När man analyserar vad Reinfeldt brukar säga konstaterar man att han mest talar i negationer och sällan konkretiserar sig. Man får helt enkelt gissa sig till var han är på väg och vad han egentligen menar, och genom det förtroendeingivande bemötandet stoppar man ofta en välvillig tolkning i tomrummet. Min var att likna Reinfeldt vid Bamses kompis Skalman. ”Reinfeldt ’ tror bara vad han vet – genom att det utretts och prövats även av utomstående och ’skynda’ verkar vara ett fult ord som ersatts av ‘trygg förändring’. Blir det kritiskt kryper han in i sitt skal av förnekande retorik. Men långsamheten och eftertänksamheten får inte förväxlas med räddhågsenhet eller motvilja mot förnyelse. Tvärtom. Nyfikenhet och uppfinningsrikedom är lika beskrivande för Skalmans karaktär, även om – eller kanske tack vare att – han aldrig jäktar. Man slutar aldrig förvånas av vad Reinfeldt kan plocka fram ur sitt rymliga skal. Efter snart sju år av förskjutningar och förändringar – för många drabbade förändringar som inneburit katastrofala ekonomiska incitament som knappast kan anses vara en utveckling framåt – snarare bakåt i tid. Men med rätt val av jämförelseobjekt – vilket endast allianspolitikerna förbehåller sig rätten till – kan man få det till att framstå som riktigt bra. Man kan jämföra med ett sklerotiskt Västeuropa där varje liberalisering framstår som ett unikum av ”reformvilja”. Då kan man rentav, som exempelvis moderaternas före detta propagandachef Per Schlingmann, försöka sprida bilden av en alliansregim som ”Europas mest reforminriktade regering”
Men reformerna som genomförs står i bjärt kontrast mot hur de vill att väljarna skall uppfatta dom. Eller hur förklarar man att ett – ständigt propagandistiskt ”arbetarparti” – avskaffar något så viktigt som Arbetslivsinstitutet eller slår undan benen på Arbetsmiljöverket genom kraftiga neddragningar av deras anslag som fick till följd att var tredje arbetsmiljöinspektör tvingades sluta – måhända denna nyliberala regeringen ansåg dessa för arbetarna så viktiga myndigheter var myndigheter med ”vänsteringång” ett av Reinfeldt myntat uttryck då frågan om barnfattigdomen aktualiserades av Rädda Barnen. Följderna har inte låtit vänta på sig – det har varit en konstant ökning av antalet döda i arbetet under senare år. Arbetsmiljöarbetet har avstannat och skyddsombuden får inga medel att förkovra sig i sitt viktiga uppdrag. Den moderata ”arbetarregeringen” avskaffade nämligen bidragen till arbetsmiljöutbildningar för skyddsombud samt förändrade i rehabiliteringsansvaret i samma veva. Det sistnämnda är ett – ur alla sammanhang – unikt beslut. Regeringens argument till förändringen är att endast 24% av arbetsgivarna utförde rehabiliteringsutredningar. Alltså gjorde INTE 76% detta och då avskaffades företagens ansvar. Tänk om regeringen såg lika vidsynt på långtidssjuka och arbetssökande. Det är tydligt vilka i samhället som ska sättas åt. Systemskiftet som regeringen Reinfeldt nu genomför inom socialförsäkringssystemet har en tydlig strategi. När regeringen nu infört låglönesektorn – ja till och med slaveriet har fått en nyrenässans – och hushållsnära tjänster – skapar man spelplanen för sin politik. Rädda arbetstagare med låga ersättningar ställer inga krav – gör man det sparkas man ut i en oviss arbetsmarknad där ändstationen utgörs av slaveri fasen nummer 3. Har man otur återkommer man till samma arbetsuppgift man hade tidigare men då utan lön – för den får företaget i bidrag av staten istället – en kostnad som nu uppgår till hiskeliga 2 miljarder år 2012 – en kostnad som vi alla, inklusive sjuka och arbetslösa såväl som löntagarna och pensionärer får betala. Är det inte aningen av cynism i detta nyliberala ”arbetarpartiets” tillvägagångssätt och politiska systemskiften?
