtgärden.

varforbetalaskattJobbskatteavdraget grundades i ett vallöfte från Allians för Sverige att öka skillnaden i inkomst efter skatt mellan de som arbetar och de som får sina inkomster från transfereringar – arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och studenter. Moderaterna ville mena att det var en del av arbetslinjen som skulle öka incitamenten för dem som står utanför arbetsmarknaden att söka lediga arbeten. Man befarade dock en effekt i form av att ökade nettoinkomster för de som redan arbetar skulle medföra ett ökat uttag av ledighet – något man var väldigt förtegna om. SNS Konjunkturråd uppskattade att nettot av dessa båda effekter skulle bli en ökning av antalet arbetade timmar med två procent. Moderaterna hävdade att jobbskatteavdraget skulle vara en självfinansierad skattesänkning –  då också skatteintäkterna skulle  öka när sysselsättningsgraden ökade. Det är nu som bedrägligheterna tar form och som man talar tyst om från moderaterna  – övriga borgerliga partier tramsade  med det som dv. finansministern Anders Borg förkunnade utan att i egentlig mening förstå bedrägeriet – och inte minst Socialdemokraterna som ju ändå försökte motivera att man de fakto röstade nej till samtliga jobbskatteavdrag. De tre första jobbskatteavdragen kunde genomföras med en borgerlig majoritet i riksdagen och de två efterföljande kunde röstas igenom med stöd av Sverigedemokraterna som lyckades ta sig in i riksdagen i valet 2010.

Bedrägeriet kan sammanfattas i en enda mening – skattesänkningarna betalades av löntagarna själva. Jag har själv skrivit om bedrägligheterna andra likaså. Någon som skrivit om detta mer ingående och med stor trovärdighet är LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio. Men det stannar inte bara där. Alliansen hade en plan – det hade Sickan i Jönssonligan också. De skulle göra det som tycktes omöjligt – sänka skatterna, bygga ut välfärden och samtidigt hålla greppet om de offentliga finanserna och nå överskottsmålet – både Sickan och Alliansen förlorade. Jobben kom inte och därmed inte heller de planerade skatteintäkterna – resultatet blev stora hål i de offentliga finanserna som tvingade de borgerliga att låta Riksgälden sälja statsobligationer för att de mest akuta behoven i välfärden skulle bestå – man ökade således skuldbördan. För moderaterna var det viktigare att sänka skatterna än att hålla fast vid uttalade ramverk och budgetprinciper.

manna-fran-himlenÅter till jobbskatteavdragen som sades gynna låg och medelinkomsttagare. Det visade sig att de med höga inkomster fick mest i kronor räknat. Att strössla pengar över de rikaste gräddhyllorna dit vi vanliga dödliga bara har råd att åka på överklassafari och hoppas att något ska sippra ner till fattiga och arbetslösa – nedsippringsteorin ännu ett av moderaterna uppfunnet nyvalsord, desto mer de rika tjänar desto mer sipprar ned till den fattige. Det så kallade ”hästskitteoremet” – ge hästen mer att äta så får också sparvarna som pickar i hästskiten några frön till – har aldrig funkat i praktiken. När Alliansens ”arbetslinje” nu beskrivs som ett praktfiasko – till och med i moderatvänlig press – så borde någon ställa frågan – vad hade vi fått för de hundratals miljarder som moderaterna använt till skattesänkningar – mest till de rikaste och redan lönsamma branscher som restaurangsektorn – om dessa pengar istället använts till åtgärder som satsningar på infrastruktur eller minskade vårdköer bättre kvalitet i vård- och omsorgssektorn med mera kanske vi sluppit läsa alla dystopier i medierna idag.

Minns också detta inför valet 2018 då man från främst moderaterna vill återinföra gamla reformer samt ytterligare jobbskatteavdrag – något som övriga borgerliga partier delar om än i viss utsträckning något annorlunda motiverade.

A-kasseavgifter

Syfte: Medlemmar i a-kassor med hög arbetslöshet skulle betala högre avgift. På så vis skulle lönekraven och därmed arbetslösheten pressas ner.

Effekt: Fiasko.

Finanspolitiska rådet har konstaterat att differentieringen av a-kasseavgifterna av en rad olika anledningar inte hade de önskade effekterna. I stället ledde dessa till att hundratusentals människor, ofta i låglönebranscher, lämnade a-kassan. I november konstaterade finansminister Anders Borg att reformen inte varit helt lyckad och att han kunde tänka sig att ta bort differentieringen.

Jobbgaranti för unga

Syfte: Att snabbare få ungdomar tillbaka i arbete.

Effekt: Fiasko

IFAU:s granskning visade att ungdomar fick jobb snabbare under ett av två undersökta år. Forskarna fann dock inga långsiktiga effekter. Ett år senare var ungdomarna i målgruppen i lika hög grad inskrivna hos Arbetsförmedlingen.

Sänkning av arbets­givaravgifter för unga

Syfte: För att minska arbetslösheten bland dem under 26 år halverades arbetsgivaravgifterna för dem.

Effekt: Fiasko

Arbetslösheten bland unga är högre och sysselsättningen är lägre än den var när reformen sjösattes. Både Finanspolitiska rådet och IFAU har ifrågasatt om sänkningen har några långsiktiga effekter för sysselsättningen. Det pågår flera studier om reformens effekter.

Jobb- och utvecklingsgaranti

Syfte: Se till att långtidsarbetslösa inte fastnar i passiv arbetslöshet.

Effekt: Fiasko

Aktiviteten ska motsvara den tid deltagaren skulle ha arbetat. Men en granskning från IFAU visar att aktiviteten är mycket lägre. De flesta, 65 procent, lade högst tio timmar i veckan på aktiviteter och jobbsökande.

Jobbcoacher

Syfte: De så kallade jobbcoacherna infördes 2009 och skulle hjälpa arbetslösa i deras jobbsökande.

Effekt: Mycket liten närmast ett fiasko

En granskning från IFAU visar att 2,6-miljarderssatsningen inte gav fler jobb. Enligt rapporten kortar coacherna arbetslöshetstiden för personer som redan står nära arbetsmarknaden med en till två veckor. Däremot är de med en jobbcoach mer nöjda än andra.

