Att leda en minoritetsregering är som att navigera mellan kobb ock skär. Antingen väljer man att fortsätta föra sin politik med radikala förslag och därmed riskera nederlag i voteringarna. Alternativt att man samlar majoritet för sina förslag och börjar förhandla med oppositionen och därmed vara beredd att kompromissa bort en stor del av sina ursprungliga förslag. Att dessutom veta att ett av partierna är vågmästare i Riksdagen borde normalt göra det lättare att regera, men man har konsekvent avsagt sig allt samarbete med vågmästarpartiet Sverigedemokraterna, vilket är fullt förståeligt. Hitintills har regeringen Reinfeldt förlorat i ett 20 tal omröstningar i Riksdagen och i tre fall anmodats av Riksdagen att inkomma med förändringar i redan genomförda reformer. I samtliga dessa tre fall har regeringen inte inkommit till Riksdagen med de förslag till förändringar i tid som de anmodats göra vilket väckt frågan om riktat misstroendevotum mot enskild ansvarig minister.
Mot bakgrund av Reinfeldts uppenbara narcissism i sin personlighet gör det naturligtvis ännu svårare. En sådan är inte villig till förhandlingar och man väljer istället att ligga lågt och endast förvalta vad de åstadkom under sitt majoritetsstyre 2006 – 2010. Han har fullt upp med att vantrivas med att leda en minoritetsregering, en position som för någon med hans personlighet utgör en dödlig förolämpning. Att i ett sådant läge dessutom medvetet skapa motsättningar mellan regering och opposition gagnar inte landet i något avseende. Oppositionen är, ock i synnerhet Socialdemokratin, är ett ständigt närvarande rött skynke för Moderaterna. Lägg till detta alla moderata riksdagsledamöters gränspsykotiska godhetssyndrom som yttrar sig i en strävan att vara världsmästare på att ta hand om alla landets människor – och bilden av ett sjunkande skepp blir allt tydligare.
Man försöker överleva mandatperioden i minoritet genom att, med lögner, fabricerad statistik och medveten smutskastning decimera oppositionens väljare till förmån för dem själva i ett enda uppenbart syfte att få förnyat förtroende 2014 och då helst i majoritet. För att i någon mån förstå detta föreslår jag man tittar på en av de interpellationsdebatter som förevarit i Riksdagen under torsdagen den 28 juni. Man vägrar konsekvent att svara på uppenbara och enkla frågeställningar, istället använder man sin debatttid till att raljera över oppositionen och i synnerhet Socialdemokraterna. Vilket förtroende inger ett sådant agerande? (Se länklistan nedan)
När regeringen beslöt att skjuta jobbskatteavdraget på framtiden köpte man sig dyrbar tid. Det är inte säkert att oppositionen skulle gjort allvar av sitt hot men bättre att förekomma än förekommas. Att minoritetsregerande innebär något annat än att ha en säker riksdagsmajoritet bakom sig har dock blivit tydligt för alla. Sverige har haft många minoritetsregeringar tidigare. Vänsterpartiet bands, tillsammans med Miljöpartiet, skickligt upp av Göran Persson i utbyte mot ett visst inflytande över politiken och ett formaliserat samarbete med regeringen. Den nuvarande Alliansregeringen saknar idag ett formaliserat samarbete med oppositionen och kan, som det visat sig, inte räkna med något automatiskt stöd från Sd trots att detta parti har röstat med regeringen i drygt 90% av förslagen. Detta väcker en del frågor om den moderatledda minoritetsregeringens ställning.
Hur många motgångar kan då en minoritetsregering ta och ändå sitta kvar? Ja, det är svårt att ha någon uppfattning om. I praktiken är det minoritetsregeringen själva som får avgöra om man vill avgå såvitt inte Riksdagen tvingar regeringen att avgå. Regeringen kan också ”hota” med att avgå om man inte får igenom en för dem viktig fråga, ställa en sk. ”kabinettsfråga”. Men riksdagen kan ta ett eget initiativ till en misstroendeförklaring. Det krävs då att minst 35 ledamöter yrkar om en misstroendeförklaring och bland oppositionspartierna är det endast Socialdemokraterna som har så många ledamöter. För att då fälla regeringen krävs det att en absolut majoritet av riksdagsledamöterna röstar för en misstroendeförklaring. I dagsläget skulle hela den samlade oppositionen behöva gå samman om en sådan åtgärd det vill säga även Sverigedemokraterna. Regeringen kan i ett sådant läge utlysa nyval. Alternativt kan regeringen avgå och låta talmannen utse en ny regering.
Grundlagen kräver således att en absolut majoritet går emot statsministern för att denne inte ska kunna bli vald eller sitta kvar. Det är baksidan av vår parlamentarism som innebär att regeringen bara behöver vara tolererad av riksdagen. Om talmannen skulle vända sig till Moderatledaren Fredrik Reinfeldt i detta läge så skulle han kunna återkomma till statsministerämbetet, på samma sätt som Ingvar Carlsson gjorde 1990, förutsatt att Sverigedemokraterna lägger ned sina röster.
Vad lär vi oss då av detta? Man kan konstatera att ur konstitutionell synvinkel har svenska minoritetsregeringar en förhållandevis stark ställning. Regeringen Reinfeldt lär kunna regera vidare utan större problem på kort sikt, men det gäller bara så länge den samlade oppositionen inte anser sig ha ett intresse av att driva fram ett nyval, eller att tvinga fram en regeringsombildning. Ett sådant intresse finns knappast idag, trots denna regerings ”misshandel” av många frågor som berör väljarna, arbetsmarknadspolitiken, socialförsäkringarna osv.
Vad ytterligare kan vi lära oss? Ja att varken opposition eller regering i förhandlingar för att uppnå en kompromiss i vissa frågor inte alltid utfaller med tillfredsställelse för väljarna. En orsak till att bli negativt inställd till opposition eller regering hos den enskilde väljaren. Man upplever oppositionen som inte vara tillräckligt aktiv i sakfrågor som berör många väljare och det samma vad avser minoritetsregeringar.
En alltför skadeskjuten regering får dock vid en given tidpunkt anledning att begrunda den tidigare statsministern Rickard Sandlers konstaterande från 1926: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.
Läsvärda bloggar i ämnet är;
Martin Mobergs betraktelser om ”Handen på hjärtat Borg-sjuka sjukförsäkringen finansierar skattesänkningar”
Röda Berget om ”Nyval är varken farligt eller önskvärt”
RÖSTA FÖR EN RIKTIG ARBETARREGERING 2014
VÄGVALET ÄR VÄNSTER ELLER HÖGER
Björn Alvebrand 