Synen på trygghetssystemen mellan höger och vänster partierna är tydligare än någonsin. För att ytterligare sätta åt facken föreslår regeringen att införa en minskningsregel. Den innebär att staten minskar ersättningen som facken har förhandlat fram vid riksavtalsförhandlingarna. Syftet är att dessa skall fylla upp ersättningen vid nyttjande av försäkringen så att ingen får mer än 65% av sin inkomst. – Regeringen styr så att ansvaret kommer att ligga helt och hållet på individen som är sjuk. Minskningsregeln är en klar inskränkning i förhandlingsrätten. Där petar regeringen i redan tecknade avtal. Det innebär retroaktiva lönesänkningar – och detta är något som Socialdemokraterna och facken aldrig kommer att acceptera.
Angreppet på det fackliga löftet. Den nya borgerliga strategin är nyliberal. Den vill gynna ägandet indirekt med marknadskrafterna som medel. Genom att kraftigt öka utbudet av arbetskraft med fler sökande på arbetsmarknaden, färre, lägre och sämre ersättningar till dem som inte har arbete, kommer fler att tvingas ta arbete till lägre lön och sämre villkor. Detta kallar Reinfeldt för incitament eller drivkrafter. Var uppmärksam på detta när moderaterna talar om drivkrafter – då är det precis och i likhet med vad moderater alltid gjort – fast då direkt mot arbetarna – nu dolt och indirekt genom att tala om sig själva som det enda ”arbetarpartiet”
Om tusen personer söker ett jobb och ersättningsnivån för en arbetslös är tillräckligt låg så kan du ge dig fan på att folk kommer att bjuda under varandra. Kollektivavtalen är nu ett hinder för detta. Åtgärd – bekämpa facken så den våta nyliberala drömmen går i uppfyllelse. Stark blir starkare – svag blir svagare. Detta är den individuella friheten för en borgerlig regering.
I dagens Sverige gäller det att vara frisk och ha ett fast jobb hos en stabil arbetsgivare. Allt annat innebär en risk för att du ska drabbas av nedskärningarna i sjukförsäkringen och a-kassan och av förändringarna i arbetsrätten. Sedan valet 2006 har den borgerliga regeringen på punkt efter punkt gått in och försämrat de svenska trygghetssystemen. Nu är det mindre pengar, tuffare bedömningar, högre avgifter och ökad otrygghet som gäller. Regeringens beslut är inte slumpmässiga, de är mycket medvetna. De grundar sig på föreställningen att det är klyftor och skillnader som sporrar människor och utvecklar Sverige – inte att det är trygghet som får människor att växa. Underförstått pekas grupper av människor ut som fifflare och och arbetsskygga som måste tvingas ur sjukdom in i arbete. Björklund har kommit till insikt – taket i A-kassan måste höjas samt att alla kassor har samma avgift. Annie Lööf (C) – denne av arbetsmarknadsfrågor totalt okunnig – applåderar gemensamt med Göran Hägglund (KD) – lika okunnig – Björklunds förslag och utspel vid Almedalen i somras. Men moderaterna är emot förslaget. I dag beror avgifternas storlek på hur stor arbetslösheten är i de olika kassornas branscher. Tanken var att det skulle leda till att lönerna hölls nere och det i sin tur hade en positiv effekt på arbetslösheten – men så skedde inte. Vad händer då? Jo efter att Annie Lööf kom till samma insikt som moderaterna ändrade man sig och tycker att man våga ompröva med nya analyser – men uttryckte sig diplomatisk att – det var ju ändå i ett vällovligt syfte. Kameleonter finns det gott om och i en aldrig sinande hög i denna regering, att Annie Lööf ser upp och beundrar sin alldeles egna Reinfeldt framgick inte minst av den senaste partiledardebatten i Agenda där ögonen nästan gick i kors där de klistrades fast på den reslige mannen bredvid sig – är det konstigt att Centerns opinionssiffror ligger på eller strax under 4% spärren? Det märkliga – och som inte uppmärksammats tillräckligt – är att moderaternas tal om individens frihet inte gäller A-kassan – den vill man istället förstatliga – man undrar varför. En möjlig strategi att styra facken måhända.
BEHÖVER MAN TÄNKA FÖR ATT FÖRSTÅ HUR MAN SKALL RÖSTA I VALET 2014?
Bjorn Alvebrand
Björn Alvebrand 