Rut

Syfte: En av tankarna med avdraget för hushållsnära tjänster var att skapa fler jobb i tjänstesektorn.

Effekt: Mycket tveksam

Det finns ännu inga oberoende granskningar av rutavdragets effekter för sysselsättningen. Däremot visar Skatteverkets årliga genomgångar att fler utnyttjar avdraget främst i de rika kommunerna samt att fler några företag i sektorn startas. Däremot menar Skatteverket att svartjobben minskat men att fusket med redovisningen ökat väsentligt .

Etableringsreform för nyanlända flyktingar.

Syfte: En så kallad etableringslots ska hjälpa nyanlända flyktingar att etablera sig i Sverige.

Effekt: Mycket liten.

Enligt en rapport från Statskontoret har endast fyra procent av dem som varit inskrivna fått jobb.

Kulturarvslyftet

Syfte: Ge människor som varit sjukskrivna eller arbetslösa länge en chans på arbetsmarknaden samtidigt som kulturarvet rustas upp.

Effekt: Fiasko.

Målet inledningsvis var att 1 200 utförsäkrade skulle få jobb. Det blev 106. Det efterföljande årets mål på 2 000 nås inte heller.

Sist men inte minst skrev jag om ett öde som drabbade en av alla de som utförsäkrades av Alliansen – en åtgärd man vill återinföra om de vinner valet 2008.

Många utförsäkrade väljer ett bättre liv än livet i Reinfeldts Sverige.

Frågan i motsatts till rubriken i denna krönika är – har Sverige råd med högerexperimenten?

bloggarna

 

Självgodhet är en samhällsfara!

Publicerad 2017-11-06.

Det-perfekta-brottetJag vill sätta likhetstecken mellan omoralisk skatteplanering och de borgerligas vurm för skattesänkningar och reducering av de ickebesuttnas dagliga kamp för egen försörjning. Att den ekonomiska ”adeln” på diverse sätt ser till att undslippa sig sin andel av den plikt vi alla har för ett välmående och rättvist samhälle genom att betala skatt efter vars och ens förmåga är sedan länge väl känt – dock kunde man inte ana den omfattning som nu uppdagats genom den grävande journalistiska gärning som resulterat i Panama dokumenten och det nu senaste ekofifflet som rubriceras ”Paradisepapers” – sammantaget ett sätt att undvika betala skatt i sina hemländer. Möjligheten är få förunnat – men de som är förunnade har de förmögenheter som innebär att de kan lägga både tid och kraft för att undslippa sig sitt samhällsansvar – hitintills värderat till hiskeliga 40 miljarder i uteblivna skatteintäkter årligen – man kunde lägga tid och kraft på uteblivna välfärdssatsningar, polisen eller försvaret – allt sammantaget med syfte att solidariskt trygga vår existens istället.

manna-fran-himlenNär högern talar om ”utanförskapets” oförmåga att ta sig in på arbetsmarknaden skapar man diverse reformer som uteslutande gynnar arbetsgivarna genom sänkta löner och sänkta arbetsgivaravgifter så får det en helt ny dimension i ljuset av självgodhetens ekonomiska adel som ökar sina förmögenheter på bekostnad av högerns reformer. Är Ulf Kristersson, Jan Björklund, Annie Lööf och Ebba Bush Thor medvetna om detta? Sannolikheten är större för att så är fallet än de humana motiv man anger som huvudsakliga skäl för sina politiska förslag – förslag som får gehör hos Svenskt Näringsliv men knappast hos LO. Är Socialdemokraterna medvetna om detta? Jag önskar jag kunde svara ja på den frågan – tyvärr ser jag inga andra tecken på det annat än att man genom främst Magdalena Anderssons – finansminister – utbrister i att det är stötande för samhällsmoralen att undandra sig det ansvar som åvilar oss alla – att det undergräver skattemoralen generellt har hon självklart alldeles rätt i men förstår hon hur främst moderaterna deltar i den processen? Det sammantaget är en samhällsfara som kan komma att få långtgående konsekvenser och den faran blir inte mindre av att man sänker löner och arbetsgivaravgifter.

Jag har länge sagt att solidaritet ersatts av egoism i samhället. Det har varit en politisk strategi sedan decennier. ”Du är själv bäste dräng” har bytts ut mot ”drivkrafter” som skall skapas genom politiska reformer där man främst från högern ifrågasätter människors egen potential att förändra sin egen situation.  Man skapar inte förutsättningar utan motsättningar i namn av att öka människors drivkraft att själva förändra sin situation. Vi har sett och konstaterat detta genom ökad ojämlikhet och utslagning i samhället samtidigt som gräddan i samhället får de möjligheter som innebär att förgylla sin egen ekonomiska situation – dessutom på laglig väg oavsett det är moraliskt eller etiskt riktigt.

samhallsansvarEgoismen synliggörs på många olika sätt allt från det mer beskedliga att överglänsa grannens bjudmiddag till ren och skär rasism. Rasism som utesluter andra människors etnicitet och man finner allehanda motiv för att bekräfta sin egoistiska inställning. Egoismen synliggörs också genom att det idag är tämligen självklart att – som Leif Östling ordförande för Svenskt Näringsliv och en av de högst positionerade i samhället – blir indignerat av att man ifrågasätter hans egoistiska behov samt motiverar det med att han – trots sitt skattefifflande – ändå gör rätt för sig långt mer än de flesta andra. Det är dessvärre ingen ovanlig inställning hos Östlings kamrater i den överordnade sfär de lever och existerar i. I hans kretsar är ord som solidaritet jämlikhet och samhällsansvar skällsord och ett sätt att integritetskränka hans och hans likars ego.

Anledningen motiveras av våra förhållandevis höga skatter – ett skattetryck för att solidariskt och utifrån bärkraft säkerställa medborgarnas trygghet i det samhälle som vi gärna och ofta anser vara ett humant samhälle. Att den solidariteten undergrävs av egoismen är en insikt som saknas – främst av gulaschbaronerna och dess politiska lakejer. Det är inte avundsjuka över att en del tjänar pengar – det är tillåtet så länge det är försvarbart ur ett både lagligt och moraliskt perspektiv.

 

bloggarna

 

Skattekriget!

Publicerad 2017-11-06.

10422085_1142541222437396_1855501633061086139_nParadisläckanännu ett avslöjande där förmögna personer, industriföreträdare och politiker undanhåller beskattningsbara tillgångar i härför avsedda skatteparadis. När Panamadokumenten avslöjade flera hundra skattesmitare varav några moderata politiker var det knäpptyst från moderat håll. När nu Paradisläckan påvisar cirka två tusen förmögna svenskar som gömmer undan beskattningsbara tillgångar lär knappast moderater – eller för den delen någon borgerlig charlatan – vara de som skriker högst – det är snarast locket på. Det för mig osökt in på tanken hur de borgerliga utgjöt sin avsky över hur sjuka och arbetslösa – de svagaste i samhället – anklagades högt och ljudligt över det enorma fusket med våra sjukförsäkringar och dito arbetslöshetsförsäkringen – eller hur högern bedömer bidragsfusk och skattefusk.

p18iomm7lc13qlmns11bj13ng9c68Svenskt Näringslivs styrelseordförande Leif Östling är en av de utpekade skattefifflarna. Han försvarar sig med vad de allra flesta svenskar normalt brukar göra – det vill säga man ser över sin privata ekonomi och ser själv inget konstigt i att han placerar 30 miljoner i Malta – ett av skatteparadisen. Han tycker dessutom att han har rätt att bespara staten på onödigt mycket skatt då han ju inte får något för det samt att han betalat så mycket redan. Man kan konstatera att de som klagar över att de får betala för mycket i skatt är egentligen de som betalar minst. Och att skattenivåerna är i förhållandet mycket höga kan ju bero på just det faktum att de som har mycket och som lagligen – dock moraliskt förkastligt – gömmer beskattningsbara tillgångar i skatteparadisen är orsaken till våra höga skatter. Den insikten har inte nått dessa skattefifflare.

En ytterligare tanke som slår mig är hur de borgerliga uteslutande agerar som Svenskt Näringslivs lydiga lakejer. Sänk lönerna, avskaffa LAS, sänk arbetsgivaravgifterna, sälj ut statens egendomar billigt till de privata och sist men inte minst sänk skatterna främst för de som arbetar och gör rätt för sig enligt en viss nyvald partiledare. De som inte jobbar tär på samhällets resurser och det är ju inte bra – de skall strypas genom minskade ekonomiska incitament så de lär sig hur man bidrar till samhället. Att bidra efter förmåga är inget för de besuttna. Moderaterna vet hur man driver människor in genom helvetets portar samtidigt som man gynnar de besuttna. SN:s styrelseordförande Leif Östling protesterar naturligtvis inte – inte heller alla de övriga som ser över sin ekonomi i skatteparadisen.

Jag instämmer med Magdalena Andersson finansminister när hon ger uttryck för hur oacceptabelt detta är samt att de underminerar skattenivåerna generellt hos medborgarna. Vi talar om en moralisk härdsmälta. Om en klass som i likhet med Leif Östling tycks tro att de själva ska bestämma vad de borde betala i skatt. Att det med andra ord står över lagar och regler och nyttjar de möjligheter som ett haldussin advokater råder dem till. Man talar om en tydlig lagstiftning och hårdare straff vad avser gängkriminaliteten. Det är uppenbart att detta borde omfatta även de besuttna utan moral – men något sådant lär vi knappast uppleva vad avser högern.

bloggarna

 

 

 

 

 

 

Moderata pajakonster……………………….

Publicerad 2017-04-20
Den nyligen av regeringen antagna vårändringsbudgeten förelagd Riksdagen i proposition är inte mycket att orda om – den följer regeringens ambitioner i valda stycken om än den är försiktigt hållen så kunde man möjligen vara något mer generös i valda delar – för de som bara har 5 minuter till övers får en sammanfattning här.
Men jag förstår Magdalena Andersson – med en fortsatt osäker uppgång i konjukturen är det bättre med försiktiga investeringar trots Moderaternas finanspolitiska talesperson Ulf Kristerssons ylande om högkonjuktur och därför öka på investeringarna.
Vi skall vara glada att Alliansen inte styr finanspolitiken med ökade underskott i de offentliga finanserna vilket är en borgerlig tradition.

När de borgerliga talar om högkonjuktur så är det alldeles klart att de definitionsmässigt har svårt med både låg- såväl som högkonjuktur.
För att avgöra var i konjunkturcykeln en ekonomi befinner sig brukar man titta på hur högt det så kallade resursutnyttjandet är.
Konkret försöker man avgöra hur hög BNP skulle kunna vara utan att ekonomin för den sakens skull överhettar.
Utan att ge sig in på ekonomiska akademiska termer i allt för hög grad kan man enkelt använda klockan – som alla kan.
Om 12:00 är högkonjukturpeak kan man säga att klockan 18:00 representerar det motsatta och enligt alla bedömningar inklusive Konjukturinstitutet kan man säga att vi befinner oss någonstans mellan klockan 21.00 och 22:00 på urtavlan.
Det är således en konjukturuppgång och knappast en högkonjuktur definitionsmässigt – en uppgång som förväntas avta och stanna på en svag högkonjuktur.
2012 lämnade vi en finansiell lågkonjuktur som drabbade alla dock klarade sig Sverige och förövrigt också de nordeuropeiska länderna sig hyggligt till skillnad mot de Sydeuropeiska länderna framförallt Grekland Italien och Spanien med en sedan tidigare svag ekonomisk tillväxt.

Man kan också konstatera att om arbetslösheten är lågkonjunkturens dilemma är inflationen högkonjunkturens svaghet.
Den traditionella lösningen för att bekämpa lågkonjunkturen och arbetslösheten har varit en expansiv politik – det var detta som Anders Borg föll på och fick kritik för under de borgerligas sista mandatperiod.
Man klarade helt sonika inte av att hantera varken den tidigare högkonjukturen tillika den efterföljande lågkonjukturen som inträffade 2009.

Varför höjer regeringen skatterna för en grupp löntagare samtidigit som man sänker dessa för en annan grupp i en rådande uppgång i konjukturen som gett oss stabila överskott i de offentliga finanserna?
Förklaringen är enkel.
Det handlar om prioriteringar – inte bara besparingar – och hur den ekonomiska politiken till skillnad mot vad Alliansen åstadkom – minska klyftorna.
Det handlar om hur vi skall använda överskotten som sakta växer fram.
Att stärka välfärden är det väl knappast någon – undantaget de borgerliga – som inte är överens om.
När det gäller välfärden är den betydligt mer omfördelande än progressiviteten i skattesystemet – som också är viktig naturligtvis.
Alliansens jobbskatteavdrag var på så sätt mycket dåliga då de gröpte ur det samlade skatteuttaget och sänkte kvaliteten på vår gemensamma välfärd.
Där finns idag gigantiska hål att sluta både inom vård och omsorg såväl som skolan och sjukvården, försvar och polisen – det förstår var och en när de samlade skatteintäkterna om hela 138 miljarder årligen uteblir på grund av Alliansens jobbskatteavdrag.
Skattehöjningen – som riktar sig endast till de som får betala statlig skatt över brytnivån med allt mellan några kronor upp till max 200 kr i månaden vid inkomster motsvarande 55 000 kr brutto i månaden skall sluta skattegapet mellan pension och motsvarande lön för alla pensionärer med inkomster mellan 120 000 kr/år och upp till 170 000 kr/år – alla pensionärer får således en skattesänkning även om inkomster över 170 000 kr/m blir marginell.
Således har regeringen därmed uppfyllt 70 procent av sitt löfte att sluta skattegapet för pensionärerna – pensionärer med en inkomst av 120 000 kr/år har redan fått sitt skattegap slutet sedan tidigare.

Ulf Kristersson vill gemensamt med de övriga borgerliga partierna genomföra ett sjätte jobbskatteavdrag och därmed öka klyftorna än mer och urholka välfärden ytterligare.
Skattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare så som han själv gynnas – att minskat skatteuttag slår hårt mot välfärdsverksamheterna och kommunerna bryr man sig föga om.
Centerpartiet slåss med allt vad de har för att 3.12 reglerna som används av egenföretagare som tar ut del av vinsterna eller hela vinsten som beskattas som kapitalinkomst snarare än arbetsinkomst – en skillnad på +5 procent från 20 procent enligt propositionen – för detta är man beredd att skapa en regeringskris gemensamt med Sverigedemokraterna trots att varken Centern eller Liberalerna vill ha något som helst samröre med det partiet – vari består det logiska i detta?

Det blir obegripligt när man hör Ulf Kristersson och Anna Kinberg Batra i kör säga sig ömma för det stora sysselsättningsgapet mellan våra utrikes och inrikesfödda medborgare – något man inte ägnade en enda tanke på under deras tid vid makten trots att man kallade sig det enda ”arbetarpartiet” så lyckades man med konststycket att öka inkomstklyftorna – arbetslöshets- och sjukersättningar som man groteskt sänkte för att skapa drivkrafter – helt i enlighet med Darwins lära om arternas överlevnadsinstinkt – den svage dör och den starke överlever – det mina vänner är Moderat politisk ambition.
Vi såg hur arbetsmarknaden reagerade på jobbskatteavdragen – själva kärnan i deras arbetsmarknadspolitik.
Något så misslyckat har vi sällan skådat i politiken.
Ulf Kristersson och hans partiledare tar naturligtvis inte del av arbetsmarknadsstatistiken som entydigt visar att även invandrarnas sysselsättningsgrad ökar – det går emot möjligheten att agera oppositionellt.
Jag förutspådde redan då Anna Kinberg Batra avlöste den manipulativa Reinfeldt som partiledare att det kommer inte att dröja förrän Moderaterna tangerar Bo Lundgrens opinionssiffror – vi är redan där – vilket i och för sig glädjer mig.
Så länge Moderaterna inte tillför något konstruktivt utan bara håller på med pajaskonster kan vi lika gärna vara dem förutan.

Populistiska lögner Tobé……………………..

Publicerad 2017-04-11
Tomas Tobé ondgör sig i en artikel publicerad på SVT Opinion med rubriken ”Ingen har svikit så många löften som Stefan Löfven”.
Jag måste säga att jag betraktar det som rätt magstarkt – för att inte säga rent utav en obetänksam sanslös dumhet – att påstå något liknande då de flesta – Tobé möjligen undantagen – väl känner till den svåra parlamentariska situation som uppstått i Riksdagen där regeringen tvingas regera i minoritet.
Att Moderata företrädare utnyttjar detta till sin fördel är i sig inte märkligt då varje parti strävar utifrån sin egen politiska ambition och därmed hoppas på ett väljarstöd.
Det märkliga är att Tobé tycks tro att folket är lika sanslöst obegåvade som han själv ger uttryck för i rubriken till artikeln – särskilt då mandatperioden ännu inte är till ända.

Först skall man fråga sig – med vilka regeringar gör Tobé sin jämförelse?
Vi har haft fyra majoritetsregeringar under efterkrigstiden.
Den första var i koalition med dåvarande Bondeförbundet – numera Centern – åren 51 till 1957.
Andra gången det skedde var under ledning av Tage Erlander åren 1969 till 1971 – dåtidens mandatperiod var då 3 åriga.
Den tredje majoritetsregeringen leddes av Torbjörn Fälldin i koalition med Moderater, Centerpartiet, Folkpartiet åren 76/78 som sprack på grund av inom koalitionen interna stridigheter.
Ett nytt försök gjorde efter Ullstens (FP) ministär under året 79 med en ytterligare kolaitionsregering ledd av Fälldin som även den sprack bara två år efter tillträdet – spräcktes av Moderater i skattefrågan – märkligt nog 😉 .
Den sista majoritetsregeringen var under ledning av Reinfeldt i koalition med Centerpartiet, Folkpartiet – numer Liberalerna – och Kristdemokraterna åren 2007/2010.
Så låt oss titta på hur vallöften uppfylldes av den borgerliga koalition kallad Allians för Sverige i jämförelse med Göran Perssons minoritetsregeringar.

Åren 1994 – 1998 så uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen drygt 89% av de utlovade löftena.
För mandatperioden 1998 – 2002 uppfyllde den Socialdemokratiska minoritetsregeringen 84%.
Motsvarande för den borgerliga Alliansen mellan åren 2006 – 2010 blev betydligt sämre med endast drygt 66% – detta trots att man regerade i majoritet.
Jag vill helst inte att Tobé skall skämmas allt för mycket över sitt uttalande så jag utelämnar Fälldinregeringarnas brutna vallöften – ministären Ullsten utesluter jag av skälet att den regeringen tillsattes endast för att sköta rikets löpande ärenden – en ministär – då de övriga borgerliga koalitionspartierna misslyckades att regera landet.

Tobé lyckas också i sin raljerande artikel glömma alla de vallöften som gavs inför 2010 – exempelvis de flertalet som sedermera visade sig inte möjliga att genomföra då exempelvis slopad arbetsgivaravgift för vissa tjänsteföretag inte var förenliga med EU:s konkurrens direktiv.
Andra förslag stoppades av utredningar samt några som man själva inte var nöjda med samt några som inte hann beredas färdigt.
Några vallöften – såsom slopandet av värnskatten – bröt man samt några ytterligare vallöften som fick slopas helt då man på grund av det ekonomiska läget inte ansåg sig ha råd.
Totalt för perioden lyckades man uppfylla aningen drygt 60 procent av vallöftena – historisk låga siffror för svensk vidkommande – trots att de hade stöd av Sverigedemokraterna i nio röstförfaranden av 10.

Av de tunga vallöften om statsfinanserna – blev inte uppfyllda – vilket också stämmer överens med regeringen Reinfeldts egen analys av effekterna av det ekonomiska läget.
Exempel på icke uppfyllda löften är att den ”offentliga skuldsättningen ska fortsätta att minska” – den ökade skulden istället från 33 procent år 2011 till 36 procent 2013.
Även överskottsmålet har varit något tungt för Moderaternas finansguru att hålla under armarna under mandatperioden.
Andra exempel på brutna löften har att göra med regeringens svårigheter att styra vissa myndigheter.
Polisen har inte blivit bättre på att använda it – vilket var ett vallöfte och hänvisar till utvärderingar av Statskontoret som visar att it-investeringar för miljoner inte har fått den verkan som utlovades.
Ett annat brutet vallöfte – som bröts även under föregående mandatperiod – är avskaffandet av värnskatten – jag noterar i Moderaternas skuggbudgetar att man övergivit avskaffandet av värnskatten dessutom.

Herr Tobé lyckas inte komma i samklang med verkligheten heller då det avser denna minoritetsregering och dess vallöften när de borgerliga gemensamt med Sverigedemokraterna obstruerar hela tiden för att slutligen rösta ner förslagen.
Det tycker Tobé är regeringens fel.
Egentligen skall man fråga sig vad finns det för garantier att vallöften överhuvudtaget infrias – särskilt vad avser ett regeringsinnehav i minoritet.
Regeringen Reinfeldt uttryckte klart och tydligt i valrörelsen att störst block övertar regeringsmakten – så skedde också – det hade dock aldrig skett med en statsminister vid namn Anna Kinberg Batra som anser att man kan ha lite kuttrasju med det parti som är den egentliga orsaken till varför det ser ut som det gör i Riksdagen.

Jag bortser från Moderaternas eget siffertrixande med det de kallar ”utanförskap” som inte har någon som helst relevans i befintlig statistik – det är alldeles för lågt att inbegripa sig i detta sifferspel.
Och går direkt till Tobés oro över S-kongressens förslag och ambitioner för att driva de frågor som faktiskt har betydelse för landet.
Tobé frågar sig hur länge dessa ambitioner kan komma att hålla.
Svaret på frågan överlämnar jag med varm hand till Tobé och hans parti och dess närmaste bundsförvant numer – samt hur väl Tobé och hans partikamrater lyckas komma överens med de övriga borgerliga partierna – då blir det enkla svaret att majoriteten vinner i Riksdagen – visste inte Tobé detta?

Inte heller lyckas Moderaterna hålla sig i samklang med verkligheten på arbetsmarknaden.
Det är riktigt att det råder ett stort glapp i sysselsättningsgrad mellan utrikes födda och inrikes dito – men Tobé följer inte utvecklingen där sysselsättningsglappet sjunker parallellt med varandra och har så gjort sedan de nya arbetsmarknadspolitiska åtgärderna infördes av den nya regeringen.
Tobé glömmer också att den koncentrationslägerpolitiska åtgärden Fas3 – i folkmun kallad – kraftigt reducerats med målsättningen att helt upphöra.
Den arbetsmarknadspolitik kallad ”arbetslinjen” som Moderaterna ägnade sig åt lönade sig inte alls varken för arbetsgivarna eller de arbetslösa – det blev istället lite ”plock i pinn” där lite gick till RUT och lite till ROT och övriga stod och stampade i frustration.
Det är klart jag håller med om att det ser inte så bra ut ur ett Moderat perspektiv att arbetslösheten sjunker för alla kategorier – men för de som är arbetslösa måste det vara positivt och i slutänden för staten som kan – genom ökade skatteintäkter – täppa igen de revor alliansen förorsakade landet.

Att moderaterna lider av en konstant rädsla för skattehöjningar är allmänt bekant.
Och i Tobés och hans partikamraters verklighet inom Moderaterna finns det ingen som tjänar mindre än 38 200 kr/månaden – regeringens förslag om höjning av den nedre brytpunkten med hela 500 kr då man skall betala statlig skatt – som får en höjning med som minst några kronor upp till ett tak om max 200 kr/månaden.
Det är därför Moderaterna kallar dem ”vanliga” löntagare.
Undrar vad man i Tobés kansli kallar alla de löntagare som är i majoritet och aldrig ens kommer i närheten av en inkomst av 38 200 kr/månaden?

Under i artikeln rubricerade ”Återkommande faktafel” öppnar sig det en häpnadsväckande brist på insikt där Tobé underförstått prisar en ekonomisk politik med årliga skattesänkningar av 138 miljarder som fick till följd att hela den offentliga sektorns samtliga verksamheter urholkades med minskade statsanslag till kommunsektorn och som en ytterligare följd av den märkliga ”arbetslinjen” där de som blev av med sina regelrätta ersättningar tvingades belasta hårt ansträngda kommunbudgetar ytterligare.
Brist på sjuksköterskor, brist på lärare med fallande resultat i skolans grundämnen.
Tobé kanske inte följde kommunernas ansträngda ekonomier där nära 240 av landets 270 kommuner hotade med att höja kommunalskatten för att klara kommunernas åligganden – några kommuner fick bidrag av EU för att klara ungdomsarbetslösheten – skamligt och något Moderaterna inte ville höra talas om.
Nej Tobé Alliansen höll inte något löfte om att stärka välfärden – som dessutom aldrig presenterats som ett löfte – och samtidigt sänka skatterna för de som arbetar – särskilt för dem med små- och medelstora inkomster vilket är en väl utvecklad lögn – sanningen är att de med höga inkomster också fick de högsta skattesänkningarna.
Vallöftet att sänka skatterna var nog det enda löfte ni höll – och det har kostat ett sargat samhälle som vi idag dagligdags kan ta del av.
Inte ens en sanning kan Moderater leverera.

(Mina källor är Riksdag och departement – numer nedlagd tyvärr.
Statskontoret är en ytterligare källa samt Elin Naurins forskning och därutöver i West European Politics för att dra slutsatser över svenska regeringars uppfyllande av vallöften jämförd med Europeiska dito.)

Den politiska oppositionens pajaskonster……………………

Publicerad 2017-04-05

”Det är bättre att regeringen faller än att regeringsmakten förfaller” som Rickard Sandler, Socialdemokratisk statsminister på 20-talet uttryckte saken.
Ock ännu idag är det med sanningen överensstämmande – kanske i en ännu högre grad då vi upplever en ansvarslöshet – utan motstycke inom de borgerliga blocket – till och med borgerliga ledarsidor förvånas och skickar en uppmaning att skärpa till sig.

Ett och ett halvt år kvar till valet 2018 och det enda man lyckats åstadkomma är det idag utjatade begreppet ”Sverige behöver en ny regering – Sverige är på väg åt fel håll” – samt en massa siffertrix inom ramen för Moderaternas egna statistiska tankevurpor sammanfattat i verbet ”utanförskap”.
Sverige var på väg åt fel håll mellan 2006/2014 – nu är vi på väg åt rätt håll och tveklöst – ur ett borgerligt perspektiv – lider man alla helvetes kval.

Det är så illa att man inte drar sig för att kritisera sina egna tillkortakommanden med någon förhoppning att menigheten skall förstå att det är regeringens skuld.
Jakob Forsmed – vanligtvis ekonomisk politisk talesperson, nu också tillförordnad partiledare för Kristdemokraterna – ansåg att man inte satsade tillräckligt på pensionärerna med det nu presenterade förslaget i vårbudgetpropositionen – det kan han möjligen ha alldeles rätt i om man glömmer bort vilka som bär skulden till den skillnad i beskattning mellan löntagare och pensionärer under de borgerliga – förlorade åren – där Kristdemokraterna spelade en inte helt oväsentlig roll.
Nåja………….försöka duger, eller går det så går det!
Ibland förvånas jag över den monumentala inkompetensen parat med en nära nog ansvarslöshet hos dagens politiker.

Svenska Dagbladet – oberoende liberal och konservativ – uppmanade Alliansen i en ledarartikel den 5:e febuari att hitta en gemensam linje för ett framtida samarbete med Sverigedemokraterna som ett led i den nya strategilinje Moderaterna tillkännagav redan den 19:e januari då Anna Kinberg Batra förkunnade att hon ville fälla regeringen med en med de övriga borgerliga partierna – inkluderat Sverigedemokraternas mandat – gemensam budget.
Ock bara någon vecka dessförinnan försäkrade hon att någon gemensam budget före valet blir det inte tal om – vad föranledde denna plötsliga 180 graders gir?
Enligt egen uppgift cirka 15 månader av ”tankestörning” som mynnade i en tankevurpa som decimerade partiet med 7/8 procent i opinionsmätningarna.

Centern och Liberalerna ville inte anta Moderaternas nya strategi och sa blankt nej för att kort därefter presentera egna förslag som bägge förutsatte stöd av – just det – Sverigedemokraterna – en ytterligare tankevurpa måhända.
Därefter har AKB gjort det mesta för att tona ner det hon sagt – men skadan är redan skedd.
Ute i flertalet alliansstyrda kommunerna har man släppt alla hämningar och försöker avdramatisera relationen med Sverigedemokratiska kommunpolitiker.

När regeringen aviserade i budgetpropositionen som skall godkännas av Riksdagen att den statliga brytpunkten skall höjas från dagens nivå om 37 700 till 38 200 vilket innebär att något fler får betala statlig skatt.
Denna brytpunkt förändras varje år – normalt brukar höjningen följa inflationen samt med ett tillägg om 2 procent – helt i enlighet med de normala uppräkningsreglerna.

I budgetpropositionen föreslås endast en höjning om 2 procent utan hänsyn tagen till inflationen som enligt Riksbanken är 1.8 procent.

Tar man i beaktande den normalt årliga uppräkningsregeln borde således brytpunkten för statlig skatt höjas med 3.8 procent – den faktiska höjningen blir således 0.2 procent utöver inflationen – att Alliansen använde sig likaledes under sina två mandatperioder dessa uppräkningsregler har man glömt vilket föranleder mig tro att man lider av något slag av Alzheimer där glömska ingår som en central sjukdomsfaktor.
Det är således det här de borgerliga rasar över och vill hävda att cirka 40 procent av löntagarkollektivet skulle drabbas av denna ynka höjning av den statliga brytpunkten som i egentlig mening avser 500 kronor.

Barnmorskor och Poliser är två yrkesgrupper som enligt de borgerliga skulle drabbas svårt av denna skattehöjning.
Det är svårt att med hjälp av SCB:s lönestatistik hitta något som bekräftar de borgerligas påståenden.
Går jag in och tittar exklusivt för barnmorskor finner jag att endast cirka 2 procent skulle drabbas av en skattehöjning om allt mellan 2 kronor och 15/20 för de högst avlönade.
För Poliser är andelen som tangerar brytpunkten för statlig skatt något större – cirka 6 procent – och man kan förmoda att den största andelen är chefer inom organisationen.

Mot denna bakgrund finner jag inte de borgerligas påståenden särskilt trovärdiga och jag undrar egentligen varifrån man hämtat sina uppgifter – det visar sig att Timbro – ett av Svenskt Näringsliv lobbyorganisation – bistått med uppgiften om cirka 40 procent av löntagarkollektivet skulle anses drabbade av denna synnerligen marginella skattehöjning som är som högst 200 kronor/månad eller mer konkret cirka 2 chipspåsar till varje fredagsmys.
Frågan är om man vill avstå en chipspåse för att förbättra den välfärd som de borgerliga ”luckrat” upp – antar att det blir ett svårt övervägande.
Ibland frågar jag mig var hittar man perspektiven hos de borgerliga charlatanerna?

En unken blåbrun sörja…………………………….

Publicerad 2017-03-29.
Alliansen ligger i koma flämtande i dödsryckningar – frågan är om det inte borde utfärdas en dödsruna över denna så skadliga koalition för landet.
Och inte blev det bättre med Liberalernas senaste utspel – bara ett ytterligare schackdrag på spelbordet.
Tidigare aviserade Moderaterna gemensamt med Kristdemokraterna att det bästa för landet var att samla de borgerliga gemensamt med Sverigedemokraterna för att fälla regeringen.
Detta mötte kritik av förståeliga skäl.
Centerpartiet behövde någon månad på sig för att slipa på ett annat – ur deras synpunkt bättre – förslag som sågades av de flesta utom Ulf Kristersson (M) som dock såg vissa möjligheter något han nu röner en hel del kritik för.
Samspelet knakar inom partiet så hur skall det vara möjligt att väcka liv i en allians i koma?
Och nu kom således Liberalerna med en tredje snilleblixt som i egentlig mening innebär att skapa misstroende mot främst finansminister Magdalena Andersson och möjligen skapa regeringskris.
Sen gick sågbocken ut.

Alla andra förstår – utom de borgerliga – att alliansliket ligger på lit the parade och har gjort det så länge att det börjar osa unket om det.
Och det alla andra förstår är att samarbete över den där blockgränsen är ett nödvändigt ont för att undslippa oss ett politiskt kaos.
Stefan Löfven har inte gjort annat än att sträcka ut handen – men där står fyra charlataner och spottar på den utsträckta handen – ”vi hoppas att liket vaknar till liv” samarbete är inaktuellt så länge hoppet finns – så ungefär kan man sammanfatta högerpartiernas ovilja till samarbete med regeringen.
Ja det vill säga ett visst samarbete har ju skett – bland annat inom migration och försvar – fast det senare lämnade Björklund och hans Liberaler åt sitt öde när de inte fick som de ville.

Björklunds och de övriga borgerliga partiledarna vrider sig i spastiska plågor över att regeringen aviserat en höjning av den nedre statliga brytpunkten som – enlig de borgerliga – ofelbart kommer att drabba ”vanliga” löntagare hårt och skoningslöst.
Man ondgör sig över de aviserade nya 3.12 reglerna vars syfte är att styra hur stor del av företagets inkomst som beskattas som inkomst av tjänst – och hur stor del av företagets inkomst beskattas som inkomst av kapital – alltså utdelning som idag har en betydligt lägre skattesats.
Dagens 3:12-regler anses nämligen vara mycket gynnsamma för många företagare som istället för lön tar ut utdelning med en betydligt mycket lägre beskattning.
Samhällsansvar skall således inte omfatta framförallt småföretagarna utan de skall fortsättningsvis medges så kallad skatteplanering.
Flygskatten är ännu en smärre nationell ”höjning” som skär i skattesänkarpartiet främst samt Björklund och Annie Lööf – som vill hålla liv i alliansliket – och försöker därmed påvisa någon slags borgerlig enighet.

Därutöver ömmar man helt överraskande för pensionärskollektivet som man struntat totalt i tidigare och förordar nu den aviserade skattesänkningen dock – och med sedvanlig opositionell lusta – anser man att sänkningen är för liten!!!!!!!!!
Det anmärkningsvärda är att några skattesänkningar för pensionärerna inte kunnat påvisas i deras skuggbudgetar – tvärtom vill man genom ytterligare jobbskatteavdrag öka klyftan.
Klyftor är man bra på vill jag med bestämdhet hävda – ingen kan som de borgerliga öka fattigdom och klyftor mellan olika samhällsgrupper samtidigt som framförallt Moderaterna – med en ledare som i stackattoton – försöker övertyga folket att de vill ha ett väl sammanhållet samhälle med minskade ekonomiska klyftor för att i nästa andetag argumentera för sänkta löner och enkla jobb för vissa grupper – jag – och återigen – efterlyser logiken.

Man spelar ett högt spel på högerkanten.
Alla talar om att inte ge Sverigedemokraterna något som helst inflytande över statsbudgeten.
Men det hindrar varken Björklund eller Annie Lööf att hävda med bestämdhet att det råder en majoritet i Riksdagen för deras olika förslag – förslag där man internt inte ens är överens.
Om man nu väcker alliansliket ur sin koma för ett ögonblick och kommer överens om att använda Riksdagens förmodade majoritet för att sänka valda delar av regeringens budgetproposition.
Tänk Björklund – om Sverigedemokraterna röstar emot – vad händer då?
Eller har man – eller kommer man – försäkra sig genom förhandlingar i lönndom med Sverigedemokraterna?
Åkesson och hans anhang är inte dumma i huvudet precis – de vet att utnyttja situationen och något måste de borgerliga köpa för att de själva skall sälja sina av de borgerliga åtråvärda rösterna.
Samtliga av era förslag förutsätter ju Sverigedemokraternas röster i Riksdagen.
Den enda som sitter med trumfkortet är just Åkesson.

Finansminister Magdalena Andersson replikerar Björklund på ett synnerligen träffsäkert sätt – ”låt poletten trilla ner” – vill man ha ändring så kom och förhandla – något som Stefan Löfvén förordat allt sedan valet – men som tjuriga småbarn har man vägrat och klänger sig fast vid det döende liket och hoppas att de populistiska mandaten i Riksdagen skall stå er bi.
Det är hög tid att lämna spelbordet och börja ta ansvar – det ansvar man mycket och gärna talar om men inte i egentlig mening förstått innebörden av.
Att hota med misstroende mot finansministern kan rendera i att hela regeringen avgår och utlyser nyval.
Är Björklund och hans Liberaler redo för det?

Annie Lööfs ”tydlighet” visar sig vara ett illusoriskt rävspel……………………..

Publicerad 2017-03-24.
Annie Lööf har hyllats i medierna för sin tydlighet vad avser Moderaternas utspel om att lägga en gemensam alliansbudget med stöd av Sverigedemokraterna.
Hennes tydlighet – närmast statsmannamässigt uttryck – har fått genomslag i diverse opinionsundersökningar och på kort tid närmast utmanat Anna Kinberg Batra som den givna ledaren för Alliansen.
Samtidigt som AKB levererar diffusa meningslösa metamorfoser i parti och minut med den grundläggande inriktningen att den rödgröna regeringen leder landet åt fel håll så leder AKB sitt parti åt fel håll – inget jag har något direkt emot så som det ser ut idag.
Jag har varit ytterst avvaktande och har inte sällat mig till de hyllningar som medierna förmält Annie Lööf – kalla det tveksam politisk avvaktan efter erfarenhet – men jag tycks få rätt i min avvaktande hållning.

Den här ”tydligheten” var uppenbarligen ett illusoriskt trixande som inte är alltför ovanligt vad avser de borgerliga – främst förbehållet Moderater – men inkluderar nu uppenbarligen också Centerpartiet.
För hur förklarar man Centerpartiets ståndsmässiga hållning att inte varken samarbeta eller ta stöd av Sverigedemokraterna i något avseende?
Nu föreslår man – genom att bryta ur och formatera om valda delar av regeringens statsbudget med stöd av just Sverigedemokraterna.
De som till äventyrs inte förstått Sverigedemokraternas politiska ambitioner i Riksdagen kan jag meddela att den enda ambitionen de har är att skapa kaos och regeringskriser – praxis vad avser statsbudgetens innehåll är och har varit betydelselös för det partiet.
Och jag vill med bestämdhet vidhålla att varken Annie Lööf eller hennes allianskollega AKB är skickade att leda landet – det råder en total ansvarslöshet som inte gagnar landet överhuvudtaget.
Nu är man således beredd från Centerpartiet – tvärt emot vad man sagt bara för två månader sedan – kasta landet in i ett politiskt kaos just och med stöd av Sverigedemokraterna.

Man är således beredd att skapa ett politiskt kaos på grund av den förändrade nedre brytpunkten vad avser statlig skatt med endast ett och halvt år kvar till valet – en skatt som skulle belasta inkomster från 38.200 kr/månaden med ett progressivt skatteuttag på efterföljande inkomster upp till den övre brytpunkten – som inte berörs i propositionen.
Man räknar med en förstärkning av statskassan på knappt 2.7 miljarder årligen vilket i genomsnitt skulle belasta höginkomsttagarna med 225 kr/månaden.
Inte oväntat har ett shockartat ”ramaskri” utbrutit – främst vad avser Moderaterna – som i populistiska termer vill hävda att det är vanliga inkomstagare så som poliser, sjuksköterskor och lärare som drabbas av denna oerhörda skatteshock som för en inkomst av 38200 kronor i månaden innebär ett par kronors höjning – en knappt märkbar höjning således för de cirka 4 procent av löntagarkollektivet som har inkomster av 38000 och däröver.
Skäms på er och börja visa ansvar – inte bara tala i termer av ansvar.

Regeringens nya förslag i samma proposition om nya 3:12-regler väcker många känslor hos främst Centerpartiet som sägs värna småföretagarna på landsbyggden med överblick från Stureplan.
Finansminister Magdalena Andersson anser – med rätta – att Sverige behöver stramare 3:12-regler för att skattemoralen ska kunna bevaras.
Huvudsyftet med det nya förslaget är att styra hur stor del av företagets inkomst som beskattas som inkomst av tjänst – och hur stor del av företagets inkomst beskattas som inkomst av kapital – alltså utdelning som idag har en betydligt lägre skattesats.
Förändringen kommer således innebära att skattesatsen för att få ta ut utdelning kommer att höjas – och man frågar sig varför vill Magda införa denna förändring?
Jo därför att dagens 3:12-regler anses nämligen vara mycket gynnsamma för många företagare som istället för lön tar ut utdelning med en betydligt mycket lägre beskattning – skattemoral gäller för Centern endast löntagare.
Skatteshock således – och för att minimera de av Centern påstådda skadeverkningarna så är man således beredd att ta hjälp av Sverigedemokraterna.
Själv skulle jag föreslå ett återinförande av den slopade revisionsplikten också för att minimera den ekonomiska brottsligheten – en revisionsplikt som avskaffades av – just det – Alliansen.

Regeringens planer på att sänka bolagsskatten är inget jag rekommenderar.
Sverige har idag en bolagsskatt motsvarande genomsnittet för EU-länderna.
Dessutom har våra största exportländer – Tyskland och England – en betydligt högre bolagsskatt än Sverige.
därutöver – och enligt Skatteverket – är den verklighetsbaserade generella bolagsskatten på nivåer om cirka 15 procent där man med förnämliga avdragsregler tillåter sig minimera bolagsbeskattningen i vissa förekommande fall till noll och intet.
Skattemoral är som tidigare sagts endast förbehållet alla de som inte har den exklusiva förmånen att ens dra av sina egna bekostade arbetsbyxor.

Att som Centerpartiet nu föreslagit – emot all den praxis – att bryta ut vissa poster i statsbudgeten är ett exempellöst oansvar och tvärtemot vad – framförallt Annie Lööf tidigare förkunnat – att Sverigedemokraterna inte skall tillåtas medverka i statens budget.
Nu frågar sig vän av ordning om inte Socialdemokraterna gjorde sig skyldig till samma brott mot gällande praxis 2013 när jobbskattevadraget för löntagarkollektivet låg fast i den propositionen som ett förslag inlämnad till Riksdagen?
Jo det kan man säga – men det fanns skillnader.
Vi stoppade  en enskild skattesänkning och förstärkte därmed statsbudgeten utan att förändra ramarna för den så som Centerpartiet nu vill göra.
Dessutom vill Centerpartiet genom att rycka ut centrala delar av budgetposterna skapa förutsättningar för ett extraval med stöd av Sverigedemokraterna.
Hur ansvarsfullt det är kan man fråga sig i jämförelsen med 2013 och en enskild skattesänkning.

Det är i sanning hög tid att de borgerliga börjar visa ansvar och inte bara tala om ansvar.

bloggarna

%d bloggare gillar detta: